Östersunds FK kämpar återigen beundransvärt för att hänga kvar på den tredje nivån i svensk fotboll. Men såväl ÖFK:s styrelse som många andra jämtar har dock istället haft en önskan att ÖFK skulle ha nått näst högsta serien. Det har nu gått tretton år utan att det uppnåtts. Och tyvärr tycks det nu som om allt färre önskar att det ska ske. Det kan ha många orsakar och jag vet inte vem/vilka som bäst kan analysera detta. Men det vore roligt om många kunde göra ett seriöst försök, och då inte bara klaga, utan även komma med nya intressanta förslag om hur jämtländsk herrfotboll åter ska kunna nå den nivån.

Jag har tidigare undvikit att skriva något om herrfotbollen här i distriktet av flera skäl. De två främsta är att jag vet alldeles för lite om vad som egentligen sker/har skett och att jag tappade det mesta av engagemanget för ett antal år sedan. Eftersom fotboll alltid har varit mitt största fritidsintresse, så skulle jag naturligtvis vilja ha ett nytt friskt engagemang även för herrfotbollen här i Östersund så snart som möjligt. Det viktigaste skälet till mitt tappade engagemang kan jag tydligt sätta fingret på. Det var efter att IFK Östersunds härliga hejaklack i derbymatcherna mot ÖFK för några år sedan (som jag självklart såg och njöt av stämningen på) fick en massa skit för att de visade stöd för sin förening istället för den förening de "borde" stötta. Och att sedan även IFK:s lag och ledning fick kritik för att de tog poäng mot ÖFK kändes fullständigt sanslöst för mig. Detta trots att IFK aldrig varit "min" förening. Fotboll är ju en tävlingsidrott, och jag har sett många ÖFK-anhängare klaga på läggmatcher mellan andra, t ex olika syrianska, lag.

Sedan jag flyttade till Jämtland 1982 har jag känt för den förening/de föreningar som för tillfället förtjänat det. Sedan har jag ju automatiskt haft lättare för att känna extra för Ope IF eftersom jag bor i "Opes område" och mina barn spelat där. 1993 gav mig Ope dessutom, inom gångavstånd från mitt hem, intressanta matcher mot lag som Hammarby, Djurgården och GIF Sundsvall samt mot blivande Allsvenska lag som Gefle, BP, Umeå FC och Assyriska.

Jag var själv positiv till bildandet av ÖFK när det skedde. Detta för att det dels förhoppningsvis skulle ha kunnat ge en möjlighet till fotboll på en högre nivå här i Östersund igen, dels för att det räddade föreningarna Ope IF och IFK Östersund ekonomiskt, efter att de levt på en alldeles för kostsam nivå i förhållande till de ekonomiska resurserna i flera år. Jag såg också de första åren ÖFK:s matcher med spänning och engagemang.

ÖFK och personer i och kring föreningen har gjort en hel del positivt för jämtlandsfotbollen. Arenan är väl det tydligaste positiva exemplet de varit inblandade i. Jag tror dock tyvärr att ÖFK själva bidragit till att det inte riktigt blivit något lyft för herrfotbollen under den tid de existerat. Även konceptet i sig tror jag hämmar fotbollsutvecklingen.

Något jag tror komplicerat det hela är att många tycker att ÖFK sänt/sänder en del signaler till övriga delar av distriktets fotboll som många, rätt eller fel, uppfattar som mindre positiva. Bland annat verkar man anse att alla som ifrågasätter ÖFK-konceptet som det enda rätta, inte begriper ngt om fotboll. ÖFK:s företrädare tycks inte heller värdera de insatser andra föreningar gör särskilt positivt, utan kommer hellre med mindre positiva kommentarer. Dessutom uppfattas det ibland som att ÖFK tycker det är lika viktigt att andra seniorlag inte klättrar i seriesystemet, som att de själva gör det. ÖFK verkade definitivt inte vara positiva när IFK Östersund avancerade till samma serie. Så sent som i år lär företrädare för ÖFK ha uttalat att det är viktigt att inte något annat Jämtlandslag tar steget upp i div 2. Detta har jag inte hört själv, så det kan vara felaktigt. Jag har dock inte heller hört att ÖFK vill att något Jämtlandslag ska ta steget upp från trean. Det tycker jag tyder på att man tycker det är viktigare med sin egen (lokala) position, än med jämtländsk fotbolls position i riket.

