Det här är ju som någon i bland påpekat för mej en fotbollssajt men som gammal “hobbymurvel” med fortsatt tillgång till datortangenter och ett offentligt forum så kliar det i fingrarna när när det finns saker och ting att tycka till om. Som idrottsfantast missar man ju inte en OS-sändning, i varje fall inte dom så går på något så när anständiga TV-tider. Resultaten hittills har väl varit som man säger “ömsom vin och ömsom vatten”. Kul för Kalla o Ferry, två helylleidrottare direkt från det svenska folkhemmet.

Mindre lustigt i går kväll, svensk tid för Helena Jonsson. Helgum-tjejen har inte funnit sig till rätta i dom kanadensiska bergen och orsaken till det kan man ju bara spekulera i. Hennes stora styrka har ju varit att kunna koppla bort allt runt omkring oavsett tävlingssammanhang. Denna gång verkar hon inte ha bara bössan på ryggen utan även en säck fylld av psykologiska trauman.

Min fasta övertygelse är att lösningen på hennes problem finns här hemma i Östersund, sambon och skidskyttekollegan David Ekholm. Dennes resultat renderade inte i en OS-resa, helt riktigt naturligtvis men samtidigt, tror jag, en känslomässig katastrof för Helena som under en följd av år haft David i sin närhet. Detta kan låta aningen patetiskt men ingen människa är den andra lik och alla har vi våra uppfattningar om trygghet. Vi behöver vår “snuttefilt” även om få vågar stå för det.

Anja Pärson, måste erkänna att jag trots hennes enorma framgångar haft svårt att ta henne till mitt hjärta. Hon har liksom varit lite osvensk, kaxig och ofta sett saker och ting “von oben”. I går kväll förändrades dock min bild en hel del. Tårarna som rann på Anjas kinder under blomstercermonin sedan bronset säkrats i superkombinationen var ett stort idrottsögonblick i TV-soffan. En för mej helt helt ny värme och entusiasm i ögonen efter en enorm prestation med tanke på omständigheterna.

Bara att stå igen i samma backe, ett nytt störtlopp i oerhörd konkurrens plus ett nervigt slalomåk. Anja hade egentligen inget mer att bevisa, kunde lika väl ha åkt hem till Monaco, lagt av eller laddat för nästa säsong. Vet inte om det funnits kvinnliga vikingar, om inte så presenterade sig en i Whistler Mountain, Canada den 18 februari 2010

Mitt i all OS-upphetsning kanske det kan vara på sin plats med lite mer jordnära analyser av den idrottsliga verkligheten. Det finns många olika sorters fackspråk och idrotten har naturligtvis sitt. Och tur är väl det egentligen, hur kul skulle det vara att läsa referat, krönikor, bloggar, twittrar vad det nu är för nånting och inlägg av olika slag om allt vore utformat enligt alla tänkbara formaliteter.

Fotbollen till t.ex. där spelare blir lirare, domare-rättskipare, målvakt-burväktare, bollen-lädret o.s.v. o.s.v. Dom här företeelserna kallas väl i mindre dagligt tal för metaforer och är som sagt viktiga för att få flyt och rätt sammanhang i en text. Språket är också rikt på så kallade “klyschor“, alltså färdiga uttryck som stoppas in här och där och är i lagom doser berikande. Tänkte här nedan försöka göra en liten personlig och långt ifrån vetenskaplig utläggning om tre av mina favoriter i genren.

1. Bollen är rund

Egentligen ett fantastiskt uttryck som i all sin enkelhet säger väldigt mycket. Allt kan hända, ingen vet var en boll tar vägen. Hade själv en period på runt tio år då jag sysslade en hel del med bowling. Och där är verkligen bollen rund. Ingen konst all slå en “strike” säger någon, alldeles riktigt, konsten ligger i att upprepa det. Har aldrig spelat golf men inbillar mej att just därför att bollen är rund händer många oväntade saker. Det gäller inte bara att slå rakt, även terrängens topografi har ju stor betydelse. Men uttrycket funkar väl egentligen bäst där bollen inte alls är inblandad, i förhandsspekulationer t.ex.

2. Man spelar inte bättre än motståndarna tillåter

Självfallet finns det lag som underpresterar. Men när man sitter i “garderoben” som norskarna säger, och snörar på sig dojorna, nog fanken vill väl alla vinna, oavsett vilket sammanhang det handlar om. Men nu finns det alltid ett gäng på andra sidan mittlinjen och dom har naturligtvis samma inställning. Hur många gånger har inte en tränare stått och skällt ut sina disciplar under och efter matcherna när allt i grund och botten handlar om ovanstående rubrik. Coachen har naturligtvis sin framtida karriär i tankarna, media och supportrar vill se engagemang även efter en förlust. Tyvärr, enligt min mening förekommer det alltför ofta att förluster förklaras med “bristande inställning” istället för en noggrann analys om vad man kunde ha gjort bättre.

