“Upp som en sol, ned som en pannkaka” en sliten formulering men på nåt vis ändå en bra beskrivning på ÖFK:s tredje uppgörelse i division 1 comebacken. Ytterligare en poäng i ladorna mot ännu ett förmodat topplag, Dalkurd, men ändå definitivt inte frid o fröjd i eftermälena till matchen. Och det är klart, har man stuckit ut hakan och siktat uppåt blir granskningen därefter.

Personligen tycker jag dock att det är för tidigt att dra några växlar på årets upplaga av det rödsvarta garnityret. Man mötte ett lag utan några egentligen svaga punkter och där devisen: “låt bollen göra arbetet” genomsyrade hela elvan. ÖFK tvingades jaga boll och springa mycket. Efterhand allt jobbigare och dessutom kombinerat med ett mycket psykologiskt bortamål i inledningen av andra avdelningen.

Första halvlek faktiskt också en rejäl match där ÖFK-ledningen genom kvicksilvret David Accam var om inte helt logisk så i alla fall en produkt efter flera fina intentioner. Bra prestationer också, tycker jag, av det inhemska inslaget där Tom Perman inledde piggt på kanten liksom Olle Hallström och Christoffer Fryklund i de bakre regionerna. Andra halvlek dock "en lång dags färd mot natt" där en furiös Petter Augustsson mellan hemmastolparna höll rent förutom kvitteringen genom etablerade Robert Mambo Mumba.

Det är naturligtvis lätt som så kallad “staketexpert” att döma ut än det ena och än det andra men i vissa matcher, typ lördagens, ställer jag mig tvekande till trebackslinje och ett överbefolkat mittfält. Ghananerna Shaaze och Mensah påminner om varandra och verkade ha lite svårt att bestämma vem som skulle göra vad. Sam Mensah duktig defensivt men personligen ser jag honom hellre renodlad på en kant, typ förra säsongen. Överhuvudtaget blev ÖFK väldigt centrerat och lättläst efterhand i matchen. Många runt mej på läktaren också väldigt förundrade över Brian Wakes relativa osynlighet i dom främre linjerna. Detta är en nivå klart över norrtvåan och Brian får en helt annan uppvaktning, framför allt är bevakningen hela tiden på bettet.

Tror dock att Brian kommer efterhand när Graham Potter hittat den ultimata uppställningen och “jobbet i det tysta” sköter engelsmannen som förut. Matthew Barnes-Homer fysisk och löpvillig och en förhoppningsvis nyttig backup framöver. Ett rejält glädjeämne dock det stora intresset från den jämtländska allmogen. 2047 personer är jättefina siffror. Låt vara fritt inträde men april på dom här breddgraderna kräver sina långkalsonger och fleecetröjor och mot den bakgrunden är det jättebra. Sen blir underhållningen på plan säkert också mer värmande framöver. Tre förmodade topplag avverkade, 0 i förlustkolumnen och allt kan bara bli bättre.

“Jag är kär”, Paolo Roberto uttryckte sig så efter att ha sett en boxare i ett OS för ett antal år sen. För min egen del gäller det en fotbollspelare, Moon Seon-Min, 20-årig sydkorean och ett av ÖFK:s många nya ansikten inför säsongen 2012. Entré med dryga tjugo minuter kvar men dom räckte för att hjärtat skulle dunka till så där skönt som det kunde göra en gång i tiden.

Vilken balans, vilket rörelsemönster och vilken teknik i hög fart. ”Det är på en helt annan nivå” sa också en säkert lika imponerad man ur publiken när vi lämnade ett kylslaget JK Arena. Läste nånstans att Moon inte är riktigt klar för startelvan och finns det 10 rödsvarta utespelare som är bättre, då jäklar i min lilla låda som det brukar heta. Nu var naturligtvis inte ett något vingskjutet Sollefteå nån rejäl värdemätare så det skall bli mycket intressant att se grabben i en mer ”hårdför” omgivning.

