Som jag uppfattat situationen; spelarna gjorde myteri, förklarade sig ha tappat förtroendet och därför är Magnus Powell inte längre ÖFK:s tränare.

Den som har koll på sina sociala medier har fattat det. Men andra?

De serveras bara en massa mumbo-jumbo där styrelseordföranden i elitbolaget (avgående) Tom Pripp och sportchefen Stefan Lundin framstår som de förvirrade konstaplarna Kling och Klang, de har ingenting hört och ingenting sett.

Att det ska vara så förbannat svårt att säga som det är?

***

ÖFK har under många år, ja, alltsedan Potter/Kindberg-eran tog slut, varit sämst i Sverige - förmodligen även i hela världen - i ämnet krishantering trots att man tränat mest av alla. Gång på gång, oavsett vem som suttit vid rodret, har man kört i diket sedan man trasslat in sig i lögner och halvsanningar istället för att berätta vad som hänt.

Den här veckan hände det igen. Det räckte med en artikel i Expressen där det påstods att tränaren Magnus Powell skulle få sparken för att ÖFK-ledningen skulle drabbas av kollektiv härdsmälta.

Hur hamnade man där? I sanning imponerande...

***

Stefan Lundin, som sportchef väldigt nära laget, måste ju haft fullständig insyn i att spelarnas förtroende för Magnus Powell var på väg att rinna ut efter en höst med motgångar. Han måste också ha vetat att spelarna nu (när säsongen går in i sitt slutskede...) äntligen lyckats få till ett spelarråd och på så sätt kunde sätta kraft bakom sina åsikter.

Och efter en möte i måndags stod det också klart att spelarna inte längre hade förtroende för Magnus Powell, "man ville ha förändringar" (det vittnade föreningens ordförande Bengt Olofsson om i går kväll i en artikel på op.se).

Men oavsett; det här måste Stefan Lundin, trots att han då var i Malmö på sportchefsmöte, haft koll på - det här är ju stämningar som inte uppstår över en natt. Tom Pripp, som i sin position befinner sig längre från spelarna, borde också ha vetat vad som var på gång - längre är inte dom här ledningarna (Bengt Olofsson visste ju...).

När Powell fick klart för sig vad spelarna tyckte kastade han in handduken och under torsdagen gick klubben och tränaren skilda vägar.

***

Att som Pripp, Lundin och även Olofsson i det här läget lägga skulden för den uppkomna situationen på media är naturligtvis ett lågvattenmärke, närmast löjligt. Det kan aldrig vara budbärarens fel att ÖFK fortfarande inte har en plan för krishantering trots att man tränat så ofta. Men å andra sidan, de kommunikatörer man haft anställda har ständigt blivit överkörda av klubbens ledande funktionärer när deras kunskaper har behövts som bäst. Jag har hört de flesta tokerierna...

***

Rätt eller fel det som händer? Det kan naturligtvis bara framtiden utvisa. Men oavsett, trist för alla inblandade - här har alla misslyckats.

Hur Powell är som tränare har jag ingen susning om, det finns säkert tusen sätt att driva ett fotbollslag. Man kan vara bra utan att vara framgångsrik och man kan vara framgångsrik utan att vara bra. Det som fungerar i en klubb fungerar kanske inte alls i en annan...här finns inga facit.

Men, och det har jag skrivit typ arton-fyrtio gånger under de snart tre år Powell haft ansvaret;

Som matchcoach har han gjort ett uselt jobb, faktiskt det sämsta jag sett under mina snart 60 år i fotbollens tjänst!

Det tror jag till sist även några av de ledande spelarna fattade. Inte minst efter senaste hemmamatchen, den mot Skövde AIK för några veckor sedan där ÖFK inte klarade av att försvara sin 2-1-ledning trots att man var så mycket bättre. Skövde kvitterade på övertid sedan Powell gjort några fullständigt huvudlösa byten i matchens slutskede som gjorde laget fullständigt obalanserat. Man kan inte ha en tränare som alldeles för ofta gör förändringar (det jag ofta benämnt "bytebonanza") som kostat ÖFK många förlorade poäng.