3. En tabell ljuger aldrig

En sanning så god som någon. Efter 18-20-22-24 omgångar eller vad det handlar om har man haft alla möjligheter att påverka sin situation. “En feldömd straff i sista omgången skickade laget ur serien”. Vilket kvalificerat “bullshit”. Hur många situationer under en säsong har inte inneburit fördelar av ett eller annat slag. Detta talas det sällan om och i många fall får den stackars domarekadern klä skott för alla former av misslyckanden. En gammal “järnkamin” Tommy Davidsson tränade Hammarby 1993-95 och vid en cupmatch mot IFK på Hofvallen hade jag förmånen att för ÖP:s räkning intervjua honom efteråt. Vi pratade om “Bajens” dåliga poängskörd dittills i allsvenskan trots genomgående bra spel. Davidsson ville absolut inte höra talas om otur:
“I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet”.
Jag har använt citatet i någon tidigare krönika men det förtjänar att upprepas.

Åter till OS-soffan, ser att det börjar regna rejält i skidskyttet. Men Ferry betyder ju färja på engelska så det skall väl gå bra.

Återigen har “Idrottsgalan” sett dagens eller snarare kvällens ljus. Från mitt soffhörn sett en relativt blek företeelse där huvudpersonerna inte fanns på plats. Förståeligt i skidskytten Helena Jonssons fall då hon vis av Peter Settmans närgångna uppvaktning av Charlott Kalla häromåret inte ville utsätta sig för nåt liknande. Zlatan Ibrahimovich förnekade sig dock inte. Fick inte ledigt av klubben sas det, för resan till Sverige men fanns ändå på plats i Italien för en annan gala samma kväll. Om det berodde på Zlatans eget ställningstagande eller staben runt honom vill jag låta vara osagt, får väl hoppas på det senare.

Höjdpunkten för mig den här kvällen var “Sportspegelns” pris till hockeydomaren och ambulanssjukvårdaren Wolmer Edqvist. Strid om poäng och tabellplaceringar bleknar till intet när saker och ting ställs på sin spets som i det här fallet med hjärtstilleståndet. Vidare var den stående hyllningen till Lars Lagerbäck, en av många olika prisutdelare, på sin plats. Hockeyliraren Jörgen Jönsson utklädd till kanin var oväntat, Jörgen har väl inte direkt varit någon muntergök genom åren.

När jag ändå är ute och fladdrar lite från målsättningen med fotbollz vill jag bidra med ett litet inlägg i debatten runt Mathias Fredriksson och längdlandslaget, senast sidsteppningen vid tävlingarna i estniska Otepää. Har all respekt för vad denne uträttat, världscupvinnare, medaljer i mästerskap m.m. Talangfull, tjurig och envis men också med en säregen vilja, tycker jag, att ständigt gå sin egen väg. Tror att Mathias lite bundit ris åt egen rygg genom alla synpunkter på träningsupplägg och lagledning genom åren. Längdskidor är ju en individuell idrott till stor del men även här måste det finnas förståelse för varandra, ledarstab-aktiva.

Inte sen 1980-talet har det varit ett sånt “go” runt längdsporten med massor av unga där inget verkar omöjligt. Att landslagsledningen prioriterar denna efterlängtade nytändning är förståeligt. Åkare som t.ex. Hanna Falk, Emil Jönsson och Markus Hellner visar ju att “snorsporterna” fortfarande har en framtid i det här landet.

Vän av ordning kanske ondgör sig över skribentens lättjefulla kritiserande till höger och vänster men till mitt försvar kan då sägas att även jag hade en relativt aktiv “karriär” i skidspåret för 30 år sen. Detta i ett fåfängt försök att via en bättre fysik bli en rörligare fotbollsdomare.

Åkte bl.a. åtta “Haldo Hanssons” Alsen-Frösön, på den tiden loppet till skillnad från nu var ett verkligt kraftprov med sina sex mil i synnerligen kuperad terräng. Visserligen med kö-skotern ständigt i hasorna men ändå. Vidare sju “Kanonlöpet” Brunflo-Östersund 22 km och som kronan på verket “Vasaloppet” 1987, året då det slogs köldrekord, -30 i starten. Tid: 10,45. Alla kan inte vinna men det viktigaste är ju enligt Pierre de Coubertin, baronen, att kämpa väl och kämpade det gjorde jag, verkligen…….

