I en vecka fick man känna någon form av hopp om en bättre höst än vår; övertygande seger (3-1) mot Falkenberg, en i stort sett skadefri spelartrupp och Chovanie Amatkarijo tillbaka för att sätta spets på ett så här långt andefattigt anfallsspel.

Men så kom det en svart söndag på klassiska Gamla Ullevi mot lika klassiska Örgryte IS; 6-0 i baken betyder fyra (!) bortspelade poäng (tre för förlusten och en för målskillnaden) och så är ÖFK kvar i smeten kring de negativa kvalplatserna (att klubben ska riskera direkt nedflyttning finns dock inte i min sinnebild så länge Örebro SK och Umeå FC vägrar att vinna).

***

Rapporterna inför Ullevi-matchen var enbart positiva; sista träningen var ju högexplosiv rapporterades bland annat på den här sajten och serieledarna från den södra delen av stor-Göteborg skulle allt få sig en omgång.

Jo, tjena!

Örgryte var bättre i allt, 6-0 kunde lika gärna ha varit 10-0 och ÖFK-tränaren Kiarash Livani skämdes, spelarna likaså.

Om jag är överraskad? Inte det minsta - jag har bara väntat på den här minan. Hela ÖFK:s spel har under Livanis ledning präglats av en aningslöshet som gränsar till det som närmast kan betraktas som korkat. Jag har skrivet om det tidigare - fumlande målvakter, tappade bollar på mitten och ett osynkat presspel som gett motståndarna enorma möjligheter till snabba omställningar.

När ÖIS nu blåste ÖFK av banan kan jag inte lägga någon skuld på målvakten Tyree Griffiths (han gjorde så gott han kunde men hade inte många marginaler på sin sida) men gänget på mitten spelade med huvudet under armen samtidigt som den höga pressen havererade, därmed fick ÖFK också ett försvarsspel som rasade samman.

Serieledande Örgryte hade ett hav att operera på i stort sett från start till mål och gjorde det förbaskat bra. Hela vägen, både framåt och bakåt. Det doftade Allsvenskan lång väg om den här insatsen även om vi bara hunnit drygt halva vägen.

***

Anledningen till ÖFK:s kraschlandning?

Mentalt, trodde Kiarash Livani när han i tv analyserade 0-3 efter första ronden.

Möjligt. Men varför skulle Gamla Ullevi, knappt 4.000 på läktaren och en motståndare som man besegrade för några veckor sedan skrämma skiten ur det här ÖFK-gänget som har som mål att dominera alla fotbollsmatcher, kommer från en seger som smakade mumma och bra träningsveckor?

Det jag misstänker kan ha spelat in, förutom att det enligt min uppfattning har varit svajigt hela säsongen, är att den sista träningen inför Göteborgsresan (enligt samstämmiga rapporter) var lite väl tuff - lägg därtill i den värme som rådde.

Det är givetvis en killgissning, men så här energifattigt var det länge sedan vi såg ett ÖFK-lag uppträda. Lagkaptenen Ali Suljic tog knappt en hundraprocentig löpning på hela matchen (det var lika halvhjärtat som i vårens träningsmatcher), arbetsmyran Simon Marklund var blek som hårfärgen, Nebiyou Perry fuskade i hemjobbet, Adrian Edqvist fanns bara i matchprogrammet, Albin Sporrong satte foten fel vid tre tillfällen i egna straffområdet vilket resulterade i två baklängesmål plus en straffspark (också mål) ... ja, listan på svaga insatser blir tyvärr lika lång som laguppställningen.

Dessutom, det måste sägas; Livanis matchplan var inte den mest begåvade, i varje fall för den här uppgiften. Offensiv men aningslös blir mitt betyg (men det kanske finns någon i hallelujah-kören som tyckte den var bra, vad vet jag).

***

Men nu måste ÖFK snabbt upp på hästen igen, Helsingborg väntar i den så kallade Yran-matchen (lördag kl 13 på Jämtkraft arena) och fram till dess har Kiarash Livani och hans medhjälpare i tränarstaben ett tufft jobb, kanske årets viktigaste, att lägga det här magplasket bakom sig och då gissar jag att den mentala biten blir viktigare än den fysiska.

Det ska bli intressant att skåda.

Det ska också bli spännande att se om ÖFK-tränaren gör några rockader i startelvan, den har ju varit rätt statisk under första halvan av serien. Jag skulle kunna tänka mig ett rejält yxhugg (det borde ha kommit för länge sedan) men tror inte att det blir så.

