Jag kan inte låta bli att skriva en krönika efter ÖFK:s härliga insats nere i Göteborg. Jag hoppas innerligt att det var starten på en ny era, mer modern än den förlegade idén att även lag som inte är klart bättre än sina motståndare ska kunna spela sig hela vägen från eget mål med ett kortpassningsspel som ständigt innebär uppenbara risker att straffas med bolltapp och baklängesmål.

ÖFK:s spelare stöttade varandra i press på ett utomordentligt sätt, och var hela tiden obekväma för Göteborgarna, utom möjligen sista kvarten, då man blev lite väl tillbakatryckta, och inte riktigt kunde uppehålla en fungerande press. Men även i detta pressade läge var aktionerna väl utförda. Jag hittar ingen statistik från matchen, men min känsla är att ÖFK höll spelet ganska väl uppe. Och jag tycker att spelarna även hjälpte varandra bättre offensivt med mer permanent rörelse och försök att göra sig mer spelbara.

Sedan var det dessutom en stor befrielse att Uppenberg i målet hade ett rejält tillslag och riktningen på utsparkar och passningar var åtminstone till 90% riktigt bra. Detta var ett exempel på att motståndarna inte kunde läsa vad ÖFK skulle göra, och de måste hela tiden vara beredda på att ställa om till annat sätt att förhålla sig. Detta är vad jag efterfrågat på senare år, och där särskilt Livani satt järnhårt fast i en idé hur mycket den än misslyckades. Han fick en bra start, troligen endast beroende på att motståndarna blev överraskade av hans sätt att styra ÖFK. När väl inläsningen var klar blev ÖFK en enkel motståndare för de flesta.

Det som blev extra roligt i Göteborg var att spelet inte alls bara var defensivt inriktat, utan det blev en bra blandning av snabbt anfallsspel, bra press och en disciplinerad defensiv nära det egna straffområdet. Visst skedde några missar, men vad ska vi vänta oss efter en nästan total omdaning av truppen och under februari månad.

Jag hoppas nu alltså innerligt att vi nu sett starten på en säsong där ÖFK ska vara svåra att läsa inför varje match, men att det bestående ska vara den nämnda kombinationen av stabil defensiv, inget bollande kring eget straffområde och ett varierat anfallsspel där långa passningar från backlinje och målvakt blandas med snabba förflyttningar av bollen framåt vid egna fötter och/eller passningsspel som leder snabbt framåt efter återvinst av bollen. Åtminstone fram till att alla vägar är stängda. Vilket dom nästan alltid blir om det går långsamt från egen defensiv.

Vi fick också se snabbare start med bollen, när det fanns vinster att få med det. Inkast gick ofta framåt, vilket vi knappt sett på flera år. Och frisparkarna gick också nästan alltid åt det offensiva hållet. Detta gjorde att motståndarna blev tvungna att ta fler steg bakåt än under t ex förra säsongen, innan Fredheim kom in som räddare.

Är jag då inte negativ mot något? Nä, faktiskt inte. Särskilt inte med tanke på en så nysammansatt trupp och tiden på året. Allt stämde naturligtvis inte, men hur sjutton skulle det kunna göra det.

Jag tänker inte sätta enskilda betyg, men kan absolut hävda att ingen spelare var i närheten av ett underbetyg. Alla gjorde en riktigt bra insats, men den jag känner mig mest nöjd med var Uppenberg i målet, som utan att göra något spektakulärt utstrålade ett lugn och en säkerhet. Det bästa betyget får laget som helhet och därmed också tränarteamet med Miljanovic i spetsen.

Sammanfattningsvis en match som lovar gott och ger ett hopp om att kunna blicka mot den övre halvan av tabellen, även om jag inser att sådana slutsatser inte bör dras efter en match