Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.

En intressant debatt blommar av och till upp i kommentatorsfälten rörande trebackslinjens vara eller icke vara. Personligen är jag ingen stor vän av alltför taktiska uppstyrningar av fotbollen. Tror den blir allra bäst när den enskilda kreativiteten får största utrymmet. Men sen, är det egentligen inte i slutändan bara en lek med siffror? Offensivt gäller det att hitta eller skapa ytor, defensivt att täcka desamma. Låt vara att tre gubbar längst bak ställer lite större krav på kantspelarna framför. Nån “showare” kanske inte skall ikläda sig den rollen då den defensiva disciplinen är av stor vikt.

Sen tror jag i ÖFK:s fall att balansen i laget rörande spelartyper gör att Graham Potter föredrar den lösningen. Skador och avstängningar drabbar i högre grad försvarsspelare sett från ett eget allmänperspektiv snarare än ett statistiskt statement. Summa summarum, det finns gott om mittfältare och därmed känns det självklart frestande med ovan nämnda taktik. Att det gått prestige i det hela tror jag inte alls på, Potter har seglat på större hav än Storsjön….

Eftersom jag följer Helsingborgs IF i vått och torrt via den förnäma om än något plånbokstörstande företeelsen webb-tv har jag också kunnat hänga med i David Accams utveckling därstädes. Allt har väl inte gått som på räls, det som väl är mest positivt är killens självförtroende. Att hela tiden använda det han är bra på, djupledslöpningar och dribblingar i hög fart. Misslyckas en kommer snart en ny vid nästa tillfälle. Efter 3-0 senast mot Åtvidaberg tyckte serbiska nyförvärvet Nicola Djurdich, senast i norska Haugesund, så här om sin anfallskollega i Helsingborgs Dagblad:

”– Vi gör vårt bästa, men det är lite annorlunda att spela med David än med Alvaro Santos eller Thomas Sörum. David spelar mer för sig själv medan jag tillsammans med någon av de andra två spelar mer som i ett anfallspar.
Viket föredrar du?
– Jag kan anpassa mig och det är tränaren som bestämmer det.”

Tempot verkar i varje fall inte vara nåt problem för David, snarare kanske något mer kilo innanför västen men det är ju sådant som går att utveckla. Det skall i varje fall bli spännande att följa fortsättningen, förtroendet hos tränaren Åge Hareide är ju till synes obrutet. HIF har väl via sitt mastiga program med cuperna ute i Europa försatt sin chans i den absoluta toppen i allsvenskan. ÖFK däremot dansar vidare i norrettan i allra högsta grad. Med eller utan trebackbackslinje.

I egenskap av krönikör förväntas det att man kläcker ur sig nåt fyndigt med jämna mellanrum och eftersom det var knappa två månader sen senast kanske det är dags. Sen får väl arten av fyndighet vara upp till den eventuelle läsaren. I vilket fall som helst innehöll ju gårdagskvällen en intressant fotbollsmatch ur åtminstone tre aspekter:

1. Helsingborgs IF och hela Sveriges hopp i tredje och helt avgörande play off inför gruppspelet i Champions League.
2. Helsingborgs IF, laget i mitt hjärta och i alla övriga mer eller mindre vitala organ..
3. David Accam, en liten askungesaga. Från ÖFK rakt in i finrummet i 63:e minuten som avbytare i Helsingborgs IF.

På förhand fanns väl spekulationerna om att HIF hade stora möjligheter att rubba Celtic FC och därmed bli första laget efter 12 år att nå ända fram. Om någon till äventyrs inte kommer ihåg vilket svenskt lag som senast var i farten kan jag i all blygsamhet upplysa om det, Helsingborgs IF. Dessbättre gick den här matchen på TV 6, en relativt offentlig kanal och man slapp sitta och meka med en massa login på datorn.

