Tänkte börja med att tala om att krönikan är skriven på en liten telefon, så finns risk att jag missar lite stavfel och liknande.

Jag tycker att det fanns en hel del positivt att ta med sig från dagens match. De första 20 minuterna fanns det bara ett lag på planen, nämligen ÖFK. Även andra halvlek startade bra. Backlinjen skötte sig utmärkt med Hedenqvist som topp, och Suljic gjorde en riktigt bra match. Mittfältet skötte sina defensiva uppgifter utmärkt, men det blev mycket plotter framåt. Kroon var inte helt lyckad, Brendon kan bättre och Sporrong tillförde väldigt lite framåt. I första halvlek var Musolitin klart bäst på mitten. Perry har en fantastisk bollkänsla, men behöver lyfta blicken såväl mot öppna ytor för egen del liksom för att se sina medspelare. Samtidigt visade få upp sin vilja att få bollen i produktiva offensiva ytor, och jag tappade totalt räkningen på Bonnahs offsider.

Men återigen, en bra defensiv, med få misstag, där ett dock blev helt avgörande. Jag hoppas dock att återkomsten av Stolt och/eller Karlsson Grach ger ett bättre flyt i offensiven.

Dagens betyg:

Otieno 3 - Lugn och säker fram till att han har bollen vid fötterna. Då bara lugn. Alltför lugn.

Jablinski 3 - Nära en fyra då jag knappt såg något misstag, men saknade hans vanliga pådriv och bara någon enstaka öppnande passning.

Suljic 4 - Det bästa jag sett av honom hittills.

Hedenqvist 4 - En riktigt stark fyra. Måste ha säkrat startplatsen en tid framåt.

Adjoumani 3 - Blandar oerhört strålande ingripanden med dumheter. Måste också sluta spela skadad.

Brendon 3 - Säker som vanligt, men åter lite anonym. Ändå alltid bland de bättre, och ska han bytas ut ska det vara mot någon som kan axla hans position.

Musolitin 4 - Fantastiskt bra första halvlek, åt båda håll. Lite mer anonym i andra.

Sporrong 2 - Kan säkert betydligt bättre.

Perry 3 - På många sätt värd en fyra med bl a sjukt bra mottagningar. Men det blir på något sätt inte så mycket av hans briljans med bollen. Lyft blicken!

Kroon 3 - Roligt att han är tillbaka i spel, men behöver bli bättre för att säkra startplats. Och visst skulle han ha använt vänsterfoten vid chansen i inledningen.

Bonnah 2 - Gör en hel del bra saker, men leder inte till så mycket. Och springer man ständigt offside får man till slut inga bollar.

Hopcutt 2 - Gjorde inget som övertygar.

Marklund 2 - Hände tyvärr inte mycket för honom heller.

Norrby 2 - Tjatigt, men jag såg honom väldigt lite.

Sammanfattningsvis inga byten som gjorde att ÖFK skapade något mer, men inte lätt att komma in så sent och förändra matchbilden.

Surt att starta serien med en derbyförlust, och på ett så oerhört onödigt sätt. Finns en hel del positivt att ta med sig, men offensivt måste det till nya idéer och emellanåt snabbare och rakare uppspel. Och låt inte alltid motståndarna helt samla ihop sig vid frisparkar och inkast. Överraska någon gång.

Det fanns tider, ja, det är faktiskt inte alltför länge sedan, när man visste vad man kunde förvänta sig av ÖFK. Med spelare som Sema, Ghoddos, Bachirou, Sotte, Nouri och ytterligare ett dussin plusvarianter var en plats på den övre halvan i Allsvenskan rätt given. Det fanns till och med någon säsong där klubben skulle kunna utmana om mästartiteln. I förhandssnacket - det var när stjärnorna lyste som starkast och trollkarlen Potter placerade dom rätt på banan.

ÖFK #2024?

Inte en susning, faktiskt. Är det någon som har det efter årets tre första månader där det såg så lovande ut med i stort sett hela truppen satt och tidigt på plats men där mycket har gått snett med sjukdomar och skador efter lägret i Spanien.

Superettan rullar igång på lördag (påskafton, avspark kl 13.00) med match i Sundsvall. Oavsett utgång, jag tror att vi alla gör ett klokt val om vi avvaktar några veckor innan vi betygsätter den här ÖFK-upplagan!