En av mina favoriter från ifjol, Kyle Hawthorne, gjorde mig heller inte besviken. Förarbetet till Brian Wakes 2-0 var en delikatess för oss som gillar oväntade lösningar och av sådana verkar engelsmannen ha en hel del på lager. Hoppas bara att coach Graham Potter har tålamod framöver med dom små marginalerna. Jamie Hopcutt, också ett nytt ansikte, tempostark och rörlig på mittfältet där f.d. norrbottningen Jonas Desai dominerade inledningsvis men försvann efter hand enligt mitt tycke. Brian Wake verkar ha samma inställning och målhunger som förra säsongen vilket jag tror är ett absolut måste när allvaret sätter i gång. Det märktes inte minst när han byttes ut sista halvtimmen.

Av dom mer hemvävda namnen tror jag Martin Johansson går mot en ny fin säsong på ÖFK:s mittfält. Olle Hallström växer alltid med sin uppgift och Viktor Ageskär har förutom sin speed också lagt till lite spelintelligens och en del tekniska kvalitéer. Ingen av målvakterna Petter Augustsson och Viktor Hansson sattes på nåt större prov. Över huvudtaget verkar ÖFK bra i fas rent fysiskt och rörelsemässigt.

Sen kan man tycka att den enda träningsmatchen på hemmaplan förutom Brunflo-fighten kunde ha inneburit lite mer rent servicemässigt för publiken. Kanske en matchklocka, kanske en speaker eller åtminstone en enkel tryckt laguppställning att dela ut med tanke på alla nyförvärv på plan . Dom cirka 150 tappra som trotsar en bitande vårvinter är en kärna som är potentiella ambassadörer inför den spännande säsongen 2012.

Brunflo Fotbollsklubb avancerade via ett lyckat kval i höstas till klubbens andra division 3 sejour. Fotbollz.se har känt tränaren Adam Matiasson på den så kallade pulsen inför för den nya spännande säsongen.

Du är ju välkänd lokalt Adam men fotbollz.se har ju läsare över hela Sverige för att inte säga hela världen genom internet så vi kanske kan ta en liten presentation inledningsvis:

-Den aktiva karriären startade i IFK Östersund som är min moderförening, sen fyra säsonger i Stugun och tre i Frösö IF innan jag fick var med och starta upp Östersunds Fotbollklubb 1997. Ett fint minne och ett jätteroligt fotbollsår. Efter ytterligare en säsong i Frösön startade jag min karriär som tränare med U19-lag både i ÖFK och Frösön. Därefter seniortränare i Frösön fem säsonger och nu gör jag min tredje i Brunflo

Och nu tränar du ju faktiskt kommunens rankingmässigt näst bästa lag:

-Det tänkte jag inte på direkt men någon sa det i bussen hem efter sista kvalmatchen. Egentligen en fantastisk prestation, ett lag utan någon egentlig stjärna men med en enorm sammanhållning.

Vad har hänt sen dess:

-Vi hade en upptaktsträff i oktober där vi talade om vad som kommer att gälla framöver och sedan startade vi upp träningen i slutet av november. Faktiskt lite senare än vanligt men förhoppningen är att det istället skall vara lite kräm kvar hela säsongen. Sen har vi varierat med fyra eller fem pass i veckan. Vi kan absolut inte heller klaga på dom förutsättningar som finns för vinterträningen, riktigt bra. 20-22 spelare håller igång, kanske inte helt optimalt antal men inga dörrar är stängda.

Mattias Nyman och Niklas Wigen försvann efter ett år, varför:

-Bägge har problem med jobb contra fotboll, det är ju killar som jag känner väl sen Frösö-tiden och Mattias var verkligen sugen på att hänga på, men som sagt svårt att kombinera med jobbet. Jag tycker vi har fått bra ersättare i Andreas Wikström från IFK Östersund, och opekillarna Anton Sunding och Pontus Edholm. Andreas Hjalmarsson tillbaka från Tandsbyn och”Larsken” Nilsson f.d. Stuguns BK blir också viktig med sin division 3 rutin. Gabriel Röhdin åter efter långt skadeuppehåll och ettrige backen Björn Sterner finns också att tillgå igen. Sen har vi ungtupparna Alexander Yngve och Jocke Björnström som tagit ytterligare ett steg.