Redan från början visades oxå mer rädsla än tillit genom att man drev igenom så långa "hinderavtal" med IFK Östersund och Ope IF som tio år, med väldigt lång uppsägningstid. Avtalet förbjöd även i stort sett Opes damlag (som något år innan varit ett par poäng från att gå upp i Allsvenskan) att ha egna sponsorintäkter. Att ÖFK några år senare förstod att detta förbud var en oerhörd goodwillrisk i jämlikhetens tidevarv, och då tillät damerna att i viss utsträckning ha egna sponsorer, det är en egen historia. Naturligtvis är det alltid två parter som skriver under ett avtal, så självklart var även de som tecknade avtalen för IFK:s och Opes del ansvariga för detta.

Det inger aldrig förtroende att mer klaga på att andra inte stöttar sin egen verksamhet än att ägna all kraft till att visa att man kan förtjäna att vara det lag som omgivningen vill stötta, eller åtminstone samarbeta med. Jag tror inte ett ögonblick att det går att beordra fram ett stöd eller ens ett samarbete i fotbollssammanhang. Allt stöd och samarbete måste ske av fri vilja och kännas meningsfullt. Jag tror inte heller att det går att avtala fram ett engagemang. Ett engagemang bygger på känsla, och känslor går inte att styra. I nödfall går det att "köpa" ett visst stöd, och kanske lite engagemang. Men det behövs mer för att det ska bli riktigt bra. Det har i många fall även visat sig att det inte räcker med endast sportsliga framgångar för att få ett "folkligt" stöd. Det behövs mer.

Jag har ett tag tänkt den tanke som oxå t ex Leif Widegren uttalade i Fotbollz för en tid sedan, och min personliga förhoppning var sedan att någon inom ÖFK:s organisation skulle vara nästa person att uttrycka den. Men jag har inte hört ngt sådant.

Vad jag syftar på (och alltså tror) är att en förutsättning för att fotbollen i Jämtland åter ska ha möjlighet att lyfta ett steg är att andra lag på allvar börjar att avancera i divisionerna. Att det blir en viss konkurrens även på hemmaplan. Det vässar kreativiteten och skapar utveckling på flera håll, och det skulle eventuellt kunna ge ÖFK en spark uppåt. Det har ju t ex frågats efter varför Brage ryckt upp sig som dom gjort i år. Nykomlingar ifjol, efter kräftgång några år, och inte ens bäst i Dalarna. Nu har Dalkurd (alltså oxå från Borlänge) börjat segla upp underifrån och hotar Brage, vilket uppenbarligen satt fart på dem i år. GIF Sundsvall klarade sig inte kvar ngt år i Allsvenskan innan IFK Sundsvall varit upp och gjort det. Umeå FC verkar inte ha blivit sämre av att Ersboda varit uppe i ettan, eller av att flera Umelag ofta kämpar i toppen av tvåan. Det finns fler exempel på liknande utveckling, även på nära håll. Bekvämlighet främjar ingen utveckling.

Jag tror att den mest destruktiva mentalitet som finns idag för jämtländsk fotboll är det ofta uttalade mantrat att "alla måste samarbeta", alltså med betoningen på måste, i kombination med att de flesta som uttalar detta "måste" menar att "alla villkorslöst måste stötta ÖFK". För mig är detta inte något fruktbart samarbete, utan istället ensidig och ofta motvillig service. Och ett "samarbete" där en eller flera parter känner sig tvingade till "samarbete" eller service blir till största delen kontraproduktivt. Ett motvilligt samarbete gör att kreativitet och engagemang sakta dör ut, vilket är det värsta som kan hända för fotbollsutvecklingen. En ledare/tränare/spelare som inte "får" ha som mål att bli bra, ja kanske t o m bäst, på det sätt han själv tror på, tappar naturligtvis lätt glöden. Och jag tror oxå att det är lätt att tappa glöd och engagemang om man ofta får negativ respons på att man jobbar för det man tror på, på det sätt man tror på. En ärlig konkurrens, med öppenhet för samarbete, tror jag mest främjar fotbollsutvecklingen i Jämtland (och på de flesta andra håll).

