Larsa Sjödin och hans hustru Ingrid tyckte att besöket i Östersund varit givande och att Opes satsning på att bli ett topplag såg intressant ut.

– Vi kunde mycket väl tänka oss ett par år i Östersund. Nu har vi bott här i 50 år, sa Larsa Sjödin när vi träffades en vacker sommardag för ett halvår sedan ute på Torvallen.

Men nu finns inte Larsa kvar längre. Ett par dagar för jul orkade inte hans trasiga hjärta något mera

Lars Sjödin avled på Östersunds sjukhus, 75 år gammal.

Vi pratade om slutet av 1960-talet och Ope IF hade bestämt sig för att göra en storsatsning på sitt fotbollslag.

Kay Wiestål med erfarenhet från bland annat Allsvenskan och den nystartade amerikanska proffsligan anställdes som klubbdirektör/tränare/spelare/marknadschef och utnyttjade sitt breda kontaktnät när han jagade förstärkningar i hela landet.

Lars Sjödin, i fotbollssammanhang nästan alltid kallad Larsa, i Sirius (Uppsala) var en av dem han ringde.

– Efter några samtal bestämde vi oss för att åka upp till Östersund och kolla vad Ope hade att erbjuda. Kay och Stig Bergström tog väl hand om oss, vi gillade det vi såg av Östersund och Ope IF tycktes vara en familjär förening. Och Kay hade jag ju koll på, han kunde vara som en tok på planen men vid sidan var han mycket trevlig och såg till att alla kring honom mådde gott, sa Larsa när han mindes 50 år tillbaka i tiden.

Året var 1972 när flyttlasset gick från Uppsala till Östersund och ytterligare en viktig pusselbit i Opes satsning mot eliten var lagd!

Larsa Sjödin fick sin fotbollsuppfostran i Domsjö IF (Örnsköldsvik), vid den tiden på 1960-talet en maktfaktor i den norrländska fotbollen med bland annat åtta säsonger i division 2 Norrland (nivån under Allsvenskan). Larsa var en tidig talang med spel i såväl juniorlandslaget (tillsammans med spelare som Ronnie Hellström och Staffan Tapper) och ungdomslandslaget (med legendaren Orvar Bergmark som ansvarig ledare).

Här fick han också vara med att skriva ett stycke svensk fotbollshistoria…

Det var säsongen 1967 när Domsjö kämpade med näbbar och klor för att undvika nedflyttning. Inför sista omgången, mot IFK Luleå, var förutsättningen glasklar; Domsjö behövde vinna och man måste hämta in nio (!) mål på Sandvikens AIK.

Domsjö vann med 10–1…och Larsa Sjödin gjorde fem av målen!

– Då hamnade man på förstasidan i Expressen, berättade Larsa och skrattade gptt åt minnet..

Men samtidigt gick snacket i fotbolls-Sverige; det måste väl ha varit en läggmatch, 10–1 när det behövdes nio mål…?

– Inte en chans, sa matchhjälten själv om det påståendet. Det är faktiskt sånt som kan hända i fotboll.

I sluttabellen hamnade Domsjö och Sandvikens AIK på samma poäng och samma målskillnad (30–31). Domsjös 1–0-seger i Sandviken under våromgången avgjorde, Domsjö klarade kontraktet, SAIK åkte ur serien…

Säsongen 1969 flyttade Larsa Sjödin till Uppsala för studier men framförallt spel i då storsatsande allsvenska nykomlingen Sirius.

PUB Bergström hade petat åtskilliga miljoner i föreningen och fått ihop en startelva med landslagsstatus; Arne Arvidsson, Hasse Mild, Torsten Furukrantz, Roland Grip, Hans Selander, Leif Eriksson – och inte minst Kay Wiestål.

Men ballongen sprack omgående. Sirius slutade sist i tabellen.

– Vi hade ett fantastiskt lag men klubben saknade fotbollskultur, sa Larsa om praktfiaskot, ett av de största i den svenska klubblagsfotbollen.

Kay Wiestål drog till Östersund och Ope IF och efter ett par säsonger i division 2 tyckte sig även Larsa Sjödin färdig med Uppsala och Sirius. Gefle IF var ett alternativ, Larsa hade en kompis som spelade där, men när gamle lagkamraten Kay och Ope kom sina inviter föll valet på Östersund.

