Det var påsk när ÖFK åkte till Sundsvall för att öppna årets seriespel och vi visste sannerligen inte hur Magnus Powells lagbygge #2024 skulle fungera. Var det fågel, fisk eller kanske mittemellan?

Känslan efter en lång försäsong var att det kändes "oklart".

Premiären gjorde, åtminstone inte mig, särskilt mycket klokare;,1-0 till Giffarna som avgjorde på övertid i en synnerligen usel fotbollsmatch där ÖFK dessutom bjöd hemmalaget på segermålet.

Nu har vi hunnit ett par månader längre fram, elva omgångar är avgjorda och Superettan tar en liten paus på ett par veckor.

Vet vi mer om ÖFK i dag än vi gjorde när mars blev april?

Inte mycket! Lagbygget känns fortfarande "oklart".

***

Efter tre segrar, tre oavgjorda och fem förluster parkerar ÖFK på en 13:e plats i tabellen. Det kunde ha varit bättre men det kunde lika gärna varit ännu sämre i en serie där det är synnerligen svårt att räkna på prestationerna, Efter dryga tredjedelen kan man bara påstå en sak med säkerhet och det är att Landskrona har varit bäst och leder serien med klar marginal (fem poäng) till närmast jagande Degerfors, Öster och Utsikten.

***

ÖFK har så här långt inte gjort en enda riktigt bra match, sett till helheten. 1-0 i första hemmamatchen mot Trelleborg var visserligen hundra gånger bättre än premiären i Sundsvall (då förstår ni vad jag tyckte om den) men utan att det slog gnistor om insatsen, 1-1 hemma mot Örebro där gästerna kunde kvittera på en sen straff lovade bitvis mera och 70 minuter och ledning 3-1 efter en dryg timme mot Gefle kändes tryggt och bra när försvarsspelet rasade samman och gästrikarna kunde både reducera och kvittera innan Erick Brendon skickade in sin andra straff för kvällen och segergivande 4-3. Tack för den! (Vi fick i alla fall valuta för entréslanten, den som gillar dramatik fann här ett välskrivet manus...).

Men i övrigt?

Ojämna prestationer i såväl enskilda matcher som över tid, Någon halvtimme nu och då har varit okej men alltför ofta har man fallit igenom och då ganska rejält. Det är därför ÖFK befinner sig i bottenträsket när en dryg tredjedel av serien har avverkats.

***

Magnus Powell gör nu, tillsammans med sportchefen Stefan Lundin, sin tredje säsong som ansvarig för ÖFK:s truppbygge. Plus/minus tio spelare har hämtats in varje år, i runda slängar alltså ett 30-tal. Av ekonomiska skäl (förstås) har Powell/Lundin tvingats leta spelare från de nedre hyllplanen men jag är förvånad att man träffat så illa i sitt sökande och haft så dålig utveckling på så många som kommit. Brassen Erick Brendon var naturligtvis ett fynd, Yannick Adjoumani har tagit steg framåt och blivit en publikfavorit (han levererar i alla fall varje gång även om det finns att slipa på, inte minst i defensiven där han väger ganska lätt och dessutom har lite svårt att hålla koll på det som händer bakom hans rygg - ni som var observanta såg var Sandviken satte in sina attacker i lördags...), mittbacken Ali Suljic har kommit igång efter en anonym start medan Myroslav Mazur och Chovanie Amotkarijo drog vidare till bättre jaktmarker.

Men sedan? Kolossalt jämngrått!

Det finns en hel bunt, faktiskt de allra flesta, i den här truppen som måste steppa upp både ett och två steg för att det här ska sluta väl.

***

Min bestämda uppfattning, när jag summerar det här, är att det saknas tillräckligt med kvalitet (jag vet att det finns många som tycker annorlunda, full respekt för er som tycker så). Det är så mycket som görs så dåligt och så slarvigt.

Största bristerna så här långt;

# Det saknas en lekkamrat till Erick Brendon på det centrala mittfältet. Många har fått chansen - alla har misslyckats! Det borde egentligen var omöjligt eftersom Brendon öppnar i stort sett alla vägar som finns med sitt löpande och sin passningsfot.

