Vad var det jag sa...?

Nej, jag tänker inte ta en så billig poäng när Kiarash Livani tvingades lämna tränarjobbet i ÖFK på tisdagsmorgonen. Men efter ett helt liv på och kring en fotbollsplan känner jag när det skaver.

I det här fallet skavde det redan från dag ett och det var snö på marken. Rejält!

Kiarash Livani var helt enkelt för mycket, löftet var att ÖFK skulle ockupera motståndarlagets planhalva i 90 minuter men verkligheten blev ett snurrande kring det egna straffområdet där en målvakt med klumpfot skulle vara spelmotor.

Ja, jävlar så fel det blev.

"Katastrofalt", skrev jag på den här sajten den 28 mars efter tio träningsmatcher och det var examensdags. Målvakternas fipplande gav lätta baklängesmål, på mitten fanns ingen broms vid tappade bollar och det så omtalade presspelet var osynkroniserat och lämnade oceaner av yta för motståndarna att operera på. Det var verkligen inte mycket som hängde ihop.

Där och då borde klubben ha dragit i nödbromsen, alla med minsta fotbollskunskap kunde se att spelidé och manskap inte korrelerade.

***

Men Livanis process fick fortsätta, spelarna - alla som fick chansen att uttrycka sig- gav tränaren sitt starka stöd ("vänta bara, resultaten kommer"). Nu är vi där efter nästan 40 matcher (träningsmatcher, cupspel och 26 serieomgångar), processen pågår fortfarande och ÖFK riskerar ytterligare ett kvalspel när fyra omgångar återstår.

Dessutom; källor med mycket god insyn berättar om ett bristande ledarskap, det är andra som fått göra jobbet när Livani varit frånvarande.

ÖFK-styret har noterat men inte agerat, inte förrän efter 1-6-smällen mot Västerås SK i lördags. På måndagen tvingade man Livani att flyga upp från Stockholm för att berätta hur han tänkte sig att vända den negativa trenden. ÖFK-tränaren ritade och berättade i flera timmar men efter mötet konstaterade ledningen att det där hade man hört och sett tidigare och på tisdagsmorgonen gav man Livani sparken.

***

Att ÖFK åter känner sig tvingade att göra sig av med sin huvudtränare under brinnande seriespel (det har ju hänt några gånger för mycket sedan Potter-tiden) är naturligtvis ett misslyckande - för ledningen, för sportchefen Stefan Lundin, ja, för hela klubben. Att göra sig av med sin skeppare när bara fyra omgångar återstår och så mycket står på spel är naturligtvis ett enormt risktagande.

Men från mig får klubben fullt stöd, det borde bara ha gjorts så mycket tidigare. Jag kände Azrafshan-vibbar ganska direkt när Kiarash Livani anlände till Östersund. Den nye ÖFK-tränaren tog in mycket luft när han snackade men precis som för Amir Azrafshan (ÖFK-tränare 2020-2022 och fick sparken två gånger!) var innehållet väldigt många tomma ord.

***

Det blir nu Tor-Arne Fredheim som får försöka ta ÖFK i mål på bästa sätt den här sommaren. Där har ÖFK-ledningen gjort ett bra jobb; ingen behöver tvivla på Fredheims fotbollskunskaper. Han har levt hela sitt liv i den svenska elitfotbollen, både som spelare och som tränare, han kan fotbollens ABC. Fredheim kan med stort lugn kliva in i omklädningsrummet och presentera ett grundspel som räcker för att ÖFK ska överleva även denna säsong i Superettan, han behöver inte bygga något luftslott.

***

Fredheim fanns förmodligen inte på så mångas radar när det spekulerades om vem som skulle bli Livanis ersättare. Jag skulle nog betrakta honom som en av tränarkårens grå eminenser, känd och respekterad av den inre kretsen men knappast för den breda fotbollspubliken. Många ÖFK-vänner drömde givetvis om en arbetslös Graham Potter (tänk att så många fortfarande ser Potter som en återvändare - hallå, han spelar på helt andra arenor numera där en eller annan rispa i lacken inte har någon betydelse) och själv hade j Lars Lagerbäck som ett möjligt alternativ. Den gamle förbundskaptenen är visserligen skriven i Solna men trivs allra bäst på hemgården i Ovansjö på Ånge-skogen och dit är det ju bara armlängds avstånd.

