I egenskap av krönikör förväntas det att man kläcker ur sig nåt fyndigt med jämna mellanrum och eftersom det var knappa två månader sen senast kanske det är dags. Sen får väl arten av fyndighet vara upp till den eventuelle läsaren. I vilket fall som helst innehöll ju gårdagskvällen en intressant fotbollsmatch ur åtminstone tre aspekter:

1. Helsingborgs IF och hela Sveriges hopp i tredje och helt avgörande play off inför gruppspelet i Champions League.
2. Helsingborgs IF, laget i mitt hjärta och i alla övriga mer eller mindre vitala organ..
3. David Accam, en liten askungesaga. Från ÖFK rakt in i finrummet i 63:e minuten som avbytare i Helsingborgs IF.

På förhand fanns väl spekulationerna om att HIF hade stora möjligheter att rubba Celtic FC och därmed bli första laget efter 12 år att nå ända fram. Om någon till äventyrs inte kommer ihåg vilket svenskt lag som senast var i farten kan jag i all blygsamhet upplysa om det, Helsingborgs IF. Dessbättre gick den här matchen på TV 6, en relativt offentlig kanal och man slapp sitta och meka med en massa login på datorn.

Upptakten blev ju inte direkt vad man hoppats på, 0-1 redan efter knappa två minuter. Lille, extremt lovande 18-årige finländaren Jere Uronen på vänsterbacken för mycket bolltittande och nätrassel bakom Pär Hansson. Ett lite chockartat HIF några minuter innan man knöt den berömda näven i den berömda byxfickan och mer eller mindre spelade ut Celtic FC. Åtminstone tre högkaratiga chanser där i varje fall sydafrikanen och HIF-spindeln May Mahlangu borde satt sitt extrema friläge, en Mahlangu i fjolårets form hade definitivt gjort det.

Bra spel av helsingborgarna även i andra halvan. Accam kom in och hade ett läge i straffområdet men sköt över förutom ett par patenterade dribblingsaktioner. Inga nerver där inte. Men en knepig situation att tvingas göra mål inför bortamötet samtidigt som man inte öppnar sig bakåt. Ett scenario som Celtic utnyttjade och mer eller mindre hopplösa 0-2 också efter hand.

Kontenta: skottarna kanske inte lika bra som bl.a. på Henke Larssons tid men med en rutin från den här typen av matcher som genomsyrar hela klubben.
Ledord: effektivitet i avgörande lägen.

Går det att vända i Glasgow? Tja, varför inte, ända sedan den där hockeymatchen i OS 1980 vet vi att David alls inte är chanslös mot Goliat. Och heter David dessutom Accam i efternamn kan allt hända……….

Det har väl inte undgått någon som till äventyrs läser under den här vinjetten att jag är en stor supporter av ÖFK:s göranden och låtanden och har så varit ända sen starten av föreningen i slutet av nittiotalet. Har haft förmånen att få intervjua ett antal ÖFK-tränare från underbart lättsamme Leffe Widegren till en sur och inåtvänd Christer Andersson. Suttit på Hofvallens träsmaksalstrande långbänkar fram till dagens nästan luxuösa förhållanden på Jämtkraft Arena. Kanske inte enbart av ren klubbkänsla utan också från ett faktum av att konceptet rätt utnyttjat i en framtid kanske kan sprida lite fotboll från dom något finare salongerna även till våra obygder.

Därför blir jag så infernaliskt besviken när ledningen med tanken av att hålla igång en trupp, så märkbart laborerar med startelvan i ett läge när man har häng på finrummet. För det första, dom ungdomar som gavs chansen den här gången har jag i tidigare krönikor och referat alltid framhållit efter deras förtjänster. Men att gå in och ersätta avstängda backresen Sam Mensah och om inte nationalidolen så i alla fall jämtlandshjälten, David Accam, i ett läge där säkert 950 av dom dryga 1000 på läktarna undrar över varför inte all rutin på bänken utnyttjas, är ingen lätt situation.

Jag är naturligtvis inte kontant med alla dom bevekelsegrunder som Graham Potter har inför sin laguttagning men jag har svårt att tänka mig att både Hamberg och Kindberg som är enligt min mening två av de största vinnarskallar som skapats på det här halvklotet är helt med på vagnen. Potter är, menar jag, en enorm tillgång och har jättestor del i den positiva nystart som hela ÖFK genomgått och personligen hoppas jag han blir storsjöbygden trogen lång tid framöver men den här gången tillhör jag definitivt inte ja-sägarna.