Om det stämmer att ÖFK hösten 1999 kvalade till Superettan med nästan enbart spelare från distriktet, så måste det innebära att utveckling/utbildning av spelare fungerade bättre i förhållande till övriga Sverige innan ÖFK:s tillkomst än vad det gör nu. Särskilt med tanke på att många idag slår fast att de "inhemska" spelarna inte håller måttet. Personligen är jag dock tveksam till att det behöver stämma. Om spelarna får utvecklas i en friare miljö, så är jag övertygad om att vi snart åter kan ha betydligt fler spelare uppväxta och utbildade här som håller måttet för Superettan.

Däremot håller jag helt med de ÖFK-anhängare som uttalar att ÖFK inte har någon skyldighet att ge något tillbaka till övriga föreningar. Varför skulle de göra det, om de inte själva ser någon mening med det? Ingen annan förening ska tala om för ÖFK vad de ska göra, det är helt upp till dem. Liksom det inte är upp till ÖFK att diktera vad andra föreningar ska, måste eller borde göra. Däremot kan alla uttala önskemål.

Mina önskemål och förslag är att ÖFK först och främst uttalar att de önskar så många jämtlandslag som möjligt högre upp i seriesystemet. Och jag tycker också att de ska visa att de stöttar detta på lämpligt sätt. När det väl skett behöver ÖFK vara en tillräckligt attraktiv förening för att locka spelare och ledare. Och att vara en attraktiv förening är väl något alla önskar vara. Fler lag i högre divisioner kommer att leda till att allt fler spelare utvecklas bättre på "hemmaplan", vilket i sin tur skapar en härlig bas för ett framtida lag som närmar sig Superettan. Jag ser alltså oxå gärna att ÖFK aktivt "befriar" alla föreningar från det "mentala tvånget" att stötta ÖFK och att de istället bidrar till att skapa ett klimat där vissa, men inte alla, föreningar själva väljer att aktivt stötta dem. Sedan vore det trevligt om både ÖFK själva och dess anhängare uppskattade de övriga föreningarnas utveckling. Vad jag sedan önskar är att ÖFK (om dom spelar i en division där "proffskontrakt" krävs) med glädje betalar utbildningsbidragen till klubbarna i distriktet, och ser det som sin viktigaste årliga investering. För mig är det en gåta att detta inte redan sker, frivilligt. Det bör ju vara utmärkt att sådana pengar går tillbaka till distriktets klubbar och skapar fortsatt utveckling här i distriktet. Dessutom måste det ju vara en förtroendeskapande åtgärd. Plus att det är reglerat av SvFF. Naturligtvis tror jag också att en tydligare ödmjukhet i alla kontakter inom jämtländsk fotboll, såväl i direktkontakter som i kommentarer om andra, skulle bidra till att ÖFK fick ett större stöd. Konkurrens och samarbete med ömsesidig respekt tror jag alltså mest bidrar till utveckling. Det vore oxå till ÖFK:s fördel om de bättre informerade sina supportrar om företeelser i och runt föreningen.

Jag har väl inga större förhoppningar på att ÖFK idag finner mina förslag som geniala och genast genomförbara, men framtiden får utvisa vad som sker. Jag tror faktiskt att ett större folkligt stöd, eller väldigt mycket pengar, är förutsättningen för ÖFK:s överlevnad på längre sikt. Och, som sagt, sedan måste supportrar, ledare och spelare få engagera sig på det sätt som känns bäst för varje individ för att fotbollen ska kunna utvecklas på ett mer mångsidigt och bättre sätt även här. Mångfald och engagemang tillsammans med kunskap är nog de viktigaste nycklarna till utveckling.

Till sist dristar jag mig att i alla fall våga fråga; Kan "elitlagskonceptet" börja att vara lite gammalmodigt? Och ett riktigt stort varningsfinger höjs om beskyddarna av detta och liknande koncept kallar folk med nya idéer för bakåtsträvare. Att kalla folk med idéer för bakåtsträvare brukar vara det mest säkra tecknet på stagnation.

Dags att plocka bort rubriken “klang o jubel” från mitt senaste alster på fotbollz. Den gångna söndagen och måndagen var verkligen inte mycket att jubla åt om man tillhör rödsvarta ÖFK:s supporterskara. Egentligen gick ju allting åt helsike och ändå finns fortfarande möjligheten till fortsatt gemenskap i det relativa finrum som heter div 1 norra. Enligt alla förståsigpåare skall ju 30 poäng räcka, nuvarande 21 plus full pott i dom tre återstående, “lätt som en plätt“. Nu är ju önskedrömmar och verklighet för det mesta två helt skilda saker och om vi någorlunda nyktert analyserar förutsättningarna så kunde dom väl varit bättre.