# Anfallsspelet centralt är under all kritik. Alla kan se att det saknas en målskytt i Malcolm Stolts frånvaro. Men lika illa; det finns heller ingen som kan sticka in en boll i straffområdet när Simon Kroon, Jamie Hopcutt och Simon Marklund inte levererar i det kreativa.

# Powells spelplan är inte gjord för det här materialet! Det är hög tid att kasta passandet runt det egna straffområdet på soptippen en gång för alla, laget blir baktungt och det är bara undantagsvis som man får med sig tillräckligt många spelare för att skapa ett tryck i offensiven. När man lyckas (som sagt, det händer) är ÖFK som bäst!

***

Några korta noteringar;

# Mitt i dom sportsliga motgångarna - i år verkar det dessutom vara struligare än vanligt vid sidan om. Att det är kärvt med ekonomin är vi vana med men nu tycks det vara värre än någonsin (vdn Peja Lindholm tog sin keps och gick när han och styrelsen såg olika på saken), den där bakterien som slog ut Malcolm Stolt besvärade tydligen många andra och det var ju inte så lätt att räkna in, Kroon och Hopcutt har haft viktigare saker (barnafödande) att fundera på och missat matcher medan lagkaptenen Aly Keita tog en oväntad time out när han behövdes som allra mest.

Det finns dom som har det lättare på kontoret än Magnus Powell och Stefan Lundin...

# Mitt enkla råd till styrelsen och akademichefen Camilla Eriksson som nu får det operativa ansvaret i klubben efter senaste krislarmet om ekonomin och Pejas avhopp: Släck branden - en gång för alla!

Det betyder att verksamheter måste skalas bort när kostymen uppenbarligen är för stor. Här får det inte finnas några heliga kor, ömma tår måste bli trampade på.

Annars går det här åt helvete och det klarar inte länets fotboll.

***

Men å andra sidan; det här budskapet har jag förmedlat några gånger tidigare utan att någon har lyssnat...

***

Apropå ingenting men nog så allvarligt. ÖFK har spelat elitfotboll i elva år och inte producerat en enda egen elitspelare, inte en enda! (Dennis Widgren och Bobo Sollander fostrades i andra klubbar och när ÖFK befann sig längre ned i seriesystemet)!

***

När ÖFK besegrade Gefle fick man två straffar på 47 minuter (Erick Brandon satte båda). Förra säsongen spelade man 30 matcher (45 timmar) utan att få en enda!

***

Jag blir bekymrad när jag kollar hur Trissen (här på fotbollz) fördelas. På listan efter elva matcher så har Erick Brendon lyckats skrapa ihop två "poäng". Elva (11!) lagkamrater har fler...det ska ju inte vara möjligt. Utan Brendons spel på mitten skulle det här ÖFK-laget vara lika stabilt som ett korthus. Tittar man på statistiken (sofascore.se där en dator ställer samman allt, och då menar jag verkligen allt, som presteras under en match) har Aly Keita bästa ÖFK-betyget (7,46 i snitt, ett av Superettans högsta så här långt) men även Ali Suljic och Erick Brendon ligger högt på listan (7,30 respektive 7,28). Det stämmer betydligt bättre överens med prestationerna än Trisslistan (och betygen i LT/ÖP, för övrigt).

***

När jag efter premiären påstod att såväl Gif Sundsvall som ÖFK skulle få en besvärlig säsong om man inte presterade bättre kom ett antal hånande kommentarer (tack för dom).

Hmm, läget just nu; ÖFK på negativ kvalplats, Giffarna sist i tabellen och gjorde sig i helgen av med tränaren Douglas Jacobsen (andretränaren Ion Doros ersätter).

Som Lucas Sahlin mycket riktigt konstaterade i Sundsvalls-Tidning på söndagskvällen efter 1-3 hemma mot Helsingborg: "Det är ett mörker som Gif Sundsvall har framför sig den närmaste tiden".

Det såg jag redan på påskafton!

***

Trevlig sommar!