Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.

En intressant debatt blommar av och till upp i kommentatorsfälten rörande trebackslinjens vara eller icke vara. Personligen är jag ingen stor vän av alltför taktiska uppstyrningar av fotbollen. Tror den blir allra bäst när den enskilda kreativiteten får största utrymmet. Men sen, är det egentligen inte i slutändan bara en lek med siffror? Offensivt gäller det att hitta eller skapa ytor, defensivt att täcka desamma. Låt vara att tre gubbar längst bak ställer lite större krav på kantspelarna framför. Nån “showare” kanske inte skall ikläda sig den rollen då den defensiva disciplinen är av stor vikt.

Sen tror jag i ÖFK:s fall att balansen i laget rörande spelartyper gör att Graham Potter föredrar den lösningen. Skador och avstängningar drabbar i högre grad försvarsspelare sett från ett eget allmänperspektiv snarare än ett statistiskt statement. Summa summarum, det finns gott om mittfältare och därmed känns det självklart frestande med ovan nämnda taktik. Att det gått prestige i det hela tror jag inte alls på, Potter har seglat på större hav än Storsjön….

Eftersom jag följer Helsingborgs IF i vått och torrt via den förnäma om än något plånbokstörstande företeelsen webb-tv har jag också kunnat hänga med i David Accams utveckling därstädes. Allt har väl inte gått som på räls, det som väl är mest positivt är killens självförtroende. Att hela tiden använda det han är bra på, djupledslöpningar och dribblingar i hög fart. Misslyckas en kommer snart en ny vid nästa tillfälle. Efter 3-0 senast mot Åtvidaberg tyckte serbiska nyförvärvet Nicola Djurdich, senast i norska Haugesund, så här om sin anfallskollega i Helsingborgs Dagblad:

”– Vi gör vårt bästa, men det är lite annorlunda att spela med David än med Alvaro Santos eller Thomas Sörum. David spelar mer för sig själv medan jag tillsammans med någon av de andra två spelar mer som i ett anfallspar.
Viket föredrar du?
– Jag kan anpassa mig och det är tränaren som bestämmer det.”

Tempot verkar i varje fall inte vara nåt problem för David, snarare kanske något mer kilo innanför västen men det är ju sådant som går att utveckla. Det skall i varje fall bli spännande att följa fortsättningen, förtroendet hos tränaren Åge Hareide är ju till synes obrutet. HIF har väl via sitt mastiga program med cuperna ute i Europa försatt sin chans i den absoluta toppen i allsvenskan. ÖFK däremot dansar vidare i norrettan i allra högsta grad. Med eller utan trebackbackslinje.

Nu har kvalet till Damettan startat, och kvalet till Div 1 ska oxå starta snart. I det förstnämnda finns ÖDFF med och de har alla chanser att lägga Notviken och Tierp bakom sig i den första delen av kvalet. Inget av dessa lag har haft som uttalat mål att ta sig till Damettan, och de har inte satsat särskilt på värvningar under hösten heller. Dessutom slutade deras inbördes match med bästa möjliga resultat för ÖDFF, nämligen med en seger till Notviken med 1- 0. Det innebär att ÖDFF har råd att ta stryk nere i Tierp, men ändå ha allt i egna händer om två veckor på Jämtkraft Arena när Notviken kommer på besök.

Därtill går resultaten i de båda Div 1-serierna detta år ÖDFF:s väg, och det kommer att bli sjuan i den södra serien som får kvala sig till Damettan. Det innebär att det med stor sannolikhet blir en annan Div 2-segrare som ÖDFF får möta i det avgörande kvalet, om de skulle vinna kvalserien mot Tierp och Notviken, eftersom det avslutande kvalet inte lottas, utan har geografiskt avgörande gällande vilka lag som ska möta varandra. Det finns dock en hake, och det är att Husqvarna vann första matchen i den mellersta kvalserien mot Örebro Söder, och därmed kan de vinna den serien, även om jag ser Älta som favoriter.

