"Brödrafolkens väl" var en gång kung Oscar II:s valspråk innan unionsupplösningen 1905. Vi är väl fortfarande ett brödrafolk till Norge även om den idrottsliga konkurrensen ibland inte påminner så mycket om syskonkärlek. Petter Northug t.ex. är ju inte så populär bland dom svenska konkurrenterna i skid-sprint.

Är ju sedan drygt 30 år sambo med en kvinna från "andra sidan kölen" och har därmed gjort åtskilliga besök hos hennes släktingar och fått en god inblick i norsk idrott från deras egen utgångspunkt. Bl.a. en svåger i en ort nedanför Röros känner jag stor samhörighet med. Vi har ungefär samma intressen: idrott, musik och världen i det stora perspektivet. Vi skiljer oss dock på en punkt, han är väldigt händig och har till stor del själv renoverat och byggt ut sitt hus. Själv får jag svår migrän så fort jag ser en hammare. Har dock för en hel del år sen tillverkat en kompostlåda som jag med stolthet ibland betraktar. Den börjar dock tyvärr bli angripen av "tidens tand" då materialet av ren okunskap inte var impregnerat.

Gjorde för några veckor sen ett besök därstäders och parkerade ett par dar framför "Fjernsynet" (TV) med "Sportslördag" respektive "Sportsöndag". Snacka om vår "Vinterstudio" men här fanns allt och lite till. Den märkliga sporten "Nordisk kombination" med skidor och backhoppning, EM på skridskor från Herenveen och skidflygning från nån ort nere i Europa. Kulm i Österrike tror jag visst att det var. En blågul skrinnare, Johan Röjler, höjde intresset en aning bland "rundetider" och allmänt stort engagemang bland dom norska kommentatorerna. En reflexion, så fort en norsk man eller kvinna inte är på "pallen" så är det en "skuffelse" (besvikelse). Snacka om självförtroende och förväntningar. Och vilken uppställning från supportrarna: flaggor, vikingahjälmar, en o annan "dram" (stärkande dryck) och hela köret.

Undrar förresten varför "snorsporterna" är så poulära? Förmodligen finns det en kulturell förklaring. Man går "på tur", och så fort gränsen är passerad ser man direkt cyklister, joggare eller skidåkare i betydligt större omfattning. Dom individuella sporterna, speciellt vintertid, har status i Norge. Vi är bättre i lagidrotter även om Sverige fick stryk av broderlandet i handboll just den där helgen till svågerns stora förnöjelse. Är vi lite latare eller trivs vi när vi får fördela ansvaret?

"Vinterstudion" slår dock den norska motsvarigheten med hästlängder. Suveräne "Popsen" (vem är Peter Jihde?), med sina gäster och underbara intervjuteknik. I Norge,en kvinna utan tillstymmelse till leende som slussade mellan dom olika inslagen av formatet "korvstoppning". Bl.a. visades 74 (!) startande i ett slalomåk bara för att just en norrman hade nummer 74.

Nåväl, här kanske skymtar lite avundsjuka från skrivaren över allla norska medaljer jämt och ständigt, dom är ju välförtjänta trots allt. Och det är ett trevligt folk med barnasinnet kvar vilket gör gemenskapen lättsam. Avslutar med en liten sannsaga med anknytning just till dom här släktingarna:

I början av vårt förhållande skulle jag ut och presenteras i Norge. En ruggig höstkväll kom vi dit. Många ord har sammma bestydelse både här och där, dock icke "pejs" som är ett norskt ord för "öppen spis". Här i Jämtland är det nåt vi killar tar fram när vi blir kissnödiga. Vi hade knappt hunnit innanför dörren förrän systern ystert utropade: "Nå skall vi sätte lite fart på pejsen........"

Vill först och främst önska alla läsare av fotbollz en god fortsättning på det nya året förutsatt att någon till äventyrs tittar in på den här spalten. Det är ju av förklarliga skäl, för att använda en populär nysvensk beteckning, "Silly season" och lite stiltje med den aktiva fotbollen. Bra då att debatten fortfarande frodas på olika forum här på sajten.

Har i tidigare inlägg propagerat för sammanhållningens betydelse för att nå riktigt långt. Att alla, och jag menar verkligen alla, ställer upp för det koncept som en gång skapats för att nå om inte eliten så i alla fall nosa på den. Dom flesta samlas på "Arenan" under säsongen och verkar jubla över rödsvarta framgångar men en del räds samtidigt inte för att vid första bästa tillfälle sticka kniven i hela projektet. Dom två i toppen får verkligen sina fiskar varma och säga vad man vill om dessa herrar men dom verkar enligt min mening i alla fall få saker o ting gjorda.

Spelarna verkar trivas med föreningen och med varandra peronifierat inte minst av dom tre som reste till Skottland och hälsade på Lee Makel o Craig Dean. Provspelare har vad det verkar bara gott att säga om förhållandena och en duktig stab har skapats runt laget. Alla häromkring vill väl se så bra fotboll som möjligt och i den tid vi lever nu så är det ÖFK som kan leverera den. Dessutom på en arena av bästa märke.

Vi måste inse att det inte längre är Hofvallen eller Torvallen som är medelpunkten utan för framtiden viktiga komplement. Klubbkänsla är nånting i grunden väldigt fint men den får aldrig stå i vägen för utveckling, då skapar den bara avundsjuka och missunsamhet. Har aldrig sjäv varit speciellt svag för "Blåvitt" men under UEFA-cup äventyren höll man i TV-fåtöljen så knogarna vitnade. Samma gäller också "Giffarna" även om det är "Klyktattarland" eftersom det är där vi ser elitfotboll nästgårds.