Där tappade Powell spelarnas förtroende definitivt, det är min bestämda uppfattning. Det var ett poängtapp som sved och som försatte ÖFK i ett läge som efter några segrar (Degerfors och Varberg) några veckor tidigare inte såg ut att kunna uppstå. Då sneglade man på toppen, nu var man nere i skiten. Igen!

***

Men det skulle egentligen inte behövt ha gått så långt, i varje fall inte om det funnits någon sportslig kompetens i klubben, ett sportråd som kunnat stötta men även utmana Powell och hans team. Det skulle ha tillsatts redan under krissäsongen 2022, Powells första år. Vi var många som såg att det inte funkade.

***

Nu är vi där vi är, sprickan mellan spelarna och Powell kunde verkligen ha kommit lägligare. Inför slutspurten tar assisterande tränaren Fredrik Aasmund Eliassen över matchningen tillsammans med Stefan Lundin, åtminstone i matcherna mot Helsingborg (fredagskvällen) och Gif Sundsvall (på onsdag). Vad som händer därefter verkar skrivet i stjärnorna.

Men det tunga ansvaret faller dock på spelargruppen som försatt klubben i det här läget, det är dags att steppa upp om det här ska kunna gå vägen. Det är faktiskt många som har mycket att bevisa

Det var påsk när ÖFK åkte till Sundsvall för att öppna årets seriespel och vi visste sannerligen inte hur Magnus Powells lagbygge #2024 skulle fungera. Var det fågel, fisk eller kanske mittemellan?

Känslan efter en lång försäsong var att det kändes "oklart".

Premiären gjorde, åtminstone inte mig, särskilt mycket klokare;,1-0 till Giffarna som avgjorde på övertid i en synnerligen usel fotbollsmatch där ÖFK dessutom bjöd hemmalaget på segermålet.

Nu har vi hunnit ett par månader längre fram, elva omgångar är avgjorda och Superettan tar en liten paus på ett par veckor.

Vet vi mer om ÖFK i dag än vi gjorde när mars blev april?

Inte mycket! Lagbygget känns fortfarande "oklart".

***

Efter tre segrar, tre oavgjorda och fem förluster parkerar ÖFK på en 13:e plats i tabellen. Det kunde ha varit bättre men det kunde lika gärna varit ännu sämre i en serie där det är synnerligen svårt att räkna på prestationerna, Efter dryga tredjedelen kan man bara påstå en sak med säkerhet och det är att Landskrona har varit bäst och leder serien med klar marginal (fem poäng) till närmast jagande Degerfors, Öster och Utsikten.

***

ÖFK har så här långt inte gjort en enda riktigt bra match, sett till helheten. 1-0 i första hemmamatchen mot Trelleborg var visserligen hundra gånger bättre än premiären i Sundsvall (då förstår ni vad jag tyckte om den) men utan att det slog gnistor om insatsen, 1-1 hemma mot Örebro där gästerna kunde kvittera på en sen straff lovade bitvis mera och 70 minuter och ledning 3-1 efter en dryg timme mot Gefle kändes tryggt och bra när försvarsspelet rasade samman och gästrikarna kunde både reducera och kvittera innan Erick Brendon skickade in sin andra straff för kvällen och segergivande 4-3. Tack för den! (Vi fick i alla fall valuta för entréslanten, den som gillar dramatik fann här ett välskrivet manus...).

Men i övrigt?

Ojämna prestationer i såväl enskilda matcher som över tid, Någon halvtimme nu och då har varit okej men alltför ofta har man fallit igenom och då ganska rejält. Det är därför ÖFK befinner sig i bottenträsket när en dryg tredjedel av serien har avverkats.

