Så var då den lokala Fotbollsgalan över för den här gången och med den ett antal utdelade priser. Har den största respekt för alla argument för och emot olika pristagare men från den egna horisonten kan jag dock glädjas speciellt över Östersunds FK som "Årets förening". Det verkar som om ÖFK efter år av famlande efter en egen identitet hittat den och fullt välförtjänt tycker jag, erhållit utmärkelsen. Har försökt att följa laget så mycket som tiden medgivit och kunnat konstatera att äntligen har man ett eget spel, låt vara kanske med en inte alltid så offensiv spelidé. Många olyckskorpar kraxade innan serien, laget förstärktes och det såg ganska bra ut på våromgången. Två viktiga pusselbitar försvann emellertid och en viss skakighet infann sig under hösten men nya kuggar smälte in och den här gången behövde inte kontraktet räddas i sista omången.

Jämtkraft Arena är naturligtvis också en stor faktor i det hela. Äntligen går det att bedriva vettig träning en stor del av året oberoende av väder och vind och publiken har strömmat till som aldrig förr i ÖFK:s relativt korta historia. Gratis inträde många gånger säger då någon. Javisst, men med all respekt för t.ex. curling, jag skulle aldrig offra tid på den sporten även om det var gratis entré och det finns förutsättningar för fler publikfester kommande säsong på "Arenan".

ÖFK börjar dessutom få lite status bland talangerna i norrland, personifierat inte minst av dom två grabbarna från Mariehem som var här och testade häromdan. Förutsättningarna finns för att Östersund skall kunna ta över en del av kuststädernas (Umeå, Sundsvall) betydelse för att utveckla lovande fotbollspelare från inlandet. Det kan dessutom bli lite mer långsiktigt eftersom den ibland kärva miljön inte är nåt nytt.

Laget i mitt hjärta heter det. För egen del har jag två, Helsingborgs IF och Brunflo FK. Helsingborg, barndomsstaden med många oförglömliga minnen från Olympia och Brunflo där jag fick vara med om att bygga upp fotbollen igen från grunden i mitten på sextiotalet. ÖFK når aldrig dit, inte heller Ope IF eller IFK Östersund, men dessa tre klubbar nosar eller har nosat på elitfotbollen och givetvis har man supportat efter bästa förmåga. Man stöttar det lag i närområdet som har störst möjlighet att bjuda på den bästa fotbollen helt enkelt och det har enligt min mening inte så mycket med hjärta att göra. Det borde gå att samlas bakom ÖFK, som för dagen är närmast finrummet, även om man hjärtat i en annan förening.

Är själv inte särskilt intresserad av galor och var inte där men hoppas att liknande tankegångar dryftades i korridorerna. En slogan inom kooperationen tycker jag passar bra i detta fall: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

av Hasse Thor

Ytterhogdal, detta lilla samhälle i Hälsinglands landskap, Härjedalens kommun och Jämtlands län har varit en hel del på den så kallade tapeten i sommar rent fotbollsmässigt. En plats där skrivaren tillbringade en minnesvärd repmånad i slutet av sextiotalet med -36 grader utanför tältduken och inte just många fler innanför en morgon. Förutom dom underbart vackra vyerna för passerande och pausande turister har ortens fotbollslag skapat känslor av både postiv och negativ art. Många ser det som ett fattigdomsbevis att man inte kan skaka fram egna talanger i närområdet, för egen del ser jag brasseimporterna som ett lyft för fotbollen i stort. Har sen början av sjuttiotalet haft förmånen att åka runt i länet på uppdrag av en av ortstidningarnas sportredaktioner och den här säsongen har varit en av dom roligaste. För att citera mej själv från ett av referaten: "Ytterhogdals initiativ med brassarna är lovvärt. Det skapar intresse vilket inte minst den välfyllda läktaren i Stugun tyder på. Från intresse kommer verksamhet och ur verksamhet förhoppningsvis en och annan talang som kommer länsfotbollen tillgodo".

Det har gått en tid sen Hogdal stupade på målsnöret i div 3-toppen, mycket vatten har runnit under broarna men min uppfattning står fast. Jag hade nöjet att kolla på sydamerikanerna även i Krokom, på Hofvallen och på plats i Ytterhogdal. Visst är det en annan kultur rent fotbollsmässigt men den totala nivån på spelet är mumma för en fotbollsälskare. Naturligtvis blir det diskussioner när det gäller upp-och nedflyttning och orättvisor i olika ofattningar går väl aldrig att komma ifrån. Men vad är alternativet? Blir fotbollsfamiljen större framöver? Knappast, glesbygden utarmas alltmer och låt oss istället glädjas åt dom initiativ som tas för att bryta den trenden. Nu har väl det byråkratiska regelverket satt stopp för brasseimporterna i den nuvarande skepnaden men låt oss hoppas på ett sponsoravtal som jag läste nånstans. Ingen reagerar numera på att snart alla pizzerior och mindre restauranger i glesbygden drivs av folk från en annan kultur, men när det gäller spelare i ett fotbollslag blir det ett ramaskri.
Sven-Tore & co i Ytterhogdal, jag håller tummarna för er!!

