Ändra aldrig ett vinnande lag! Möjligen är det en svensk företeelse för nu gjorde ÖFK-tränaren Graham Potter ändå det. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand tala om hur saker och ting skall vara men förstår uppriktigt sagt inte vitsen med att plocka ut Tobi Joseph. Okej, engelsmannen hade väl inte sin bästa eftermiddag senast mot Jönköping men är med sin snabbhet och tyngd ett orosmoment längst fram. Skulle han ändå ersättas vore väl Filip Rogic ett mer naturligt val.

Då hade man haft kvar Jamie Hopcut i en central position tillsammans med Alexis Mendiola. Hopcut i mina ögon den kanske jämnaste ÖFK-aren hittills. Ett stort jobb över hela banan och dessutom en ung kille som utvecklas i varje match. Näst intill ett helgerån att sätta ut honom på kanten tycker jag. I likhet med min gamle vän Hasse Andersson på Östersundstidningar menar jag också att Seon-Min Moon och Ammar Achmed är för lika i sin spelstil, båda offensivt inriktade.

Alexis Mendiola kommer bäst till sin rätt i en “nr 10” roll med sina känsliga fötter och kreativitet. Den här gången fick han både hämta bollar och försöka avsluta eftersom ÖFK mer eller mindre verkade strunta i renodlade anfallspelare. Petter Augustssons skada var naturligtvis olycklig och även om alla har fullt förtroende för talangfulle ersättaren Viktor Hansson smyger det sig in ett icke kalkylerat faktum i laget.

Nu är det inget som säger att jämtarna med en ograverad uppställning rått på ett för dagen synnerligen taggat ex-allsvenskt GIF Sundsvall. Men det hade varit skoj att få veta. Sen är det alltid skönt att få skriva av sej när man nu har fått det här uppdraget. Första tanken när lagen ställde upp innan matchen var: Var f-n är Tobi? Skadad, sjuk? Bänkad, det fanns inte på min karta. Potter är en klok man som säkert har en tanke bakom allt han gör, det återstår ju 24 omgångar och alla behöver ju inte tycka lika, det är det som är det fina i vår demokratiska värld.

ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.

Nu är det snart dags att dra igång säsongen även för jämtlandslagen i div 2. De spelar alla i den mellersta Norrlandsserien mot lag från Ångermanland och Torpshammar från Medelpad. Det var tolv lag som skulle delta, men Modo drog sig ur serien sent, så ett lag får stå över varje omgång. Det ska bli riktigt spännande att se hur våra lag står sig mot alla de obekanta lagen. Ja, några bekanta finns det, men inte så många. Av våra egna räknar jag med att Frösön och Ope kommer att vara med och slåss om seriesegern, medan Häggenås blir ett mittenlag. Brunflo och IFK Östersund kommer däremot att få kämpa för att slippa hamna i botten. Av Ångermanlandslagen verkar Härnösand vara det bästa. De vann förra helgen sin egen Vårcup, bl a före de tre div 1-lagen Timrå, Alnö och BIK. Det borgar för god klass. De hävdar själva att de har ett ungt lag, och visst har de många unga spelare, men även ett antal som i damsammanhang måste kallas för riktigt rutinerade. De har också en målspruta av rang, 22-åriga Sanne Petterson, som gjorde majoriteten av lagets mål i Vårcupen. Det blir ngn att hålla ögonen på för jämtlandslagen.

Naturligtvis blir även Remsle farliga med sin mångåriga rutin från div 2. De har oxå blivit ngt av ett spöke för Ope. Ngt som det är dags att ändra på denna säsong. De har dock ett mkt ungt lag, yngre än Härnösand om jag uppfattat saken rätt. Därutöver kommer oxå Moliden och Själevad 2 att knipa poäng här och där. Dessa lag tror jag dock kommer att göra ganska ojämna resultat. Moliden för att man är beroende av ett fåtal riktigt bra spelare och Själevad just för att de är ett andralag, vars laguppställning kommer att variera mellan hemma- och bortaplan, och beroende på läget i A-lagstruppen. Långsele tror jag kommer att starta trögt, beroende på mindre träningsdos än andra lag, men sakta göra bättre och bättre ifrån sig. Torpshammar är ett lag som är farligare än de flesta tror. De var inte dåliga förra året och har nu tagit emot rätt många duktiga spelare från Stöde, som vilar sin damverksamhet detta år.

Ope har tappat några riktigt viktiga spelare, som t ex Maja Öst, Angelica Häreby, Caroline Dübbel och Kickan Magnusson. Dessutom har Gry Tjärnström time out. Men ersättarna är inte direkt dåliga de heller. Caroline Kurzawa är ett mkt starkt kort i mål. Malin Boije, Felicia Tengdahl, Pernilla Nilsson m fl kommer att fylla ut luckorna ute på planen på ett bra sätt. Ope kommer att vara ett självklart topplag. Allt annat än topp tre är en stor besvikelse, men seriesegern kommer inte att vara lätt att nå.