Truppen jämfört med i fjol och målsättning:

-Den är bättre, helt klart. Ett lag med stark moral och en fin gruppkänsla. Mjuka värden ger i slutändan ett hårt resultat. Det är svårt att ha en egentlig målsättning, vi vet inget om våra motståndare. Det är hopslagningar och en del värvade utlänningar. Naturligtvis går vi in för att vinna varje match.

Det speciella med att vara tränare i Brunflo:

-Som jag sa förut, gruppkänslan i och runt laget och sen många krafter som med små medel lägger ner ett enormt jobb.

Varför just fotbollstränare, på den här nivån förmodligen ingen vidare timpenning:

-Det är så otroligt roligt, att få vara med och utveckla en grupp och försöka ta steg för steg. Det har egentligen inte med serietillhörighet att göra. Sen har jag haft turen att få träna lag som verkligen vill något eftersom det är en förutsättning. Just nu är min uppgift att maxa Brunflo men sen är det ju klart att dom flesta vill nå så högt som möjligt i sin gärning.

Stort tack för pratstunden och till sist en klassiker, din högsta önskan:

-Om vi bortser från fred på jorden och sånt där så säger jag “Steven Gerrard...........”

　Efter ett par månaders skrivtorka där annat för livets fortlöpande måste ges sitt kommer här några rader utan det skyddsnät som ibland måste finnas mot den ibland rejält lokalfotbollsfundamentalistiska fotbollz.se familjen. Inspirationen påverkas också av den i mitt tycke höjda standarden på kommentatorsfälten, många inlägg behandlar just saker som man själv funderat över och dessutom med stor stilistisk finess. Det finns med andra ord gott om krönikörämnen i vår grön-vit-blåa “republik”.

Nu är det inte så att jag på nåt vis vill ha nån sorts kvalitetscensur, tvärt om. Det är ju själva åsikterna som är viktiga, inte hur dom förpackas. Men som sagt, det blir gärna att man mer o mer lutar sig tillbaka och tar del i stället för att deltaga. När vi dessutom är mitt uppe i den så kallade “silly season” är en del självklara ämnen vilande.

För en vän av fotboll i allmänhet och Jämtkraft Arena i synnerhet var det från egen synvinkel en befrielse att det nya arenabygget enligt all tidigare enighet förläggs till det ursprungliga området. Det kommer, tror jag, stärka Östersunds redan goda rykte som ett idrottscentrum. Vi har inte nån vidare industriell potential och då är värden för den rent mänskliga stimulansen viktiga. Det blir attraktivt att flytta hit och därmed ökad stimulans för allt näringsliv. Placeringen ger också utrymme till expansion och samordning vilket inte är minst viktigt.

Fick i form av en för tidig födelsedagspresent boken om Zlatan. Har inte hunnit läsa den än men lovar att ge en högst personlig recension längre fram. “Zlatan delar folket” heter det och det är ju nästan ett understatement. Vid det privata köksbordet får jag ibland försvara den långe skåningen mot sambons allt vildare empati. Jag älskar dom positiva sakerna, det nästan överjordiska sinnet för dom oväntade lösningarna, tekniken och snabbheten i den stora kroppen. Tyvärr är dock denne man när det gäller det svenska landslaget nåt helt annat. Med någon slags inställning att jag är “Gud fader allsmäktig” är han enligt min utstickande haka en direkt belastning. På senare år dock ett undantag, EM-kvalmatchen mot Finland på försommaren där han från bänken kom in och dunkade in tre mål och med en massa annat matnyttigt.

Klart ifrågasatt då och av olika orsaker inte med i startuppställningen men då fanns motivationen, löpvilligheten och framförallt den stora glädje som är ett huvudfundament för all idrottslig verksamhet. Varför går inte denna inställning att uppbringa var gång den blågula munderingen dras på. Skall Sverige lyckas i Ukraina måste också Zlatan lyckas eftersom han “fit for fight” är den absolut förste som Erik Hamrén klottrar ner i sina uttagningsfunderingar. Vågar Hamrén bänka “Ibra” för ett strategiskt inhopp? Erik är en glad gamäng med stort fotbollskunnande och nånting nytt i den svenska ledningen men någon “Sir Alex” i den meningen tror jag aldrig han blir.

