Debatten i forumet har gått het efter matchen mot Landskrona, då ÖFK spelade mycket under sin förmåga.

Det finns många åsikter om det, både de som är kritiska och de som inte är det.

Vi är väl eniga om att det är tränarens uppgift att till match ställa upp ett lag som är väl förberedda för en bra insats. Samtidigt är det spelarna som har ansvaret för att ha inhämtat vad tränaren har lärt ut och översätta det i praktiken.

Allt går ut på att vinna matcher, men det finns olika sätt på att göra det på. Tränaren Kiarash Livani har sitt sätt att spela. Det är ett spelsysem som tidigare aldrig använts i ÖFK.

Det man kan undra över är, att ÖFK var bättre i början av serien, då man låg på övre halva och nära övre kvalplats. Nu när halva serien har gått, och spelarna borde vara mer förtrogna med det nya spelsystemet, så ligger ÖFK nära det nedre kvalstrecket. Det är med andra ord svårförståeligt och motsägelsefullt.

Vi har gång på gång fått läsa om den tuffa träningen, och att ÖFK aldrig tränat i så hårt som nu, ja, till och med haft högre fart än vad allsvenska Djurgården har, men ÖFK har inte alltid kunnat översätta den höga farten och viljan till matchtillfället.

Det finns anledning att tro, att flera spelare kan vara övertränade och tack vare det inte orkar genomföra en hel match.

Överträning ger minskad prestation, koncentration, trötthet, minskat självförtroende och ökad skaderisk och muskeltrötthet.

Jag har följt fotboll i många årtionden, och aldrig hört att man ska öka träningsmängden under det aktiva matchperioden för de har man igen senare.

Man kan ställa frågan, när uppkommer effekten? Risken finns att den kommer för sent och att man åker ut Superettan och ner i div1 och då har man mindre nytta av den hårda träningen.

Jag följde Graham Potters träning nästan varje dag under flera år och lärde känna honom och hans sätt att träna.

Om man ska ha Graham Potter som ett riktmärke och föredöme, så tränade han inte hårt under spelsäsongen.

Han ägade sig mest åt att förbättra tekniken, passningsskickligheten och samspelet.

Jag ringde för några dagar sedan en spelare jag känner, som för några år sedan gick från en lägre division till ett allsvenskt lag.

Han berättade, att han var seg i benen i minst ett halvår innan det släppte och han kunde orka med det allsvenska träningstempot.

Av dagens spelare så kommer många från lägre divisioner och en del är unga. Det kan vara så att även de känner sig "sega" i benen?

En erfaren tränare som jag idag pratade, uttryckte sig så här - Om någon klarar 50kg i bänkpress kan man inte efter någon månads träning inte kräva att han ska klara 80. Det kan ta åratal av träning.

Jag instämmer i vad Per Lagerbäck skrev i sin senaste krönika i fotbollz.se att ÖFK måste få igen spelglädjen.

Lagerbäck: Livani har en hel del att bevisa, för hans allra viktigaste uppdrag just nu, enligt mig, är att skapa spelglädje i laget. Jag är inte helt säker på att det är hans starka sida. Jag är dock fortsatt hoppfull vad gäller kvalitén i truppen, men det gäller att få fram den även på plan.

ÖFK kan få igen spelglädjen om det kommer utvilade till match. Jag tror det är så enkelt.

Då får man gratis ny inspiration, kraft, självförtroende, positivt tänkande och vinnarskallen får ny näring.

Till slut, det gäller inte bara att springa.

Det viktigaste är att spela sig fram till målchanser och göra mål. Det gäller att vinna matcher. All träning måste utgå från det, men kanske gör man det om man springer mycket. Jag är osäker.

Träningen måste vara anpassad till nuet. Inte vad som kommer att hända längre fram.

Då kan det vara för sent.

Än finns hopp!

Jag har alltid trott på ÖFK och gör det även nu. Det står på ryggstödet på min tidigare sittplats på arenan. Jag har bytt sedan ifjol.

Jag har under de senaste matcherna saknat inläggen från kanterna.

Om det ingår i Livanis taktik så böjar jag för detta. Om det inte gör det, så finns det anledning att fundera på hur man kan och om man vill ändra på det.

Jag upplever att inspelen från kanterna, är något som ÖFK tidigare med fördel använde sig av. Det skapar oro i motståndarförsvaret och kan öppna för mål. Ofta år någon spelare vid inläggen omarkerad och som kan göra mål.

