Trots mitt något burdusa utseende är jag en relativt känslig person. Det är egentligen ingenting att hymla om. Det händer då och då att det kommer en tår men det har mej veterligen aldrig inträffat på idrottsarenan förut. Möjligen i barndomen när någon yvig HIF-supporter kommit för nära på Olympias fullpackade gamla ståplatsläktare i Helsingborg. Den 25 oktober 2009, runt kvart i fyra på eftermiddagen, hände det emellertid. Plats: Jämtkraft Arena i Östersund. Vi plågas av förlorade arbetstillfällen, nedlagda skolor, inställda statliga satsningar m.m. Att då få stå i det otroliga folkhavet och via en kollektiv stående applåd hylla Östersunds Fotbollsklubbs sista fem minuter av säsongen var stort, mycket stort.

Detta ÖFK som av alla mer eller mindre sunt tänkande människor var uträknade inför dom avslutande omgångarna i div 1 norra hade än gång rests sig likt “Fågel Fenix” ur askan. Ock som man gjort det sen, ett spel fyllt av självförtroende och med en fast övertygelse om att det här skall vi greja. Fick efteråt möjligheten att trycka Mats “Fimpen” Palmqvist hand, “Fimpen” som med sin kompromisslösa “Liston Söderberg” attityd enligt min mening infört ett nytt kapitel i jämtländskt ledarskap, insikten om att ingenting är omöjligt. Detta utan tränarerfarenhet från någon högre nivå tidigare vad jag kan förstå.

Om man skall analysera sjäva matchen så var hemmalagets uppgift naturligtvis inte lätt. Att vinna på beställning kan stöka till både det ena och det andra. Samtliga elva på planen hade dock den här dagen bestämt sig och då brukar det bli bra i slutändan. Michael Tidser, jag hyllade honom i en tidigare krönika, dock inte som någon särskilt spektakulär lirare. Vilket kvalificerat “bullshit”, här bjuder han på mängder av tajmade och öppnande passningar, en känslig lobb i ribbans underkant och ett frisparksmål som var både urtjusigt och i det läget för matchen helt förlösande. Brittiska fotbollspelare har formats i ens undermedvetna via "Tips-Extra”. Nedhasade strumpor, lera upp till midjan och glimmande hörntänder i förvridna anleten. Unge Michael är nåt helt annat, läste att han trivts bra häruppe. För den höge potentantens skull, knyt upp honom inför nästa säsong.

En av dom stora i höst är definitivt också Jonas Svanberg. Var väl starkt ifrågasatt tidigt på säsongen men har allt eftersom visat hur viktig rutinen är när det bränner till. Var dessutom, inom parentes, väldigt tillmötesgående mot en grånad och av lilla anspråkslösa fotbollz utsänd skrivare gällande en svåråtkomlig laguppställning under en av dom tidiga träningsmatcherna.

Det går naturligtvis att räkna upp en stor del av truppen en sån här gång, alla har bidragit på sitt sätt. Petter Jakobsson blommar ut när han får löpa efter kanten. Lee Makel har väl tappat lite av magin från i fjol, kanske splittrad av sitt tränaransvar, men håller naturligtvis fortfarande hög klass och med sin blotta närvaro en rejäl tillgång. Ross Campbell tror jag på faktiskt på. Har varit lite “ärtbössa” framför mål, men med några timmar i gymmet varje vecka och med med sitt kvicka steg, sin teknik och spelintelligens hälsar jag honom personligen välkommen tillbaka. Om man skall framhålla någon ur det yngre, lokala gardet så blir det otvivelaktigt Robin Fryklund. Killen har verkligen vuxit in i div 1 kostymen. Defensivt snart i paritet med pappa Kent, kraftpaket i Ope IF en gång i tiden, men offensivt redan en klass bättre som jag ser det.