Och starten kunde inte ha blivit bättre. Ope, som förutom Larsa hade gjort ytterligare några starka värvningar (Tommy Stenborg, också från Sirius och Torbjörn Svensson från Örebro för att nämna några) gick fram som en stenkross i sin division 3-serie. Inte minst hemma på Torvallen var man fullständigt överlägsna alla sina motståndare; elva raka segrar, 35–1 i målskillnad och 22 poäng lade grunden till en solklar serieseger.

Det definitiva avgörandet kom tre omgångar före slutet då Sund besegrades med 5–0 i en ren seriefinal.

– Och om jag minns rätt så gjorde jag fyra eller alla fem målen, berättade Larsa.

Efter ett lyckat kvalspel var division 2-platsen säkrad samtidigt som klubben tagit kommandot i den ständigt pågående kampen mot IFK Östersund om ”bäst i distriktet”…

Det skulle bli fyra säsonger division 2 för Ope med debutåret 1973 som det bästa med en tiondeplats.

– Vi hade ett jättebra lag. Jag vill minnas att vi i någon match hade en startelva där alla hade erfarenhet från spel i Allsvenskan.

– Men många av ”hemmaspelarna” utvecklades också under de här åren, spelare som Bertil och Gunnar Danielsson samt Janne Håkansson för att nu nämna några.

Larsa var med de tre första men efter säsongen 1975 (under Ulf Schramms ledning) tackade han för sig.

– Den säsongen var inte rolig, Schramm lyckades förstöra allt som Kay och föreningen hade byggt upp, sa Larsa och ruskade på huvudet åt det dystra minnet.

Efter avslutad karriär fortsatte Larsa att arbeta inom Ope IF, framförallt som tränare för sonen Niklas pojklag under många år där peaken var kvartsfinalen i junior-SM 1986 mot Malmö FF på bortaplan. Ope hade ledningen med 2–1 (efter två mål av Niclas Jönsson) tolv minuter före slutet men där skåningarna spurtade bäst och vann med 3–2.

Vid sidan om fotbollen hade Larsa även ett vanligt jobb att utföra. Det började som assistent hos Kay Wiestål på föreningens kansli, fortsatte som lärarvikarie och sedan vidare till landstingsborgen på Frösön för att till slut jobba med arbetsmarknadsfrågor i en mängd olika funktioner.

Efter sin pensionering fick Larsa problem med hälsan, det var hjärtat som krånglade.

– Några fler ruscher längs högerkanten kan vi nog inte räkna med från min sida, den tiden är förbi, skojade Larsa när han blickade ut över Torvallens gröna gräsmatta.

Och ett par dagar före jul orkade Larsas hjärta inte längre och en av Opes tidiga hjältar gick ur tiden, 75 år gammal.

Han sörjes närmast av makan Ingrid samt barnen Niklas och Malin med familjer.

Agne Svärd

Fotnot: Den här texten har under hösten varit publicerad i Ope IF:s hundraårsmagasin samt i Idrottshistoriska föreningens skrift "Idrottsminnen".

"Några fler ruscher på högerkanten blir det inte", sa Larsa Sjödin när han i somras blickade ut över Torvallens läckra gräsmatta.

Foto: Agne Svärd

Den sportliga delen av dramat avgjordes och avhandlades för några veckor sedan. Den ekonomiska fick sitt avslut i måndags; ÖFK vann båda!

Det betyder att jultomten kom ovanligt tidigt, åtminstone till länets fotbollsälskare; ÖFK är en del av svensk elitfotboll även kommande säsong.

Tack för den julklappen!

***

Det har varit några fina veckor för Östersunds FK, ja, sportsligt handlade det faktiskt om flera månader. Höstspurten var imponerande stark och den kunde vi dessutom följa från första parkett.

Svårare är det naturligtvis att hänga med i de ekonomiska turerna. Visst har den som velat se förstått att det var illa ställt, snudd på dramatiskt där ett konkurshot hotat runt hörnet.

Men å andra sidan; så har det väl sett ut sedan sommaren 2019!

***

Jag kunde inte låta bli ett kolla igenom mina krönikor från de senaste tre åren. Där hittade jag halsdukskampanjer, aktieförsäljning, Fjällfonden, licensnämnden, överklagandenämnden, 15 cypriotiska fuskmiljoner, mystiska saudiska sponsorpengar, FIFA-domar, CAS-förhandlingar, uppräkning av spelarnas värde, konkurshot, kontrollbalansräkningar...

Kort sagt; det ekonomiska kaoset har pågått hela tiden.