Där hotar tillsammans med Härnösand och Remsle alltså främst Frösö IF. Frösön var ett väldigt osäkert kort under vintern, men i takt med att Lövsta smält fram så har även spelarna dykt upp. Flera kännbara förluster även för dem, t ex Matilda Grönlund-Falk, Rebecka Bill, Caroline Eckerdahl, Emma Högberg och Frida Norén. Men de har fått behålla t ex Christine Thelin och Elin Åberg, samt fått rutinerat tillskott i form av BK Björnens Anna Rosenau och Nathalie Olander. De spelare som kommit upp från deras duktiga 96-lag kommer oxå att visa framfötterna. Och de har en mkt kvalificerad tränare i Peter Boije. Frösön ska oxå hamna topp tre.

Häggenås har tappat några av sina bästa spelare, som Katarina Larsson och Kina Sundelin, och var ett tag på väg att dra sig ur serien. Men idogt jobb av Margareta Handler och Leif Ersson har fixat till en riktigt slagkraftig trupp. Men precis som för Långsele kanske träningsintensiteten inte varit riktigt på topp. De kommer nog inte att bli ett topplag, men vilket topplag som helst kan tappa poäng mot dem.

Brunflo har ett lag med många kvaliteter och med fysiskt spel. De är obekväma att möta och kommer att bli besvärliga för de flesta lag. Men frågan är om de räcker till i längden. Troligen får de kämpa med Långsele om att ha fler än ett lag bakom sig. Jag tror och hoppas att Brunflo tar hem den striden.

IFK Östersund hade nog hoppats på att ÖDFF:s trupp skulle vara bredare idag. Ett antal avhopp och skador har dock omöjliggjort en överflyttning av spelare från ÖDFF till IFK, vilket var tanken bakom deras samarbetsavtal. Därmed har IFK tyvärr en alldeles för svag trupp för denna serie. Jag hoppas att dom kan bevisa att jag har fel, men oddsen för det är inte så bra.

Idag tippar jag denna tabell, men med hopp om en annan serieetta när säsongen är över:

1. Härnösand

2. Ope

3. Frösön

4. Remsle

5. Moliden

6. Häggenås

7. Torpshammar

8. Själevad 2

9. Brunflo

10. Långsele

11. IFK Östersund

Dan före dan, före dan, före dan före “dopparedan” Nu är den nära, den riktiga julaftonen för fotbollen i norrlands inland. Några inbitna pessimister har även pratat om “depparedan” och själv har jag väl funderat enligt hela registret. Först seriesegern i division 1 norra i höstas, den minnesvärda dagen på Studenternas i Uppsala. All upprymdhet efter det, bra träningsläger utomlands med meriterande triumfer, en helt okej match sen på hemmaplan mot Selånger därefter några inte särskilt förtroendeingivande insatser innan en förlösande aktion senast mot Umeå FC.

Egentligen är alla spekulationer innan serien av noll och intet värde. När det blir dags för tävlingsmatcher är det allra viktigaste enligt min mening att man är fysiskt och mentalt förberedd för uppgiften. Den rent fotbollsmässiga biten finns i kroppen i samklang mellan dom egna individuella idéerna och tränarnas intentioner. Lag kan gå som tåget i träningsmatcherna för att sedan falla ihop rejält och vise versa.

Det tycks i alla fall som om Östersunds Fotbollsklubb gjort det mesta rätt runt laget rent förberedelsemässigt. Samtliga nyförvärv verkar tillföra nånting och skall jag för egen personlig del framhålla några så får det bli Ammar Ahmed och Tobi Joseph. Ammar är kreativ och har ett “one touch” spel som jag tror kommer att passa bra i en högre division. Tobi har potential för det viktiga spelet i den offensiva boxen, kraftfull och kvick. Verkar dock ha en tendens att vilja lite för mycket vilket kan kosta energi i dom avgörande momenten.

Dock tror jag, om man ser allting i ett långsiktigt perspektiv, att det viktigaste är att Östersund hamnat på den svenska och för all del även internationella fotbollskartan. Att hårdsatsande fotobollsungdomar kan se att även uppe i fjälltrakterna syns man och kan få en gedigen skjuts i sitt utövande. Blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om Brian Wake och hans pimpelfiske.

Brian, definitivt ingen ungdom, men kanske en av dom mest lyckade importerna nånsin och en stor del i ÖFK:s återupprättelse. Firad hjälte under division 2 året. Bänkad och utlånad i Ettan men tillbaka som både aktiv i IFK Östersund och med en ledarroll i ÖFK Detta tycker jag tyder på den styrka som ÖFK-konceptet kan innebära. Inte bara eventuella slantar på banken utan även genuin livskvalité. Det senare nåt som jag tror helyllekillen Brian tagit till sig.