Men lösningen fanns alltså närmare än så. Tor-Arne Fredheim bor sedan en tid tillbaka på Odensalagatan i Östersund och arbetar med fotboll på en gymnasieskola i stan.

Det var nog den riktigt stora överraskningen när ÖFK:s jakt på Livanis ersättare var över.

***

Hemmamatcher mot Brage och Trelleborg borgar för att ÖFK har sitt öde i egna händer. Jag tror att man krånglar sig ur det här på något sätt. Men det förutsätter att ett antal spelare, ja, helst hela bunten, steppar upp några pinnhål. Större delen av hösten har varit synnerligen energifattig.

***

Med en ny tränare räknar jag med att Erick Brendon plockas fram ur frysboxen och finns med i startelvan när Brage kommer på besök nästa lördag. Livanis behandling av den brasilianska mittfältseleganten är den mest skamlösa jag upplevt under mina drygt 60 år i fotbollens tjänst. Vuxenmobbning, de luxe!

Att ingen i klubben har slagit näven i bordet är lika skamlöst. En haverikommission borde tillsättas!

***

Lycka till, det behöver både Fredheim & klubben!

"Processen", Kiarash Livanis projekt med ÖFK:s lagbygge, är på väg mot ett fullständigt haveri, 1-3 i lördagseftermiddagens derby mot Gif Sundsvall var bara en i raden av undermåliga insatser den här sommaren.

När resultaten skulle komma, det lovade ju såväl Livani som hans lojala spelare, har istället förluster och svaga prestationer staplats på hög, sedan den 1 juni har ÖFK vunnit en av nio matcher, man har tagit sex poäng av 27!

Utveckling har blivit avveckling.

***

Kom inte och säg att jag tidigt varnade. Alla med ett någorlunda tränat fotbollsöga kunde se redan under försäsongen att Livani-fotbollen inte korrelerade med spelarmaterialet. Inte ens några lättförtjänta gratispoäng i serieinledningen kunde dölja detta faktum.

Efter dagens förlust råder rena orkanstyrkan i skitstormen på sociala medier. Jag förstår det, synd bara att det skulle ta så lång tid för supportrarna att reagera. Men nu är det hög tid att Daniel Molander, ordförande i såväl fotbollsklubben som elitbolaget, kallar in tränaren Kiarash Livani och hans chef Stefan Lundin (som är minst lika skyldig till misslyckandet) och slår näven i bordet.

Det är möjligt att Molander inte kan ett skit om fotboll (jag har faktiskt ingen aning). Men eftersom det saknas fotbollskompetens i hela ÖFK-ledningen (och har så gjort under på tok för lång tid) är det han som sitter med den samlade makten.

Hur han utnyttjar den struntar jag högaktningsfullt i. Bara att han gör något.

Kraftfullt!

***

Daniel Molander kan exempelvis klargöra för herrar Livani & Lundin...

# ...vem som är chef för vem i den sportsliga ledningen (tidigare, i nästan tre år, var det Magnus Powell som körde över Lundin, nu är det Kiarash Livani)

# ...att Lundin som första åtgärd ställer krav på att Livani omedelbart avbryter sin "process" och hittar en spelmodell som passar spelargruppen

# ...att nu får det, en gång för alla, vara slut med hasarden i och kring det egna straffområdet som kostar baklängesmål i var och varannan match.

# ...och att det inte finns utrymme att konstra - det här en order och ska ske nu!

***

Jag har för länge sedan skrivit om Livanis behandling av Erick Brendon, bland annat i en krönika den 27 maj, där jag bedömde ÖFK-tränarens placering av den bollskicklige brassen i frysboxen som ren och skär mobbning.