Inför kommande äventyr må ju ÖFK ha lagt en god grund i och med insatsen i höst. Potentiella sponsorer bör rimligen ha fått upp ögonen, dryga tretusen personer på ett bräde samlar man inte så ofta i dom här utmarkerna av Svea Rike. Hoppas som sagt att dom tre britterna ingår i någon ekonomisk ekvation som går att lösa och att Peter Andersson, “Fimpen” och Lee får möjlighet att tillsammans utveckla sin spelidé ytterligare. Då går det säkert att behålla en hel del nyvunna fans och skapa tillfällen för flera glädjetårar.

Mina farhågor om att Enköping skulle sätta krokben för ÖFK kom dessbättre på skam. Har ingen större kunskap om vilka i den uppländska spelartruppen som varit med i "hetluften", men skit samma, laget från Storsjön har på ett mer eller mindre mirakulöst sätt fixat ett utomordentligt utgångsläge för nytt kontrakt. All ängslighet från i våras verkar ha förbytts i en obotlig tro på det egna lagets förmåga att reda ut kniviga situationer.

Sett från min egen horisont till stor del på beroende på att man nu har ett lag som vill och vågar hålla i bollen. Det är en helt annan klass på mottagandet, förvaltandet och passningarna. Då hinner man också trycka upp manskapet och ta vara på dom så viktiga “andra-bollarna”. Dessutom, det blir ett tänk i dom bakre regionerna att inte rensa för rensandets egen skull utan med konstruktivitet och då skapas viktigt andrum i defensiven.

Martin Johansson och Lee Makel fungerar ju som hand i handske men har kompletterats med Michael Tidser, ingen spektakulär lirare men enligt mitt tycke väldigt viktig just med sina bollhållande egenskaper. Märker att jag låter nästan som dom riktiga taktiknördarna på den här sajten, men efter att ha bevittnat ett antal matcher på “Arenan” och lusläst direktrapporteringen från bortamamötena tycker jag mig märka en kvalite´ som jag inte sett sen inträdet i “nya” div 1.

Det här låter ju väldigt upprymt och vackert men fortfarande är ÖFK under nedflyttningsstrecket. I värsta fall måste ytterligare tre poäng bärgas mot Carlstad United och “it´s aint over until the fat lady sings”. Grundtryggheten enligt ovan är ju dock ovärderlig i en sån situation. Skulle förvåna mej mycket om Martin Johansson & co släpper den här möjligheten.

Hoppas också på ett rejält tryck på Jämtkraft-Arena med eller utan fritt inträde. Oavsett vad man tycker om ÖFK och hur den högsta staben runtomkring förvaltar sitt pund så tror jag det är oerhört viktigt med så bra fotboll som möjligt i närområdet. Nu finns chansen att i varje fall bibehålla nuvarande nivå och den är faktiskt inte dålig.

Dags att plocka bort rubriken “klang o jubel” från mitt senaste alster på fotbollz. Den gångna söndagen och måndagen var verkligen inte mycket att jubla åt om man tillhör rödsvarta ÖFK:s supporterskara. Egentligen gick ju allting åt helsike och ändå finns fortfarande möjligheten till fortsatt gemenskap i det relativa finrum som heter div 1 norra. Enligt alla förståsigpåare skall ju 30 poäng räcka, nuvarande 21 plus full pott i dom tre återstående, “lätt som en plätt“. Nu är ju önskedrömmar och verklighet för det mesta två helt skilda saker och om vi någorlunda nyktert analyserar förutsättningarna så kunde dom väl varit bättre.

Tror att tuvan som välter ÖFK-lasset blir Enköping. Ett till alla delar motiverat lag efter seger borta mot ett resignerat Skellefteå i nästa omgång, blir ingen lätt uppgift för östersundsgrabbarna i näst sista svängen. Syrianska Botkyrka och Carlstad United är helt överkomligt motstånd på “Arenan” men som sagt, Enköping borta känns alltför tufft. Det är inte längesen laget huserade i Allsvenskan, sen Superettan ett antal säsonger, brrr…….