Sammanfattningsvis för ÖDFF:s del gäller först att de ska vinna sin kvalserie, och om de då går vidare möter de endera sjuan i Div 1 södra, som fortfarande med två omgångar kvar är en kamp mellan sju lag, eller segraren i den mellersta kvalgruppen, som blir Älta eller Husqvarna. Jag håller ÖDFF som knapp favorit i den första kvalserien, men som tydliga underdogs i det fortsatta kvalspelet.

Tyvärr blir tydligen JHFF utan representation i kvalet till nya Div 1, då seriesegraren Häggenås tackat nej till kval, och sedermera även tvåan Frösön. Även i Hälsingland tackade ettan Hög nej. Där får tvåan Ljusdal istället kvala mot Medelpadssegrarna Alnö. Där är jag säker på att Alnö tar klivet direkt upp till Div 1, och får alltså där göra sällskap med ytterligare tre Medelpadslag, Selånger, Sund och Timrå.

KD kan satsa på Div 1 nästa år, eventuellt som enda JH-lag om ÖDFF kvalar sig högre upp. Till Div 2 är Ope, Häggenås, Frösön, Sveg och Myssjö/Oviken kvalificerade, då inga kombinerade lag får ta steget dit. Enligt uppgift ska inte Sveg ta den platsen, varför i så fall budet går vidare till Brunflo.

Det blir en intressant serie med följande troliga sammansättning från norr till söder: Modo, Moliden, Höga Kusten, Remsle, Långsele, Härnösand, Häggenås, Frösön, Ope, Brunflo, Myssjö/Oviken och ett lag från Medelpad. 2013 blir ett mycket intressant fotbollsår för JH-lagen.

I trean är det fler matcher kvar, men Häggenås verkar ha tagit ett stabilt grepp om seriesegern efter Frösöns förlust mot IFK/ÖDFF 2. Det senare laget har givit skäl till viss irritation då antalet ÖDFF-spelare i matchtrupperna varierat väldigt mycket, men jag tycker inte det är särskilt konstigt. Kvalitén på matchtrupperna i A-lagen kan oxå variera väldigt mycket. Häggenås har gjort en fantastisk säsong och skulle vara stora favoriter i kvalet till div 1, men då de mest framträdande spelarna tydligt trappat ner, så tror jag inte intresset för spel i div 1 finns. Men jag hoppas innerligt att de spelar i nästa års div 2, för annars kommer laget att vara så överlägset i jämtlandstrean att spelarna skulle tycka att det vore enormt tråkigt. Men det är fortfarande viktigt att notera att seriesegern inte är klar.

Enligt beslut av norrlandsdistrikten ska alltså fem JH-lag ta plats i nya div 2 tillsammans med lag från Ångermanland och Medelpad. Det är en enorm chans för fotbollen i distrikten i södra Norrland att ta ett stort steg framåt. Resorna kommer att bli något längre, men det ska både ekonomi och spelarnas liv i övrigt tåla. Se till att JH besätter dessa platser!

Årets div 4 har tyvärr åderlåtits. Tre av de nio anmälda lagen har dragit sig ur. Det känns som en väldigt tråkig trend, då detta problem inte varit stort tidigare här. Nu hoppas jag att förbund och föreningar jobbar på att uppmuntra ledare och tjejer runt om i distriktet att jobba så att så många tjejer som möjligt får möjlighet att fortsätta med denna härliga idrott långt upp i åren. Vi måste arbeta för att spelare 20- 25årsåldern ska inse att de fortfarande är "unga spelare", och att man brukar vara som bäst mellan 25 och 30.

Personligen kommer jag att åtminstone ta en paus från ansvarsroll inom Ope IF damer kommande säsong. Orken räcker inte riktigt till och jag tror att en förnyelse bör prövas. Men det är roligt att som avrundning finnas med i planeringen inför nästa säsong, som redan ligger långt framme. Beredskap finns för spel i endera div 1 eller div 2 och återväxten ser bättre ut än på väldigt många år. Skulle det bli spel i div 2 så har tjejerna en riktigt rolig serie att se fram emot, med många lag de tidigare inte mött och en kamp om seriesegern. Det ska bli väldigt roligt att följa Opelagen endast som supporter och inte som ansvarig, och jag är säker på att framgångarna kommer.