Efter det har vi inte sett Brendon i startelvan, knappt heller på avbytarbänken (en start och tre på bänken så här långt, 19 matcher in på serien!).

Och när Livani bestämmer kommer Brendon att fortsätta sitt ÖFK-liv i frysboxen. Tro inget annat (vid onsdagens träning när det spelades elva mot elva fick Brendon inte ens med utan tvingades jogga vid sidan tillsammans med några juniorer enligt rapporten på op.se).

Men jag tänker så här;

# Stefan Lundin var sportchef även när Erick Brendon värvades från allsvenska IFK Värnamo mitt i säsongen 2022.

# I 2,5 säsong (med Lundin som chef...) bar Brendon det här laget och jag påstår att ingen enskild spelare i Superettan under den perioden var så viktig för sitt lag som Erick Brendon var för ÖFK.

# Nu skulle Brendon, som dessutom är en av de klubbens bäst betalda spelare (och fortfarande med Stefan Lundin som chef) inte ens platsa i ett B-lag...

Alltså; hur fungerar Stefan Lundin som närmare än någon annan kunnat se Erick Brendons betydelse för ÖFK under så lång tid samtidigt som han accepterar att samma spelare placeras i frysboxen bara för att det kommer en ny tränare med vilda idéer utan förankring i verkligheten?

***

Det enda rimliga i det här läget är, som ni säkert nu har fattat, att Stefan Lundin tar det befäl över den sportsliga verksamheten som han är satt att göra.

Och att Livani accepterar läget,.

Om inte är det bara för honom att ta tåget söderut till nya jaktmarker (på en annan nivå).

***

Om jag tror på det här?

Naturligtvis inte. Daniel Molander har jag knappt sett till sedan han klev på sin dubbla ordföranderoller under senvintern, Stefan Lundin tar inga konflikter med sina underordnade och Kiarash Livani kommer att fortsätta på spåret som leder till avgrunden.

Men det känns viktigt att röra om i grytan, få verkar ju våga göra det trots att sakernas tillstånd är alldeles uppenbara.

För nu går tiden fort och tid är det minsta som ÖFK-ledningen (Daniel Molander) har för att styra den här skutan mot rätt kurs.

Näe, det gick inte den här gången heller!

Visserligen, jag skulle i normalfallet, faktiskt alla dar i veckan, vara nöjd med en ÖFK-poäng när anrika Helsingborgs IF, sjua i den allsvenska maratontabellen med 69 säsonger i vår högsta serie, kommer till Jämtkraft arena. Men efter lördagens 2-2-match är det än en gång något som skavar.

Den 17:e seriematchen påminner om så många andra den här sommaren; en period som är bra men alldeles för kort, svackan (hela den andra halvleken där så mycket blev bara knas) är på tok för lång. Och då är det svårt att vinna fotbollsmatcher.

Därför är ÖFK i högsta grad inblandad i striden om den negativa kvalplats som för tillfället inte är abonnerad.

***

Men vi tar det från början, det måste man en sådan här gång när ÖFK skulle revanschera sig för den svarta förra lördagen på Gamla Ullevi i Göteborg (0-6 i rumpan mot Örgryte).

Då blir det 0-1 efter åtta minuter, 0-2 efter 16...

Det skulle ju inte kunna hända.

Men det hände på samma sätt vi sett så många gånger: en schabblande målvakt och en snabb omställning där ÖFK inte hade något försvarsspel.

# För målvakten Max Croon var det naturligtvis en mardrömsstart i sin nya klubb när han placerade bollen framför fötterna på Alexander Johansson som enkelt kunde rulla in Helsingborgs etta i tom bur. Slarvigt av unge Max, naturligtvis, men eftersom det bara var en upprepning av det hans fyra(!) föregångare i ÖFK-målet tidigare gjort i sommar så handlar det om ett systemfel som jag berättat om så många gånger och allt fler, av kommentarerna, också tycks förstå.