När nu Tom Pripp, nyligen inkastad ordförande i Elitbolaget, dagen efter kvalsegern mot Falkenberg, berättade att klubben behövde tio snabba miljoner inför mötet med Licensnämnden blev jag naturligtvis inte överraskad.

Åtgärdsplanen var densamma som flera gånger tidigare; swish (nytt grepp...) från supportrarna, givmilda sponsorer gav en extra slant och ytterligare åtta miljoner kom från räddningsplankan Östersunds Transferintressenter AB.

Alltså, intet nytt under solen!

Hedervärt? Absolut och mycket mer än så!

Nödvändigt? Javisst! (Annars hade det varit morsning och good bye).

Men det här måste väl ända vara sista gången som klubben kan mjölka supportrar och gynnare på nya miljoner?

Och det är väl sista gången som Licensnämnden lyssnar på och godkänner ÖFK:s handlingsplaner? Åtminstone i närtid...

***

Den här processen har givetvis stulit värdefull tid av klubben inför säsongen 2023. Och den är inte särskilt långt borta; cupstart den 18 februari (Varberg borta) och seriestart kring 1 april (Gais hemma). Innan dess måste spelartruppen vara förstärkt, matchdräkten fått sina sporsorloggor och reklamskyltarna finnas på plats. Plus tusen andra saker.

Cashen måste in och det med blixtens hastighet!

***

Sportsligt tror jag det går att fixa, utgångsläget jämfört med fjolåret är miltals bättre; tränaren Magnus Powell på plats och 16 spelare under kontrakt (ÖP/LT berättade i tisdags att även Yannick Adjoumani är klar). Det här tror jag att sportchefen Stefan Lundin kan reda ut även om han, åtminstone för tillfället, sitter med en tom plånbok.

På min önskelista;

# En mittback med speed i fötterna.

# En forward med spets i boxen, kort sagt en gammaldags hederlig måltjuv (det vill väl alla ha...?)!

***

Däremot måste nog organisationen redas ut, årets med sportchefen som assisterande tränare är inte hållbar på den här nivån.

Vem utkräver ansvar av vem när saker måste åtgärdas, typ assisterande tränaren sparkar huvudtränaren när resultaten går snett?

Det funkade den här sommaren (som var alldeles speciell eftersom Lundin & Powell kastades rakt in i en verksamhet som var fullständigt demolerad) men det kommer inte att funka en gång till!

Dessutom; Stefan Lundin måste bygga upp en sportslig stödorganisation som kan se på verksamheten lite utifrån (ju fler ögon, desto bättre). Magnus Powells bästa egenskap så här långt är som lagbyggare (annars hade ÖFK aldrig rett ut den situation som man försatte sig i) men som matchcoach var det illa alltför många gånger (bytesbonanzan höll på att göra mig galen) och dessutom misslyckades han med att utveckla några av spelarna. Cesar Weilid och Chovanie Amatkarijo var ett par av dem som tilläts göra samma misstag i november som i början av säsongen (alla med ett någorlunda friskt fotbollsöga kunde se dem...) och det är naturligtvis inte godkänt.

***

Styrelsefolk har kommit och gått, samma gäller de som slagit sig ned i vd-stolen (vilken omsättning, huvva). Bristen på kontinuitet och kunskap om branschens särart är naturligtvis bidragande orsaker till alla de bekymmer som drabbat klubben.

Nu bjuds vi på ytterligare en ny vd, Tommy Holmgren tar över men bara fram till årsmötet i mars.

Men välkommen till elitfotbollens vardag som gäller även lördag och söndag och dygnets samtliga 24 timmar!

***

Jag har ofta under de här stökiga åren klagat på ÖFK-ledningens brist på fotbollskunskap (och då menar jag inte spelet på planen). Den har varit ytterst besvärande. När det vid årsmötet i början av mars stod klart att Bosse Johansson skulle bistå klubben som "bollplank" tändes ett litet hopp.

"Bosse Bank", en av Sveriges mest meriterade idrottsledare under 2000-talet med 13 år som ordförande i IF Elfsborg samt tre år som ordförande i Svensk Elitfotboll, hade flyttat hem till Sveg och var beredd att ställa sin breda kunskap till förfogande.

"Jag har många kontakter, kan fotbollsekonomi och ställer upp med det de vill", sa Bosse efter årsmötet.