Jag måste tillstå, att jag är förtjust i publikfavoriten Yannick Adjoumanis frejdiga spel på vänsterkanten och hans förmåga att slå inlägg.

Jag kan tänka mig att även Ali Suljic har saknat Yannick. Som det är nu söker Suljic synbart någon att spela upp bollen till. När Adjoumani finns på plan, då slår han vid uppspel ofta bollen till honom.

Om uppfattningen är den Adjoumani inte täcker riktigt bra bakåt, så låt Theodor Johansson spela back och Adjoumani får agera som offensiv ytter kanske med inläggningsuppgift.

Han får då ersätta Nebiyou Perry som med fördel kan husera i offensivt läge på mittplan och när det bereds möjlighet gå in med bollen i straffområdet. När han kommer med sina offensiva dribblingar blir backlinjen villrådig och Perry drar till sig försvarare och öppnar för andra spelare.

På högerkanten spelar Adrian Edqvist. Inte heller han bidrar så ofta med inlägg.

Istället för att bredda spelet, går han med bollen in mot mitten av plan där det redan är trångt. Om Edqvist istället strävade framåt vid sidlinjen för att slå inlägg från kanten, skulle han, enligt min mening, vara effektivare.

Okey, det finns en chans att man tappar bollen vid inläggen, men den risken får man ta.

Några ord om James Kirby.

Han har tagits till ÖFK för att göra mål.

Det är vi nog alla överens om, men han gör för få mål.

Kirby är en stor och stark och positiv spelare som kan skjuta, men för att göra det måste han ha bollen. Det får han inte nu. Det kan vi i flera matcher konstatera.

Han ska inte själv behöva jaga bollen. Det är inte hans uppgift. Han ska som striker befinna sig i straffområdet och få bollar av mittfältet och av andra forwards och dundra bollen i mål.

Mittfälttarna måste öva upp sin förmåga att vara konstruktiva och slå passningar som öppnar för målchanser. Jag hoppas Gideon Granström, när han kommer riktigt kommer i gång, visar sig vara en spelare med den förmågan.

Jag tror Erick Brendon skulle kunna vara det, om han fick en mera offensiv uppgift än han tidigare har haft.

Jag kommer ihåg mittfältaren Alexis Mendiola från Mexico, som för c:a 10 år sedan spelade i ÖFK i ett par år. Han var en mästare på att slå öppna passningar så att publiken häpnade och applåderade.

Alex Mendiola. Foto; Haldo Jonsson

Tack vare en spelarvärdering på 15 miljoner klarade Östersunds Fotbollsklubb kontrollbalansräkningen med en liten marginal. Men för att få elitlicens för 2024 måste man skaka fram åtta miljoner till 1 augusti. Licensnämnden kräver nämligen ett delbokslut utan spelarvärderingar.

Det framkom vid måndagens konrollbolagsstämma. 14 aktieinnahavare fanns på plats och var helt eniga om att driva klubben vidare. Inte bara för att siffrorna medgav det utan för att en avbruten säsong skull skapa oreda i Superettan eftersom alla matcher skulle strykas. Östersunds FK har tillräckligt svårtvättad bakgrund bland övriga lags supportrar. Något som märktes av i ÖIS-arna hejaramsor i söndags. Kindberg-ränderna går tydligen aldrig ur.

Men i klubben finns ingen uppgivenhet inför den fortsatte motbacken. Varken hos ordföranden Tom Pripp, vd Peja Lindholm eller någon av de närvarande vid stämman på Gamla Teatern.

Det finns viss anledning till lugnet trots att man inte kan snyta fram miljoner ur rockärmen. Nu har man i alla fall fått klubbens utgifter i balans, dvs man följer årsbudgetens kostnadssida. Det minus man har på fyra månader 4,3 milj kr (mot beräknade 2,5) Härrör från minskade sponsorintäkter (-1,6) däremot har publikintäkterna ökat med 0,9 milj i förhållande till budget.

Kanske är det lätt att förstå sponsorunderskottet För det första har sponsorer och investerare mjölkats mycket hårt under de senaste åren. För det andra har kampen om sponsorerna blivit hårdare när ÖIK tagit steget upp i hockeyallsvenskan. Redan tidigare finns stora sponsorbehov i de två basketlagen som spelar i högsta serien. Företagens tillgängliga sponsormedel är ju inte obegränsade. I viss mån kan den sviktande konjunkturen spel viss roll.