Vill också passa på att önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År där en synnerligen spännande säsong så småningom står för dörren. Tänk, IFK, Ope och Frösön i samma serie och det är inte division 3 det handlar om. Samtliga vill upp igen snarast möjligt, vilka fighter!! Och en våning upp på kommunens fotbollsgräddhylla sitter “Kung Adam” med sina brunfloadepter och tittar ner, leende och förväntansfulla.
En rad också om ÖFK, kul att Olle Hallström skrivit på, allt det som Zlatan saknar har Olle i överflöd.

Egentligen är det ett helt fantastiskt år det här, man har fem lag närmas hjärtat och alla fem lyckas med sin målsättning. Helsingborgs IF, “heåjeff”-”di röe”-”den gamla mjölkkossan” vilket man vill, vinner allsvenskan. Blågulrandiga Eskilsminne IF, från barndomskvarteren i samma stad, avancerar till division 2 för första gången sen bildandet för cirka 90 år sen. Östersunds FK tar tillbaka sin plats i division 1 och Brunflo FK, hemmaklubben där man genom åren spenderat mycken tid i härlig gemenskap avancerar för andra gången i modern tid till division 3 och helt hastigt och lustigt kommunens näst bästa lag. Dessutom som grädde på det så kallade moset fixar vårt blågula landslag efter många om och men plats i nästa års EM. Det är egentligen för bra för att vara sant.

I många glädjebägare finns det dock ofta en del smolk och till den kategorin får väl räknas Frösö IF, IFK Östersund och Stuguns BK. Kunde aldrig i min vildaste fantasi och den är stundtals rätt vild ana att samtliga dessa tre föreningar skulle flyttas ner till division 4 Jämtland/Härjedalen. På Frösön där jag tillbringat tolv år av den yrkesverksamma karriären ivrigt cyklandes i den mer eller mindre lodräta topografin och försett frösöborna med förmodligen mindre önskade fönsterkuvert. 1968 när man var uppe i Sveriges andra division bjöd “Sventa” Holmberg och company på fin underhållning på Hofvallen.

IFK är väl kanske den största negativa överraskningen men samtidigt ett bevis på att allt kan hända i idrott. Laget har varit och vänt i fyran förut och gör det säkert igen och med Leffe Widegren och ÖFK-kontakten ser det väl ljusare ut på sikt. SBK lärde jag mej älska som nästan ständigt utskickad reporter under den senare ÖP-tiden. Matcharrangemang av högsta klass och en speciell Stugun-anda med alla lirare från bygden. Kanske är det den som delvis gått förlorad i och med att man som det verkar öppnat upp för folk utifrån. Detta förmodligen på grund av att glesbygdsproblematiken nått ikapp även Stugun. Ett nytt Stugun dock via Alsens IF, kvar i trean, där också sammanhållningen runt laget verkar ha en icke oäven inverkan. Skall bli verkligen kul att få se både Alsen och Ytterhogdals IK här hemma på Åkreäng nästa säsong, kan bli riktiga publikfester.

En teori jag gått och burit på rörande turbulensen i vår division 3-fotboll är om barnens och ungdomens förändrade aktiviteter inverkar. Om den tekniska mediautvecklingen blivit passiviserande och spontanidrotten allt mer kommer i kläm. Vi har ju i det norrländska inlandet av naturliga skäl inte den bredd som i mer kustnära regioner. Nu läste jag i ett kommentatorsfält att vi via BFK:s lyckade kval har bättre standard på fyran än både Västerbotten och Ångermanland så ingen sanning är väl helt rättvisande.

Till sist apropå spontanidrott, i min barndom spelade vi fotboll nästan var ledig stund under säsongen som var rejält lång i vår sydligaste landsända. Ett par grabbar fick i uppgift att ragga ihop gänget, 10-14 stycken. En gräsplätt, helt naturligt benämnd “Gröningen” var spelplats. Skylten “Bollsparkning förbjuden” sket vi högaktningsfullt i. Klädespersedlar till målstolpar och sen delade vi lag. Vi hade växt upp tillsammans, gick på samma skola, firade födelsedagar hos varann och ingen som råkade bli vald sist kände av det på nåt vis. Vi var trygga med varann. En målsättning för världen, på alla plan.