Resultatet av det "samarbetet" vad jag erfar: Noll samtal från ÖFK-ledningen (däremot har valberedning hört av sig vid några tillfällen).

Sedan marsårsmötet har Bosse hunnit väljas till ordförande i Brynäs IF. (Bara som ett apropå till att ta vara på kunskap...)

***

Som ni förstår av ovan; i dagsläget jag tror att ÖFK har goda möjligheter att få till en bra sportslig lösning men jag är tveksam till att klubben fixar det nödvändiga kringjobbet på ett bra sätt. Det är så mycket som behöver styras upp.

Jag förstår att Tommy Holmgren koll på det men vad hinner göras på några månader?

När samtidigt, som jag skrev här ovan, cashen ska in...

***

God Jul - och lycka till, alla inblandade!

Peter Svensson heter Sandviken IF:s (SIF) ordförande. I gårdagens (5/12) Gefle Dagblad står det att läsa följande med anledning av att Licensnämnden beslutar ge ÖFK Elitlicens.

”– Utifrån det jag vet om ekonomi känns det väldigt märkligt, säger SIF:s ordförande Peter Svensson.”

Det hör till saken att SIF hade fått platsen i Superettan om ÖFK nekats Elitlicens. Sportsligt lyckades ju SIF inte, eftersom de föll i kvalet till Superettan. Besvikelsen lär ju vara dubbel. Först fallerar man sportsligt. Sedan hoppas man på att få en ”gratisplats” pga att ett annat lag tvingas bort. Något som alltså inte sker.

I SvFF:s stadgar antagna 5:e juni 2022 står beskrivet vad som gäller för Licensnämnden:

”50 § Licensnämnden

Licensnämnden utgörs av ordförande och sex övriga ledamöter, ska som första instans handlägga och besluta i ärenden enligt dels Förbundets reglementen för elitlicens, dels UEFA:s klubblicens.

Nämnden utser vice ordförande inom sig.

Av nämndens ledamöter, som alla ska vara insatta i verksamheten inom elitfotbollen, ska två ha ekonomisk och två juridisk sakkunskap. Ordföranden ska ha föreningserfarenhet och besitta ekonomisk sakkunskap. Licensnämnden är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande. Vid omröstning ska vid lika röstetal ordföranden ha utslagsröst.

Part som är missnöjd med Licensnämndens beslut får, inom två veckor från dagen för Licensnämndens beslut, överklagas hos Överklagandenämnden”

Det ställs alltså krav på både juridisk och ekonomisk sakkunskap hos flera ledamöter samt att samtliga ledamöter skall vara kunniga inom elitfotboll.

Peter Svensson, SIF synes ha ekonomisk utbildning och bakgrund. Han skall dessutom ha medverkat till att sanera SIF:s ekonomi, så viss kompetens kan han nog besitta. Trots det faktumet bör han nog besinna sig, när han ifrågasätter Licensnämndens kompetens inom ekonomi.

Richard Johnsson, Licensnämndens ordförande svarar följande, (i Gefle Dagblad) på Peter Svenssons kritik:

”– Jag kan förstå om man som tredje man kan tycka det. Problemet är att som tredje man har man inte all den information som vi som i licensnämnden har som vi har bildat vårt beslut på. Det är många som tycker saker, regelverket fungerar på det här sättet, den info som vi har fått bekräftad i form av intyg och så visar att det finns en plan som inte är orealistisk.”

Det är sannolikt såsom Licensnämndens ordförande uttalar, dvs att Peter Svensson inte kan ha samma information som Licensnämnden. Att då, utifrån bristande insikt om sakernas tillstånd antyda, att Licensnämnden inte har ekonomiska kunskaper motsvarande hans egna är nog att betrakta som ett utslag av hybris i kombination med frustration.

Idag vet vi att över tio miljoner kronor i likvider har säkrats, och det var ju vad styrelseledamoten i Östersunds FK Elitfotboll AB, tillika advokaten Tom Pripp, ansåg nödvändigt för att kunna redovisa en trovärdig ekonomisk plan för Licensnämnden. Något som sannolikt har blivit aktuellt på grund av att årsredovisningen för 2021 visade på ett negativt eget kapital om 10,3 miljoner. Då krävs enligt licenskraven att vederbörande upprättar ett periodiserat bokslut per 31:a augusti för innevarande verksamhetsår. Det periodiserade bokslutet får inte, enligt elitlicens kraven i punkt 2.1, redovisa negativt eget kapital. Något som Östersunds FK Elitfotboll AB ändå har redovisat genom det självvalda, men formellt tvingande för att undvika personligt ansvar, beslutet om att upprätta kontrollbalansräkning per 2022-08-31.