Ghanoum och Amarkarijo från start, Enemark och Edqvist på avbytarbänken? Något mer avancerat skulle förvåna.

***

Till sist; visst är det väl märkligt att oavsett vilken av de fyra målvakter (Benediktsson, Stople, Origi, Griffiths) som ÖFK använt sig av i sommar så har samtliga efter drygt 20 spelade minuter fått ont i det högra benet och tvingats till behandling. För att några minuter senare ohejdat skickat iväg bollen 60-70 meter med samma "skadade" högerben. Hon måste ha magiska händer, den där fysion...

Men för att vara allvarlig; den här typen av "fuskskador" har blivit ett gissel i den moderna fotbollen. Alla snackar om det, ingen har någon bra lösning. Tyvärr.

Vi kunde alla se hur Tyree Griffiths fipplade med bollen, bjöd Giffarna på 1-1-kvitteringen och ytterligare två poäng flög därmed bort i sommarvinden.

Överraskad?

Inte det minsta (den här gången heller...). Redan när Griffiths tidigt i vintras skrev på för ÖFK fick jag rapporter från söder att med den 22-årige skåningen i buren kunde vi räkna med en och annan bjudning. Det är så han spelar, han tar sina risker. Och jag måste erkänna att jag log för mig själv när han i sitt första framträdande i ÖFK-dressen (träningsmatchen mot Umeå i Krokoms nya inomhushall i månadsskiftet januari/februari) efter bara några minuter tunnlade en motspelare. Som siste man. I mittcirkeln...

Det gör ingen "vanlig" målvakt, det kan jag lova. Spektakulärt brukar det kallas.

***

Men sedan blev Griffiths skadad och det var först förra helgen (mot Utsikten) som vi fick se honom tillbaka i ÖFK-målet. Han gjorde då en mycket bra match. Men, det måste sägas, bland räddade frilägen och nedplockade höjdbollar bjöd han även på ett antal våghalsiga aktioner. Som slutade väl - den gången...

...men i Sundsvall gick det åt helvete. Flera gånger om. Att Griffiths (och ÖFK) straffades vid bara ett tillfälle var bara med Guds försyn. Ingenting annat!

Det var helt enkelt ett förfärligt målvaktsspel (och då spelar det ingen roll att han vann alla dueller i luften).

***

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp problemet med dom fumlande ÖFK-målvakterna. Men jag bjuder gärna på en repris av några rader jag skrev redan den 5 april, efter 3-3 mot Landskrona i den andra omgången:

"Hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen ... det här är ju ett mönster med Livani som regissör. Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?"

***

Ja, och nu hände det alltså återigen. Om jag tror att Kiarash Livani byter strategi efter sommarvilan? Inte en chans! Vi kommer att få se ÖFK-målvakter (oavsett vilken) fippla bort många poäng så länge som Livani (och sportchefen Stefan Lundin inte att förglömma, han har ju varit med i snart fyra år och bestämt färdriktningen) styr ÖFK-skutan.

***

När jag efter tio omgångar (en tredjedel av serien) summerade ÖFK:s insats, 15 poäng och en sjätteplats i tabellen, påstod jag att man fått bättre betalt än man presterat. Det gillade inte hallelujahnissarna, givetvis, men fyra omgångar senare med två poäng av tolv möjliga så har förhoppningsvis några av mina mest högljudda kritiker ändrat uppfattning, de brukar ju mjukna när tabellplaceringen närmar sig nedflyttningsstriden...

Och där är ÖFK nu när serien hunnit (nästan) halvvägs. Och då kan också jag ändra min formulering; ÖFK har den placering (12) som man förtjänar efter det man presterat.

Bättre än så här har det inte varit; höjdpunkterna har varit för få och för korta - svackorna för många och för långa.

Och dessutom:

En seger på de senaste åtta omgångarna (sex poäng av 24) borde väl rimligtvis ta död på Livanis snack (och även spelarnas, suck) om den pågående processen och utvecklingen. Men när ÖFK-tränaren i lördagens tv-sändning från Sundsvall summerade säsongen så här långt bjöd han på ytterligare en rad floskler som möjligtvis imponerar på de närmast frälsta och en klubbledning som inte begriper vad elitfotboll handlar om.

Men för mig var det bara tomma ord.