För att sen återgå till själva matchen så tycker jag att Brian Wake årgång 2012 är ett mysterium. Visst är tempot högre, visst smäller det hela tiden i närkamperna men varför har grabben så helt kommit ifrån bland annat den “pappa-roll” för hela laget som han hade i fjol? Är det överambition eller helt enkelt dålig form? Tror att ett mål i och för sig kommer att lösa upp många knutar, det är säkert inte lätt att gå från firad målskytt till dagens situation där det mesta hannar i intet. Jag vägrar tro att division två norrland var limit för den sympatiske engelsmannen. I övrigt är naturligtvis förhoppningarna fortfarande stora på ÖFK men mitt och förmodligen många andra staketexperters enkla råd är, spela ihop ett lag som man tror på. I varje fall om målsättningen fortfarande är Superettan.

“Upp som en sol, ned som en pannkaka” en sliten formulering men på nåt vis ändå en bra beskrivning på ÖFK:s tredje uppgörelse i division 1 comebacken. Ytterligare en poäng i ladorna mot ännu ett förmodat topplag, Dalkurd, men ändå definitivt inte frid o fröjd i eftermälena till matchen. Och det är klart, har man stuckit ut hakan och siktat uppåt blir granskningen därefter.

Personligen tycker jag dock att det är för tidigt att dra några växlar på årets upplaga av det rödsvarta garnityret. Man mötte ett lag utan några egentligen svaga punkter och där devisen: “låt bollen göra arbetet” genomsyrade hela elvan. ÖFK tvingades jaga boll och springa mycket. Efterhand allt jobbigare och dessutom kombinerat med ett mycket psykologiskt bortamål i inledningen av andra avdelningen.

Första halvlek faktiskt också en rejäl match där ÖFK-ledningen genom kvicksilvret David Accam var om inte helt logisk så i alla fall en produkt efter flera fina intentioner. Bra prestationer också, tycker jag, av det inhemska inslaget där Tom Perman inledde piggt på kanten liksom Olle Hallström och Christoffer Fryklund i de bakre regionerna. Andra halvlek dock "en lång dags färd mot natt" där en furiös Petter Augustsson mellan hemmastolparna höll rent förutom kvitteringen genom etablerade Robert Mambo Mumba.

Det är naturligtvis lätt som så kallad “staketexpert” att döma ut än det ena och än det andra men i vissa matcher, typ lördagens, ställer jag mig tvekande till trebackslinje och ett överbefolkat mittfält. Ghananerna Shaaze och Mensah påminner om varandra och verkade ha lite svårt att bestämma vem som skulle göra vad. Sam Mensah duktig defensivt men personligen ser jag honom hellre renodlad på en kant, typ förra säsongen. Överhuvudtaget blev ÖFK väldigt centrerat och lättläst efterhand i matchen. Många runt mej på läktaren också väldigt förundrade över Brian Wakes relativa osynlighet i dom främre linjerna. Detta är en nivå klart över norrtvåan och Brian får en helt annan uppvaktning, framför allt är bevakningen hela tiden på bettet.

Tror dock att Brian kommer efterhand när Graham Potter hittat den ultimata uppställningen och “jobbet i det tysta” sköter engelsmannen som förut. Matthew Barnes-Homer fysisk och löpvillig och en förhoppningsvis nyttig backup framöver. Ett rejält glädjeämne dock det stora intresset från den jämtländska allmogen. 2047 personer är jättefina siffror. Låt vara fritt inträde men april på dom här breddgraderna kräver sina långkalsonger och fleecetröjor och mot den bakgrunden är det jättebra. Sen blir underhållningen på plan säkert också mer värmande framöver. Tre förmodade topplag avverkade, 0 i förlustkolumnen och allt kan bara bli bättre.

Nu är det bara dagar kvar till seriepremiären i div 2 södra Norrland. Våra tre lag från distriktet, ÖDFF, KD och Ope, gör de sista förberedelserna. Att ÖDFF återigen är storfavoriter till seriesegern är lätt att slå fast, och egentligen ska inget lag kunna hota. De två lag som i enskilda matcher ska kunna ta någon poäng mot dem ska vara Selånger och KD. Dessa tre lag betraktar jag oxå som de enda säkra att placera sig bland de fem första, vilket garanterar spel i nya division 1 nästa år. Ja sjätteplatsen ger ganska troligt en plats där oxå, då åtta av de nio sexorna i årets div 2-serier kliver "upp" i nya div 1.

