Ser att det är en dryg månad sedan jag tillförde något under den så kallade “Hammaren”. Vet inte hur pass stor abstinens det är ute i den eventuella läsekretsen men okej, vi provar ännu en gång. I och med ÖFK:s framgångar både hemma och borta har man följt laget så fort tillfälle givits både på Arenan och annorstädes. Fotboll på webben har ju på senare år öppnat en helt ny värld.

Jag följer även med en dåres envishet mitt kära Helsingborgs IF:s samtliga matcher och tiden att kolla övrig länsfotboll på plats har helt enkelt inte funnits. Kan ibland sakna brandkårsutryckningarna som reservmurvel för den blå varianten av ortstidningarna. Åsvallen, Tigervallen, Hissmovallen, Sportfältet, Stuguns IP, Lövsta med flera. Tyvärr inte heller Åkreäng av ovan nämnda skäl. Har dock varit inne på BFK:s hemsida och informerat mej ett stort antal gånger. Dessutom har tränare Adam försett fotbollz.se med initierat material från matcherna.

I söndags slog jag i varje fall ett rekord, tittade på fyra olika tillställningar i hemmets lugna vrå. Till saken hör väl att det fick kapas lite här och där av sociala skäl. Söndagsmiddagens skapare ville gärna ha ett ord med i laget, av och till är det förhållandet inte att leka med. “Superettan” på TV4 har ju blivit ett måste när ÖFK:s konkurrenter förevisas ibland flera gånger i veckan. Började med Giffarna-Brage, sedan ÖSK-Gais, Helsingborg-Kalmar på webben och avslutningsvis S:t Etienne-PSG. Puh!

Tycker TV4 sköter allt väldigt bra med kunnigt folk bakom mikrofonerna. Bisittare Martin Åslund, med inte oävna meriter från planen har jag dock lite synpunkter på. Glenn Hysén är en talpedagog jämfört med denne Martin. Skall det var så svårt att ge varje bokstav i en mening ett eget liv? Killen är ju duktig, vågar sticka ut hakan, ibland med analyser som går på tvärsan med dom egna, (kan ju i många fall inte vara nån nackdel…). Hade för övrigt nöjet att kolla på farbror Sanny på Råsunda under en fem veckors vistelse i huvudstaden på sjuttiotalet.

I sammanhanget är dock min stora favorit Jens Fjellström. Har harangerat honom förut i den här spalten, en veritabel mysgubbe i studion och klockren i det mesta enligt min mening, dessutom norrlänning. Tycker om att återanvända i mitt tycke lyckade formuleringar så var så god ännu en gång: “Hade jag haft en giftasvuxen dotter och hon presenterat en presumtiv livskamrat i stil med Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och bröllopsresa.”

En “bubblare” i mina ögon är stockholmskisen Jon Persson med BP som senaste klubbadress. Suverän koll på det mesta under matcherna och behaglig, avslappnad röst. Naturligtvis också Anders Andersson, inga stora åthävor men rejäl fotbollskunskap. Dessutom skåning, dock från fel stad…… Sen kan jag tycka att det är synd att Lasse Granqvist verkar ha lämnat den gamla ångradion för gott, hoppas jag har fel. Väldigt duktig i TV men oslagbar i radio.

Nu laddar vi för ÖFK:s 30:e och sista match i “Superettan” för den här gången. Kanske ytterligare en webbsändning om inte nån har andra tankar……

Fem matcher återstår av ÖFK:s debutsäsong i Superettan, en sjättedel om inte mina synnerligen bristfälliga matematiska gener spelar mig ett spratt. 32 poäng i skrivande stund tycker jag är helt okej, på pappret många bra spelare inför säsongen men teori är en sak och praktik i många fall en helt annan. En stor del av laget hade gjort resan via norrtvåan och division 1 och nu ställdes man mot motstånd i det som i dagligt tal kallas svensk elitfotboll.

Så här när höstmörkret och en betydligt kyligare ”nordvästavinn” tagit över tycker jag och säkert många med mej att vi skall var stolta över vad Graham Potters garnityr presterat. Framförallt på det sätt som laget tagit sig an uppgiften. Inget “gnet” utan från dag ett fotbollsspel med betoning på spel. Detta har inte undgått fotbolls-Sverige utan Östersund har förutom ett grönt Storsjöodjur också presenterat en rödsvart fotbollsmundering.