***

Mycket är nytt i årets ÖFK. Tio spelare enligt listorna där några av gamla bekanta - Jamie Hopcutt (inte minst) och Nebiyou Perry känner vi väl sedan tidigare och Yannick Adjoumani räknas tydligen också som ett nyförvärv trots att det blir hans tredje säsong på raken i ÖFK-dressen.

Sju har försvunnit. Av dem saknar jag mittbacken Myroslav Mazur. Mycket! Mazur var klippan i det försvar som var ett av seriens mest svårforcerade förra sommaren. Men andra jaktmarker lockade och det får vi leva med.

Av dom övriga? Jag har gärna sett att André Österholm hade stannat kvar. Det tog sin tid men Österholm hade en positiv utvecklingskurva och var som potatisen - användbar till det mesta!

***

Nytt är definitivt typen av spelare som anslutet, här finns mycket teknik och rappa fötter. Det är saker som saknats i firma Powell/Lundins två tidigare lagbyggen. Där har andra egenskaper prioriterats, många av dom nya som hämtats hit har varit stöpta i samma form och det har sett rätt stabbigt ut. Resultatet har blivit en slags brottarfotboll där man försökt slå sin motståndare med löpkraft och styrka men väldigt sällan med finess. Att vinna en-mot-en-dueller och skaffa sig en numerärt övertag har inte varit ÖFK:s signum, om man säger så. Chovanie Amatkarijo (numera allsvensk i Gais) är väl det senaste exemplet på den spelartyp som jag här pratar om, dessutom ett av väldigt få sedan rutschkanan utför började för några säsonger sedan.

Ändring den här säsongen? Förutsättningarna finns, absolut. Men vi har sett väldigt lite av det så här långt (första halvlek mot Skövde förra helgen var ett lysande undantag i just den detaljen) av olika orsaker. Många av de nya har varit rätt bleka när de har fått chansen att visa upp sig, det är i varje fall min uppfattning.

***

Mitt bland alla frågetecken som återstår att räta ut finns dock några saker som vi kan spika fast på väggen;

# Jag gissar att samtliga motståndare är avundsjuka på ÖFK:s starka målvaktsbesättning. Ingen kan matcha Aly Keita, Andrew Mills och målvaktstränaren Arnold Origi där Keita, för mig, fortfarande är den givna ettan (om påkarna är i fullt trim).

# Erick Brendon kommer att bära laget även den här säsongen, Superettans MVP (mest värdefulla spelare).

Dessutom den bäste!

# Yannick Adjoumani tar nya steg i sin utveckling.

# Nebiyou Perry ser ut att få en fin sommar. Är det han (tillsammans med Simon Kroon när han kan medverka) som har nyckeln till ÖFK:s offensiv?

***

Spelare som tar stora steg i utvecklingskurvan?

# Ziad Ghanoum. Det måste vara hans tur den här sommaren. En modern försvarsspelare som har det där lilla extra.

# Mykola Musolitin har lovat mycket men sällan fått ihop helheten. När den sitter kommer också målen.

***

Min svåraste huvudvärk just nu:

Vilka mittbackar ska spela?

Och hur många?

Hur jag än vrider och vänder på dom som är aktuella så blir jag bekymrad, det är trots allt ryggraden vi snackar om och här saknar jag kvalitet. Mazur har dragit, Theodore Rask likaså och Kristian Novak är skadad. Nye Ali Suljic från AFC Eskilstuna (som väl är tänkt som en prestigevärvning?) har inte visat något extra så här långt, Kevin Jablinski ser ut att ha tagit en ledarroll men är ju i grunden en begränsad fotbollsspelare med dåliga knän... Ja, ni förstår, här finns problem att lösa.

Mitt förslag just nu: Ett lågt försvarsspel (glöm snacket om den höga pressen, ÖFK har inte det materialet) med en trebackslinje som snabbt blir en fembackslinje när motståndarna har bollen.

***

Huvudvärk #2:

Anfallsspelet så här långt har varit mer än lovligt torftigt. Malcolm Stolt måste komma i form, snabbt, efter sin sjukdomsperiod. Men det är väl mer ett önsketänk än en möjlighet?

***

Vid serieupptakten för en dryg vecka sedan fick Öster och Degerfors de flesta rösterna av presspacket när Superettan 2024 tippades, Varberg trea och ÖFK fyra.

Min röst landar på Degerfors.

I Värmland är optimismen stor. Där tror man på en snabb återkomst till Allsvenskan och jag stöttar den tanken. Degerfors är ett stycke svensk fotbollshistoria men en humla som egentligen inte ska kunna flyga när vi nu har hunnit fram till 2024.