***

Magnus Powell gör nu, tillsammans med sportchefen Stefan Lundin, sin tredje säsong som ansvarig för ÖFK:s truppbygge. Plus/minus tio spelare har hämtats in varje år, i runda slängar alltså ett 30-tal. Av ekonomiska skäl (förstås) har Powell/Lundin tvingats leta spelare från de nedre hyllplanen men jag är förvånad att man träffat så illa i sitt sökande och haft så dålig utveckling på så många som kommit. Brassen Erick Brendon var naturligtvis ett fynd, Yannick Adjoumani har tagit steg framåt och blivit en publikfavorit (han levererar i alla fall varje gång även om det finns att slipa på, inte minst i defensiven där han väger ganska lätt och dessutom har lite svårt att hålla koll på det som händer bakom hans rygg - ni som var observanta såg var Sandviken satte in sina attacker i lördags...), mittbacken Ali Suljic har kommit igång efter en anonym start medan Myroslav Mazur och Chovanie Amotkarijo drog vidare till bättre jaktmarker.

Men sedan? Kolossalt jämngrått!

Det finns en hel bunt, faktiskt de allra flesta, i den här truppen som måste steppa upp både ett och två steg för att det här ska sluta väl.

***

Min bestämda uppfattning, när jag summerar det här, är att det saknas tillräckligt med kvalitet (jag vet att det finns många som tycker annorlunda, full respekt för er som tycker så). Det är så mycket som görs så dåligt och så slarvigt.

Största bristerna så här långt;

# Det saknas en lekkamrat till Erick Brendon på det centrala mittfältet. Många har fått chansen - alla har misslyckats! Det borde egentligen var omöjligt eftersom Brendon öppnar i stort sett alla vägar som finns med sitt löpande och sin passningsfot.

# Anfallsspelet centralt är under all kritik. Alla kan se att det saknas en målskytt i Malcolm Stolts frånvaro. Men lika illa; det finns heller ingen som kan sticka in en boll i straffområdet när Simon Kroon, Jamie Hopcutt och Simon Marklund inte levererar i det kreativa.

# Powells spelplan är inte gjord för det här materialet! Det är hög tid att kasta passandet runt det egna straffområdet på soptippen en gång för alla, laget blir baktungt och det är bara undantagsvis som man får med sig tillräckligt många spelare för att skapa ett tryck i offensiven. När man lyckas (som sagt, det händer) är ÖFK som bäst!

***

Några korta noteringar;

# Mitt i dom sportsliga motgångarna - i år verkar det dessutom vara struligare än vanligt vid sidan om. Att det är kärvt med ekonomin är vi vana med men nu tycks det vara värre än någonsin (vdn Peja Lindholm tog sin keps och gick när han och styrelsen såg olika på saken), den där bakterien som slog ut Malcolm Stolt besvärade tydligen många andra och det var ju inte så lätt att räkna in, Kroon och Hopcutt har haft viktigare saker (barnafödande) att fundera på och missat matcher medan lagkaptenen Aly Keita tog en oväntad time out när han behövdes som allra mest.

Det finns dom som har det lättare på kontoret än Magnus Powell och Stefan Lundin...

# Mitt enkla råd till styrelsen och akademichefen Camilla Eriksson som nu får det operativa ansvaret i klubben efter senaste krislarmet om ekonomin och Pejas avhopp: Släck branden - en gång för alla!

Det betyder att verksamheter måste skalas bort när kostymen uppenbarligen är för stor. Här får det inte finnas några heliga kor, ömma tår måste bli trampade på.

Annars går det här åt helvete och det klarar inte länets fotboll.

***

Men å andra sidan; det här budskapet har jag förmedlat några gånger tidigare utan att någon har lyssnat...

***

Apropå ingenting men nog så allvarligt. ÖFK har spelat elitfotboll i elva år och inte producerat en enda egen elitspelare, inte en enda! (Dennis Widgren och Bobo Sollander fostrades i andra klubbar och när ÖFK befann sig längre ned i seriesystemet)!

***

När ÖFK besegrade Gefle fick man två straffar på 47 minuter (Erick Brandon satte båda). Förra säsongen spelade man 30 matcher (45 timmar) utan att få en enda!