Måste erkänna att jag i somras hade mina tvivel efter ommöbleringarna i laget. “Vi kommer att ha ett starkare lag i höst” basunerades ut av ordförande Kindberg. “Fan tro´t” tänkte jag. En av mina personliga favoriter försvann, Juanjo Hervias. Från skrivarens horisont en helyllekille och på kort tid etablerad i den jämtländska myllan. Dessutom med förbluffande svenska språkkunskaper och en hustru också som hittat en verksamhet. Ryan Gilligan, oerhört viktig på den egna planhalvan och oberäknelige Tobi Joseph som jag tyckte gjorde helt okej insatser när han väl fick chansen.

Fryklundsbröderna, reducerade av sjukdom och skador flyttades ner till IFK tillsammans med Viktor Ageskär och sex nyförvärv införskaffades. Frånsett skotske målvakten Lee Robinson som fick chansen direkt men kom snett in i det från början har ju övriga enligt min mening lyft laget. Craig Barr, ännu en skotte, har inte bara axlat Gilligans roll, han har utvecklat den och hittills personifierat ordet felfri. Kollegan i mittförsvaret, Hammarby-fostrade Marcus Törnstrand, lite varningsbenägen men med hög kapacitet.

Sinan Ayranci också med förflutet i huvudstaden tror jag i likhet med engelsmannen Jason Walker kommer att sätta en del bollar på sluttampen. Walker var förresten ytterst nära senast mot Ängelholm, på rätt plats men en motståndare i vägen. Taylor Morgan också ett nytt ansikte offensivt, inget tekniskt underverk men snabb och irrationell. Det jag kan sakna från våromgången är Alexis Mendiola och hans förmåga att hitta passningsvägar offensivt. Det tjusigaste i fotboll enligt min mening är en boll i djupled på en tom yta som välter ett helt försvar på ända. Där var Mendiola mästerlig. Undrar förresten vart han tagit vägen.

Landsmannen Eder Lopez som varit här ett tag blev spelklar och svarade för en en strålande debut. Lite “Beckenbauer-light” i sin eleganta framtoning. Dock kanske inte riktigt på samma nivå fortsättningsvis. Petter Augustsson längst bak har jag poängterat hela säsongen och det är alltid kul när profetiorna bär frukt. Vill nog påstå att ödmjuke Petter var den så kallade tungan på vågen senast. Roligt också att Dennis Widgren fått chansen. Trots sin ungdom vågar han göra saker med bollen vilket är viktigt i det spel ÖFK förordar. Mycken chauvinism ovan kan tyckas men det är så förbaskat roligt att få ta del live av ett skådespel som i många år bara var en from förhoppning.

Dom övriga klubbarna närmast hjärtat, Brunflo FK och Helsingborgs IF har också glatt under året. Gulsvart har jag av olika anledningar inte kunnat följa i år men där har tränare Adam svarat för en utmärkt uppdatering här på fotbollz.se. Rödblå HIF hade jag nöjet att se på Olympia för en knapp månad sen och i kväll är det derbyt med stort D. Malmö FF på hemmaplan, fullsatt med dryga 16000 i inramning. Efter en strålande första halva har dock lirarna från “Sundets Pärla” kroknat lite och känslan av “underdog” den här gången finns där. Kommer att sitta klistrad framför dataskärmen med den något tajta matchtröjan stramandes över “kaggen”. Det är bara att ladda för upplösningen på alla fronter.

Fy fasen vad viktigt, ÖFK:s tre poäng mot mer eller mindre avsågade IK Brage. Poängtapp hade inneburit fortsatt placering under kvalstrecket och fortsatt rejält med knädaller. Nu var fighten verkligen inte mycket att skriva hem om men som nån stor tänkare sagt: tre poäng med dåligt spel är betydligt bättre än den raka motsatsen. Speciellt under den resultatinriktade verksamhetens hårdföra stjärna som den rödsvarta fotbollsklubben har att leva.