Detta kan kanske låta som en "partsinlaga" men jag känner inte mer för ÖFK än för IFK, Ope eller Frösön för att ta dom lokalt närmaste i divisionerna. Dessutom, i egenskap av "amatörmurvel" (om Gud och Sportbyrån/Lasse Björklund vill) är ju neutraliteten en hederssak. Däremot blir jag, en genuin fotbollsälskare, som sagt uppriktigt vemodig inombords över all splittring som kanske i slutändan renderar i att vi tappar platsen i div I och därmed tillgång till den relativt högklassiga fotboll som spelas där.

Allting skall granskas och det fria ordet är grunden i vår demokrati men jag vill som avslutning använda Liverpool-legendaren Bill Shankleys slitna ord:
"Fotboll handlar inte om liv eller död, det är mycket viktigare än så."

2008 börjar lida mot sitt slut, många känner sig manade att resumera så även skrivaren i denna spalt. Eftersom det är fotboll som det handlar om här på sajten kommer det att handla om den fascinerande leken med "trasan" även om säsongsavslutningen är ett par månader bort.

På det lokala planet gjorde väl ÖFK vad man förväntat sig även om Kalle Björklunds inträde i den norrländska fjällvärlden kanske hade ingjutit större förhoppningar hos någon. Nu blev säsongen aningen turbulent med spelare som åkte ut och in i laget men ett embryo till ett stabilt div 1-lag tycker jag man kan skönja. Sen blir väl drömmen om "Superettan" inte just mer än en dröm. Det spelar ingen roll hur mycket det tränas, vi har inte den bredden, dom pengarna eller det klimatet som gör att dom nödvändiga tillskotten kommer hit. Håller sen inte det här resonemanget i slutändan skulle ingen bli gladare än jag. Kan vi häruppe hänga med i toppen av div 1, konservera det nyvunna publikintresset och skapa stämning på härliga JK-Arena, tror jag det räcker långt.

"Lite av en kulturkrock alltså i Stugun. Hemmalaget med en fotboll sprungen ur dom djupa jämtländska skogarna. Hårt arbete, tuffa närkamper och där bollbehandling närmast är ett hindrande moment mot ett Ytterhogdal med raka motsatsen."

En kärleksförklaring egentligen som dock mottogs aningen surt i det gulsvarta lägret. Tyvärr saknade östjämtarna "flytet". Nästan samtliga förluster med uddamålet men som en f.d. Hammarby-tränare och gammal "järnkamin", Tommy Davidsson, sa när jag intervjuade honom efter en cupmatch på häruppe:
-I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet.
Detta på grund av Hammarbys måltorka i allsvenskan vid den tidpunkten. Synnerligen tänkvärt.

Apropå tränare, hittade en ny favorit i Marcus Brügge, avgående i Stugun och en sansad man med distans till sin idrott i både med och motgång. K/D:s respass var väl mer naturligt. Tunn trupp, oro i tränarledet och ödsligt på läktaren. Men dom gröna kommer igen som alltid, även här finns en hel del entusiaster i föreningen. Alsen gick andra vägen och skall bli spännande att följa i trean.Verkar finnas ett härligt intresse i bygden, det kan gå bra första året på ren inspiration och en del lär väl också hänga på hur kul viktige Jon Persson tycker det är att vara tillbaka i hetluften.

Damfotbollen i länet har lyft sig ett snäpp enligt min mening. Många duktiga tränare och ledare runt lagen med Henric Lundqvist i Frösön som min specielle favorit. Omstridde "Henka" har gått en lite ovanlig väg från hockeyn till fotbollen och levererar ett lite annorlunda ledarskap. Motivation slår klass heter det och "Henka" verkar ha hittat nyckeln till just motivation. En upplevelse i sig att ta del av hans coachning från sidan där det mentala peppandet hela tiden går hand i hand med dom taktiska greppen.

Jag sparar det bästa till sist: fotbollz. Hittade sajten sen jag läst några rader i nån av ortstidningarna. Knackade ner några berömmande ord och kontaktades av initiativtagaren och eldsjälen Haldo Jonsson som var på jakt efter skribenter som så att säga varit med förr. Några krönikor, en del ÖFK-reportage och annat smått o gott och nu också en egen liten hörna. Vet inte om det är Haldos brist på omdöme men det är i alla fall väldigt kul att få ta ut svängarna ibland. Följer också vad som skrivs av andra skribenter, speciellt i forumet där det är högt i tak och därmed intressant. Experter och mer vardagligt kunniga, namngivna och anonyma, lokala och utifrån, allt blir en bra mix.

Vill också passa på att önska alla fotbollsälskare och även Er som ännu inte insett tjusningen en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Hasse Thor

Hade en 20-årig "karriär" som fotbollsdomare, egentligen en minnesvärd period i livet. Naturligtvis fanns drömmen om att en dag med pipan i högsta hugg få rusa in på "Råsunda" eller nån annan arena av den digniteten och drömmen levde kvar kanske fem-sex år.

Det var inte lätt i början, min av naturen blyga framtoning passade inte riktigt ihop med uppdraget i sig. Dessutom, starten kunde ha varit bättre. Fick ett linjemannajobb eller assisterande som det heter numera, tillsamman med lika färske kollegan Lasse "Proppen" Jönsson, också han från Brunflo. Vi skulle döma Myssjö i div 4 på deras hemmaplan och svängde följdriktigt av till vänster i Oviken via en skylt "Myssjö 9". Hamnade längst ut på Myssjönäset men där låg ju inte arenan utan den fanns och finns fortfarande i Kövra, d.v.s. "Åsvallen". Det var inte så långt dit i ett fågelperspektiv, problemet var bara att södra delen av Storsjön var i vägen.