***

Glad Påsk!

Det är sällan jag blir så irriterad som idag, (lördag 23/3), när jag såg matchen Skövde AIK vs ÖFK. Då handlar det givetvis om ÖFK, men har egentligen inget med själva matchresultatet att göra, utan istället om ÖFK:s oförmåga att göra mål. Jag gillar däremot lagets ambition att spela possessionfotboll och det sköter ÖFK hyfsat. Försvarsspelet är också okay, men i sista tredjedelen på offensiv planhalva är det bedrövligt. Där är spelet under all kritik.

Följande exempel på dumheter sker innanför och strax utanför motståndarens straffområde; Få inlägg i förhållande till inläggstillfällena, passningar sker till medspelare som har ryggen mot motståndarmålet, passningar sker på 1-2 meters avstånd, spelare söker sig inte mot bollbanan när inlägg slås och när målchanser uppstår så missas de konsekvent. Speciellt tänker jag på när Adjoumani skjuter över från 1,5 meter, när han har öppet mål. Nu skulle det eventuella målet ändå inte ha blivit ett godkänt mål på grund av offside, men det symboliserar oförmågan att göra mål.

Det skapas visserligen målchanser, vilket naturligtvis är bra, men några mål blir det inte. Ett par av målchanserna och främst Naders nick i första halvlek skall bara vara mål. I sanningens namn finns det två saker som jag anser är väldigt viktiga i fotboll. Det är spel- och målsinne. Spelsinnet besitter visserligen några av ÖFK:s spelare, men målsinne saknas. Spelsinne är att kunna förutse vad som händer på planen i nästa skede kunna utnyttja det. Kallas även att kunna läsa spelet.

En bra målskytt måste ha både spel- och målsinne. Gerd Muller var en känd tysk målskytt. Han var inte speciellt teknisk, men mål gjorde han. Han hade förmågan att innanför straffområdet vara där bollen kom och sedan skicka den i mål. Han hade både spel- och målsinne. Målsinne är förmågan att göra mål och är en särskild förmåga. I psykologin sägs det att du skall se bollen gå i mål. Försök inte placera den utan bara se den gå i mål och agera snabbt. Jag tror tyvärr att många idag som fick chansen att göra mål gjorde framförallt två fel. Man sökte ett bättre läge, (som aldrig finns), och man försökte placera bollen så målvakten inte skulle kunna nå den. Då hamnade bollen utanför målramen istället.

Nu är det bråttom. Det är uppenbart behov av någon eller helst några som har både spel- och målsnne och det omgående.

Det gläder mig att läsa om den positiva stämning som verkar ha infunnit sig bland deltagarna på ÖFK:s båda årsstämmor. Dels hos Elitbolaget, dels hos föreningen. Sannolikt har det sitt ursprung från det ekonomiska utfallet. Äntligen verkar det som om föreningen och elitbolaget, (som är ett aktiebolag) har fått kontroll på tillvaron. Men kom ihåg att mycket av resultatet räddades på grund av extraordinära bidrag och affärer. Fortfarande finns det alltså stora framtida utmaningar att bemästra och nu krävs det en proaktiv styrelse och ledning för att klara av detta. Verksamheten måste helt enkelt försörja sig själv.

En styrelse ska leda verksamheten på ett så bra sätt som möjligt och den viktigaste uppgiften är att ha fokus framåt. Detta gäller både föreningen och elitbolaget . Det finns dock en väsentlig skillnad mellan en ideell förening och ett aktiebolag. Det senare skall eftersträva vinst. Något som inte gäller den ideella föreningen. Däremot bör ekonomin vara i balans. Idrottsaktiebolag likt elitbolaget styrs dessutom av ett speciellt regelverk.

Alla aktiebolag, liksom elitbolaget, måste dessutom ha en styrelse. Styrelsen fattar beslut om företagets förvaltning, ekonomi och strategi. Detsamma gäller även för föreningen. Styrelsen tillsätter och avsätter VD, ger instruktioner till VD, om VD är aktuellt. Det är dock inget krav att ha en VD, men innebär att styrelsen då delegerar det operativa arbetet. Har styrelsen väl beslutat om att ha en VD för att leda det operativa arbetet, så styrs det av regler enligt Aktiebolagslagen.

Styrelsens uppdrag är att bereda olika frågor, förvalta de beslut som årsmötet fattat, leda föreningens arbete samt representera bolaget, alternativt föreningen, i olika sammanhang. Styrelsen ser också till att bolagets organisation och förvaltning sker på rätt sätt och att bolaget/föreningen fungerar som det ska.

