Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!