Tror att tuvan som välter ÖFK-lasset blir Enköping. Ett till alla delar motiverat lag efter seger borta mot ett resignerat Skellefteå i nästa omgång, blir ingen lätt uppgift för östersundsgrabbarna i näst sista svängen. Syrianska Botkyrka och Carlstad United är helt överkomligt motstånd på “Arenan” men som sagt, Enköping borta känns alltför tufft. Det är inte längesen laget huserade i Allsvenskan, sen Superettan ett antal säsonger, brrr…….

Det är trist, speciellt efter den eufori man kände förra helgen. Den passningskvalité laget visade upp då har i varje fall inte jag upplevt så många gånger under ÖFK-historien. Det blir en grannlaga uppgift för herrar lagledning att lägga upp det taktiska mönstret i dom återstående fighterna. Matcherna måste ju vinnas, antingen spelar man väl ut motståndet eller kämpar ner det samma. Det förstnämnda kräver koncentration och det senare en stor portion jävlar anamma. Kanske en kombination av bägge sakerna.

Om nu , vilket Gud förbjude, div 1-äventyret skulle vara över för den här gången får man väl försöka se det positiva även i den situationen. Publikmässigt naturligtvis totalt ett bortfall men samtidigt med laget förankrat på den övre halvan i div 2 förhoppningsvis många spännande matcher. “Nördarna” vill ha kvalité men för en vanlig fotbolls-svensson kan dramatik mycket väl duga. En möjlighet också för dom lokala talangerna att visa upp sig i ett kanske mer anpassat sammanhang.

Apropå lokala talanger, ÖFK får ju ofta kritik för att inte ge dessa tillräckligt utrymme. Samtidigt, är det någon som håller sig uppdaterad så är det väl ordföranden Rolf Lohse. Alltsedan projektet startade 1996 har man åtskilliga gånger per säsong stött på mannen ute i verkligheten på dom lokala arenorna. Begriper egentligen inte varför denne västkustbo från födseln, väljer att viga sin fritid åt den skärseld som det innebär att leda ÖFK istället för att sitta på någon kobbe, käka räkor o dricka vitt vin…..

Ibland är det roligt att vara idrottsfantast. Att få uppleva dom där speciella ögonblicken när det som sker framför en sätter sig i varenda litet uns av kroppen. Ett sånt tillfälle utspelades på Jämtkraft Arena på söndagseftermiddagen. Kombattanter Östersunds Fotbollsklubb och gästande Valsta Syrianska IK från Märsta utanför Stockholm. I potten; för ÖFK chans till fortsatt dans på den slaka linan för nytt division 1 kontrakt och för gästerna att hänga på i toppstriden. Man blir lätt lyrisk en sån här gång men frågan är om inte ÖFK gjorde en av sina bättre matcher under sin relativt korta historia. 1-0 (0-0) mot ett bevisligen svårslaget motstånd i en typ av “vinna eller försvinna” -fight inger respekt.

Det var med blandade känslor man bänkade sig i den isande snålblåsten på “Arenan”, skulle det här vara dagen då de rödsvarta jämtlandshjältarna tackade adjö till det nationella finrummet för den här gången? Brukar likt en travfantast komma i god tid och ÖFK:s “provstarter” såg dock lovande ut. Man peppade varann i dom olika uppvärmningsmomenten och någonting verkade vara på gång. Lite överraskande med uppställningen 3-5-2 med oldtimern Jonas Svanberg tillsammans med dom ordinarie mittbackarna.

Tycker att det här var ÖFK:s match från början till slut och man satt och funderade på hur laget kunnat hamna i den här prekära tabellsituationen. Nu fanns passningsspelet, fantasin, tekniska nummer och aggressiviteten. Jonas Svanberg dirigerade trebackslinjen med den äran, Martin Johansson fanns överallt på mittplan och längst fram briljerade Ante Björkebaum med sulfinter i bästa Zlatan-stil. Ett välförtjänt och bejublat mål också en kvart före full tid genom inhopparen Robin Bergman, osjälviskt framspelad av lille Ross Campbell.