Med detta sagt så skall nu ÖFK:s nya styrelser alltså se till att den ekonomiska ökenvandringen är över, och att medlemmar och aktieägare kan se framtiden an med förhoppning om ekonomisk och sportslig framgång. Det gör sig dock inte självt utan nu måste det tas krafttag och uppkavlade skjortärmar

Jag har ju blivit tillfrågad i kommentarsfälten att belysa Jämtland/Härjedalens damfotbolls utveckling, med lite speciellt fokus på ÖDFF och tiden därefter. Jag tycker dock att det då är lika viktigt att ta med hela utvecklingen från damfotbollens födelse med riksomfattande seriespel i mitten av 70-talet. Dock särskilt från 1983, då seriesystemet blev någorlunda enhetligt och jämförbart i Sverige. Detta för att ge en så bred bild som möjligt.

Möjlighet till utveckling framåt?

Det finns många tankar och åsikter kring hur damfotbollen i JH ska kunna utvecklas positivt, och vilka möjligheter och hinder som finns. Personligen har jag alltid ansett att det ska finnas goda möjligheter, under förutsättning att så många föreningar som möjligt satsar på att hålla såväl bredd, som satsning mot så höga höjder som möjligt igång. De tider som det mest handlat om en enda satsande förening, som uppmanar andra att backa upp dem, har det ofta gått åt fel håll. ÖDFF:s historik har ju också visat att det först var när dom helt utgick från sig själva och sina egna resurser som framgångarna kom, och detsamma har gällt även på herrsidan enligt mig. Så länge det tjatas om att ”alla i Jämtland” ska stötta en enskild förening skapar det mer motsättningar och då ofta påföljande tillbakagång. Alla föreningar ska ta sina egna beslut, och välja hur man satsar framåt, och det är enligt mig viktigt även i framtiden.

Intressant på damsidan blir också att t ex se hur ÖFK nu hanterar att man fick en gratisplats i div 2. Hittills har jag inte hört något om detta, men många är nyfikna. Kör man vidare med den trupp som var ett mittenlag i div 3 kommer det nog att bli kämpigt i tvåan. Börjar man aktivt att rycka spelare från landsortslag så hamnar man nog i samma position som andra, som ordentligt retat upp omgivningen. Det säkraste första steget vore nog att hitta några ytterligare rejält rutinerade spelare i distriktet som kan backa upp på planen.

Oavsett förening som satsar tydligt uppåt, så måste vi vara väldigt medvetna om att det är ekonomiskt oerhört mycket mer krävande att ta sig till de två högsta divisionerna i Sverige nu än någonsin tidigare, och möjligheten att hitta uthålliga sponsorer kommer i så fall att vara avgörande för att kunna lyckas. Men flera föreningar i distriktet ska kunna bli stabila i division 1, även om detta nu också är ekonomiskt krävande utifrån reseavstånden. Men det var inte framtiden som skulle nagelfaras denna gång.

Den tidiga utvecklingen

Det går ju att ha en massa synpunkter på hur utvecklingen sett ut historiskt, sedd ur olika synvinklar, men om vi i huvudsak håller oss till tråkig sifferfakta som ett första steg, så kan vi konstatera att JH under den tidiga damfotbollshistorien låg riktigt bra i fas med övriga Sverige. Ope var t o m formellt sett näst bäst i Sverige 1976 då de spelade SM-final mot Jitex. Något som kanske alla inte ens känner till idag.

Under 70-talet och fram t o m 1987 så fanns ingen Allsvenska, utan högsta divisionen var geografiskt indelad i olika serier, med så småningom påföljande slutspel. Från 1983 till -87 fanns dock bara två div 1-serier (alltså då högsta serien), varför jämförelsesiffrorna från dess måste anses som högst relevanta.

Faktum är att från seriesystemets födelse på 70-talet fram till bildandet av ÖDFF inför säsongen 2002 (först under namnet Ope/Frösön under två år) hade främsta JH-lag som sämst varit nummer 43 i Sverige, och alltid varit bland de nio första i Norrland. Seriemässigt var Hackås bäst i Jämtland 76, 77 och 79. I övrigt delade Ope (17 st) och Frösön (6 st) på förstaplatserna.

