Allsvenskan rusar fram i rekordfart. Vi har bara hållit på i en dryg månad (start 14 juni) och redan har en tredjedel avverkats.

Men fortsättningen blir något lugnare, åtminstone lite, och sista ronden spelas inte förrän en vecka in i december. ÖFK avslutar i Malmö men har två hemmamatcher i slutet av november (Varberg och IFK Göteborg). Räkna alltså med långkalsonger och skoteroverall på Jämtkraft arena – om det nu blir så att Folkhälsomyndigheten släpper in publiken på våra arenor.

Men oavsett; de tio första omgångarna har definitivt inte sett ut som de flesta av oss trodde!

Det finns naturligtvis många förklaringar till den här utvecklingen; förberedelserna, det täta spelschemat, olika strategier hur man använder sitt spelarmaterial, avsaknaden av publikstöd är några, det finns säkert massor av andra.

Men oavsett, även här; IFK Norrköping har varit det klart bästa laget så här långt, i särklass, och toppar tabellen på 23 poäng, fyra före tvåan och förhandsfavoriten Malmö FF samt trean Elfsborg.

Norrköping flög under radarn i förhandssnacket trots en mycket stark andra halva förra säsongen. Men vintern var trasslig, spelet i Svenska cupen svagt och managern Jens Gustafsson låg lägre än havsnivån i sina förväntningar när serien skulle ha startat i månadsskiftet mars/april.

Men klubben utnyttjade coronaförseningen bättre än alla andra; man lyckades sätta sitt försvarsspel, gjorde ett antal lyckade värvningar och i sista stund sydde man ihop projektet Sead Haksabanovic för en oherrans massa miljoner.

Resultatet blev en välkomponerad mix men tydlig offensiv inriktning. I Norrköping spelas fotbollen helst i planens längdriktning och man gör det gärna i hög fart. Facit efter tio omgångar: sju segrar, två oavgjorda och bara en förlust (borta mot Sirius), 24–11 i målskillnad.

Samtidigt så har Jens Gustafsson spelat högt i användningen av sitt material; åtta spelare har startat i samtliga tio matcher! Såvitt jag förstår har ingen annan klubb varit i närheten av den matchningen.

Malmö FF har valt en helt annan strategi. Bara två spelare (målvakten Johan Dahlin och unge mittbacken Anel Ahmedhodzic) har startat samtliga matcher, Oscar Lewicki har startat nio. Annars har nye tränare Jon Dahl Tomasson varit väldigt konsekvent i sitt roterande. Det gav onekligen en maskin som hackade i inledningen men som nu hittat in på vinnarspåret med raka segrar i de tre senaste omgångarna.

Vilken metod, Norrköpings tuffa eller Malmös betydligt mer försiktiga, som är den vinnande i längden kan vi bara spekulera i.

I övrigt; Elfsborg och Häcken går bättre än jag hade förväntat mig, Sirius positiva fotboll har gett överraskande bra utdelning medan Varberg har gjort det verkligen inte många hade trott, åtminstone så här långt.

Stockholmslagen går tungt. Djurgården spelar bra nästan varje match men saknar speed och spets i sitt anfallsspel (som senast mot ÖFK, så har det sett ut de flesta gånger) och har bara gjort 13 mål, guldkandidaten Hammarby är seriens stora missräkning medan det stod i manuset att ”nya” AIK skulle få bekymmer.

***

ÖFK ligger där jag förmodade att dom skulle ligga, kan man hålla sig på rätt sida om de där så förhatliga strecken som finns längst ned i tabellen så är i alla fall jag glad och nöjd med tanke på omständigheterna. Åtta poäng på bortamark (trea just nu i bortatabellen) är väldigt bra gjort, bara en (och några rätt svaga prestationer) hemma på Jämtkraft är inget att yvas över.

Kan det blir en ändring på måndag kväll när seriens sämsta hemmalag (ÖFK) möter seriens näst sämsta bortalag (Helsingborg)?

Jag hoppas det.

Ja, det måste det!

Men Helsingborg kommer till Östersund med fem raka utan förlust (en seger, fyra oavgjorda)!

***

Kollade igenom lite statisk (sofascore.com) och det är alltid intressant. Här kan man få lite stöd i siffror för det som fotbollsögat uppfattat. Men även bli tillrättavisad...

# Roligaste upptäckten: ÖFK-kaptenen Aly Keita toppar målvaktsligan, han är överlägsen om man jämför med seriens övriga förstamålvakter. Och Keitas betyg rankar honom så högt som på sjätte plats bland Allsvenskans samtliga spelare (Sead Haksabanovoc toppar före MFF:s Anders Christiansen!

# Mindre roligt att se (även om jag hade det på känn): Inget annat lag har en så skiktad betygsättning som ÖFK. Fem spelare (Keita, Rewan Amin, Thomas Isherwood, Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg) ligger betydligt högre rankade än sina lagkamrater, det är stor skillnad.

# Jag har också jämfört min egen poängsättning här på fotbollz med rankingen på sofascore.com. Den jämförelsen slutar så här:

Vi är helt överens om: Aly Keita, Eirik Haugan, Thomas Isherwood, Sonko Sundberg, Rewan Amin samt Ronald Mukiibi ( alla med starka prestationer), Nebiyou Perry, Ludvig Fritzson, Simon Kroon och Sam Mensiro (med svagare insatser).

Bättre betyg av mig: Frank Arhin (bara två matcher), Isak Ssewankambo (stor skillnad) och Kalpi Ouattara.

Sämre betyg av mig: Jordan Attah Kadiri, Marco Wetmans, Felix Hörberg, Charlie Colkett, Blair Turgott.

# Om man slår samman mina betyg och rankingen hos sofascore.com så kan jag dra den här slutsatsen efter tio spelade omgångar:
För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)

Prestationerna så här långt är för dåliga. Det tycker jag – och det tycker också datorn!

Till sist 1; Jag har sedan slutet av 1990-talet följt den norska fotbollen med ett visst intresse, ibland riktigt stort. Och årets serie ser, precis som hos oss, ut att ta en spännande färdriktning. I kväll är det tidig seriefinal på Aspmyra i Bodö(!) mellan hemmalaget Glimt och fjolårsvinnaren Molde. Bodö/Glimt (serietvåa förra säsongen) har gått fram som en slåttermaskin så här långt med nio raka segrar och 35 gjorda mål, alltså nästan fyra i snitt per match! Här finns saker att lära, den målskörden snyter man inte ur näsan bara av en slump. Det är jag övertygad om!

Till sist 2; Man kan ju, om man vill, jämföra ÖFK:s åtta mål (på tio matcher) med Glimts målorgier och se hur lagen använder sina målvakter i uppspelen.. Där Aly Keita i snitt har 54 bollkontakter per match (det är tio fler än säsongen 2017...) har kollegan i Bodö/Glimt, nederländaren Joshua Smits, 28 bollkontakter, alltså i stort sett hälften så många. Så kan man också spela fotboll – och göra det framgångsrikt!