ÖFK och Elfsborg spelade oavgjort (1–1) i en riktig trevlig tillställning på långfredagen. Det var en bra allsvensk match mellan två lag som sätter den passningsorienterade fotbollen i förarsätet, absolut.
Men det var framförallt en match som fick ÖFK-anhängarna att våga tro på framtiden. Här kuggade lagdelarna i varandra på ett sätt som vi inte sett tidigare i vår. Det var inte perfekt men betydligt bättre än i såväl cupspelet som de inledande tre allsvenska omgångarna.

ÖFK-chefen Ian Burchnall hade skiftat fyra namn i startelvan i jämförelse med Malmömatchen (0–2). Att Tesfaldet Tekie och Dino Islamovic skulle få chansen var liksom givet, likaså att Ravel Morrison skulle vara tillbaka om tandproblemet var löst. Däremot kom det som en överraskning, åtminstone för mig, att Thomas Isherwood fick stå tillbaka för Sam Mensiro i backlinjen.

Den viktigaste förändringen var nog att Morrison fick ta balansrollen på mittfältet, den fick störst effekt.
Nu blev det en given punkt för ÖFK att starta sitt anfallsspel från Morrisons känsliga fötter. Den bolltrygge engelsmannen skapade både tid och lugn för att hans närmaste kompisar (Tekie och Edwards) skulle kunna vinna mark bakom den andra linjen i Elfsborgs presspel. Därmed fick ÖFK chansen att gå på offensiven med betydligt fler spelare. I första halvlek gav det inget resultat (få eller inga avslut), efter paus blev det desto bättre.
Dessutom klarade Morrison försvarsjobbet bättre än jag kunde ana även om han inte hade någon vidare utdelning i duellspelet i luften, det måste sägas.

Här är några andra noteringar;
# Isak Ssewankambo hade bytt från höger till vänster i backlinjen. Där fick han massor av yta att operera på sedan Elfsborg lagt krutet på att försvara den andra sidan (mot Hosam Aiesh). Det gjorde han alldeles utmärkt fram till den sista delen i jobbet. Ssewankambo lyckades aldrig hitta inspelen eftersom han varje gång chansen dök upp envisades med att slå stopp för att lägga över bollen på högerfoten. Och då återstod bara alternativet att spela bollen tillbaka och börja om från början. Synd, det var här som ÖFK hade möjligheten att slå sönder boråsarnas försvarslinje, på riktigt!

# Som ni förstår av raderna här ovan blev det inte så mycket plats över till Hosam Aiesh på högersidan. Simon Strand försvarade sig bra och de få gånger som Aiesh vann duellerna fanns det alltid gulsvarta lagkamrater på plats för att hjälpa Elfsborgs vänsterback. Men Aiesh fick i alla fall assistpoäng vid kvitteringsmålet (Curtis Edwards).

# Eftersnacket handlade mycket om den ovattnade ”gräs”ytan (för kallt för att använda bevattningsanläggningen). Det var svårt att få fart på bollen i passningsspelet. Tesfaldet Tekie var nog den som led mest av underlaget. Han spelar ofta med väldigt små marginaler, det straffade sig många gånger den här eftermiddagen när bollen ”fastnade i gräset”.

# Curtis Edwards hade sämre utdelning i sitt långa passningsspel än vanligt. Det kan säkert också skyllas på planen. Men jobbet var precis lika stort som vanligt, dessutom målskytt och nästan matchhjälte när han i samarbete med Aiesh så när hade satt tvåan mitt i den andra halvleken.

# Noah Sonko Sundberg var försvarsresen den här dagen. Några täckta skott var dessutom direkt avgörande för att Aly Keita skulle slippa hämta mer än en boll ur nätet.

# Försvarsjobbet var inget vidare vid Elfsborgs ledningsmål efter 22 minuter (Jonathan Levi). Visserligen skulle Ravel Morrison haft en frispark i momentet innan när Kevin Kabran satte handen i ansiktet på britten men såväl Tekie som Tom Pettersson kunde ha agerat bättre för att stoppa Levi.

# Men å andra sidan; Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde en jättetavla vid ÖFK:s kvitteringsboll!

# Vid ett tillfälle hittade Dino Islamovic sin favoritvinkel. Men skottet smet på fel sida om stolpen.

# Jamie Hopcutt fick en halvtimme på sig den här gången. Hade chansen att bli hemmahjälte på övertid men Stuhr Ellegaard tog revansch för baklängesmålet och stod i vägen. Två gånger!

# Men när vi summerar matchen är det viktigt att påminna om att Elfsborg sköt i stolpen vid två tillfällen (Kabran och inhopparen Jesper Karlsson).

# Många var irriterade på domaren Granit Maqedonci från Göteborg, en av de minst erfarna i Allsvenskan. Även jag. Men efter att ha sett om matchen är det bara att konstatera att Maqedonci gjorde det mesta rätt! Men för att minska irritationen på banan (som bitvis var uppenbar) skulle han ha undvikit att luta sig emot fördelsregeln så ofta som han nu gjorde. Alltför många dueller blev utdragna och stökiga och till slut var det nästan omöjligt att se vem som syndade mest i allt riv och slit.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Ravel Morrison (85) 4, Tesfaldet Tekie 2. Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh (90) 3, Dino Islamovic 3, Jerell Sellars (65) 2. Ersättare: Jamie Hopcutt (65) 3, Charlie Colkett (85) och Ludvig Fritzson (90) spelade för kort tid för att bedömas.

Till sist; Den andra delen i Uppdrag Gransknings (SVT1) genomlysning av Östersunds FK (”Blåsningen”) tidigare i veckan blev samma snedträff som den första. När tesdriven journalistik inte går i mål blir den bara förfärlig. Att komma så fel som i snacket om spelarnas bonusersättning borde inte var möjligt. Varje spelare fick nästan en halv miljon på kontot, klubben stod dessutom för de sociala kostnaderna. I årsredovisningen uppges den totala bonuskostnaden till 18,5 miljoner kronor, utbetalade trots att inget avtal om någon bonus fanns mellan klubb och spelare när man gick in i Europaäventyret. Så kan det gå när man ger sig in i ett område som man inte har den minsta kunskap om och själv blir ”blåst” av skrupelfria agenter (som det går tretton på ett dussin av i den här branschen) och kanske även någon girig spelare istället för att lyssna på ÖFK-kaptenen Tom Pettersson som sitter på alla fakta i ärendet och dessutom serverade UG de uppgifterna. Vilken jävla soppa, jag skäms