Ovan nämnda kontrollbalansräkning visar på ett negativt eget kapital på 17,8 miljoner. Det behövs därför minst 18,3 miljoner för att återställa det egna kapitalet till nominellt belopp och minst cirka 18,1 miljoner för att inte vara fortsatt likvidationspliktigt. Till det kommer att även hantera de ekonomiska effekterna för tiden efter 2022-08-31. Det hör dock till saken att i nämnda kontrollbalansräkning finns inga spelarvärden medräknade. Ej heller någon skattefordran. Detta negativa egna kapital kan vara ett problem för att beviljas elitlicens, såvida inte Licensnämnden fått ett annat bokslut per 31:a augusti sig tillhanda. Något jag inte håller för troligt.

”Förening med representationslag i Allsvenskan, Superettan och OBOS Damallsvenskan som i tillämpliga delar inte uppfyller de av SvFF föreskrivna A-kriterierna, art. 2.1, 3.2.2 samt 3.4, ska inte beviljas licens, såvida inte föreningen kan visa att det föreligger särskilda skäl. Med särskilda skäl avses omständigheter som föreningen inte kunnat förutse eller på annat sätt kunnat råda över – såsom myndighets åtgärd eller underlåtenhet, nytillkommen eller ändrad lagstiftning, konflikt på arbetsmarknaden, blockad, brand, översvämning, olyckshändelse av större omfattning, epidemi, huvudsponsors konkurs, ekonomisk brottslighet eller liknande händelse – och som orsakat att föreningen inte kunnat uppfylla berört kriterium.” Källa: Svenska Fotbollförbundets reglemente för Elitlicens

Det är nog inte osannolikt att de dryga tio miljonerna, möjlighet att uppta värdet av spelartruppen i balansräkningen och med revisorernas goda minne även en skattefordran på flera miljoner, löser de ekonomiska utmaningarna i dagsläget. Detta föranleder mig dra slutsatsen att taktiken inför mötet med Licensnämnden har varit att:

1. Förklara varför kontrollbalansräkning är upprättad
2. Hur man omgående anser sig kunna återställa det egna kapitalet
3. En redovisning för hur ekonomin och likviditeten i närtid säkerställs
4. Redovisning av en trovärdig budget avseende 2023
5. Och framförallt hävda att situationen idag i mångt och mycket är skapad av extraordinära situationer utanför egen kontroll, såsom pandemieffekter och myndighetsbeslut med konsekvens av minskade intäkter. Förlusten 2021 var ju 19,8 miljoner. Även senare ändrade myndighetsbeslut med påföljande återkrav från bland annat Tillväxtverket har påverkat resultatet negativt.

Ja, självklart är det inte, men visst finns möjligheten till ett positivt beslut från Licensnämnden.

Ett knappt dygn fick man i alla fall vara glad men sedan var ÖFK snabbt ute på banan och berättade om den ekonomiska misären.

Tio miljoner måste skakas fram på en vecka, åtminstone på papperet, för att man i ett första steg ska lyckas blidka Licensnämnden vid ett möte kommande nästa måndag.

Efter den sportsliga ångesten som plågat alla ÖFK-supportrar är det alltså dags för den ekonomiska. Inte det minsta överraskande för alla som velat se, men fortfarande lika trist.

Ska vi nöja oss med att konstatera att de kommande veckorna blir minst lika spännande som den sportsliga hösten och där utgången är minst lika oviss?

***

Efter söndagens lyckade upplösning av kvalspelet lovade jag att återkomma med årets betyg. Även om jag inte skrivit lika mycket som under de sex allsvenska åren (det finns cirka 300 krönikor någonstans här på sajten för den som vill se...) så har jag haft full koll, det var bara hemmapremiären mot Skövde som jag missade på grund av resa.

Här är mina betyg (de sportsliga!) - på föreningen, på tränarna och på spelarna (skala 1-6 där 1 är underkänt och 6 hög nationell klass)!