***

Jag blir bekymrad när jag kollar hur Trissen (här på fotbollz) fördelas. På listan efter elva matcher så har Erick Brendon lyckats skrapa ihop två "poäng". Elva (11!) lagkamrater har fler...det ska ju inte vara möjligt. Utan Brendons spel på mitten skulle det här ÖFK-laget vara lika stabilt som ett korthus. Tittar man på statistiken (sofascore.se där en dator ställer samman allt, och då menar jag verkligen allt, som presteras under en match) har Aly Keita bästa ÖFK-betyget (7,46 i snitt, ett av Superettans högsta så här långt) men även Ali Suljic och Erick Brendon ligger högt på listan (7,30 respektive 7,28). Det stämmer betydligt bättre överens med prestationerna än Trisslistan (och betygen i LT/ÖP, för övrigt).

***

När jag efter premiären påstod att såväl Gif Sundsvall som ÖFK skulle få en besvärlig säsong om man inte presterade bättre kom ett antal hånande kommentarer (tack för dom).

Hmm, läget just nu; ÖFK på negativ kvalplats, Giffarna sist i tabellen och gjorde sig i helgen av med tränaren Douglas Jacobsen (andretränaren Ion Doros ersätter).

Som Lucas Sahlin mycket riktigt konstaterade i Sundsvalls-Tidning på söndagskvällen efter 1-3 hemma mot Helsingborg: "Det är ett mörker som Gif Sundsvall har framför sig den närmaste tiden".

Det såg jag redan på påskafton!

***

Trevlig sommar!

Spelmässigt? Fjorton gånger bättre än senast i Sundsvall, minst!

Men framförallt; årets första trepoängare bärgades när Trelleborg besegrades med 1-0.

Tack för den!

***

ÖFK reste sig snabbt efter den bleka insatsen i premiären på påskafton. Det här var en helt annan prestation och hastigt och mycket lustigt var matchprotokollet smockfullt med roliga ÖFK-noteringar; exempelvis 16 avslut och elva hörnor. Låt vara att det var mycket som var felriktat eller laddat med knallpulver men naturligtvis skulle Yannick Adjoumani gjort mål ( 60:e min) när han fångade upp en retur och och från nära håll pricksköt på Trelleborgsmålvakten Andreas Beck Larsens vänstra stortå(!) när målet vad vidöppet och Jamie Hopcutts eleganta vändning och snabba skott strax senare (63:e min) var också värd lite mer än ytterligare en vacker Beck Larsen-räddning.

***

Men ÖFK skulle få sin välförtjänta utdelning i den 76:e matchminuten. Adjoumani fångade upp en boll ute till vänster, tog sig ned till kortlinjen och därifrån prickade hans inlägg Jakob Hedenquists huvud och då kunde inte ens den duktige Trelleborgsmålvakten hålla bollen på rätt sida linjen. 1-0 och alla var glada på Jämtkraft arena, det var verkligen en förlösande fullträff.

***

ÖFK hade två riktigt starka perioder i matchen. Öppningen var energifylld och tvingade motståndarna från Skåne på hälarna; man anföll till höger och man anföll till vänster, det var fart på både boll och ben. Hela agerandet doftade revansch, lång väg, från Sundsvallsmatchen, och redan där skulle ÖFK kunna ha avgjort den här matchen. Men avsluten höll inte samma klass som spelet och Trelleborg kunde slingra sig ur det kraftfulla hemmagreppet.

Efter pausfikat kom ÖFK ut fulltankat med ny energi och den här gången kunde man pressa tillbaka sina motståndare under en dryg halvtimma och den anstormningen gav också utdelning till sist och tre ytterst värdefulla poäng.

***

Det är märkligt att det kan skilja så mycket mellan två prestationer med i stort sett manskap. Magnus Powell hade gjort bara två förändringar (Aly Keita var åter i buren och på topp spelade Jamie Hopcutt i stället för Ahmed Bonnah).

