Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!

Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!