Det är trist, speciellt efter den eufori man kände förra helgen. Den passningskvalité laget visade upp då har i varje fall inte jag upplevt så många gånger under ÖFK-historien. Det blir en grannlaga uppgift för herrar lagledning att lägga upp det taktiska mönstret i dom återstående fighterna. Matcherna måste ju vinnas, antingen spelar man väl ut motståndet eller kämpar ner det samma. Det förstnämnda kräver koncentration och det senare en stor portion jävlar anamma. Kanske en kombination av bägge sakerna.

Om nu , vilket Gud förbjude, div 1-äventyret skulle vara över för den här gången får man väl försöka se det positiva även i den situationen. Publikmässigt naturligtvis totalt ett bortfall men samtidigt med laget förankrat på den övre halvan i div 2 förhoppningsvis många spännande matcher. “Nördarna” vill ha kvalité men för en vanlig fotbolls-svensson kan dramatik mycket väl duga. En möjlighet också för dom lokala talangerna att visa upp sig i ett kanske mer anpassat sammanhang.

Apropå lokala talanger, ÖFK får ju ofta kritik för att inte ge dessa tillräckligt utrymme. Samtidigt, är det någon som håller sig uppdaterad så är det väl ordföranden Rolf Lohse. Alltsedan projektet startade 1996 har man åtskilliga gånger per säsong stött på mannen ute i verkligheten på dom lokala arenorna. Begriper egentligen inte varför denne västkustbo från födseln, väljer att viga sin fritid åt den skärseld som det innebär att leda ÖFK istället för att sitta på någon kobbe, käka räkor o dricka vitt vin…..

Ibland är det roligt att vara idrottsfantast. Att få uppleva dom där speciella ögonblicken när det som sker framför en sätter sig i varenda litet uns av kroppen. Ett sånt tillfälle utspelades på Jämtkraft Arena på söndagseftermiddagen. Kombattanter Östersunds Fotbollsklubb och gästande Valsta Syrianska IK från Märsta utanför Stockholm. I potten; för ÖFK chans till fortsatt dans på den slaka linan för nytt division 1 kontrakt och för gästerna att hänga på i toppstriden. Man blir lätt lyrisk en sån här gång men frågan är om inte ÖFK gjorde en av sina bättre matcher under sin relativt korta historia. 1-0 (0-0) mot ett bevisligen svårslaget motstånd i en typ av “vinna eller försvinna” -fight inger respekt.

Det var med blandade känslor man bänkade sig i den isande snålblåsten på “Arenan”, skulle det här vara dagen då de rödsvarta jämtlandshjältarna tackade adjö till det nationella finrummet för den här gången? Brukar likt en travfantast komma i god tid och ÖFK:s “provstarter” såg dock lovande ut. Man peppade varann i dom olika uppvärmningsmomenten och någonting verkade vara på gång. Lite överraskande med uppställningen 3-5-2 med oldtimern Jonas Svanberg tillsammans med dom ordinarie mittbackarna.

Tycker att det här var ÖFK:s match från början till slut och man satt och funderade på hur laget kunnat hamna i den här prekära tabellsituationen. Nu fanns passningsspelet, fantasin, tekniska nummer och aggressiviteten. Jonas Svanberg dirigerade trebackslinjen med den äran, Martin Johansson fanns överallt på mittplan och längst fram briljerade Ante Björkebaum med sulfinter i bästa Zlatan-stil. Ett välförtjänt och bejublat mål också en kvart före full tid genom inhopparen Robin Bergman, osjälviskt framspelad av lille Ross Campbell.

Valsta Syrianska hade en bra period i slutet av första då ÖFK kom lite i otakt efter skadan på innerbacken Tim Andersson, även inledningen i andra i gästernas favör men en tjusig benparad av en allt mer övertygande Lennart Sandahl avvärjde gästernas farligaste möjlighet. Läste på Valstas hemsida om fyra sjukanmälningar vid avfärden till Jämtland, detta tycker jag på intet vis förringar jämtarnas insats, man har ju fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar tidigare.