# För ÖFK gäller det att vinna fotbollsmatcher.

# För ÖFK gäller det att överleva.

Allt annat är av underordnad betydelse efter en så lång period med misskötsel av så mycket där det definitiva slutet varit så nära alltför många gånger! Någon gång måste klubben landa på fötterna och det absolut enklaste sättet att komma en bit på vägen är att vinna fotbollsmatcher.

***

Jag tycker därför att det är hög tid att ordföranden Daniel Molander kallar in Kiarash Livani (och naturligtvis även hans närmaste chef, för det är han väl?, Stefan Lundin) på kontoret för ett kvartssamtal innan andra halvlek rullar igång den 19 juli (Falkenberg hemma). Molander måste förklara allvaret.

Bland annat kan ÖFK-ordföranden berätta för Livani/Lundin att i hans klubb är det poängen som räknas och för att ta dom poängen använder vi våra bästa spelare. Jag tänker givetvis på behandlingen av Erick Brendon, klubbens i särklass främste spelare de senaste tre säsongerna (och dessutom, vad jag förstår, den bäste betalde...), som konsekvent hållits utanför laget under hela våren. Det blir ju närmast löjeväckande när Livani i tv samtidigt beklagar sig över de många skador och en tunn trupp som försvårat den första halvan av säsongen.

Då framstår ju hanteringen av Brendon ännu mer obegriplig, närmast patetisk. Eller som jag skrev för några veckor sedan; om ren och skär mobbning!

***

Ja, jag vet.

Erick Brendon kan vara en ickesak när serien startar om, brassen kan då vara på en helt annan plats i livet än ÖFK och Östersund.

Men trots allt; 14 matcher har spelats, Brendons skicklighet har använts minimalt och ÖFK är indragen i bottenstriden!

(Jag kunde inte låta bli att understryka detta faktum, vissa har ju fortfarande inte fattat vidden i den här frågan...)

***

Trevlig sommar

Sorry, "Tilo" och alla andra ÖFK-anhängare som tycker att jag är en pessimistisk gamma surgubbe - semestern var kort och nu är jag tillbaka!

***

Fyra segrar, tre oavgjorda, tre förluster och 15 poäng efter tio spelade omgångar. Det är dags att summera ÖFK:s första tredjedel av Superettan.

Fågel eller fisk? Bra eller dåligt?

Jag landar någonstans mittemellan. Precis som ÖFK. Poängmässigt (och placeringsmässigt som åtta) är det bättre än vad jag trodde ÖFK skulle mäkta efter en försäsong som till stora delar doftade surströmming, men spelet har inte motsvarat det som nye tränaren Kiarash Livani lovat att bjuda på.

Jag vill nog påstå att ÖFK har fått bättre betalt än vad man presterat.

Visst, första halvlek mot Landskrona (3-3 till slut efter en blek andra rond där man skänkte bort två poäng), hemmasegern mot Örgryte (2-1 med två bra halvlekar), bortavinsten mot Brage (2-0, kraftfull offensiv efter pausvilan - för att vara ÖFK på bortamark - efter såsiga första 45) samt nu i lördags stabila 3-1 mot ett Örebro som förefaller vara på dekis gjorde naturligtvis många ÖFK-vänner glada. I övrigt; rätt torftig fotboll men där en hel del tur, inte minst med domsluten där bedömningen av den så omdiskuterade handsregeln varit på ÖFK:s sida och gett såväl straffar som extrapoäng!

***

Hallelujahnissarna påstår att det är så himla roligt att se ÖFK #2025. Men jag hävdar att här finns mer att önska, betydligt mer!

***

Det kommer aldrig att bli riktigt bra så länge man fortsätter med hasardspelet i och kring det egna straffområdet, marginalerna fortsätter att vara för små alltför många gånger även om det mot såväl Västerås som Örebro har sett något annorlunda ut. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om ämnet (i diverse sammanhang), vi har ju sett det här under några säsonger nu, men Kiarash Livani har tagit risktagandet till ytterligare en nivå. ÖFK:s samtliga målvakter måste ju ha hämtats från rouletteborden i Casino Cosmopol innan det stängdes.

Och där fanns garanterat nästan bara förlorare...

***

Av väldigt många anledningar föredrar jag spel på motståndarnas planhalva, inte runt det egna målet. Främsta skälet (det tror jag att alla förstår); den som ska sköta uppspelen (målvakten) har alltid (utan undantag) lagets sämsta passningsfot!