Men det mesta som var dåligt i Sundsvall var bra på Jämtkraft arena. Det gäller inte minst kantspelet. Mykola Musolitin gjorde nu sin bästa insats i ÖFK-dressen när han dominerade sin högerkant i 90 minuter (överraskande så bra han sköter sina defensiva plikter) och på andra sidan blev Yannick Adjoumani bara bättre ju närmare slutsignalen vi kom. Såväl Musolitin som Adjoumani bjöds stora ytor att operera på, det utnyttjade servitörerna på mitten (Erick Brendon och Albin Sporrong, även han gjorde sin bästa ÖFK-match) på ett förnämligt sätt.

Skillnad var det också i motståndarnas straffområde. I Sundsvall var det öde och tomt i 90 minuter, nu trängdes röd-svarta hemmaspelare för att få ta avsluten. Till den skaran hörde mittbacken Jakob Hedenquist som ofta följde med hela vägen och det gav till sist också välförtjänt utdelning när han nickade in segerbollen.

***

Några andra noteringar;

# Nebiyou Perry var vassaste kniven i anfallslådan och gjorde väldigt många rätt. Men i straffområdet blev det gärna en touch för mycket och skotten blockades. Om han klipper till direkt så kommer det säkert ett och annat mål även från Perrys fot!

# Mittbacken Ali Suljic satte några riktig fina förstapass som slog ut ut Trelleborgs höga press och öppnade för snabba omställningar.

# Det hade inte hans kollega Kevin Jablinski. Norrmannens svaga passningsspel blev nu ett av Trelleborgs farligaste vapen. Ajabaja, där behövs ett kvartssamtal på Powells kontor. Bättre marginaler krävs kring det egna straffområdet!

# Jamie Hopcutt och Simon Kroon bidrog till helheten utan att glänsa. Men deras tid kommer!

***

Varbergs Bois borta väntar om en vecka. Allsvenskan förra året, två raka förluster i Superettan så här långt. Men det är alltid en tuff uppgift!

Det fanns tider, ja, det är faktiskt inte alltför länge sedan, när man visste vad man kunde förvänta sig av ÖFK. Med spelare som Sema, Ghoddos, Bachirou, Sotte, Nouri och ytterligare ett dussin plusvarianter var en plats på den övre halvan i Allsvenskan rätt given. Det fanns till och med någon säsong där klubben skulle kunna utmana om mästartiteln. I förhandssnacket - det var när stjärnorna lyste som starkast och trollkarlen Potter placerade dom rätt på banan.

ÖFK #2024?

Inte en susning, faktiskt. Är det någon som har det efter årets tre första månader där det såg så lovande ut med i stort sett hela truppen satt och tidigt på plats men där mycket har gått snett med sjukdomar och skador efter lägret i Spanien.

Superettan rullar igång på lördag (påskafton, avspark kl 13.00) med match i Sundsvall. Oavsett utgång, jag tror att vi alla gör ett klokt val om vi avvaktar några veckor innan vi betygsätter den här ÖFK-upplagan!

***

Mycket är nytt i årets ÖFK. Tio spelare enligt listorna där några av gamla bekanta - Jamie Hopcutt (inte minst) och Nebiyou Perry känner vi väl sedan tidigare och Yannick Adjoumani räknas tydligen också som ett nyförvärv trots att det blir hans tredje säsong på raken i ÖFK-dressen.

Sju har försvunnit. Av dem saknar jag mittbacken Myroslav Mazur. Mycket! Mazur var klippan i det försvar som var ett av seriens mest svårforcerade förra sommaren. Men andra jaktmarker lockade och det får vi leva med.

Av dom övriga? Jag har gärna sett att André Österholm hade stannat kvar. Det tog sin tid men Österholm hade en positiv utvecklingskurva och var som potatisen - användbar till det mesta!

***

Nytt är definitivt typen av spelare som anslutet, här finns mycket teknik och rappa fötter. Det är saker som saknats i firma Powell/Lundins två tidigare lagbyggen. Där har andra egenskaper prioriterats, många av dom nya som hämtats hit har varit stöpta i samma form och det har sett rätt stabbigt ut. Resultatet har blivit en slags brottarfotboll där man försökt slå sin motståndare med löpkraft och styrka men väldigt sällan med finess. Att vinna en-mot-en-dueller och skaffa sig en numerärt övertag har inte varit ÖFK:s signum, om man säger så. Chovanie Amatkarijo (numera allsvensk i Gais) är väl det senaste exemplet på den spelartyp som jag här pratar om, dessutom ett av väldigt få sedan rutschkanan utför började för några säsonger sedan.