Att importerna har en del i uppryckningen i höst går väl inte komma ifrån. Det finns en passningskvalité genom hela laget och nu börjar även ifrågasatte Ross Campbell leverera. Missade visserligen några bra lägen men har fin spelförståelse och framspelningen till Robin Bergman vid målet var kylig. Det är lång väg att vandra fortfarande innan kontraktet är i hamn men ett bra självförtroende kan försätta berg och den varan borde ÖFK ha tillskansat sig nu. Härligt engagemang också på läktarna, viktigt för fortsättningen.

Har av olika anledningar nyligen besökt dom sydligare delarna av vårt land och passade då naturligtvis även på att gästa barndomsstaden Helsingborg. Försöker då också givetvis tajma in ett besök på Olympia för att njuta av Sveriges bästa fotbollslag eller varför inte världens....... Jag talar alltså om Helsingborgs IF, rödblå "Heååjeff" för att citera det lokala uttalet. Hade bespetsat mej på en rejäl och spännande holmgång mot gästande Gais,med viktiga poäng både för toppen och botten på spel.

Nära 10 000 på läktarna, fint väder och en härligt grön äkta gräsmatta. Tyvärr förstörde en man vid namn Åke Andréasson, Stenungsund, festen. Har själv tjugo vid det här laget förhoppningsvis preskriberade år som domare och har aldrig, vad jag kan minnas, offentligt kastat mej på någon av dom forna kollegorna. Kanske var det för att laget i hjärtat, HIF, drabbades. Kanske är min egen "karriär" så långt bortom minnenas horisont att man återigen ställer sig i domarpöbeln?

Hade denna gång lyckats få plåtar till mej och sambon på huvudläktaren, strax ovanför spelaringången och buade i likhet med omgivningen ut Åke Andreasson efter noter efteråt. Det gavs och togs direkt i matchen och Andréasson ville sätta nån sorts nivå och varnade HIF:s tuffing på mittfältet, islänningen Olafur Skulasson för en ren skitsak. När sen nämnde Skulasson verkligen begår ett regelbrott med en helt korrekt varning och därmed utvisning som följd är naturligtvis det hela igång. HIF med 10 man efter en knapp kvart och ett fruktansvärt oväsen på Olympia. En smått chockad sambo kröp ihop i stolen och trodde inte sina öron eller ögon, detta var något helt annat än vad 600-700 "surjamtar" kan prestera på "Arenan".

Totalt nio varningar och ytterligare en HIF-utvisning en kvart före slut på en övertänd Erik Sundin. Inte ett spår av "sunt förnuft", "låta udda vara jämnt" eller något annat ur den vanliga domarpsykologin. Bara en tanke att till varje pris spela en huvudroll "to the bitter end". Man blir frustrerad och förbannad. Killar som dömer på den här nivån mäter man från en helt annan måttstock än dom som springer in på Åkreäng eller Offerdalshägna. Moderna tiders personundersökning "Google" gav också vid handen att nämnde Andréasson varit i liknande blåsväder förr och då ställs naturligtvis frågan, vad gör han på en allsvensk arena?

Har funderat en hel del på det här efter hemkomsten. Är det den infernaliska kärleken till HIF som förblindar omdömet eller har den moderne domaren en mer central roll med sina hörlurar och allt vad det är. Försökte själv som rättskipare leva efter Marcus Wallenbergs berömda devis "att verka men inte synas", är det något som i vår alltmer personfixerade värld är på väg att sopas under mattan i domarkåren? Fick häromdagen en bekräftelse på att den här spalten faktiskt har en läsekrets via en välskriven vädjan om att ta upp liknande tankegångar fast då gällande lokala fotbollen. "Ryggdunkningar, arrogans och självgodhet" menade skribenten som dock inte drog alla över samma kam.

För övrigt är det extra kul för närvarande att vara ÖFK-supporter tycker jag. Blir mer och mer övertygad om att laget grejar en ny div 1-biljett även om konkurrenterna runt nedre strecket också börjat röra på sig. Det verkar finnas en defensiv stabilitet och det är ju grunden för en lyckosam offensiv. Kul också med funderingarna runt en organiserad supporterklubb. Har man varit på större arenor inser man snart vad en sån betyder. Kalla er bara inte för Lohsers........