# Vid 0-2 var ÖFK-försvaret på villovägar när Helsingborg ställde om snabbt och precist, Adam Akimey utmanade hemmabacken Christian Enemark vid strafflinjen och knackade in bollen i Croons vänstra burhörna. Anmärkningsvärt; i pärmen som innehåller instruktioner för hur man försvarar sig står det redan på första bladet att anfallande spelare ska hållas på utsidan. Enemark hade uppenbarligen glömt det mest elementära, lät Akimey ta insidan och så small det.

***

Men ÖFK:s uppryckning var anmärkningsvärd, det ska sägas. Jamie Hopcutts styrning i nät på Chovanie Amatkarijos inspel tre minuter senare gav hemmalaget precis den energi som behövdes för att komma tillbaka in i matchen och när Hopcutt åter höll sig framme och pressade in kvitteringsbollen strax före pausfikat var ÖFK resultatmässigt i kapp och spelmässigt förbi. Hemmalaget hade, högst oväntat efter inledningen, skaffat sig momentum i matchen. Det finns få saker i fotboll som kan vara så knäckande som ett mål i baken när man går till halvtidsvila, inte minst sedan man tappat ett fast grepp om matchen. Det brukar kunna bli en hel del oro i det omklädningsrummet...

***

Men kunde nu ÖFK förvalta sitt mentala övertag?

Naturligtvis inte! Istället bjöds på en synnerligen andefattig andra halvlek där så mycket blev bara fel. Den tempofyllda fotbollen från avslutningen av första halvlek med spring i benen som gav såväl mål som grepp om matchen var som bortblåst, det blev tempofattigt och chansfattigt där ÖFK-tränaren Kiarash Livani dessutom fick dålig utdelning på sina många byten.

Den som inte håller med mig kan gärna kolla igenom matchsammandraget som HBO Max klippte ihop. Nej, just det; från den andra halvleken får vi bara se när domaren Erik Mattsson blåste av matchen, något mer tyckte streamingtjänsten inte var värt att visa...

***

Jag är jäkligt nyfiken på vad som sägs i ÖFK:s omklädningsrum i halvtidspausen, det är inte första gången vi ser laget göra en slätstruken andra halva när vi hoppats på något helt annat. Man hade ju onekligen stoppat ned sina motståndare i säcken...

***

Det hände en hel del i ÖFK-truppen i förra veckan som gjorde spelreglerna ganska oklara inför "Yranmatchen", Philip Bonde flyttade till seriekonkurrenten Västerås SK, målvakten Tyree Griffiths slet av hälsenan på träningen och den väldige (202 cm) Jabir Abdihakim Ali anslöt från Västerås där han senast spelade i maj.

# Griffiths skada betydde att unge Max Croon, 19-åriga lånet från Djurgården, fick ta över ansvaret i målet, ÖFK:s femte startmålvakt den här sommaren (låter i mina öron som någon form av rekord). Med tanke på den bedrövliga starten måste jag tillstå att det var starkt att resa sig från den smällen och klara fortsättningen med godkänt betyg. Men att orutinerade Croon ska bära hela lasset under hösten är inte rimligt att begära. Målvaktstränare Arnold Origi får nog vara beredd på ett antal inhopp även i fortsättningen, det måste han för att det här ska gå vägen.

# Värvningen av Ali har jag svårt att förstå. Visserligen sätter han naturligtvis skräck i de flesta motståndarförsvar i den här serien med sin blotta uppenbarelse och mål har han alltid tillverkat.

Men hur kommer han in i Livanis energifotboll, hur ska det gå till?

Ali fick nu 23 minuter i avslutningen men sprang verkligen inte många meter och vann heller inga dueller. Han såg helt enkelt inte ut att vara redo för spel på den här nivån, det var inte rättvist mot varken Ali eller laget.

Firma Stefan Lundin & Kiarash Livani får gärna övertyga mig om att de har satsat på rätt häst. Men jag kommer inte att tro det förrän jag ser det! Och då lägger jag mig platt...