***

# Föreningen, betyg 1

Ja, det kan inte bli annat än ett bottenbetyg. ÖFK får helt enkelt inte ställa sig i den situation som man gjorde förra säsongen vid tillsättandet av ny sportchef. Anställningsförfarandet var en katastrof, sportchefens arbetsinsats var en katastrof. Resultatet blev att ÖFK vid nyår stod med en handfull spelare tillgängliga (förutom ett antal långtidsskadade). Det är så uselt så man inte tror att det är sant, jag gissar att det aldrig tidigare har hänt i svensk elitfotboll, åtminstone inte i modern tid. Och den enda slutsatsen jag kan dra är att den sportsliga kompetensen i föreningen var obefintlig när ingen reagerade. Där grundades årets alla problem! Dessutom; hanteringen av sparkade Amir Azrafshan var verkligen ingen hit. Visserligen ville klubben säkert ha ut någon form av prestation för hans lön men att sätta in en tränare som fått foten i teamet kring laget i en underordnad roll är ytterligare ett bevis på att styrelsen inte visste vad man sysslade med.

***

# Tränarna, betyg 3

Här blir det ros och ris i en salig blandning. Magnus Powell och Stefan Lundin tvingades utnyttja alla gamla kontakter för att få ihop en spelartrupp värdig namnet och lyckades ragga fram 15 nya spelare, ros för det. Men ris när det visade sig att kvaliteten inte visade sig hålla hos alltför många. Mer ris för att spelplanen inte harmonierade med materialet. ÖFK blev väldigt baktungt när man parkerade på den egna planhalvan och där försvann halva säsongen. Men absolut massor av ros för att man fyndade i sommarfönstret (läs brassen Erick Brendon från IFK Värnamo i första hand) och därifrån kunde bygga ett annat spel som vände ett till synes hopplöst läge till räddat kontrakt. Det var starkt, jag tror också att Powells & Lundins ledarskap passade den här gruppen som pucken i plocken! Slutresultatet blir bra med ett litet plus - men till utmärkt (en fyra) räckte det inte, därtill var den första halvan alltför svag!

***

# Spelarna, betyg 6

Nej, till nationell toppklass nådde givetvis ingen. Då spelar man inte i botten av Superettan.

***

# Spelarna, betyg 5

Här placerar jag Erick Brendon, utan att tveka. Jag gillade direkt det jag såg när han mitt i sommaren anlände från IFK Värnamo. Här hade ÖFK hittat det nav man saknat sedan Brwa Nouri drog till Indonesien; Brendon har en verktygslåda som innehåller nästan allt som en bra fotbollsspelare ska ha (även om hans huvudspel inte är mycket att skryta med, han tillhör dem som faktiskt blir kortare när han hoppar...). Brendon läser spelet som få andra, ser alltid till att skaffa sig själv (och därmed också sina lagkamrater) både tid och utrymme, passningsfoten är känslig och välriktad, skottet vasst och arbetsradien stor, han vet när han ska pressa och när han ska falla. I mina ögon en komplett lagspelare. Det enda jag funderar över varför han spelar på den här nivån?

***

# Spelarna, betyg 4

Aly Keita håller fortfarande hög klass i buren även om gubben börjar bli gammal (fyller snart 36) och skadorna har blivit allt fler. Därför blev det "bara" 17 matcher i serien samt en av kvalmatcherna. Men såvitt jag förstår har Keita fortfarande ambitionen att spela på högsta nivå (Afrikanska mästerskapen nästa år) och är han så bra som i söndags platsar han även där. Men, och här vill jag vara tydlig; Keita måste lägga av med sitt satans maskande! Fem varningar den här säsongen kunde ha varit några till och även någon utvisning. Det är bara domarnas flathet som gjort att Keita fått vara kvar på planen i några matcher. Han driver med hela systemet och det är inte värdigt en lagkapten!

Simon Kroons kropp orkade med 18 matcher från start den här sommaren och det är mer än vad jag trodde att han skulle mäkta med. Och med Kroon på banan blir det skillnad; ÖFK får en stabil och bolltrygg pjäs att bygga sina anfall kring, dessutom fem mål (tre från straffpunkten) från sina fina skottfötter och tre målgivande passningar. Hade garanterat varit ännu bättre siffror utan återkommande skadeavbrott men som jag skrivit några gånger; jag gläds med alla framgångar som Kroon kan få på en fotbollsplan!

Myroslav Mazur är den som hållit ihop ÖFK:s försvarsspel om man ser säsongen som helhet, det visar också statistik som jag tagit del av. Mazur har varit jämnheten själv från start till mål, en riktig krigare även om det ofta ser lite kantigt ut då han bara kan använda sin vänsterfot. De få gånger han tvingas använda sin höger ser det konstigt ut. Stel som ett kylskåp skulle jag vilja säga, lite smidighetsträning skulle göra gott på den kroppen!