Upptakten blev ju inte direkt vad man hoppats på, 0-1 redan efter knappa två minuter. Lille, extremt lovande 18-årige finländaren Jere Uronen på vänsterbacken för mycket bolltittande och nätrassel bakom Pär Hansson. Ett lite chockartat HIF några minuter innan man knöt den berömda näven i den berömda byxfickan och mer eller mindre spelade ut Celtic FC. Åtminstone tre högkaratiga chanser där i varje fall sydafrikanen och HIF-spindeln May Mahlangu borde satt sitt extrema friläge, en Mahlangu i fjolårets form hade definitivt gjort det.

Bra spel av helsingborgarna även i andra halvan. Accam kom in och hade ett läge i straffområdet men sköt över förutom ett par patenterade dribblingsaktioner. Inga nerver där inte. Men en knepig situation att tvingas göra mål inför bortamötet samtidigt som man inte öppnar sig bakåt. Ett scenario som Celtic utnyttjade och mer eller mindre hopplösa 0-2 också efter hand.

Kontenta: skottarna kanske inte lika bra som bl.a. på Henke Larssons tid men med en rutin från den här typen av matcher som genomsyrar hela klubben.
Ledord: effektivitet i avgörande lägen.

Går det att vända i Glasgow? Tja, varför inte, ända sedan den där hockeymatchen i OS 1980 vet vi att David alls inte är chanslös mot Goliat. Och heter David dessutom Accam i efternamn kan allt hända……….

Det har väl inte undgått någon som till äventyrs läser under den här vinjetten att jag är en stor supporter av ÖFK:s göranden och låtanden och har så varit ända sen starten av föreningen i slutet av nittiotalet. Har haft förmånen att få intervjua ett antal ÖFK-tränare från underbart lättsamme Leffe Widegren till en sur och inåtvänd Christer Andersson. Suttit på Hofvallens träsmaksalstrande långbänkar fram till dagens nästan luxuösa förhållanden på Jämtkraft Arena. Kanske inte enbart av ren klubbkänsla utan också från ett faktum av att konceptet rätt utnyttjat i en framtid kanske kan sprida lite fotboll från dom något finare salongerna även till våra obygder.

Därför blir jag så infernaliskt besviken när ledningen med tanken av att hålla igång en trupp, så märkbart laborerar med startelvan i ett läge när man har häng på finrummet. För det första, dom ungdomar som gavs chansen den här gången har jag i tidigare krönikor och referat alltid framhållit efter deras förtjänster. Men att gå in och ersätta avstängda backresen Sam Mensah och om inte nationalidolen så i alla fall jämtlandshjälten, David Accam, i ett läge där säkert 950 av dom dryga 1000 på läktarna undrar över varför inte all rutin på bänken utnyttjas, är ingen lätt situation.

Jag är naturligtvis inte kontant med alla dom bevekelsegrunder som Graham Potter har inför sin laguttagning men jag har svårt att tänka mig att både Hamberg och Kindberg som är enligt min mening två av de största vinnarskallar som skapats på det här halvklotet är helt med på vagnen. Potter är, menar jag, en enorm tillgång och har jättestor del i den positiva nystart som hela ÖFK genomgått och personligen hoppas jag han blir storsjöbygden trogen lång tid framöver men den här gången tillhör jag definitivt inte ja-sägarna.

För att sen återgå till själva matchen så tycker jag att Brian Wake årgång 2012 är ett mysterium. Visst är tempot högre, visst smäller det hela tiden i närkamperna men varför har grabben så helt kommit ifrån bland annat den “pappa-roll” för hela laget som han hade i fjol? Är det överambition eller helt enkelt dålig form? Tror att ett mål i och för sig kommer att lösa upp många knutar, det är säkert inte lätt att gå från firad målskytt till dagens situation där det mesta hannar i intet. Jag vägrar tro att division två norrland var limit för den sympatiske engelsmannen. I övrigt är naturligtvis förhoppningarna fortfarande stora på ÖFK men mitt och förmodligen många andra staketexperters enkla råd är, spela ihop ett lag som man tror på. I varje fall om målsättningen fortfarande är Superettan.