***

Det kommer heller inte att bli riktigt bra förrän ÖFK har löst nummer 9-rollen; James Kirby har spelat mest (sju från start, en av dessa i annan position) men inte bäst, Kalipha Jawla hann med tre från start innan han kallades hem till sitt Djurgården i skadekris medan Edgar Navassardian fått en chans från avspark.

Facit för trion så här långt; två mål, noll assist.

Det är för dåligt!

Och än värre; de har inte varit i närheten av så mycket mer!

***

Men den viktigaste frågan om årets ÖFK och som alla tassar runt utan att ställa; vad är det som Erick Brendon, lagets i särklass viktigaste spelare de tre senaste säsongerna, inte förstår i Kiarash Livanis spelmodell?

Uppenbarligen handlar det om en ren petning, skadad tycks han ju inte vara för han finns med på alla träningar och i matchtruppen (utom senast).

Men spelar gör han väldigt lite. Brendon hade bara fått göra några futtiga minuter i två inhopp innan han fick spela från start när Livani tvingades rotera i laguppställningen mot Västerås (omgång 9). I övrigt har Brendon varit parkerad på avbytarbänken trots att ÖFK:s skadelista har varit lika lång som antalet startande i Vasaloppet och Livani ofta nyttjat samtliga fem tillåtna byten.

Det räckte heller inte för Brendon med en bra insats i Västerås (högsta ÖFK-betyget i sofascorerankingen), i lördags mot Örebro hamnade brassen på läktaren och i tv-sändningen mumlade Livani något om den tuffa konkurrenssituationen när han motiverade petningen.

Alltså, om man räknar samman alla de här namnen skulle det betyda att Kiarash Livani tycker sig ha två fulla startelvor som står före Erick Brendon i kön när han ska formera sitt lag. Det är ju fullständigt orimligt och låter närmast som ett dåligt skämt, det måste finnas plats för den spel- och passningsskicklige brassen även i Livanis ÖFK. Bra spelare kan spela alla sorters fotboll, det påstår jag med eftertryck efter ett helt liv i den världen.

I mina ögon handlar ÖFK-tränarens placering av Brendon i frysboxen om ren och skär mobbning, det gör mig både besviken och förbannad!

***

Bäst så här långt;

# Den arbetsmoral som spelarna visat. Absolut topp i serien!

***

Mer som bör hyllas:

# Arnold Origi ska naturligtvis vara förstemålvakt (det skrev jag redan innan serien började) även om han är gammal (41) och klubbens målvaktstränare. Nu har kenyanen spelat för att skador och sjukdomar tvingat in honom i buren. Tre utmärkta insatser (inte minst i lördags) men en något sämre i 2-2-matchen mot Sandviken.

# Stabilt försvarsspel där lagkaptenen Ali Suljic & Philip Bonde måste vara ett av seriens mest svårforcerade mittblock.

# På mitten gör Ahmed Bonnah (årets absolut största överraskning) och Albin Sporrong ett hästjobb tillsammans med den lite mer offensive Simon Marklund (fyra mål så här långt) och på kanterna löper Adrian Edqvist (vilken evighetsmaskin) och Nebiyou Perry upp och ned som skållade råttor.

# Kul att Perry fick bryta sin långa måltorka i lördags. Äntligen! I min bok ska Perry kunna bidra med fem-sex mål, tio assist och fem straffsparkar varje säsong. Han har dom kvaliteterna. Mysteriet är ju varför det har stått noll i dom kolumnerna vid varje bokslut under hans relativt sett långa ÖFK-karriär.

# Perrys mål var dessutom en delikatess, både avslutet i "fel" hörn och Edqvists direktpass på mittplan som öppnade vägen.

# Apropå snygga mål; Marklunds klack på hörnan som gav 1-0 var inte så pjåkig den heller! Zlatan-klass var det någon som skrev. Kanske det, lite tur naturligtvis men framförallt härlig tajming och fin bollkänsla!

# Vänsterbacken Theodor Johansson är lagets assistkung så här långt, tre målgivande (ett mål dessutom). Johansson är en bra lagspelare som smyger under radarn, han är jätteduktig att hitta fria ytor att operera på.

***

Till sist; ett problem som skaver - den långa skadelistan under våren. Svårmatchat, givetvis. Men också svårtränat. Det är nästan omöjlighet att få kvalitet när så många rehabbar.

Alla ser att det brinner. Utom den som tände på!