# Det jag framförallt tar med mig från den här eftermiddagen (förutom att Jamie Hopcutt visade sin styrka som straffområdesspelare där han fick dubbel utdelning på sina fina bollträff) var Sunday Anyanwus sätt att tackla jobbet som Philip Bondes ersättare i backlinjen. Starten var visserligen darrig (liksom för många andra) men som han växte med uppgiften! Sunday ser ju inte ut som en traditionell mittback, men smartness ersätter ofta bristande fysik! Och spelare som använder huvudet får plus i min bok.

# Jamie Hopcutt toppar nu den interna skytteligan med sina fem mål. Simon Marklund är poängbäst, fyra mål och fyra assists.

Fler måste bidra med både mål och poäng!

***

Landskrona Bois borta på lördag. Sex poäng står på spel, skåningarna tillhör också ett av de lag som i dagsläget ska sända åtminstone några tankar kring den där lediga negativa kvalplatsen som ingen vill ha...

***

Till sist, för den som hunnit glömma; ÖFK ligger på 33:e plats i den allsvenska maratontabellen efter sina sex säsonger och 213 inspelade poäng. Senaste klubben att passera var Brommapojkarna. I närtid finns ingen som hotar bakifrån.

I en vecka fick man känna någon form av hopp om en bättre höst än vår; övertygande seger (3-1) mot Falkenberg, en i stort sett skadefri spelartrupp och Chovanie Amatkarijo tillbaka för att sätta spets på ett så här långt andefattigt anfallsspel.

Men så kom det en svart söndag på klassiska Gamla Ullevi mot lika klassiska Örgryte IS; 6-0 i baken betyder fyra (!) bortspelade poäng (tre för förlusten och en för målskillnaden) och så är ÖFK kvar i smeten kring de negativa kvalplatserna (att klubben ska riskera direkt nedflyttning finns dock inte i min sinnebild så länge Örebro SK och Umeå FC vägrar att vinna).

***

Rapporterna inför Ullevi-matchen var enbart positiva; sista träningen var ju högexplosiv rapporterades bland annat på den här sajten och serieledarna från den södra delen av stor-Göteborg skulle allt få sig en omgång.

Jo, tjena!

Örgryte var bättre i allt, 6-0 kunde lika gärna ha varit 10-0 och ÖFK-tränaren Kiarash Livani skämdes, spelarna likaså.

Om jag är överraskad? Inte det minsta - jag har bara väntat på den här minan. Hela ÖFK:s spel har under Livanis ledning präglats av en aningslöshet som gränsar till det som närmast kan betraktas som korkat. Jag har skrivet om det tidigare - fumlande målvakter, tappade bollar på mitten och ett osynkat presspel som gett motståndarna enorma möjligheter till snabba omställningar.

När ÖIS nu blåste ÖFK av banan kan jag inte lägga någon skuld på målvakten Tyree Griffiths (han gjorde så gott han kunde men hade inte många marginaler på sin sida) men gänget på mitten spelade med huvudet under armen samtidigt som den höga pressen havererade, därmed fick ÖFK också ett försvarsspel som rasade samman.

Serieledande Örgryte hade ett hav att operera på i stort sett från start till mål och gjorde det förbaskat bra. Hela vägen, både framåt och bakåt. Det doftade Allsvenskan lång väg om den här insatsen även om vi bara hunnit drygt halva vägen.

***

Anledningen till ÖFK:s kraschlandning?

Mentalt, trodde Kiarash Livani när han i tv analyserade 0-3 efter första ronden.

Möjligt. Men varför skulle Gamla Ullevi, knappt 4.000 på läktaren och en motståndare som man besegrade för några veckor sedan skrämma skiten ur det här ÖFK-gänget som har som mål att dominera alla fotbollsmatcher, kommer från en seger som smakade mumma och bra träningsveckor?

Det jag misstänker kan ha spelat in, förutom att det enligt min uppfattning har varit svajigt hela säsongen, är att den sista träningen inför Göteborgsresan (enligt samstämmiga rapporter) var lite väl tuff - lägg därtill i den värme som rådde.

