Så var den då över, Östersunds Fotbollsklubbs segerlösa sexveckorsperiod i Superettan. Lite på känn faktiskt med tanke på dom förutsättningar som grönklädda Ljungskile SK hade inför matchen. Nu skall ÖFK på intet sätt förringas, efter en stabbig inledning där ett hårt pressande LSK klart störde ÖFK hittade man tillbaka till dom grunder som fanns i inledningen av seriespelet. ÖFK gör bara snygga mål och 1-0 ännu ett i raden där Seon-Min Moon fick avsluta ett one-touch-genombrott. Förlösande för dom rödsvarta och inte minst för Moon själv.

Lite överraskande med Jamie Hopcut på bänken och Jonas Desai i startelvan. Man försöker i “staketpositionen“ alltid att sätta sig in i hur lagledningen tänker och i Jonas fall förmodligen för att tillföra tyngd och inte bli alltför fastlåst på bänken. Västerbottningen verkade inte helt bekväm i matchen men är övertygad om att längre fram i den långa serien blir Jonas kvalitéer viktiga och inhopp i startelvan stärker alltid motivationen.

Glädjeämnet den här gången tycker jag främst var försvarsspelet där Petter Augustsson snyggt revanscherade sig för den mindre lyckade aktionen vid Örgrytes 2-0 mål senast. Två blixtrande parader efter LSK frilägen bl.a. Inte lika stressigt och inte lika djupt ner i boxen och fin tajming mellan Ryan Gilligan och Steve Burton. Ammar Achmed övertygar alltmer med sin vägvinnande bollbehandling och tillsammans med alltid sevärde Alexis Mendiola ett viktigt nav i det spelsystem som ÖFK förordar. Däremot tycker jag inte att Thomas Boakye är ett lyckat alternativ centralt på topp. Ghananen verkar lite vilsen enligt mitt tycke och har sina kvalitéer efter långlinjen när han får skära in.

Bobo Sollanders comeback i ÖFK-tröjan har debatterats flitigt i kommentarsfältet och min personliga åsikt är denna: Bobo är naturligtvis en förebild i alla sammanhang med sin fotbollshistorik och personlighet. Stötte för ett par år sen på en till synes något jäktad Bobo på parkeringen innanför grindarna på “Arenan”. Hade några spörsmål rörande laget, inga problem, en leende Bobo svarade lugnt och tillmötesgående.

Sen är ju den stora frågan om det är så lyckat att efter nästan åtta månader utan fotbollskontakt, dock till synes fysiskt väl förberedd, helt plötsligt hoppa in på topp i en match på Superettan nivån? Dessutom i ett läge med 26 minuter kvar, ledning 2-1 och försvar av tre poäng. Oceaner av yta i omställningarna, inte direkt Bobos “cup of tea” där kvalitéerna främst ligger i att “kötta” i boxarna. Tyckte faktiskt synd om denne gentleman i det höga matchtempot.

Nåväl, allt sånt är Graham Potters nattlektyr och facit efter olika tankegångar får vi när den 30:e omgången är färdigspelad i höst. Sist men inte minst hatten av för Ljungskile SK. Stora problem innan matchen och under matchen men ställde hela tiden svåra frågor i 93 minuter till ett i stort sett ordinarie hemmalag. Inget tjongande utan löste svårigheterna med smart passningsspel. Hoppas alla unga lirare på läktarna tar åt sig vad som krävs för att hålla nivån i denna härliga serie.

Att kunna följa ÖFK live via datorn på bortamatcherna är en spännande och trevlig företeelse. Okej, leverantörens tekniska del tillhör väl inte den mest intrimmade, en hel del “buffring” eller vad det heter i datavärlden, men med 49:- för enstaka matcher får man väl vara beredd på att hjälpa till en del hemifrån.

Efter fem obesegrade omgångar har det nu gått lite grus i det inledningsvis relativt väloljade ÖFK-maskineriet. Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att omdisponeringen av laget mot “Giffarna” inledde den nu betydligt tyngre resan. “Ändra aldrig ett vinnande lag” även om motståndarna på andra sidan mittlinjen kommer från Allsvenskan. ÖFK har en mittplanstrojka i Hopcut, Achmed och Mendiola som står sig mycket väl i seriekonkurrensen och att experimentera med Moon från start var inte lyckat “from my point of view”.