ÖFK inledde superettansejouren väldigt svajigt i premiären mot Assyriska IF. 0-1 relativt snabbt men efterhand hittade grabbarna in i tempot och främst genom Thomas Boakye på högerkanten sårade man Södertälje-laget. Sedan rullade serien på med kanske lite för många kryss men ett klart anständigt bollinnehav mot vilket motstånd det än vara månde. Ända fram till returen förra omgången borta mot Assyriska.

En hel del nya ansikten att spela in men framför allt, enligt min mer eller mindre vederhäftiga mening en återgång till att “matcha truppen” från hedersmannen Graham Potter. Att “toppa laget” tycker jag är en självklarhet och en förutsättning för ett lyckat utfall. Petter Augustsson är förmodligen den bäste keepern sen ÖFK startades. Inte för nån förmåga att flaxa runt i kryssen utan just för hans sätt att vara en del av försvaret. Jamie Hopcut tycker jag är en “lightversion” av tyvärr långtidsskadade May Mahlangu i Helsingborgs IF. Löpstark i båda riktningarna, rapp i fötterna och med ett icke oävet spelsinne.

Därför var det så oändligt skönt nu mot Brage att se att enligt min mening bästa möjliga lag verkligen startade. Var extra nyfiken på forwarssduon Walker-Ayanci. Jason Walker verkar vara ett litet yrväder som kan dyka upp var som helst med en imponerande spänst trots lin längd. Sinan Ayanci lite mer svårtolkad men fullt ös i alla närkamper och blir säkert nyttig med tiden. Craig Barr (passande namn här uppe i granskogarna) verkar axla flyktade Ryan Gilligans roll i defensiven där mitt stora utropstecken dock var Marcus Törnstrand.

En enormt fin mittbackstyp och kanske den gladaste av många glada efter den lyckade matchavslutningen. Kramade om allt och alla vilket tyder på känsla inte bara för kamraterna på planen utan även för märket på bröstet. Hatten av för den värvningen. Nu är det bara att köra på, Ammar Achmed tillbaka igen i bortamötet mot Landskrona BoiS och varför inte tre nya poäng även om det går ut över ett Skåne-lag………

Så var den då över, Östersunds Fotbollsklubbs segerlösa sexveckorsperiod i Superettan. Lite på känn faktiskt med tanke på dom förutsättningar som grönklädda Ljungskile SK hade inför matchen. Nu skall ÖFK på intet sätt förringas, efter en stabbig inledning där ett hårt pressande LSK klart störde ÖFK hittade man tillbaka till dom grunder som fanns i inledningen av seriespelet. ÖFK gör bara snygga mål och 1-0 ännu ett i raden där Seon-Min Moon fick avsluta ett one-touch-genombrott. Förlösande för dom rödsvarta och inte minst för Moon själv.

Lite överraskande med Jamie Hopcut på bänken och Jonas Desai i startelvan. Man försöker i “staketpositionen“ alltid att sätta sig in i hur lagledningen tänker och i Jonas fall förmodligen för att tillföra tyngd och inte bli alltför fastlåst på bänken. Västerbottningen verkade inte helt bekväm i matchen men är övertygad om att längre fram i den långa serien blir Jonas kvalitéer viktiga och inhopp i startelvan stärker alltid motivationen.

Glädjeämnet den här gången tycker jag främst var försvarsspelet där Petter Augustsson snyggt revanscherade sig för den mindre lyckade aktionen vid Örgrytes 2-0 mål senast. Två blixtrande parader efter LSK frilägen bl.a. Inte lika stressigt och inte lika djupt ner i boxen och fin tajming mellan Ryan Gilligan och Steve Burton. Ammar Achmed övertygar alltmer med sin vägvinnande bollbehandling och tillsammans med alltid sevärde Alexis Mendiola ett viktigt nav i det spelsystem som ÖFK förordar. Däremot tycker jag inte att Thomas Boakye är ett lyckat alternativ centralt på topp. Ghananen verkar lite vilsen enligt mitt tycke och har sina kvalitéer efter långlinjen när han får skära in.