Hur de åtta miljonerna skall plockas fram är väl oklart. Om det blir ett miljonbelopp för Chovanie Amatkarijos övergång till ett kroatiskt lag vet bara de närmast inblandade. Värdet enligt Transfermarket uppges till 2,5 milj kronor. Kanske stannar det på lägre nivå, inte minst genom att han bara hade ett halvår kvar på kontraktet. Dessutom brukar det inte vara gynnsamt att av ekonomiska skäl känna sig tvingad sälja. Ett problem som ÖFK haft i fyra år. I trängt läge blir det köparens marknad.

En liten summa att justera balansräkningen med finns också den så kallade baracken. Den övermaga tremiljonersvärderingen är sedan länge avskriven och det bokförda värdet nu är noll. När den börjar ge överskott kan värdet av resursen (inte precis byggnaden) kanske skrivas upp till kanske en halv miljon.

Avskriven är även vidareförsäljningspengarna på Ghoddos och Sema, 1,8 miljoner som tidigare nedskrevs till hälften. Hur pengarna kunde dirigeras om till Portugal kommer jag nog aldrig att förstå. Fast jag har mina misstankar.

Men det är totalt åtta miljoner som måste in. Investerarna kan i och för säga nu får det vara nog. Men utan tillskott blir deras redan gjorde investeringar utan värde. Tillskjuter man mer pengar tror jag fortfarande inte att man kan räkna med pengar i återbäring, men om ÖFK lever vidare blir ju alla satsningar inte förgäves. Östersunds FK är ju av värde inte bara för fotbollen utan Östersund och hela länet.

Just det får mig att tro att man lyckas.

Kanske blir det slut på den långa ökenvandringen. Ända sedan för fyra år sedan har ÖFK:s bolagsstyrelse varit vad man kan likna vid konkursförvaltare.

Grundfelet var att det inte blev kvar mer pengar efter glansåren 2017 - 2018 och att kostymen var tolv nummer för stor när man gick in i 2019 och årsunderskottet blev 53 miljoner. Troligen ett allsvenskt rekord om man räknar i förhållande till omsättningen.

Låt oss hoppas att önskan om åtta miljoner är det sista nödropet!

THORD ERIC NILSSON

Nu fortsätter ÖFK sin uppbyggnad inför seriestarten i Superettan. Som vanligt träningsspelar ÖFK mot norska lag som är bra sparringpartners. Det har blivit en fin tradition och bra värdemätare.

I nästa match på söndag möter ÖFK Levanger på Jämtkraft Arena. Det gjorde man även i fjol. Då vann ÖFK med 2-1 med mål av Henrik Bellman och André Österholm.

Startelvan bestod då av Aly Keita, Myroslav Masur, (62), Peter Amoran, (69), Cesar Weilid, (62) (69) in igen, Ziad Ghaniom, Nikolaos Dosis, Ludvig Fritzon, Henrik Bellman, (62) Simon Kroon, (45), André Österholm, Jordan Attah Kadiri.

Saknas från den elvan gör Peter Omoran, Henrik Bellman, Nikolaos Dosis, Ludvig Fritzon och Jordan Attah Kadiri. ÖFK har fyllt på med andra spelare som gjort riktigt bra ifrån sig, så saknaden av de flyktade spelarna har inte blivit kännbar.

Är 2001, då ÖFK var i allsvenskan, mötte ÖFK ett då försvarsstarkt Levanger på Jämtkraft Arena. Då förlorade ÖFK med 2-1. Målskytt den gången var Ludvig Fritzon.

Startelvan då : Aly Keita, Alex Purver, Ronald Mukiibi, Thomas Isherwood, Pontus Kindberg (61 Robin Hallstensson) Isak Ssewankambo, Ludvig Fritzson, Henrik Bellman (72 Robin Wikberg) Nebiyou Perry (72 Malcolm Stolt), Francis Baptiste, Felix Hörberg.

Levanger FC spelar i norska andradivisionen.

Laget består till stor del av inhemska spelare. Jag kan bara hitta en spelare med utländskt påbrå om man undantar Sverige. Det är tysken Sanel Bojadzic.

I truppen finns svensken och anfallaren Bo Henriksson som man har värvat från Trelleborg. En annan svensk är Ermal Hajdari. Han är bördig från Karlskoga.

Levanger har spelat tre träningsmatcher med bra resultat. Det har blivit vinst med 6-0 mot Byåsen, 3-0 mot Alesund 2, och slutligen förlust med 3-2 mot Ranheim.

Micke Olofsson har varit sympatisk mot mig och fotblllz.se. Han har med kort varsel tagit på sig att skriva referatet, eftersom jag fortfarande är förhindrad att göra det..