Om vi blickar från 1983, då alltså seriesystemet blev likvärdigt över hela Sverige, så låg vi hyfsat bra med. Om vi delar upp det i femårsperioder 1983- 1997 var genomsnittsplaceringarna för det främsta JH-laget under de tre perioderna 25, 27 och 28. När sedan placeringarna blev 34, 34 och 43 de följande tre åren, (och att segrande lag i div 3 JH nekade uppflyttning fem år i rad 97- 01, vilket visade på en riktig kris för damfotbollen i distriktet) så värkte ledare i Ope och Frösön fram det s k elitlaget. Under tiden gjorde Ope en något bättre säsong 2001 med en 31:a plats. Ope fick sedan lämna sin plats till det nybildade laget och starta om i div 3, och var också officiellt farmarlag de tre första säsongerna. 2005 valde man sedan att bli ”självständiga” igen.

ÖDFF:s inledande år

Dock blev Ope/Frösön inte alls någon succé första året 2002, då man hamnade på den absolut sämsta placeringen någonsin, som JH:s bästa lag, nämligen på 64:e plats. 21 platser sämre än tidigare bottennotering. En uppryckning skedde dock året efter med seger i div 2 och en 37:e plats i Sverige, och då plats 35 påföljande år, fast man direkt åkte ur div 1. Dock hade dessa placeringar bara en gång tidigare i historien varit sämre (förutom det egna första året), nämligen den då usla placeringen nr 43 år 2000, som startade hela diskussionen om ett ”elitlag”. Och det dröjde ända till 2014, under sin trettonde säsong, innan ÖDFF gjorde en bättre säsong än Ope gjorde 2001. Sista året utan ÖDFF.

Under namnet ÖDFF radades sedan placeringarna 64, 64, 73 och 55 upp. Då förde jag en diskussion på nätet där jag var kritisk mot ÖDFF, som under en lång period enligt mig uppenbart nöjde sig med att vara bäst i Jämtland, och hela tiden hävdade att man spelade på något man kallade ”elitnivå”. Vad som sedan hände var att två andra föreningar, nämligen KD och Frösön, började att satsa ordentligt, trots stor kritik från ÖDFF:s tillskyndare. Man hävdade t o m att det skulle vara döden för damfotbollen i Jämtland att en konkurrerande satsning gjordes. Men detta tvingade istället ÖDFF att ta helt nya grepp. Mest troligt för att fortsätta att vara bäst i Jämtland.

Uppstickarna KD och Frösön anser jag därmed istället nästan räddade damfotbollen i JH, som helt höll på att tappa all kraft dessförinnan. Under de fjorton år innan ÖDFF bildades, efter Allsvenskans start 1988, spelade minst ett Jämtlandslag i näst högsta serien tolv av fjorton säsonger. Under ÖDFF:s första 11 år (innan Elitettan skapades) spelade man endast två år i näst högsta serien.

Åter en framgångsrikare period

Sedan först Frösön, och sedan KD, på riktigt allvar utmanade, tvingades ÖDFF alltså satsa på ett helt nytt sätt. KD hade satsat på utländska importer, med Tabitha Chawinga som största talang. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte helt trodde på att hon skulle hålla som absolut elitspelare, men ack så fel jag fick. Hon spelar nu i en av världens bästa klubbar, nämligen PSG, och kan snart ses i kvartsfinalen i Champions League mot uppstickarna Häcken.

ÖDFF började successivt aktivt värva spelare utifrån, både svenska och utländska, på ett sätt som aldrig gjorts tidigare i JH. Det ledde till att placeringarna förbättrades, men med en minoritet av startspelarna från distriktet. Toppen nåddes under ÖDFF:s tre sista år, då man placerade sig som nr 20, 22 och 25 i Sverige. Sedan 1983 har Ope vid tre tillfällen haft en bättre placering än ÖDFF:s bästa, nämligen 1984 och -85 då man spelade i en av de två högsta serierna i Sverige, med en 17:e plats, samt säsongen 1993 med en 19:e plats, då man bara var ett par poäng från att nå Allsvenskan.

2015 blev alltså ÖDFF 8:a i Elitettan, men föll ner ett par platser året därpå för att falla ur serien 2017. ÖDFF satsning sina tre sista säsonger krävde uppenbart så mycket arbete från de styrande att orken inte räckte till för en fortsättning. Jag tror att det då också var på gång med nya krav för kontrakt med spelare utifrån, vilket skulle kräva en ännu större ekonomisk insats.

Vad hände sen?

