Ändra aldrig ett vinnande lag! Möjligen är det en svensk företeelse för nu gjorde ÖFK-tränaren Graham Potter ändå det. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand tala om hur saker och ting skall vara men förstår uppriktigt sagt inte vitsen med att plocka ut Tobi Joseph. Okej, engelsmannen hade väl inte sin bästa eftermiddag senast mot Jönköping men är med sin snabbhet och tyngd ett orosmoment längst fram. Skulle han ändå ersättas vore väl Filip Rogic ett mer naturligt val.

Då hade man haft kvar Jamie Hopcut i en central position tillsammans med Alexis Mendiola. Hopcut i mina ögon den kanske jämnaste ÖFK-aren hittills. Ett stort jobb över hela banan och dessutom en ung kille som utvecklas i varje match. Näst intill ett helgerån att sätta ut honom på kanten tycker jag. I likhet med min gamle vän Hasse Andersson på Östersundstidningar menar jag också att Seon-Min Moon och Ammar Achmed är för lika i sin spelstil, båda offensivt inriktade.

Alexis Mendiola kommer bäst till sin rätt i en “nr 10” roll med sina känsliga fötter och kreativitet. Den här gången fick han både hämta bollar och försöka avsluta eftersom ÖFK mer eller mindre verkade strunta i renodlade anfallspelare. Petter Augustssons skada var naturligtvis olycklig och även om alla har fullt förtroende för talangfulle ersättaren Viktor Hansson smyger det sig in ett icke kalkylerat faktum i laget.

Nu är det inget som säger att jämtarna med en ograverad uppställning rått på ett för dagen synnerligen taggat ex-allsvenskt GIF Sundsvall. Men det hade varit skoj att få veta. Sen är det alltid skönt att få skriva av sej när man nu har fått det här uppdraget. Första tanken när lagen ställde upp innan matchen var: Var f-n är Tobi? Skadad, sjuk? Bänkad, det fanns inte på min karta. Potter är en klok man som säkert har en tanke bakom allt han gör, det återstår ju 24 omgångar och alla behöver ju inte tycka lika, det är det som är det fina i vår demokratiska värld.

ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.

Dan före dan, före dan, före dan före “dopparedan” Nu är den nära, den riktiga julaftonen för fotbollen i norrlands inland. Några inbitna pessimister har även pratat om “depparedan” och själv har jag väl funderat enligt hela registret. Först seriesegern i division 1 norra i höstas, den minnesvärda dagen på Studenternas i Uppsala. All upprymdhet efter det, bra träningsläger utomlands med meriterande triumfer, en helt okej match sen på hemmaplan mot Selånger därefter några inte särskilt förtroendeingivande insatser innan en förlösande aktion senast mot Umeå FC.

Egentligen är alla spekulationer innan serien av noll och intet värde. När det blir dags för tävlingsmatcher är det allra viktigaste enligt min mening att man är fysiskt och mentalt förberedd för uppgiften. Den rent fotbollsmässiga biten finns i kroppen i samklang mellan dom egna individuella idéerna och tränarnas intentioner. Lag kan gå som tåget i träningsmatcherna för att sedan falla ihop rejält och vise versa.

Det tycks i alla fall som om Östersunds Fotbollsklubb gjort det mesta rätt runt laget rent förberedelsemässigt. Samtliga nyförvärv verkar tillföra nånting och skall jag för egen personlig del framhålla några så får det bli Ammar Ahmed och Tobi Joseph. Ammar är kreativ och har ett “one touch” spel som jag tror kommer att passa bra i en högre division. Tobi har potential för det viktiga spelet i den offensiva boxen, kraftfull och kvick. Verkar dock ha en tendens att vilja lite för mycket vilket kan kosta energi i dom avgörande momenten.

Dock tror jag, om man ser allting i ett långsiktigt perspektiv, att det viktigaste är att Östersund hamnat på den svenska och för all del även internationella fotbollskartan. Att hårdsatsande fotobollsungdomar kan se att även uppe i fjälltrakterna syns man och kan få en gedigen skjuts i sitt utövande. Blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om Brian Wake och hans pimpelfiske.

Brian, definitivt ingen ungdom, men kanske en av dom mest lyckade importerna nånsin och en stor del i ÖFK:s återupprättelse. Firad hjälte under division 2 året. Bänkad och utlånad i Ettan men tillbaka som både aktiv i IFK Östersund och med en ledarroll i ÖFK Detta tycker jag tyder på den styrka som ÖFK-konceptet kan innebära. Inte bara eventuella slantar på banken utan även genuin livskvalité. Det senare nåt som jag tror helyllekillen Brian tagit till sig.

Apropå skjuts i karriären kan man ju inte undgå att nämna David Accam, två mål för Helsingborg i premiären och ett snäpp till i utvecklingskurvan. Minns när han kom in i andra halvlek mot Sirius förra säsongen och drog igång publiken med gester och sin sagolika speed. En ödmjuk kille, perfekt ambassadör och förhoppningsvis i den bästa av världar kanske innebärande ytterligare ett ekonomiskt tillskott för ÖFK.

Det bästa rent kortsiktigt är dock att alla samlas på Jämtkraft Arena både i med och motgång. Rätt utövad och i rätt miljö är fotboll nåt av det bästa som finns. Den övertygelsen har funnits ända sen man i början av femtiotalet stod på ståplatsläktaren på Olympia i Helsingborg, höll morfar i handen och hejade på dåtidens hjältar, Kalle, Sven-Ove, “Butti" och "Luma". Nu kör vi!!!

Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.