Seon-Min Moon är naturligtvis en jättetalang som har sin framtid utstakad och med varsam matchning av Graham Potter också kommer att tillföra det rödsvarta gänget mycken glädje framöver. Sen har ju en hel del skador ställt till det också, speciellt på lirare i nyckelpositioner. Att spelare går sönder är ju tyvärr nåt som drabbar alla lag och “bänken” är i många fall den kanske viktigaste lagdelen.

Tycker ändå att senaste fighten mot serieledande Örebro SK på en relativt välfylld “Behrns Arena” var ett så kallat fall framåt. Man fullföljde sin spelidé med mycket boll inom laget, problemet är, och det är ju inget litet problem egentligen, att omsätta det hela i högkaratiga målchanser. Tobi Joseph har jag haft stora förhoppningar på, en snabb, kraftfull powerforward som länge saknats på dom här breddgraderna.

Tobi inledde matchandet helt okej men efterhand allt mindre involverad. Likt en lång skåning i Paris, inga jämförelser i övrigt, tror jag att Tobi är beroende av att ha en hel del boll. Allteftersom motståndet läst av ÖFK.s spel har man samtidigt isolerat toppforwarden. Engelsmannen tycker jag definitivt jobbar för att hitta position men ibland lite väl ambitiöst och offrar mycken onödig kraft vilket visat sig i slutet av matcherna.

Viktor Ageskär gjorde ett spännande inhopp senast, har ingen aning om hans kvalitéer i luften men längden finns ju där och han skulle kunna vara ett alternativ som “target” (likt Robin Simovic i allsvenska serieledarna Helsingborgs IF) för att få lite mer variation framåt. Dessutom en chanstagare på “fifty-fifty bollar”. Överhuvudtaget finns det ju en del mer eller mindre outnyttjat material i Potters spelarsäck så än skall vi inte tappa sugen. Det är en härlig resa med många fina stationer kvar.

Ändra aldrig ett vinnande lag! Möjligen är det en svensk företeelse för nu gjorde ÖFK-tränaren Graham Potter ändå det. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand tala om hur saker och ting skall vara men förstår uppriktigt sagt inte vitsen med att plocka ut Tobi Joseph. Okej, engelsmannen hade väl inte sin bästa eftermiddag senast mot Jönköping men är med sin snabbhet och tyngd ett orosmoment längst fram. Skulle han ändå ersättas vore väl Filip Rogic ett mer naturligt val.

Då hade man haft kvar Jamie Hopcut i en central position tillsammans med Alexis Mendiola. Hopcut i mina ögon den kanske jämnaste ÖFK-aren hittills. Ett stort jobb över hela banan och dessutom en ung kille som utvecklas i varje match. Näst intill ett helgerån att sätta ut honom på kanten tycker jag. I likhet med min gamle vän Hasse Andersson på Östersundstidningar menar jag också att Seon-Min Moon och Ammar Achmed är för lika i sin spelstil, båda offensivt inriktade.

Alexis Mendiola kommer bäst till sin rätt i en “nr 10” roll med sina känsliga fötter och kreativitet. Den här gången fick han både hämta bollar och försöka avsluta eftersom ÖFK mer eller mindre verkade strunta i renodlade anfallspelare. Petter Augustssons skada var naturligtvis olycklig och även om alla har fullt förtroende för talangfulle ersättaren Viktor Hansson smyger det sig in ett icke kalkylerat faktum i laget.

Nu är det inget som säger att jämtarna med en ograverad uppställning rått på ett för dagen synnerligen taggat ex-allsvenskt GIF Sundsvall. Men det hade varit skoj att få veta. Sen är det alltid skönt att få skriva av sej när man nu har fått det här uppdraget. Första tanken när lagen ställde upp innan matchen var: Var f-n är Tobi? Skadad, sjuk? Bänkad, det fanns inte på min karta. Potter är en klok man som säkert har en tanke bakom allt han gör, det återstår ju 24 omgångar och alla behöver ju inte tycka lika, det är det som är det fina i vår demokratiska värld.

ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.

Nu är det snart dags att dra igång säsongen även för jämtlandslagen i div 2. De spelar alla i den mellersta Norrlandsserien mot lag från Ångermanland och Torpshammar från Medelpad. Det var tolv lag som skulle delta, men Modo drog sig ur serien sent, så ett lag får stå över varje omgång. Det ska bli riktigt spännande att se hur våra lag står sig mot alla de obekanta lagen. Ja, några bekanta finns det, men inte så många. Av våra egna räknar jag med att Frösön och Ope kommer att vara med och slåss om seriesegern, medan Häggenås blir ett mittenlag. Brunflo och IFK Östersund kommer däremot att få kämpa för att slippa hamna i botten. Av Ångermanlandslagen verkar Härnösand vara det bästa. De vann förra helgen sin egen Vårcup, bl a före de tre div 1-lagen Timrå, Alnö och BIK. Det borgar för god klass. De hävdar själva att de har ett ungt lag, och visst har de många unga spelare, men även ett antal som i damsammanhang måste kallas för riktigt rutinerade. De har också en målspruta av rang, 22-åriga Sanne Petterson, som gjorde majoriteten av lagets mål i Vårcupen. Det blir ngn att hålla ögonen på för jämtlandslagen.