Att det sedan blev närmast en kollaps för den Jämtländska damfotbollen när ÖDFF lades ner var inte så konstigt. Det var bara några enstaka spelare från ÖDFF:s trupp som fortsatta att spela i Jämtland/Härjedalen och luften hade gått ur KD bara ett par år innan. Som kuriosa kan jag nämna startelvan de två sista ÖDFF-matcherna; Hillmo, Hedqvist, Ehn, Nimani, Stiever, Lagerström, Mc Farlane, Steiner, Rexhi, Syme och Kurtz. Inte många som hade sitt ursprung inom JH-distriktet. Det var väl de tre förstnämnda.

KD hade som bäst varit 44:a och Frösön 46:a under deras perioder av satsning, vilket som andralag var bättre än fem av ÖDFF:s säsonger som bästalag. Dock hade IFK Östersund precis börjat att satsa hårdare på damfotbollen under ÖDFF:s sista säsonger, och de blev också de som kunde dra lite nytta av ÖDFF:s nedläggning.

ÖDFF hade alltså bl a placeringarna 64 och 73 under sina första år. De sämsta placeringarna för IFK Östersund under de första åren efter ÖDFF:s nedläggning var något sämre, nämligen 69 och 75. ÖDFF (Ope/Frösön) var en elitsatsning när de startade upp, medan IFK Östersund spelade i stort sett vidare med en något påfylld trupp, så det anmärkningsvärda är att skillnaderna inte var större.

Nu har dock åter en positiv utveckling skett resultatmässigt, även om även IFK Östersunds satsning kanske mattats av något. IFK:s bästa placering efter ÖDFF:s nedläggning har varit nr 35 säsongen 2022. Under ÖDFF:s 16 år var man bättre än så sina fyra sista år, med den starkt internationella satsningen, samt år 2010. Därför bör man kanske betrakta just ÖDFF:s fyra sista år mer som en positiv parantes i den moderna JH-damfotbollens era. Frågan är om det finns ekonomi för en likadan satsning i framtiden inom distriktet. Men jag hoppas det.

Åter till framtiden

Jag tror dock fortsatt på utvecklingen, men naturligtvis krävs det, som tidigare nämnts, oerhört mycket mer ekonomiskt idag för att nå t ex Elitettan. Det innebär resor över hela Sverige och med en majoritet lag i Götaland, och lagen i Elitettan behöver då självklart en rejäl uppbackning ekonomiskt från sponsorer för att ha en chans att driva verksamheten. Det blir också allt fler av Sveriges stora föreningar som sakta tar över damfotbollens toppskikt. Malmö FF kliver in som en av favoriterna i årets Elitetta efter att i stort sett vunnit alla matcher från div 5 till div 1, sedan laget nybildades. Hammarby tog guldet 2023. Häcken, Norrköping, Djurgården, BP och AIK spelar också i Allsvenskan 2024. IFK Göteborg, Elfsborg, Helsingborg, Halmstads BK, Värnamo m fl är på väg uppåt. Västerås SK är kvar i div 2, medan Kalmar FF och Mjällby är de två herrallsvenska lag som helt saknar damlag.

Jag anser att det sker en positiv utveckling av spelare på flera håll i Jämtland/Härjedalen, och särskilt där en viss stabilitet råder. IFK Östersund ligger främst till idag, Ope har något intressant på gång, Brunflo presterar bra och Frösön är tillbaka på allvar. ÖFK gör ett försök i tvåan detta år. Sveg gjorde för några år sedan en riktigt bra säsong i div 2, och Järpen gjorde ett positivt försök 2023. KD är tillbaka i seriespel. Dessutom lever fotbollen i t ex Vemdalen, Offerdal, Ragunda och Strömsund år efter år.

Till sist vill jag åter framhålla att jag anser att alla föreningar ska ta sina beslut efter sina ambitioner, resurser och andra förutsättningar. Samarbete ska ske mellan parter som litar på varandra, har förmåga att sätta sig in i andra parters situation och som ger alla parter fördelar. Eventuellt stöd från andra kan man bara förtjäna genom sitt eget sätt att agera. Jag tror att press på föreningar att rätta in sig i någon form av led alltid riskerar att ge negativt resultat. Och det anser jag är viktigt för ÖFK att tänka på vad gäller framtiden för sin eventuella damsatsning. ÖFK:s framgångar på herrsidan startade egentligen samtidigt som man slutade att prata om stöd från övriga föreningar i Jämtland, och istället helt koncentrerade sig på att den egna verksamheten skulle bli så bra som möjligt.