Det är givetvis en killgissning, men så här energifattigt var det länge sedan vi såg ett ÖFK-lag uppträda. Lagkaptenen Ali Suljic tog knappt en hundraprocentig löpning på hela matchen (det var lika halvhjärtat som i vårens träningsmatcher), arbetsmyran Simon Marklund var blek som hårfärgen, Nebiyou Perry fuskade i hemjobbet, Adrian Edqvist fanns bara i matchprogrammet, Albin Sporrong satte foten fel vid tre tillfällen i egna straffområdet vilket resulterade i två baklängesmål plus en straffspark (också mål) ... ja, listan på svaga insatser blir tyvärr lika lång som laguppställningen.

Dessutom, det måste sägas; Livanis matchplan var inte den mest begåvade, i varje fall för den här uppgiften. Offensiv men aningslös blir mitt betyg (men det kanske finns någon i hallelujah-kören som tyckte den var bra, vad vet jag).

***

Men nu måste ÖFK snabbt upp på hästen igen, Helsingborg väntar i den så kallade Yran-matchen (lördag kl 13 på Jämtkraft arena) och fram till dess har Kiarash Livani och hans medhjälpare i tränarstaben ett tufft jobb, kanske årets viktigaste, att lägga det här magplasket bakom sig och då gissar jag att den mentala biten blir viktigare än den fysiska.

Det ska bli intressant att skåda.

Det ska också bli spännande att se om ÖFK-tränaren gör några rockader i startelvan, den har ju varit rätt statisk under första halvan av serien. Jag skulle kunna tänka mig ett rejält yxhugg (det borde ha kommit för länge sedan) men tror inte att det blir så.

Ghanoum och Amarkarijo från start, Enemark och Edqvist på avbytarbänken? Något mer avancerat skulle förvåna.

***

Till sist; visst är det väl märkligt att oavsett vilken av de fyra målvakter (Benediktsson, Stople, Origi, Griffiths) som ÖFK använt sig av i sommar så har samtliga efter drygt 20 spelade minuter fått ont i det högra benet och tvingats till behandling. För att några minuter senare ohejdat skickat iväg bollen 60-70 meter med samma "skadade" högerben. Hon måste ha magiska händer, den där fysion...

Men för att vara allvarlig; den här typen av "fuskskador" har blivit ett gissel i den moderna fotbollen. Alla snackar om det, ingen har någon bra lösning. Tyvärr.

Vi kunde alla se hur Tyree Griffiths fipplade med bollen, bjöd Giffarna på 1-1-kvitteringen och ytterligare två poäng flög därmed bort i sommarvinden.

Överraskad?

Inte det minsta (den här gången heller...). Redan när Griffiths tidigt i vintras skrev på för ÖFK fick jag rapporter från söder att med den 22-årige skåningen i buren kunde vi räkna med en och annan bjudning. Det är så han spelar, han tar sina risker. Och jag måste erkänna att jag log för mig själv när han i sitt första framträdande i ÖFK-dressen (träningsmatchen mot Umeå i Krokoms nya inomhushall i månadsskiftet januari/februari) efter bara några minuter tunnlade en motspelare. Som siste man. I mittcirkeln...

Det gör ingen "vanlig" målvakt, det kan jag lova. Spektakulärt brukar det kallas.

***

Men sedan blev Griffiths skadad och det var först förra helgen (mot Utsikten) som vi fick se honom tillbaka i ÖFK-målet. Han gjorde då en mycket bra match. Men, det måste sägas, bland räddade frilägen och nedplockade höjdbollar bjöd han även på ett antal våghalsiga aktioner. Som slutade väl - den gången...

...men i Sundsvall gick det åt helvete. Flera gånger om. Att Griffiths (och ÖFK) straffades vid bara ett tillfälle var bara med Guds försyn. Ingenting annat!