Apropå skjuts i karriären kan man ju inte undgå att nämna David Accam, två mål för Helsingborg i premiären och ett snäpp till i utvecklingskurvan. Minns när han kom in i andra halvlek mot Sirius förra säsongen och drog igång publiken med gester och sin sagolika speed. En ödmjuk kille, perfekt ambassadör och förhoppningsvis i den bästa av världar kanske innebärande ytterligare ett ekonomiskt tillskott för ÖFK.

Det bästa rent kortsiktigt är dock att alla samlas på Jämtkraft Arena både i med och motgång. Rätt utövad och i rätt miljö är fotboll nåt av det bästa som finns. Den övertygelsen har funnits ända sen man i början av femtiotalet stod på ståplatsläktaren på Olympia i Helsingborg, höll morfar i handen och hejade på dåtidens hjältar, Kalle, Sven-Ove, “Butti" och "Luma". Nu kör vi!!!

Gott Nytt Fotbollsår alla läsare av Fotbollz! Det blir ett spännande år för många av klubbarna i Jämtland. Fem lag i nya div 2 Mellersta Norrland och två lag i nya div 1. Idag tänkta jag fundera lite kring ÖDFF:s och KD:s chanser i div 1 Norra Svealand.

I den serien finns inte mindre än tre lag som ramlat "ner" från förra årets etta, men två av dem tror jag inte kommer att hota ÖDFF i kampen om seriesegern. Det kommer däremot definitivt det tredje att göra. Jag håller fortsatt satsande Bollstanäs som förstahandsfavorit till segern, men jag tror att det bör vara ÖDFF som är det största hotet. Mina frågetecken är om styrelsen klarar att ta hit ett par-tre kvalificerade nyförvärv redan innan seriestart, och om nye tränaren Peter Andersson har tålamod om det går emot från början. ÖDFF har inte råd att tappa alltför många poäng under april och maj. Den befintliga truppen kommer nog inte att räcka till en serieseger, då jag har på känn att det kan bli en del svackor utan ett par riktigt pushande spelare utifrån.

KD tror jag kommer att hamna strax ovanför nedflyttningsstriden, om man klarar sig från alltför många skador. Det finns ett positivt grundspel, fart och 6- 8 riktigt bra spelare. Men försvinner hälften av dessa spelare så är det tveksamt hur många lag man klarar att ha efter sig.

Efter Bollstanäs och ÖDFF tror jag att Huge, Tierp och Täby kommer att husera. Huge har några intressanta nyförvärv till sin redan kompetenta trupp och Tierp och Täby är lag på uppgång. De lag som KD kommer att kämpa med i mitten och strax därunder tror jag blir Bele/Barkarby, IFK Gävle och Korsnäs. Bele/Barkarby har länge haft en lovande ungdomsverksamhet, men jag tror att de egna talangerna blivit för hårt drivna av ledare som ibland kanske saknat ödmjukhet och psykologiska insikter. Korsnäs har också många duktiga tjejer, och där jag tror att glädjen satts högre och därför tror jag också på större chans för dem att skrälla. IFK Gävle är ett osäkert kort. De har tappat några riktigt bra spelare, men ersatt dem ganska bra. De kommer nog ändå att vara ett av de lag som riskerar nedflyttning.

Nedflyttning riskerar dock främst nykomlingarna Roslagsbro och faktiskt de båda nedflyttade lagen Gustafs och Vasalund. Av dem håller jag faktiskt Roslagsbro främst, då de gjorde väldigt bra ifrån sig i kvalet till div 1, men varför tror jag då inte på Gustafs och Vasalund? Ja för Gustafs del kämpar de just nu med att överhuvudtaget få ihop en någorlunda fulltalig och slagkraftig trupp, även om de har många duktiga yngre spelare. Vasalund har tagit ett anmärkningsvärt steg, som man kan betrakta som både modigt och dumdristigt. En del skulle kalla det förkastligt, men jag tycker att det är ganska spännande. De låter nämligen sitt väldigt duktiga 98-lag representera föreningen i div 1, möjligen kryddade med några få 97-or. Vad säger ni om det alla ni som anser att 15-åringar är för unga att spela i div 3 Jämtland/Härjedalen? Det kan bli katastrof, men vi får se. Jag tror dock inte att de spelskickliga tjejerna riktigt räcker till för ett nytt kontrakt, men nog kommer de att knipa poäng här och där.

Jag återkommer senare med lite funderingar runt ungdomsfotbollen (från 13 år) inom vårt distrikt, som jag tycker är alldeles för lite tävlingsinriktad. Vi i Jämtland behöver tjejer som blir mentalt bättre rustade för att kunna mäta oss på nationell nivå. Och vi måste låta de mer ambitiösa tjejerna ta mer plats. Tyvärr verkar inte våra inhemska journalister tycka så. Och så kan jag inte låta bli att avsluta med att skriva att konkurrens inom JHFF också är oerhört viktigt för att en utveckling ska ske. Sedan bör naturligtvis de konkurrerande föreningarna samarbeta när möjligheter och ömsesidig vinst finns.