Ja, nästa år ser alltså seriepyramiden helt annorlunda ut. Allsvenskan blir kvar som förut, men under den blir det bara en serie "Damettan", med lag från nordligaste till sydligaste Sverige. Därunder blir det sex "division 1-serier", där lag från JH-distriktet kommer att geografiskt ligga på gränsen till att endera åka upp till Norrbotten som längst, eller ner till norra Stockholm. För JH:s del så kommer därunder en ny "division 2-nivå", där våra lag hamnar tillsammans med lag främst från Ångermanland, men oxå från Medelpad. Skulle Sveg kvalificera sig hamnar de nog mot Hälsingland och Gästrikland istället. Fem JH-lag ska enligt planeringen ta plats på den nivån.

Segrarna i div 2 får en liten chans att ta sig upp till nya Damettan, men det blir en slingrig och svår väg. Det skulle vara oväntat om ÖDFF skulle klara detta, trots seriesegern. Vad gäller division 1-nivån 2013 skulle det faktiskt kunna bli så att fyra JH-lag kan hamna där. Klarar ÖDFF inte sig upp till Damettan, KD och Ope blir bland de fem första i serien och segraren i div 3 Jämtland vinner kvalet, ja då blir det ett faktum. Det skulle kunna bli riktigt roligt.

Åter till årets tvåa. Personligen är jag engagerad i Ope, och det kommer naturligtvis delvis att färga mina krönikor. Konstigt vore det annars. ÖDFF kommer alltså att vinna serien trots att dom som vanligt tappar en mängd spelare. 12 av de spelare som fanns i fjolårets trupp är borta. Nio nya eller nygamla spelare har anslutit, och alla har sitt ursprung i distriktet eller har spelat här tidigare. Den enda frågan runt ÖDFF är väl hur många poäng de kommer att tappa. Viktigaste spelare för ÖDFF kommer som vanligt att vara Cissi Hallberg. Intressant kommer att vara om målskytten Martina Sandström får vara hel under vårsäsongen. Men det finns ett halvdussin spelare till som håller god div 1-klass. Offensivt finns det en rejäl konkurrens om platserna, men defensivt ser det inte riktigt lika bra ut.

Andraplatsen tror jag att Selånger kommer att ta, efter kamp med KD. KD har en till numerären liten trupp och kommer att vara känsliga för skador. Eventuellt kommer tillskott så småningom, men hur säkert det är vet jag inte. För KD:s del är det väl istället defensiven som är den bästa lagdelen, och nyckelspelare borde bli Pernilla Arvidsson och Angelika Forsberg.

Efter dessa tre lag så kommer det att vara väldigt öppet. Tidigare har jag trott att Sund och Team Hudik skulle vara ganska säkra på platserna fyra och fem, men träningsmatcherna tyder på att även dessa båda lag kan tvingas kämpa hårt för att komma bland de fem första. Sedan har vi Remsle och de fyra nykomlingarna, däribland alltså Ope. Jag tror inte att någon av nykomlingarna kommer att bli "toksist", utan här kommer det nog att tas poäng lite hit och dit. Opes trupp under försäsongen har varit lite för svag för att räcka till att komma bland de sex första, men successivt ansluter nu fjolårets nyförvärv Charlie Gorman från England och säsongsarbetande Lena Lindström och Moa Lundberg. Även Kickan Magnusson kommer att spela när hon kan. Ett mycket intressant nyförvärv har Ope fått i Angelica Häreby, en hängiven spelare som inte kompromissar och har sinne för var målet är beläget. Fortfarande är det aktuellt med ytterligare förstärkningar, men det kommer nyheter om detta, om och när det blir klart.

Så att gissa platserna fyra till tio är väldigt svårt, så jag skulle egentligen vilja vänta med det till nästa krönika. Men jag ska göra ett försök, som redan skiljer sig från den gissning jag gjorde på forumet för en tid sedan. Jag tror att Sund trots allt kniper fjärdeplatsen och att Team Hudik knappt tar femteplatsen före Ope. Opes poäng ska dock räcka till spel i nya div 1. Därefter i tur och ordning Remsle, Timrå, BIK och Edsbyn. Men jag kommer att ändra mig efter tre-fyra omgångar. Det är jag nästan säker på.

I denna krönika nämner jag bara Jämtlandstrean på detta sätt; det kommer att bli en kamp om seriesegern mellan Frösön och Häggenås, där Frösön tog ett litet grepp genom att vinna DM-kvartsinalen i fredags. Men spelet visade att resultatet skulle kunna bli ett annat i serien.