Ändring den här säsongen? Förutsättningarna finns, absolut. Men vi har sett väldigt lite av det så här långt (första halvlek mot Skövde förra helgen var ett lysande undantag i just den detaljen) av olika orsaker. Många av de nya har varit rätt bleka när de har fått chansen att visa upp sig, det är i varje fall min uppfattning.

***

Mitt bland alla frågetecken som återstår att räta ut finns dock några saker som vi kan spika fast på väggen;

# Jag gissar att samtliga motståndare är avundsjuka på ÖFK:s starka målvaktsbesättning. Ingen kan matcha Aly Keita, Andrew Mills och målvaktstränaren Arnold Origi där Keita, för mig, fortfarande är den givna ettan (om påkarna är i fullt trim).

# Erick Brendon kommer att bära laget även den här säsongen, Superettans MVP (mest värdefulla spelare).

Dessutom den bäste!

# Yannick Adjoumani tar nya steg i sin utveckling.

# Nebiyou Perry ser ut att få en fin sommar. Är det han (tillsammans med Simon Kroon när han kan medverka) som har nyckeln till ÖFK:s offensiv?

***

Spelare som tar stora steg i utvecklingskurvan?

# Ziad Ghanoum. Det måste vara hans tur den här sommaren. En modern försvarsspelare som har det där lilla extra.

# Mykola Musolitin har lovat mycket men sällan fått ihop helheten. När den sitter kommer också målen.

***

Min svåraste huvudvärk just nu:

Vilka mittbackar ska spela?

Och hur många?

Hur jag än vrider och vänder på dom som är aktuella så blir jag bekymrad, det är trots allt ryggraden vi snackar om och här saknar jag kvalitet. Mazur har dragit, Theodore Rask likaså och Kristian Novak är skadad. Nye Ali Suljic från AFC Eskilstuna (som väl är tänkt som en prestigevärvning?) har inte visat något extra så här långt, Kevin Jablinski ser ut att ha tagit en ledarroll men är ju i grunden en begränsad fotbollsspelare med dåliga knän... Ja, ni förstår, här finns problem att lösa.

Mitt förslag just nu: Ett lågt försvarsspel (glöm snacket om den höga pressen, ÖFK har inte det materialet) med en trebackslinje som snabbt blir en fembackslinje när motståndarna har bollen.

***

Huvudvärk #2:

Anfallsspelet så här långt har varit mer än lovligt torftigt. Malcolm Stolt måste komma i form, snabbt, efter sin sjukdomsperiod. Men det är väl mer ett önsketänk än en möjlighet?

***

Vid serieupptakten för en dryg vecka sedan fick Öster och Degerfors de flesta rösterna av presspacket när Superettan 2024 tippades, Varberg trea och ÖFK fyra.

Min röst landar på Degerfors.

I Värmland är optimismen stor. Där tror man på en snabb återkomst till Allsvenskan och jag stöttar den tanken. Degerfors är ett stycke svensk fotbollshistoria men en humla som egentligen inte ska kunna flyga när vi nu har hunnit fram till 2024.

***

Glad Påsk!

Det finns säkert en möjlighet, fortfarande, att ÖFK kan åka ur Superettan om man kör det återstående spelprogrammet, fyra omgångar, i en kalkylator.

Men i verkligheten?

Inte en chans! 1-0 på övertid mot Helsingborg var precis vad som behövdes för att de flesta i den stora flocken (Brage, Gefle, Trelleborg, Örebro, Jönköping Södra, Helsingborg, Gif Sundsvall, Örgryte, Eskilstuna och Skövde - tio lag!) får jaga förgäves.

