Det har snackats hela hösten, ja faktiskt längre än så efter den blytunga inledningen på serien.

Men det är lika bra att säga det direkt; Nu tror jag inte på det längre, inte förrän jag ser det!

***

Ni förstår säkert att det handlar om ÖFK:s överlevnad i svensk elitfotboll såväl sportsligt som ekonomiskt. Vilket bekymmer som är störst? Svaret är givetvis en smaksak, men i mina ögon ser det hopplöst ut på båda fronterna, tyvärr.

***

Ekonomin kan vi strunta i för dagen, just här och nu gäller det att vinna tre matcher på raken med början på lördagseftermiddagen när Trelleborg kommer till Jämtkraft arena. Det kanske inte räcker med nio poäng men då har ÖFK i alla fall gjort sitt för att nypa den ena kvalplatsen (att räkna med något mera blir bara fånigt). Det kan gå även med ett sämre utfall och för mig räcker det långt att nå fram till ett direkt avgörande i den avslutande omgången hemma mot Norrby. Det vore ju kul om ÖFK lyckas hålla liv i det här dramat in i det sista, gott så!

***

Läget är ju känt inför avslutningen; ÖFK (24) och Dalkurd (25) ligger på nedflyttningsplatserna, Norrby (28) på den sista kvalplatsen. Och för ÖFK:s del är det bara Dalkurd och Norrby vi behöver snacka om, Västerås, Örgryte och Jönköping Södra som ligger närmast ovanför kommer att rinna undan på ett eller annat sätt.

***

Det brukar ju alltid vara intressant i sådana här lägen att prata om, just det, om; för mig handlar det om fyra matcher och läget hade varit ett helt annat:

# 22 juli, Jönköping hemma: Stabil 1-0-ledning när mittbacken Kristian Novak i slutskedet gör ett misstag som man annars bara ser i korpen (kanske inte ens där), Jönköping får straff och kan kvittera till 1-1, två ÖFK-poäng kastade i Storsjön.

# 20 augusti, Brommapojkarna hemma: Även här en uddamålsledning i slutet som blir till 2-3-förlust sedan Erlend Sivertsen i matchens sista (sned)spark serverat BP segermålet. Ytterligare en pinne i Storsjöns vatten.

# Och så de två senaste insatserna (efter en höst med många fina och stabila prestationer och som verkligen gett hopp om ett liv efter jul): Det jag sett mot AFC Eskilstuna (0-2) och Dalkurd (1-1) har gjort mig bekymrad. Visst, starten mot Eskilstuna lovade verkligen mera (i tio minuter), men fortsättningen var rent bedrövlig precis som insatsen i Uppsala förra helgen. När ÖFK verkligen hade gett sig själv chansen var man tillbaka på samma nivå som under den usla våren, bristen på kvalitet var närmast häpnadsväckande.

Sammantaget: Åtta poäng åt helvete och ÖFK har ingen att skylla på än sig själv!

***

För att det här trolleritricket ska kunna lyckas måste det bli en kraftig uppryckning på många fötter. Det här ÖFK-laget innehåller bara två klasspelare, Erick Brendon och Aly Keita (avstängd mot Trelleborg, huvva), det finns potential på en del håll medan viktiga spelare som Simon Kroon, Malcolm Stolt och veckans äss ur rockärmen Nebiyou Perry (som vi inte sett röken av sedan förra året och som jag trodde var avskriven för länge sedan) kommer från skadeperioder och knappast kan vara bärande pjäser de här ack så avgörande veckorna.

***

Här är några av mina krav inför Trelleborgsmatchen;

# Andrew Mills måste vara lika bra som under våren när han nu efter månader utan matcher ska ersätta Keita i buren.

# Novak och Mazur måste hitta tillbaka till samspelet i mittförsvaret. De senaste två matcherna har deras samarbete inte funkat, inte alls!

# Ludvig Fritzson var urstark mot Dalkurd när han var tillbaka efter sin avstängning. Det krävs ytterligare tre sådana matcher för att "Ludde" ska rädda sitt ytterst ojämna 2022.

# Yannick Adjoumani måste få tillbaka den energi han hade för några veckor sedan på sin vänstersida. Och snart måste väl något av hans många inspel träffa en lagkamrat?

# Apropå energi; tycker Chovanie Amatkarijo att det är kul att spela fotboll i ÖFK? Så mycket talang, så mycket speed i fötterna, så funktionell teknik och dessutom utrustad med en skottfot som får de flesta att bli gröna av avund. Och så såsar han omkring en dryg timme mot Eskilstuna och en hel match i Uppsala. Jag fattar verkligen ingenting.

# Sebastian Karlsson Grach skapar sig själv många fina lägen med sitt hårda jobb men har dålig skärpa i avsluten. Nu måste bollarna innanför målramen, KG, det finns inte längre plats för att vara ofokuserad när chansen kommer!

# Jag gissar att André Österholm ersätter avstängde Cesar Weilid på högerkanten. Och som jag skrev om Amatkarijo, det är dags att Österholm visar lite kräm efter att ha segat sig igenom snart en hel säsong här i Östersund. Jag kan ana att här finns betydligt mycket mer i verktygslådan än han förmått bjuda på så här långt.

# Henrik Bellman har jag gett upp hoppet om, han ramlar ju så fort en motståndare tittar på honom. Match efter match ligger han där och vädjar mot domaren, "nu var dom stygg med mig igen..." Snart har han slösat bort hela sin talang, tiden rinner iväg snabbt i den här branschen. Ja, jag vet, det är elakt sagt. Men någon gång måste han inse att det här spelet inte räcker på elitnivå, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Om ingen i ÖFK-ledningen kan ta honom i örat så gör jag det. För Bellmans skull!

# På Erick Brendon ställer jag bara ett krav och det att han ska vara lika bra som han varit nästan alla gånger sedan han kom i somras. Som jag skrev här ovan, Brendon är en klasspelare!

# Och ett sista litet krav, eller i alla fall ett önskemål: Snälla, kan jag få ett mål på en hörna (det går ju att nicka under ribban åtminstone en gång den här säsongen...ingen kan ju komma och säga möjligheterna inte funnits!)

***

Till sist; Om inte alla har fattat det så är det allvar nu. På riktigt. På lördagseftermiddagen (eller på måndag om jag ska vara riktigt korrekt, när Norrby möter J-Södra på bortaplan) kan allt vara över när det gäller den sportsliga biten. Och då har vi det ekonomiska moraset kvar...

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

Ja, jäklar!

Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.

ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!