En av dom märkligaste fotbollsplaner som funnits i länet var nog "Broddmyrsve", belägen i Långkälen på Storhögen i den nordöstra delen av Östersunds kommun. Planen togs i bruk på femtiotalet, antar att gräsytan varit ett s.k. "nylann" i begynnelsen. I vilket fall som helst så fanns det en jättestor sten ungefär i mittcirkeln som den första säsongen tjänstgjorde som en tolfte motståndare för båda lagen. Stenen fraktades emellertid så småningom bort men kvar fanns den alldeles speciella höjdskillnaden. Fyra meter skiljde det mellan målen så före match var det inte bara sol och vind att ta hänsyn till vid slantsinglingen utan även om man ville ha uppför eller utför i första halvlek.....Från landsvägen ringlade en stig ner till planen ungefär en kilometer och beskaffenheten på den var sådan att det var till att gå och bära all utrustning.

För skrivaren, uppfödd i Helsingborg med perfekta spelbara planer överallt nio månader per år, men nyinflyttad till grannbyn Högarna, var detta en kulturchock men samtidigt något alldeles extra exotiskt. Fotbollsektionen i Storhögens IF hade vid den tiden fått nytt blod i form av en entusiastisk, ung och nyinflyttad folkskollärare vid namn Sune Thim som med liv och lust drog igång verksamheten på "Broddmyrsve". Ett lag anmäldes i division sex och även ett pojklag för 14-15 åringar. Minns speciellt ett för nutiden mycket ovanligt experiment där ett antal skinande blanka fotbollsskor införskaffades till utlåning för träningen och stod placerade vid ena målstolpen. Detta till hugade användare och det kändes speciellt att dra på sig dessa dojor även om storleken för en 14-åring var väl tilltagen. I Högarna hade vi ungdomar bedrivit fotboll på skolgården, i en grusgrop och i ett myrtag vid Korsmyrbäcken som därför följdriktigt kallades "Korsmyrvallen". Att få springa ut på "Broddmyrsve" blev därför för många, om inte en välsignelse så i alla fall ett steg i rätt riktning.

Seniorlaget innehöll grabbar från i huvudsak Högarna och Storhögen. Grovhuggna gentlemän med bl.a. skogsarbete, "höjanna" och älgjakten som fysisk bakgrund. Vi i pojklaget plockades från ett större område: Kilen-Högarna-Storhögen-Nyby-Fjällandet. Sune Thim basade även över oss och eftersom vi var fler än 11 kunde inte alla få spela hela matchen. Skrivaren anmälde sig snabbt för första halvlek inledningsvis eftersom insatsen där skulle visa Sune att jag absolut inte kunde undvaras resten av speltiden. Jag gjorde ett i mitt tycke stort jobb, dock tyvärr inte i närheten av bollen, och blev därför avplockad enligt den ursprungliga planen.

Vi cyklade mestadels till träningarna, nio kilometer varav dom sista sex bestod av en konstant uppförsbacke, det hette ju inte Storhögen för inte. Självfallet inleddes hemresan med samma sträcka fast utför. Min bästis, jämngamle kusinen Karl-Göran Jonsson, voluminös åkare i Hammerdal numera, hade den här hösten trots inte fyllda 15 år fått en moped. Jag med något mer rättsmedvetna föräldrar fick däremot hålla till godo med cykeln och för att matcha Karl-Göran och mopeden utför kröp jag ihop, satte jag mej på pakethållaren och förändrade därmed cykelns balansegenskaper. Framhjulet ställde sig följdaktigt på tvären medan jag fortsatte i färdriktningen. Detta hade kunnat ta en ända med förskräckelse men det blev inte ändan som fick ta smällen utan ansiktet. En riktigt tjusig nödlandning egentligen men näsan och kringliggande delar plöjde en lång fåra i gruset. Mina klasskamrater på Hammerdals kommunala realskola visste inte dagen efter om dom skulle skratta eller gråta, det såg för berdrövligt ut.

Fotbollen på Storhögen höll ut några år in på sextiotalet. En ny fin plan anlades intill Föreningshuset i Långkälen men Sune Thim gick vidare i karriären och ingen hade riktig kraft att axla den manteln. Efter någon säsong med "civiliserade" förhållanden kastade eldsjälen "Jonas Ersa" in handduken och den nya arenan införlivades i Häggenås SK:s verksamhet. Skulle vara kul att nån gång vandra stigen ner till "Broddmyrsve" och se efter hur Moder natur hanterat detta idylliska stycke fotbollsplan.