Visst, det finns saker som var alldeles utmärkt när ÖFK spelade oavgjort 3-3 mot förväntade topplaget Landskrona Bois - en riktigt bra första halvlek, ytterligare en poäng och att inledningen på serien gett bättre utdelning än vad vi kunde förvänta oss efter en trist försäsong.

Men mest är jag nog förbannad över sättet som ÖFK tappade greppet om den här matchen där man gick till halvtidsvila med 2-0 och ett Landskrona nedtryckt i skorna.

# Vad sas egentligen i pausen?

# Och hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

***

Ansvaret för både det ena och det andra lägger jag givetvis tränaren Kiarash Livani.

# På den första frågan: Naturligtvis har jag och ingen utanför den innersta kretsen en susning om hur snacket gick i ÖFK:s omklädningsrum under pausvilan. Men med 2-0 i ryggen, bra spel, full kontroll på matchen och en motståndare som tappat hakan ner på bröstkorgen kan det inte vara svårt att behålla energin, snarare tvärtom, och dessutom få chansen att prata ihop sig om fortsättningen. Och vad fick se sista 45? Jo, ett hemmalag som trampade vatten och knappt orkade simma över mittlinjen. Två hörnor och ett mål är enda noteringarna i fotbollsförbundets matchrapport från den andra halvleken. Trots det fortsatte sina fruktlösa försök ÖFK att spela bollen hela vägen från eget mål...

Det tog 28 minuter innan Livani reagerade och agerade med två byten. Då hade Landskrona redan hunnit resa sig ur skorna, haft sju avslut, tre hörnor och prickat in den första reduceringen (en halvt misslyckad frispark som smet igenom den glesa ÖFK-muren).

# Och värre skulle det bli när ÖFK-målvakten Frank Stople (i 81:a minuten) snuvades på bollen av Xavier Odhiambo som prickade in kvitteringen 2-2.

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen. Visst, Stople visade dåligt omdöme när han missbedömde situationen men det här är ju ett mönster med Livani som regissör, ÖFK-tränaren vill ju uppenbarligen att målvakten ska sköta uppspelen i både tid och otid.

Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?

***

Det är dags att släcka den här branden, Livani. Gör det nu, gör det innan du nästa gång pratar om "pågående processer". Vi som tittar på och har ett litet hum om hur fotboll ska spelas skiter fullständigt i "processerna" så länge ni fortsätter att spela in bollen i den egna buren...

Eller blir det som doktorn sa, "operationen lyckades men patienten dog" ("processen lyckades men vi förlorade")...

***

Några korta noteringar;

# Frank Stople blev olycksfågel med sitt misstag. Men annars gjorde han sitt bästa framträdande i ÖFK-dressen så här långt kryddat med en straffräddning i slutskedet.

# Den där muren som släppte igenom Landskronas första mål var inte bra, faktiskt sällan man ser att det händer på den här nivån.

# Adrian Edqvist springer mycket och fick rättvis utdelning på sitt enorma slit när han spelade fram Kalipha Jawla till 3-2-målet. Men samtidigt; Edqvists försvarsarbete strax senare imponerade inte i förspelet till Landskronas 3-3-mål. Det fanns ingen anledning att backa långt in i straffområdet när Edi Sulisufaj vandrade in från vänster, där fanns redan gott om folk.

# Mot Umeå i nästa omgång måste Jawla, lånet från Djurgården, få chansen från start längst fram. James Kirby må vara en grovjobbare men det händer inte mycket på motståndarnas planhalva.

# Albin Sporrong och Ahmed Bonnah jobbade hårt och framgångsrikt på mitten och båda belönades med varsin fullträff. Det var mycket välförtjänt!

# ÖFK:s höga och intensiva press gav verkligen utdelning i första ronden, då var Landskrona lika blekt som hemmalaget var i andra halvlek.

# Dessutom, även skåningarna bjöd på ett mål efter huvudlöst spel i eget straffområde! (Va' fan pratar dom om på tränarutbildningarna numera?)

# Till sist; trots gnället så är tabellen trevlig läsning. Men mycket vill ha mer! Den här gången borde det ha varit en trea men å andra sidan fick ÖFK ett par gratispoäng i Trelleborg förra helgen. Men man kan också uttrycka det så här; 45 bra minuter mot Landskrona och 25 mot Trelleborg har gett fyra poäng och en andraplats i utdelning. Och plötsligt blir perspektivet ett annat...