36 poäng efter åtta segrar, tolv kryss och bara sex förluster (och en överlägsen målskillnad jämfört med de nu sämst placerade) gör att spelare och ledare kan sänka axlarna inför avslutningen och bara njuta av det som är kvar; serietvåan Gais (b), tian Örebro (h), fyran Öster (h) samt ettan Västerås på bortamark. Tuffa matcher - men roliga att spela!

***

Malcolm Stolt har haft en tung höst åtminstone om man kollar på det som spjutspetsen presterat i motståndarnas straffområde. Innan lördagsmötet med Helsingborg hade han gått mållös av banan sju matcher i rad där han inte haft någon som helst ordning på varken boll eller fötter när han behövt det som bäst.

Men när det nu var som allra viktigast slog han till med ett riktigt klassmål;

# 0-0, andra övertidsminuten och hörna från höger. Erick Brendon slår serven som landar sju-åtta meter framför Helsingborgs målbur, Stolt tajmar upphoppet bättre än tre Skåneförsvarare, nickrörelsen är som hämtad ur skolboken, placeringen av bollen likaså (lågt). Skicklige Helsingborgsmålvakten Kalle Joelsson är visserligen på bollen men chanslös att få den utanför målramen.

Det målet kan ÖFK använda som instruktionsvideo till sina akademispelare, så perfekt är det utfört!

***

Jag tycker att ÖFK, till skillnad mot många andra bedömare, gjorde en stark insats i lördags. Visst, det slog inga gnistor om anfallsspelet den här gången heller och försvarsspelet var darrigt den första kvarten och där kunde det ha varit kört.

Men efter det? En stark laginsats där man inte gav ett formstarkt Helsingborg många möjligheter att briljera och klasser bättre än den sega soppan i Jönköping för en vecka sedan. Det tycker jag är värt att uppmärksammas.

***

Det är heller ingen tvekan om att det är ÖFK:s försvarsspel som ligger bakom årets resultat så här långt. 32 insläppta mål (varav fem på bortamark mot jumbon Skövde...) är starka papper, bara tre lag är bättre i den grenen (Gais, Västerås och Utsikten - de tre i topp). En fyrbackslinje i grunduppställningen har ofta blivit en svårforcerad fembackslinje när man varit tillbakapressade, Myroslav Mazur har varit en jätte i mitten, Aly Keita bättre i buren än vad många vill göra gällande (även om han vid några tillfällen sviktat i höjdspelet, det ska erkännas) och inte minst Erick Brendons förmåga att avgöra om ÖFK ska falla eller attackera. Det är imponerade att kollla in hur brassen arbetar, han nyttjar verkligen planens alla ytor. Både med och utan boll!

***

Myroslav Mazur, Theodore Rask, André Österholm, Erick Brendon, Jakob Johnsson, Kalpi Ouattara och Anton Berg.

Det är spelarna vars kontrakt går ut vid årsskiftet. Hur ÖFK - och spelarna - resonerar har jag ingen susning om. Givetvis är det viktigast att komma överens med Mazur och Brendon om en fortsättning men jag är inte dummare än att jag förstår att det är just det som är problemet.

Att Brendon över huvud taget hamnade här i Östersund (kom från IFK Värnamo mitt i förra säsongen) har jag aldrig förstått, han hör ju hemma på en helt annan hylla än Superettan och Mazur har naturligtvis span från många ögon efter två starka säsonger i ÖFK.

***

Oaktat vad som händer med namnen här ovan; ÖFK måste förstärka sin offensiv för att ta nästa steg. På min önskelista: En som fyller "Simon Kroon-rollen" (jag har svårt att se Kroon komma tillbaka till den nivå han själv och alla vi andra vill se honom, tyvärr, och jag är heller inte helt övertygad om att nye Simon Marklund har den kapaciteten sett över en hel säsong) samt två kantspelare med snabba fötter och bra teknik.

Då gör Malcolm Stolt 15 mål nästa sommar. MInst!

***

Till sist; här är mina tips i slutstriden:

Till Allsvenskan: Västerås och Gais

Till allsvenskt kval: Öster

Till negativt kval: Jönköping Södra och Örgryte

Åker ur: Athletic Eskilstuna och Skövde

Facit har vi om en dryg månad!