Det var helt enkelt ett förfärligt målvaktsspel (och då spelar det ingen roll att han vann alla dueller i luften).

***

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp problemet med dom fumlande ÖFK-målvakterna. Men jag bjuder gärna på en repris av några rader jag skrev redan den 5 april, efter 3-3 mot Landskrona i den andra omgången:

"Hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen ... det här är ju ett mönster med Livani som regissör. Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?"

***

Ja, och nu hände det alltså återigen. Om jag tror att Kiarash Livani byter strategi efter sommarvilan? Inte en chans! Vi kommer att få se ÖFK-målvakter (oavsett vilken) fippla bort många poäng så länge som Livani (och sportchefen Stefan Lundin inte att förglömma, han har ju varit med i snart fyra år och bestämt färdriktningen) styr ÖFK-skutan.

***

När jag efter tio omgångar (en tredjedel av serien) summerade ÖFK:s insats, 15 poäng och en sjätteplats i tabellen, påstod jag att man fått bättre betalt än man presterat. Det gillade inte hallelujahnissarna, givetvis, men fyra omgångar senare med två poäng av tolv möjliga så har förhoppningsvis några av mina mest högljudda kritiker ändrat uppfattning, de brukar ju mjukna när tabellplaceringen närmar sig nedflyttningsstriden...

Och där är ÖFK nu när serien hunnit (nästan) halvvägs. Och då kan också jag ändra min formulering; ÖFK har den placering (12) som man förtjänar efter det man presterat.

Bättre än så här har det inte varit; höjdpunkterna har varit för få och för korta - svackorna för många och för långa.

Och dessutom:

En seger på de senaste åtta omgångarna (sex poäng av 24) borde väl rimligtvis ta död på Livanis snack (och även spelarnas, suck) om den pågående processen och utvecklingen. Men när ÖFK-tränaren i lördagens tv-sändning från Sundsvall summerade säsongen så här långt bjöd han på ytterligare en rad floskler som möjligtvis imponerar på de närmast frälsta och en klubbledning som inte begriper vad elitfotboll handlar om.

Men för mig var det bara tomma ord.

# För ÖFK gäller det att vinna fotbollsmatcher.

# För ÖFK gäller det att överleva.

Allt annat är av underordnad betydelse efter en så lång period med misskötsel av så mycket där det definitiva slutet varit så nära alltför många gånger! Någon gång måste klubben landa på fötterna och det absolut enklaste sättet att komma en bit på vägen är att vinna fotbollsmatcher.

***

Jag tycker därför att det är hög tid att ordföranden Daniel Molander kallar in Kiarash Livani (och naturligtvis även hans närmaste chef, för det är han väl?, Stefan Lundin) på kontoret för ett kvartssamtal innan andra halvlek rullar igång den 19 juli (Falkenberg hemma). Molander måste förklara allvaret.

Bland annat kan ÖFK-ordföranden berätta för Livani/Lundin att i hans klubb är det poängen som räknas och för att ta dom poängen använder vi våra bästa spelare. Jag tänker givetvis på behandlingen av Erick Brendon, klubbens i särklass främste spelare de senaste tre säsongerna (och dessutom, vad jag förstår, den bäste betalde...), som konsekvent hållits utanför laget under hela våren. Det blir ju närmast löjeväckande när Livani i tv samtidigt beklagar sig över de många skador och en tunn trupp som försvårat den första halvan av säsongen.

Då framstår ju hanteringen av Brendon ännu mer obegriplig, närmast patetisk. Eller som jag skrev för några veckor sedan; om ren och skär mobbning!

***

Ja, jag vet.

Erick Brendon kan vara en ickesak när serien startar om, brassen kan då vara på en helt annan plats i livet än ÖFK och Östersund.

Men trots allt; 14 matcher har spelats, Brendons skicklighet har använts minimalt och ÖFK är indragen i bottenstriden!

(Jag kunde inte låta bli att understryka detta faktum, vissa har ju fortfarande inte fattat vidden i den här frågan...)

***

Trevlig sommar