ÖFK:s match mot Syrianska skall spelas inför tomma läktare. Beslutet har tagits av föreningens styrelse och är avsett som en disciplinär åtgärd mot de bråkmakare som var upphov till att Syrianskas match mot Västerås härförleden måste stoppas. Svenska Fotbollförbundet är ofta senfärdiga i sina beslut och här har Syrianska FC själva agerat. Det är mycket bra initiativ av föreningen. Man har insett allvaret med våldsutvecklingen inom svensk fotboll och gjort en markering.

Det är Svenska Fotbollförbundet som har infört disciplinåtgärden "spel inför tomma läktare" och förbundet har även använt den, om jag inte minns fel, mot Hammarby.

Nästa fråga blir, är det en bra disciplinär åtgärd. Svaret måste bli ; Nej.

Juridiskt betraktat så är det inte hållbart. I praktiken är det fråga om en kollektiv bestraffning. Det är inte bara gärningsmännen som straffas, utan även i lika hög grad den övervägande skötsamma delen av publiken som även de blir utestängda från arenan. En jämförelse i det dagliga livet är, att om det sker många brott i den affär där jag handlar, så stänger myndigheterna affären för att förhindra brott så att även skötsamma kunder inte kan handla där. Det måste finnas andra möjligheter till att sänka brottsfrekvensen.

I svenskt rättsväsende får kollektiv bestraffning definitivt inte förekomma. Detta synsätt är för länge sedan avskaffat. Det är förberedelse, stämpling, medverkan, försök och gärningsmannaskap som kan straffbeläggas. Svenska Fotbollsförbundet går märkligt nog längre vad gäller rättspraxis än samhället i övrigt.

Det är givetvis bra att kriminaliteten stävjas på våra fotbollsarenor, men det måste finnas bättre möjligheter till disciplinära åtgärder. Det är polisens uppgift, att tillsammans med föreningarna och supporterföreningarna, att förhindra att dessa bråkmakare tar sig in i arenan genom att göra en utsortering vid insläppen. Om det lyckas så är problemet löst. Trots allt är det en liten klick ordningsstörare som beblandar sig med den seriösa supporterskaran. .Polisen uppgift är bl.a. att förhindra och uppdaga brott. Utöver detta finns det även andra effektiva åtgärder. Vad det är kan vi ta upp någon annan gång

Nu närmar vi oss slutet av denna säsong
Vi är många som tycker en massa om både det ena och det andra
Ryktena om att spelare skall gå hit och dit sprids
Men vad är bäst för länets damfotboll
Jag tycker att samarbete är ett måste om vi skall höja nivån till div 1
Det betyder inte att man skall utarma vissa föreningar genom att värva sönder dessa
Utan varför kan inte alla föreningar dra sitt strå till stacken
Jag tycker att alla damklubbar i länet borde kunna träffas för att se vad man kan göra för att få en långsiktig satsning.Som det är nu är vissa klubbar helt emot Ödff.
Tycker att varje klubb skall räcka fram handen till ödff och fråga om vi kan göra något riktigt bra tillsammans.Tror att Ödff känner sig lite ensamma just nu,
om man lär känna varandra bättre kommer man att kunna samarbeta bättre också
Man borde göra en arbetsgrupp med en representant ifrån varje förening
Om vi ser rent sportsligt tycker jag att Ödff skall kolla igenom sitt spelarmatreal inför nästa säsong och se över vad behövs för att vi skall vara i toppen nästa säsong
Få till en stabil trupp där alla ställer upp på det som krävs för en satsning i god tid
Förstärk truppen med 3-4 spelare utan för länet
Sedan bör övriga länet kunna bistå med minst 4 st spelare utan att man förstör för mycket i klubbarna Men det är viktigt att spelarna själva vill och är medveten om vilken satsning det krävs och att man måste kämpa om en plats i laget så det inte kommer som en överaskning när man är där
Tycker att man i Ödff har tagit emot spelare som inte hållit måttet tidigare bara för att fylla ut truppen.
Det är mycket upp till klubbarna hur possitiv man är till Ödff också
Bättre Scoting på spelarna om hur de fungerar även utanför planen
Undvik unga orutinerade spelare utan ge dem mera speltid i krokom eller frösön tills de är flygfärdiga mentalt och fysiskt.Sedan har vi ett problem med hela damfotbollen och det är att dessa tjejer oftast är så unga och det är alldeles för många vuxna som styr och ställer över dessa unga spelare och de får kanske inte den bästa långsiktiga hjälpen alltid.utan många vuxna tror att det är nu det gäller även fast spelaren skulle må bra av trygghet tills de mognat .Oftast är det tjejer mellan 15-18 år som har många fotbollsår framöver
Hoppas på en bra och förnuftig debatt i framtiden och att fler tycker till
MICKE FORSBERG FOTBOLLZ