Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

Ja, jäklar!

Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.

ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!

Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!