Valsta Syrianska hade en bra period i slutet av första då ÖFK kom lite i otakt efter skadan på innerbacken Tim Andersson, även inledningen i andra i gästernas favör men en tjusig benparad av en allt mer övertygande Lennart Sandahl avvärjde gästernas farligaste möjlighet. Läste på Valstas hemsida om fyra sjukanmälningar vid avfärden till Jämtland, detta tycker jag på intet vis förringar jämtarnas insats, man har ju fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar tidigare.

Att importerna har en del i uppryckningen i höst går väl inte komma ifrån. Det finns en passningskvalité genom hela laget och nu börjar även ifrågasatte Ross Campbell leverera. Missade visserligen några bra lägen men har fin spelförståelse och framspelningen till Robin Bergman vid målet var kylig. Det är lång väg att vandra fortfarande innan kontraktet är i hamn men ett bra självförtroende kan försätta berg och den varan borde ÖFK ha tillskansat sig nu. Härligt engagemang också på läktarna, viktigt för fortsättningen.

Efter helgens matcher kan vi konstantera att det kommer att finnas minst 3 st damlag i div 2 nästa säsong och sedan hoppas vi att Ödff klättrar upp i div 1.

Detta är ju fantastiskt. om vi går tillbaka 3 säsonger så krigade ÖDFF om att hänga kvar i 2 an och K/D trillade ur serien. Vi var en av norrlands sämsta distrikt. och nu kan vi kliva fram och bli en av norrlands bästa distrikt.

Vad har egentligen hänt?
Först och främst så måste vi tacka att Jämtkraft Arena kom till. Träningsmängden för tjejerna har utökats med minst 3 gånger mera träningar och det på ett mycket bra underlag redan ifrån feb månad.

Sedan har det kommit fram många bra tränare ledare som vill satsa på tjejfotbollen. Det är högre status nu att leda ett damlag. Sedan har ju John-Bauers fotbollslinje kommit till och att vi fortfarande har regionala fotbollsgymnasiet. Där man på båda dessa skolor har många bra ledare.

Om vi ser till ÖDFF överaskande lätta säsong så ser man vad en bra målskytt(Martina) betyder och att diregenten i backlinjen (Cicci) med otrolig rutin,Serien har väl inte hållit så hög kvalite som man önskar.

Men det beror mycket på att många lag legat i en generationsväxling och har många lovande unga tjejer. Det gäller nu att varje spelare höjer sig ett snepp till det tuffa kvalet och inte tro att det ska gå av sig själv. Frösön har väl visat vad man förväntade sig och varit på rätt sida sträcket hela tiden. Även här har man haft en notorisk målskytt i Emma Eriksson. som är guld värd.

Sedan har vi mitt kära K/D55 som verkligen gjort en fantastisk insats. Med ett orutinerat lag där de flesta tjejerna är under 18 år lyckades man med denna fantastiska bedrift.

Efter 4 år av målmedveten satsning har vi lyckats etablera oss i 2 an. Styrelse ledare tränare spelare har jobbat för samma ide och äntligen har vi nått vårt första mål. Iden har varit ganska enkel. Vi har satsat på bra ledare och gett klubbens egna spelare förtroende och litat på att de skulle greja detta. Vi har även haft samarbete med ÖDFF om att låna två kanontjejer Lena Persson och Malin Eriksson)under 3 matcher . under årens lopp har det varit både ris och ros för denna satsning. Men vi har hållit hårt på vår ide. om vi tar lagets struktur så är detta verkligen ett lag som behöver varandra för att lyckas. Med Bo Alenius och Erro bäckman så har laget blivit ett riktigt lag tack vare att de kompliterar varandra mycket bra ,Beppes kunnande taktiskt och Erros energi och drivande kraft på spelarna.

Sedan måste man säga att spelarna lägger ner en fantastisk massa tid för att spela fotboll de tränar upp till 8 pass i veckan 5 med klubben sedan minst 3 pass i skolan(15 av tjejerna går i något fotbollsgymnasium)Att laget klarade sig kvar i 2 an var otroligt viktigt. Nu får alla en vinter till på sig för att få mera rutin. Sedan får vi inte glömma utvecklingslaget som i år spelat i div 3 där 95 % av spelarna är 15-16 år . De finns många talanger som kan kriga sig in i laget nästa säsong. Sedan hoppas jag att det kan bli ett bra samarbete mellan K/D och ÖDFF i framtiden(men då gäller det att man går upp i 1 an)

MIN IDE är att man kanske skulle kunna ha ett gemensamt Utvecklingslag med talanger som vill träna hårt.