Naturligtvis blir även Remsle farliga med sin mångåriga rutin från div 2. De har oxå blivit ngt av ett spöke för Ope. Ngt som det är dags att ändra på denna säsong. De har dock ett mkt ungt lag, yngre än Härnösand om jag uppfattat saken rätt. Därutöver kommer oxå Moliden och Själevad 2 att knipa poäng här och där. Dessa lag tror jag dock kommer att göra ganska ojämna resultat. Moliden för att man är beroende av ett fåtal riktigt bra spelare och Själevad just för att de är ett andralag, vars laguppställning kommer att variera mellan hemma- och bortaplan, och beroende på läget i A-lagstruppen. Långsele tror jag kommer att starta trögt, beroende på mindre träningsdos än andra lag, men sakta göra bättre och bättre ifrån sig. Torpshammar är ett lag som är farligare än de flesta tror. De var inte dåliga förra året och har nu tagit emot rätt många duktiga spelare från Stöde, som vilar sin damverksamhet detta år.

Ope har tappat några riktigt viktiga spelare, som t ex Maja Öst, Angelica Häreby, Caroline Dübbel och Kickan Magnusson. Dessutom har Gry Tjärnström time out. Men ersättarna är inte direkt dåliga de heller. Caroline Kurzawa är ett mkt starkt kort i mål. Malin Boije, Felicia Tengdahl, Pernilla Nilsson m fl kommer att fylla ut luckorna ute på planen på ett bra sätt. Ope kommer att vara ett självklart topplag. Allt annat än topp tre är en stor besvikelse, men seriesegern kommer inte att vara lätt att nå.

Där hotar tillsammans med Härnösand och Remsle alltså främst Frösö IF. Frösön var ett väldigt osäkert kort under vintern, men i takt med att Lövsta smält fram så har även spelarna dykt upp. Flera kännbara förluster även för dem, t ex Matilda Grönlund-Falk, Rebecka Bill, Caroline Eckerdahl, Emma Högberg och Frida Norén. Men de har fått behålla t ex Christine Thelin och Elin Åberg, samt fått rutinerat tillskott i form av BK Björnens Anna Rosenau och Nathalie Olander. De spelare som kommit upp från deras duktiga 96-lag kommer oxå att visa framfötterna. Och de har en mkt kvalificerad tränare i Peter Boije. Frösön ska oxå hamna topp tre.

Häggenås har tappat några av sina bästa spelare, som Katarina Larsson och Kina Sundelin, och var ett tag på väg att dra sig ur serien. Men idogt jobb av Margareta Handler och Leif Ersson har fixat till en riktigt slagkraftig trupp. Men precis som för Långsele kanske träningsintensiteten inte varit riktigt på topp. De kommer nog inte att bli ett topplag, men vilket topplag som helst kan tappa poäng mot dem.

Brunflo har ett lag med många kvaliteter och med fysiskt spel. De är obekväma att möta och kommer att bli besvärliga för de flesta lag. Men frågan är om de räcker till i längden. Troligen får de kämpa med Långsele om att ha fler än ett lag bakom sig. Jag tror och hoppas att Brunflo tar hem den striden.

IFK Östersund hade nog hoppats på att ÖDFF:s trupp skulle vara bredare idag. Ett antal avhopp och skador har dock omöjliggjort en överflyttning av spelare från ÖDFF till IFK, vilket var tanken bakom deras samarbetsavtal. Därmed har IFK tyvärr en alldeles för svag trupp för denna serie. Jag hoppas att dom kan bevisa att jag har fel, men oddsen för det är inte så bra.

Idag tippar jag denna tabell, men med hopp om en annan serieetta när säsongen är över:

1. Härnösand

2. Ope

3. Frösön

4. Remsle

5. Moliden

6. Häggenås

7. Torpshammar

8. Själevad 2

9. Brunflo

10. Långsele

11. IFK Östersund