Det finns lika många sätta att spela fotboll på som det finns klubbar, det är alldeles uppenbart. Ämnet är ständigt aktuellt, inte minst bland ÖFK-vänner efter nye tränaren Kiarash Livanis ankomst till stan.

Livani utlovade ju snabbt en attraktiv och aggressiv fotboll där man var spelförande och vid bolltapp skulle återerövringen vara omedelbar.

Det här har blivit något av ett mantra under försäsongen.

I träningsmatcherna har det inte fungerat något vidare eller inte alls. Men i söndagens seriepremiär i Trelleborg gav det full utdelning, 1-0-seger sedan Jamie Hopcutt prickskjutit en straff på övertid.

Dock; det förväntade höga presspelet blev allt lägre ju längre matchen framskred för att under den andra halvan av matchen hamna strax utanför det egna straffområdet.

Högt försvar, lågt försvar - eller någonting mittemellan? Ja, det är skillnad på försvar och försvar!

***

Om jag inte är helt dum i huvudet så vill Kiarash Livani att ÖFK ska spela med hög press, ju högre upp man kan vinna bollen desto bättre. På så sätt är det sedan lättare, och framförallt, snabbare att attackera motståndarmålet.

Det här är en spel som ställer höga krav spelarna, allt måste vara synkroniserat. Om någon länk sviktar blir man väldigt sårbar.

Det har Livani och hans spelare fått erfara i träningsmatcherna. Stundtals har det varit osynkat, enkla bolltapp och motståndarna har snabbt kunna ställa om och komma till målchanser.

***

Men det här är ett svårt spel där även de allra bästa kan misslyckas, kapitalt!

För snart ett år sedan var jag på Stamford Bridge i London och såg derbyt mellan Chelsea och West Ham där bortalagets höga press slutade i rena misären. Chelseas backlinje bollade runt med attackerande West Ham-forwards samtidigt som West Hams försvarare inte vågade kliva upp så högt som skulle ha behövts då risken var uppenbar att de skulle bli straffade av hemmalagets vindsnabba forwards. Det gav enorma ytor på mitten för Chelseas passningsskicklige mittback Thiago Silva att gång efter annan spela bort den första pressen och hitta världsstjärnorna Caicedo, Gallagher och Cole Palmer. Därifrån var det sedan full fart framåt med alla maskiner påslagna och innan förnedringen var över stod det 5-0 på resultattavlan.

Det var i sanning en imponerande uppvisning i konsten att spela bort en misslyckad hög press. West Ham-supportrarna lämnade tidigt arenan när managern David Moyes matchplan slogs i spillror och en vecka senare fick han sparken...

***

Nu fick vi inte se så mycket av den höga pressen i ÖFK:s seriepremiär. Visserligen testades den i början men var utan bett och efter målvakten Frank Stoples "taktiska skada" redan efter 17 minuter såg det annorlunda ut. Under "behandlingen" fick man chansen att snacka ihop sig, försvarsspelet blev lägre utan att sjunka för lågt och ÖFK kunde ta kontroll över resten av den första halvleken.

Det var ÖFK:s bästa del i den här matchen, stabil fotboll i en svår bortamatch på ett besvärligt underlag.

***

I andra halvlek sjönk ÖFK:s försvarsspel till sist ända ned till det egna straffområdet. Det gick det också, Trelleborg fick aldrig hål på muren även om det var lite stökigt vid några tillfällen under den sista kvarten.

Och det är väl det som är den stora risken med ett så lågt försvarsspel (som uppenbarligen blir alltmer vanligt även i de största ligorna, inte så sällan ser det ut som en handbollsmatch...), antalet "tillfällighetsmål" blir fler. Det kan studsa både hit och dit i ett överbefolkat straffområde.

Dessutom är det väldigt långt till motståndarnas mål när man vinner bollen!

***

Hög press eller en "parkerad buss"? Själv föredrar jag något däremellan; uppfostrad i en 4-3-3-fotboll (som sedan blev 3-4-3) började vi försvara oss 10-15 meter in på motståndarnas planhalva samtidigt som vi tryckte upp backlinjen så högt vi vågade. Det gällde att bjuda på så lite yta som möjligt på mittplan och försökte motståndarna slå långt hade vi alltid en målvakt med offensivt utgångsläge.

Det är korta avstånd och lätt att hjälpa varandra. Dessutom kan modellen med lätthet flyttas både framåt och bakåt.

Och kanske det viktigaste. Den förstås av alla.

Jag gillar den fortfarande