Sedan har vi ope som fostrat många talanger i länet och har den största tjejverksamheten i länet. hoppas att det kommer hem några spelare och att de unga nya spelarna kliver fram ett snepp inför nästa säsong. Med opes ungdomsverksamhet så förtjänar de att vara ett div 2 lag Sedan har de alltid haft bra ledare i klubben,Nu är frågan om det finns spelare till dessa lag som håller div 2 klass, Det får nästa säsong utvisa och framför allt är det många spelare som får bra matchning och rutin för framtiden.
HURRA HURRA för Damfotbollen
MICKE FORSBERG K/D 55

Har av olika anledningar nyligen besökt dom sydligare delarna av vårt land och passade då naturligtvis även på att gästa barndomsstaden Helsingborg. Försöker då också givetvis tajma in ett besök på Olympia för att njuta av Sveriges bästa fotbollslag eller varför inte världens....... Jag talar alltså om Helsingborgs IF, rödblå "Heååjeff" för att citera det lokala uttalet. Hade bespetsat mej på en rejäl och spännande holmgång mot gästande Gais,med viktiga poäng både för toppen och botten på spel.

Nära 10 000 på läktarna, fint väder och en härligt grön äkta gräsmatta. Tyvärr förstörde en man vid namn Åke Andréasson, Stenungsund, festen. Har själv tjugo vid det här laget förhoppningsvis preskriberade år som domare och har aldrig, vad jag kan minnas, offentligt kastat mej på någon av dom forna kollegorna. Kanske var det för att laget i hjärtat, HIF, drabbades. Kanske är min egen "karriär" så långt bortom minnenas horisont att man återigen ställer sig i domarpöbeln?

Hade denna gång lyckats få plåtar till mej och sambon på huvudläktaren, strax ovanför spelaringången och buade i likhet med omgivningen ut Åke Andreasson efter noter efteråt. Det gavs och togs direkt i matchen och Andréasson ville sätta nån sorts nivå och varnade HIF:s tuffing på mittfältet, islänningen Olafur Skulasson för en ren skitsak. När sen nämnde Skulasson verkligen begår ett regelbrott med en helt korrekt varning och därmed utvisning som följd är naturligtvis det hela igång. HIF med 10 man efter en knapp kvart och ett fruktansvärt oväsen på Olympia. En smått chockad sambo kröp ihop i stolen och trodde inte sina öron eller ögon, detta var något helt annat än vad 600-700 "surjamtar" kan prestera på "Arenan".

Totalt nio varningar och ytterligare en HIF-utvisning en kvart före slut på en övertänd Erik Sundin. Inte ett spår av "sunt förnuft", "låta udda vara jämnt" eller något annat ur den vanliga domarpsykologin. Bara en tanke att till varje pris spela en huvudroll "to the bitter end". Man blir frustrerad och förbannad. Killar som dömer på den här nivån mäter man från en helt annan måttstock än dom som springer in på Åkreäng eller Offerdalshägna. Moderna tiders personundersökning "Google" gav också vid handen att nämnde Andréasson varit i liknande blåsväder förr och då ställs naturligtvis frågan, vad gör han på en allsvensk arena?

Har funderat en hel del på det här efter hemkomsten. Är det den infernaliska kärleken till HIF som förblindar omdömet eller har den moderne domaren en mer central roll med sina hörlurar och allt vad det är. Försökte själv som rättskipare leva efter Marcus Wallenbergs berömda devis "att verka men inte synas", är det något som i vår alltmer personfixerade värld är på väg att sopas under mattan i domarkåren? Fick häromdagen en bekräftelse på att den här spalten faktiskt har en läsekrets via en välskriven vädjan om att ta upp liknande tankegångar fast då gällande lokala fotbollen. "Ryggdunkningar, arrogans och självgodhet" menade skribenten som dock inte drog alla över samma kam.

För övrigt är det extra kul för närvarande att vara ÖFK-supporter tycker jag. Blir mer och mer övertygad om att laget grejar en ny div 1-biljett även om konkurrenterna runt nedre strecket också börjat röra på sig. Det verkar finnas en defensiv stabilitet och det är ju grunden för en lyckosam offensiv. Kul också med funderingarna runt en organiserad supporterklubb. Har man varit på större arenor inser man snart vad en sån betyder. Kalla er bara inte för Lohsers........