Ludvig Fritzson kvalade in till det här betyget med en bra höst i allmänhet och en urstark spurt i synnerhet. Med Erick Brendons intåg fick "Ludde" en lekkamrat på mitten som han stortrivdes med. Från att ha varit, precis som förra säsongen, seg och sur under hela våren har vi fått se den Fritzson som jag hoppats på under flera säsonger här i höst. Och det var jäkligt rättvist att "Ludde" fick bli matchhjälte när kontraktet säkrades i söndags, han har jobbat hårt och länge för en riktig fullträff i ÖFK-dressen!

***

# Spelarna, betyg 3

Andrew Mills har i Aly Keitas skadefrånvaro fått spela 13 matcher i Superettan och dessutom den första i kvalet mot Falkenberg. Det är säkert långt fler än Mills hade räknat med när säsongen rullade igång. Och han har gjort det bra som Keitas back up. Inte överraskande, Mills har alltid levererat när han fått chansen. Ibland riktigt bra men även några gånger, som i kvalet, lite skakigt.

Chovanie Amatkarijo toppar ÖFK:s poängliga med sina sju mål och tre assist och är nog den med störst potential i ÖFK-truppen att bli något riktig bra. Men vägen dit är faktiskt ganska lång, han har fortfarande massor som måste utvecklas. Inte minst att värdera när han ska dribbla och när han ska passa sin lagkamrater. Amatkarijo har tekniken, steget och skottet, den dag har får ihop detaljerna kan det bli extraextra! Men då måste även huvudet med...

Malcolm Stolt har inte fått någon riktig chans att visa sitt register då skador har förstört det mesta och tvingat honom att gnaga på hörntänderna de gånger han kommit till spel. Nio matcher från start i serien och två i kvalet utan att kunna förbereda sig ordentligt, bara för att laget behövde honom. Bra kämpat, Stolt är en krigare som ger och tar. Men den här sommaren fick han ingen ärlig chans, dock viktig i jakten på nytt kontrakt!

Kristian Novak kom under "sommarfönstret" men fick en trög start i sin nya klubb. Hans fatala misstag i hemmamötet med Jönköping kostade två mycket värdefulla poäng och den bilden kom att följa norrmannen långt in på hösten. Men med större ansvar, kanske också bättre tränad?, fick vi se en betydligt bättre Novak och när allt skulle avgöras var Novak som bäst. Men han fick jobba hårt för sin trea, det ska sägas.

Lille Yannick Adjoumani är ju lagets stora energiknippe, som han lubbat upp och ned på vänsterkanten. Många i laget har jobbat oerhört hårt, men ingen så hårt som Adjoumani! Det är därför som han får den här trean. Bitvis har han tappat huvudet i defensiven och framåt har han inte fått någon ordning på sina inspel trots många försök. Men två mål gjorde han och det ska han ha all credd för.

Cesar Weilid har gjort 26 matcher från start i serien och startade även i den första kvalmatchen. Det är väldigt lätt att ryckas med av hans energiska stil ute till höger. Men ju längre säsongen har gått desto mer tveksam har jag blivit till hans kvaliteter så trean är svag, det ska sägas. Jag gillar ju egentligen försvarare som är aggressiva i sin stil men det måste kunna kombineras med när man istället måste avvakta och bara täcka ut sin motståndare. Weilid saknar den förmågan, han bara smäller på och det kostade ÖFK dyrt under våren. Tre passningspoäng borde ha varit några till, så många chanser har han haft till inspel.

Felix Hörberg skulle ju dra ett tungt lass i den här ÖFK-upplagan men istället drog han till Trelleborg efter halva säsongen. I spelstil påminner han och Weilid om varandra, defensiva spelare som är bäst när de får anfalla. Även Hörberg får en svag trea efter elva matcher från start och så mycket bättre tycks det inte ha gått hemma i Skåne, bara sju matcher från start utan större avtryck.

***

# Spelare, betyg 2

Peter Amoran var den stora talangen som här skulle få sitt genombrott. Men så blev det inte, mest för att han aldrig fick chansen att visa sitt kunnande när laget gick som allra sämst under våren. Nio matcher blev det från start innan han tog flyget till Italien för att utveckla sina färdigheter i en betydligt tuffare miljö. Lycka till, tvåan ska bara ses som ett steg på väg mot något mycket bättre!

