Visst ska vi vara oerhört stolta och glada, till och med sanslöst imponerade av ÖFK:s allsvenska insatser när vi nu hunnit lite mer än halvväggs in på klubbens fjärde år i vår högsta serie. Just nu parkerar ÖFK på 32:a plats i den allsvenska maratontabellen sedan man med årets 19 poäng i bagaget passerat såväl IFK Sundsvall som Brommapojkarna. Högst notabelt i detta: Ingen klubb har tagit så många poäng (160) under sina första fyra säsonger!
Sug gärna på den karamellen, den smakar alldeles utmärkt när vi nyktrat till efter cuptriumf och Europaäventyr och landat i den fotbollsvardag som är bättre än för de flesta. Trots, som vi alla har konstaterat, att det hackat en hel del just den här säsongen.

Men oavsett den rekordsnabba klättingen på elifotbollens stege; det här är givetvis småpotatis när man jämför med söndagens motståndare på Jämtkraft arena. Malmö FF är sedan länge landets ledande fotbollsförening;
# Överlägsen i den allsvenska maratontabellen (84:e säsongen i högsta serien, 3548 inspelade poäng).
# 20 mästartitlar, senaste 2017.
# Spelade final i Europacupen (föregångaren till Champions league) 1979, förlust (0–1) mot Nottingham Forest.
Detta bland mycket, mycket annat. Bättre besök än så kan vi inte få på Jämtkraft arena, åtminstone inte i ”vardagen”.

Det är bara att erkänna; jag var länge en trogen MFF-supporter. När jag växte upp hette idolerna Tore Svensson (en storväxt målvakt som ständigt fick stå i skuggen av Rio-Kalle Svensson, 433 matcher i A-laget), den slitstarke ytterhalven (så hette det då...), Prawitz Öberg (26 landskamper, Guldbollen 1962) som sprang mest av alla samt vänsteryttern Ingvar Svahn (19 landskamper, Guldbollen 1967) som med sin känsliga vänsterfot matade det ena välriktade inlägget efter det andra. Jag följde alla sändningar i Sportradion, kollade söndagarnas Sportspeglar i tv och slukade allt som skrevs i Idrottsbladet (den tidens särklassiga informationskälla för oss sportnördar) om MFF och Allsvenskan. Sedan kom Bosse Larsson (den störste av dem alla, hade varit en världsstjärna även i dagens fotboll!), Lasse Granström, Krister Kristensson, Staffan Tapper, Robert Prytz, Roy Andersson, Janne Möller..., nya segrar och så finalen i Europacupen.

Men någonstans där och då, ungefär när den engelske tränaren Bob Houghton med sin raka fyrbackslinje och det intensiva press-spelet kopplade ett järngrepp om den svenska fotbollen, började mitt intresse för MFF att svalna. Deras fotboll var visserligen mördande effektiv men, i mina ögon, inte alls lika kul att kolla på. Samtidigt hade jag blivit tillräckligt vuxen för att upptäcka det som många pratade om men själv inte sett; den så förhatliga arrogansen, drygheten, stöddigheten.
Kalla det vad ni vill. Men ni förstår; störst, bäst, vackrast går inte hem ens i dessa egotider. Definitivt inte hos mig, tydligen inte hos så många andra heller. Det är därför MFF har så svårt att samla några fans utanför Skåneland, oavsett deras fantastiska framgångar. Och det är ju egentligen ganska trist. Malmö FF har alla verktyg, inte minst pengarna, för att vara loket för hela Sveriges fotboll.
Istället tvingas vi se MFF mot klabbet, säsong efter säsong. Och det är inte klabbets fel...

MFF kommer nu till Östersund som serieledare (jagade av fjolårsmästarna AIK och trean Djurgården) samtidigt som man är mitt uppe i det inledande Europaspelet. Så sent som i torsdagskväll fick man svettas ordentligt (i dubbel bemärkelse, det var svinhett även i Slovenien) när man spelade 2–2 mot NK Domzale i den andra kvalomgången i Europa league.
Men trots de goda resultaten både i Allsvenskan och i Europa så här långt; tränaren Uwe Rösslers lagbygge vill inte riktigt kugga i som det ska. Resultaten kan ingen klaga på, prestationen finns det däremot många som med all rätt har synpunkter på, inte minst med tanke på den kvalitet som finns i den stora spelartruppen och vilka resurser som klubben totalt sett sitter på. I torsdags, exempelvis, var det bara Johan Dahlins inspirerade målvaktsspel som räddade skåningarna från ett ytterst besvärligt läge inför hemmareturen och det är ju inget som imponerar. MFF är ju mitt uppe i sitt seriespel medan Domzale, som ju inte tillhör Europas storheter, snällt sagt. nyss har börjat sin säsong.

Eftersom Europaspelet har högsta prioritet, just nu i alla fall, kan vi kallt(!) räkna med att Uwe Rössler roterar en hel del i sin startelva till mötet med ÖFK. Att exempelvis Markus Rosenberg finns på plan i morgon ser jag som helt uteslutet. Fulla 90 minuter i tryckande hetta i torsdags, 90 minuter på konstgräs i morgon i samma värme och så returen mot slovenerna några dagar senare... Nej, det är inget program för en sliten (fotbollsmässigt) 36-åring som dessutom hatar konstgräs.
Min lilla gissning är att samtliga som satt på bänken i torsdags (förutom målvakten Dusan Malicharek), alltså Jonas Knudsen, Eric Larsson, Franz Brorsson, Romain Gall, Bonke Innocent och Guillermo Molins finns på plan när domaren Martin Strömbergsson blåser till spel.
Det är ju inga dåliga ersättare, som man säger. Men samtidigt ger det naturligtvis hemmalaget en extra chans, så måste man se det.
Men förutsättningen för att det ska gå är givetvis att Ian Burchnall lyckats blåsa i spelarna det syre som så uppenbart saknades i söndags vid 3–0-förlusten i Norrköping. Viljan att ta revansch för den insatsen borde ju vara alldeles uppenbar, på alla fötter!