Jo jag vet
ÖDFF kommer att överaska i div 1 pga att vi i jämtland visat under de senaste åren att vi spöar många av dessa lags ungdomslag i cuper runt om i sverige.Många av dessa spelare har nu vuxit på sig och spelar nu i Ödffs lag Jane Olofsson kommer att bli årets överaskning(oj vad press hon får på sig nu)
K/D kommer att vara på övre halvan av serien(div 2)De fortfarande unga talangerna kommer att blomma ut och samarbetet med Ödff kommer att fungera överaskande bra.
Yngre spelare kommer in i Frösön och spelet blir roligare och spelare som vågar göra det där lilla extra
utan att Henke behöver tala om för dem hur de ska göra. Opes orutinerade lag kommer att rädda sig kvar i serien tack vare att det kommer att bli en stor genirationsväxling i många lag.laget kommer att växa in i serien eftersom spelarna får rutin.Sedan är den starka ledarstaben med Robban i spetsen ett vinnar koncept med ett långsiktigt tänkande
Sedan kommer massor av tjejer att överaska under sommaren massor av talanger finns Kom ihåg namn som Frida s.Angelika B.Linda O,Ronja F,Ellinor G,Julia F,sofie P,Josefine A,Marie S.Lisa B olivia,Therese,
HannaB ,Sunesia D ,Johanna B sedan kommer massor av födda 94-95 or att få chanser att spela in sig i våra div 2 lag
Vi får se om kulan har rätt men så här ser det ut just nu i den

Anden i kulan

Så här under årets sista skälvande minuter kan det kanske vara på sin plats att försöka förmedla några rader till spaltens ”fromma”. ”Silly season” är ju inte direkt någon inspirationshöjare och skrivaren har dessutom flängt runt och försökt vara en pittoresk färgklick i diverse olika sammanhang under dom senaste veckorna. Nu när kylan tagit ett järngrepp om Storsjöbygden och almanackan inte är lika fordrande finns ett visst utrymme för mer eller mindre genomtänkta åsikter.

Har funderat en del både nu och tidigare på hur idrottsmän som når en viss nivå tappar en hel del av den ödmjukhet man måste ha för att bli riktigt stor. Har tidigare haft synpunkter på allas vår Zlatan. Den här gången gällande icke så kallade ”tävlingsmatcher” i blågult:”Visst är det en ära att spela i landslaget, men jag har nått en nivå när jag känner att jag inte får ut något av det.”

Har full förståelse för ett slitsamt matchprogram men det gäller, tycker jag, att balansera sina åsikter. Vad sänder det för signaler? Zlatan är en idol och förebild för många och han borde ha bättre kontakt med sin egen historia och uppskatta dom förhållanden, förutom dom egna enorma förutsättningarna, som gjort positionen möjlig .

En annan historia i en annan sport är Mikael Samuelsson kontra Bengt-Åke Gustafsson i ishockey. ”Dom kan dra åt helvete” är ju inte särskilt vuxet uttryckt om man blir sidsteppad i en laguttagning. I det här fallet, rörande OS-truppen, är det ju Bengt-Åke som bestämmer och någon måste ju ta ansvaret hur obekvämt det än blir i enskilda fall, sen får historien utvisa vem som har rätt och fel. Bevisa motsatsen på banan istället!

Apropå hockey, träffade jag på en tillställning en gammal domarbas från min egen korta karriär i sporten 1969-73 ,”Janken” Jonasson. Ishockey var egentligen ”lättare” att döma än fotboll. Man har väldig hjälp av linjerna och kan vara mer exakt än i leken med läderkulan men mitt skånska ursprung var dock ingen direkt fördel. Det här var före isladornas tid och min skridskoerfarenhet härrörde sig från några veckor i januari varje år på en halvdåligt frusen parkdamm.

Nu fanns ju dessbättre något att hålla sig i som domare, ramen runt planen. I ”Sargens vänner”, en egen liten avdelning i domarklubben, såg jag mig själv som talesperson. Problemet var dom gånger man måste ge sig in i banan för nedsläpp. Först att plocka upp pucken från isen och sen försöka hålla balansen tills spelet kom igång. Gjorde en gång ett tappert försök att nypa trissan direkt i fart vilket resulterade i en miss på ca en decimeter och ett jublande auditorium runt isovalen. 1974 invigdes Z-kupolen och samtidigt lades min hockeydomarkarriär åt sidan, saknad av förmodligen ingen.