André Österholm fick ingen vidare fjutt på sin första tid i Östersund, det var bara segt och tråkigt. Men uppryckningen kom under hösten och när allt ställdes på sin spets såg han riktigt bra ut. Det räddade tvåan och jag tror att här finns det utveckling!

Kevin Jablinsky värvades som någon slags försvarschef men hade länge svårt att övertyga om sin storhet. Och när han väl fick ordning på sitt yviga spel kom skadorna. 17 matcher hann det bli innan han tvingades ge upp säsongen och det är väl stora frågetecken hur hans framtid ser ut som fotbollsspelare. Jablinskys sargade knän får det tufft på en fotbollsplan. Men norrmannen är en kämpe utöver det vanliga, kan han ta sig tillbaka ännu en gång?

Ziad Ghanoum hade svårt att hänga med på den här nivån och fick åka hem till Ö-vik för att få lite speltid. Och när han kallades tillbaka på senhösten kom han som en ny spelare. Avslutningen var stark liksom den godkända tvåa som blir bedömningen för helåret. Men Ghanoum är framtiden, absolut!

Om Ghanoum har sitt bästa framför sig så gäller motsatsen för Sam Mensiro. Han har den här säsongen mest används som en ledarresurs men de gånger han spelat, fem från start, har han skött sina kort på ett godkänt sätt. Någon gång även med ett litet plus i kanten!

Henrik Bellman har fått jobba betydligt hårdare, 17 matcher från start och fem inhopp. Men Bellman har inte fått till det den här säsongen heller. Han vill så mycket men det blir så lite. Tvåa. Men inget mer!

Mansour Sinyan har inte fått så många chanser. Visade ingen form under den tuffa våren och när det började likna något slogs han med Brendon och Fritzson om en plats på det centrala mittfältet. 26 matcher i serien, 19 av dessa startades på bänken. Men Sinyan sköt det 3-3-mål mot Utsikten som gav ÖFK chansen när allt såg ut att vara kört och resten är fotbollshistoria. Precis som med Ghanoum kan även Sinyan vara framtiden.

Sebastian Karlsson Grach har spelat en hel del, visat massor av glöd men inte fått den utveckling som jag trodde var möjlig. Han fick trots allt smaka på en del i Allsvenskan förra året och den erfarenheten borde ha betalat sig i den här serien. Men nix, KG:s energispel har bara gett ett mål i utbyte. Det borde ha blivit mera för han har jobbat sig till en hel del möjligheter. Nja, här vete tusan vart utvecklingen tar vägen.

***

# Spelare, betyg 1

Nikolaos Dosis var en annan ungdom som jag trodde skulle kunna hävda sig i den här serien. Men trots ett kanonmål i öppningen mot Skövde, fyra matcher från start och fem inhopp blev det inte som jag trott, mest intetsägande insatser. Och när sommaren kom flyttade han karriären till Cypern, hur gick det till?

Erlend Sivertsen var en prestigevärvning från Kristiansund i Norge som kom med massor av erfarenhet i bagaget men aldrig fick en chans. Skadad på direkten och sedan har vi inte sett någonting som berättar om hans kvaliteter. Det enda jag minns från hans tio matcher (fem från start, fem inhopp) är snedsparken i sista sekunden som gav Brommapojkarna tre poäng (3-2-målet) hemma på Jämtkraft. Årets missräkning #1.

Jordan Attah Kadiri kom tillbaka till Östersund och ÖFK för att göra målen. Det visade sig att han inte utvecklats ett smack sedan han var här senast, tvärtom. Tre mål i en träningsmatch mot Dalkurd, typ, är vad han åstadkom innan han kallades tillbaka till Belgien. Årets missräkning #2.

Kamal Issah var ytterligare en värvning som sket sig. Hittades under träningslägret i Turkiet, kom försenad och dåligt tränad till Östersund och skulle sedan vara navet som ÖFK:s spel snurrade kring. Jo, tjena. Issah vägrade springa en meter extra, varken framåt eller bakåt, i sin centrala roll och skickades hem efter åtta matcher. Årets missräkning #3.

***

# Spelare utan betyg

Sadmir Zekovic (två matcher från start, åtta inhopp), Haris Avdiu (tre inhopp) samt Uche Sabastine (två matcher från start, fem inhopp) har spelat för kort tid för att få några betyg!