Bobo Sollanders comeback i ÖFK-tröjan har debatterats flitigt i kommentarsfältet och min personliga åsikt är denna: Bobo är naturligtvis en förebild i alla sammanhang med sin fotbollshistorik och personlighet. Stötte för ett par år sen på en till synes något jäktad Bobo på parkeringen innanför grindarna på “Arenan”. Hade några spörsmål rörande laget, inga problem, en leende Bobo svarade lugnt och tillmötesgående.

Sen är ju den stora frågan om det är så lyckat att efter nästan åtta månader utan fotbollskontakt, dock till synes fysiskt väl förberedd, helt plötsligt hoppa in på topp i en match på Superettan nivån? Dessutom i ett läge med 26 minuter kvar, ledning 2-1 och försvar av tre poäng. Oceaner av yta i omställningarna, inte direkt Bobos “cup of tea” där kvalitéerna främst ligger i att “kötta” i boxarna. Tyckte faktiskt synd om denne gentleman i det höga matchtempot.

Nåväl, allt sånt är Graham Potters nattlektyr och facit efter olika tankegångar får vi när den 30:e omgången är färdigspelad i höst. Sist men inte minst hatten av för Ljungskile SK. Stora problem innan matchen och under matchen men ställde hela tiden svåra frågor i 93 minuter till ett i stort sett ordinarie hemmalag. Inget tjongande utan löste svårigheterna med smart passningsspel. Hoppas alla unga lirare på läktarna tar åt sig vad som krävs för att hålla nivån i denna härliga serie.

Att kunna följa ÖFK live via datorn på bortamatcherna är en spännande och trevlig företeelse. Okej, leverantörens tekniska del tillhör väl inte den mest intrimmade, en hel del “buffring” eller vad det heter i datavärlden, men med 49:- för enstaka matcher får man väl vara beredd på att hjälpa till en del hemifrån.

Efter fem obesegrade omgångar har det nu gått lite grus i det inledningsvis relativt väloljade ÖFK-maskineriet. Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att omdisponeringen av laget mot “Giffarna” inledde den nu betydligt tyngre resan. “Ändra aldrig ett vinnande lag” även om motståndarna på andra sidan mittlinjen kommer från Allsvenskan. ÖFK har en mittplanstrojka i Hopcut, Achmed och Mendiola som står sig mycket väl i seriekonkurrensen och att experimentera med Moon från start var inte lyckat “from my point of view”.

Seon-Min Moon är naturligtvis en jättetalang som har sin framtid utstakad och med varsam matchning av Graham Potter också kommer att tillföra det rödsvarta gänget mycken glädje framöver. Sen har ju en hel del skador ställt till det också, speciellt på lirare i nyckelpositioner. Att spelare går sönder är ju tyvärr nåt som drabbar alla lag och “bänken” är i många fall den kanske viktigaste lagdelen.

Tycker ändå att senaste fighten mot serieledande Örebro SK på en relativt välfylld “Behrns Arena” var ett så kallat fall framåt. Man fullföljde sin spelidé med mycket boll inom laget, problemet är, och det är ju inget litet problem egentligen, att omsätta det hela i högkaratiga målchanser. Tobi Joseph har jag haft stora förhoppningar på, en snabb, kraftfull powerforward som länge saknats på dom här breddgraderna.

Tobi inledde matchandet helt okej men efterhand allt mindre involverad. Likt en lång skåning i Paris, inga jämförelser i övrigt, tror jag att Tobi är beroende av att ha en hel del boll. Allteftersom motståndet läst av ÖFK.s spel har man samtidigt isolerat toppforwarden. Engelsmannen tycker jag definitivt jobbar för att hitta position men ibland lite väl ambitiöst och offrar mycken onödig kraft vilket visat sig i slutet av matcherna.

Viktor Ageskär gjorde ett spännande inhopp senast, har ingen aning om hans kvalitéer i luften men längden finns ju där och han skulle kunna vara ett alternativ som “target” (likt Robin Simovic i allsvenska serieledarna Helsingborgs IF) för att få lite mer variation framåt. Dessutom en chanstagare på “fifty-fifty bollar”. Överhuvudtaget finns det ju en del mer eller mindre outnyttjat material i Potters spelarsäck så än skall vi inte tappa sugen. Det är en härlig resa med många fina stationer kvar.