Så var då premiären för vårt kära ÖFK avklarad. Fick ju möjlighet att följa evenemanget via webb-TV. Fin service egentligen när det handlar om landets tredje division. Sen finns det väl en del i övrigt att önska beträffande innehållet och kvalitén på sändningen. Hostar man upp en knapp femtiolapp har man ju en del förväntningar. Att kommentatorn, som senare visade sig vara både vältalig och fotbollskunnig, kallade ÖFK:s tränare för KG Björklund ingav ju dock inga större förhoppningar på förhand. Att denne också rekryterats från dom egna funktionärsleden och helt plötsligt mitt i sändningen befanns samspråka med någon kollega om praktiska ting rörande klubben var väl egentligen bara charmigt.

Det är ju lite jobbigt att följa ett evenemang via endast en kamera och vem eller vilka som är inblandade i situationer vid den bortre långsidan är ju inte lätt att ta till sig. Inledningsvis också en hel del avbrott och “stillbilder” men bättre på den fronten efterhand. Men som sagt, ett bra initiativ och får sändningarna tittare och arrangören därmed lite bättre ekonomi undanröjs säkert en hel del barnsjukdomar.

För att återgå till själva matchen så måste jag erkänna att ÖFK:s insats för min egen del var som norskarna säger, en liten “skuffelse”. Återigen bevisas tesen om att teori och praktik inte alltid går hand i hand, det är på planen sakerna avgörs och förhandsspekulationer kan vara av noll och intet värde. Nu kommer säkert Vasalund att ställa till det för många lag. Man har ju enligt uppgift till stora delar ny uppsättning, rekryterad från dom egna leden, och det har visat sig många gånger att grabbar som svetsats ihop under många år kan välta tunga lass. Där har 08-området en klar fördel med sin befolkningskoncentration.

Tror säkert att ÖFK när man trimmat ihop sin maskin visar upp en betydligt effektivare sida av sitt kunnande. Man har i den här matchen ett betydande bollinnehav, något som inte alltid varit förekommande tidigare säsonger, i varje fall inte under våromgången. Nye Olle Hallström kompletterade Bobo Sollander fint i mittförsvaret och kan förhoppningsvis undanröja dom tvivel som funnits på den lagdelen. Ny övertygande insats också i mål av Alexander Hysén, känns tryggt på målvaktsfronten den här säsongen.

Lee Makel tror jag hittar sin normala standard sen premiären är avklarad. Spelande tränare är en väldigt “split” situation. Övriga britter blandade och gav, Marvin Williams i en något oväntad roll som grovjobbare över hela planen. Hoppas att laget i fortsättningen får råd att använda honom för mer offensiva uppgifter. Richard Offiong

försvann efter en lovande inledning och Joe Holt vill och är delaktig i mycket, får säkert ut mer vad det lider. Hoppas också att Jonathon Routledge snart kommer i speldugligt skick igen.

Förhoppningsvis kan Jämtkraft -Arena bli en samlingsplats kommande lördag. Även om det inte är det “rätta” Hammarby som står för motståndet kan det bli en kul tillställning. Den magiska avslutningen i höstas visade att intresset för fotboll i dom här bygderna inte alls är oävet. Och en intressant topp generar alltid välkommen bredd!!

Är ingen speciellt försäsongsorienterad fotbollssupporter. Det var många år sen man stod och frös i ÖP-hallen, fotbollens energi ligger för min del i tävlingsmatcherna. Ett undantag dock i går kväll när Östersunds Fotbollsklubb för första gången luftade sina nya brittiska importer mot gästande Sollefteå, ångermanlänningarna med ett lag på tydlig uppgång. Intresset delades också av cirka 400 lika nyfikna, en imponerande och för ÖFK-staben säkert också glädjande siffra. Fint väder dessutom med en slösande kvällssol i varje fall under en stor del av matchen.

Vem f-n är Henrik Larsson? Helsingborgs IF i topp i allsvenskan efter tre raka segrar, nu senast i går kväll mot seriefavoriten IFK Göteborg. Ett IFK som man helt enkelt åt upp, med hull och hår. Har ju hittat det här med webb-sändningar från allsvenskan och följde matchen s.a.s. från första parkett i min ordningsmässigt smått havererade kontorsavdelning. Eftersom man supportat “di röe” sen barnsben är det inte utan att det svävas lite på moln just nu. Saker och ting kan ju förändras snabbt men varför inte njuta fullt ut så länge det varar.

Många proffstyckare har ju betecknat "Henkes" flykt som om inte en katastrof så i alla fall ett budskap om klart sämre tider, nu visar det sig som så många gånger förr att andra spelare träder fram. Rasmus Jönsson t.ex. Grabben ser ju egentligen inte ut som en fotbollsspelare, lång och smal och till synes helt utan koordination i den taniga kroppen. Men ack vad man bedrar sig, förutom en enorm näsa för målchanser också utrustad med ett spelsinne som mycket väl hittills ersatt Henrik Larssons smartness. Fungerar också utmärkt ihop med anfallskollegan Erik Sundin som också växt i takt med ett större ansvar.

Detta lite kanske “off the record” men som sagt, glädjen för en gammal nordväst-skåning går inte att ta miste på. Om man skall förflytta sig knappa 100 mil norrut och med några enkla rader kommentera det fotbollsmässiga skeendet i Östersund så är det ju för egen del Östersunds Fotbollsklubbs nya lagbygge inför ett nytt år i division 1. Först och främst att Lee Makel kommer tillbaka för ännu en säsong är naturligtvis glädjande. Tyder på att skotten gillar staden, klubben och det engagemang som finns runt omkring. Sen att ytterligare fyra britter ansluter i början av april är ju oerhört spännande.

Nu är det ju inte på pappret matcherna avgörs men infrias alla förhoppningar skapar det ju ett intresse. Folk vill se underhållning, spännande tillställningar och kan ÖFK skaka lagen i toppen tror jag att det blir hög stämning på JK-Arena. Förhoppningsvis får en och annan knatte också upp ögonen för vår sport och bidrar därmed till bredd och återväxt. Sen är det alltid diskussioner om kontinuitet och långsiktigt tänkande. ÖFK:s mål är "Superettan" och om alla gudar är på humör så visst kan väl det ske.

Men att sen etablera sig där tror jag är en utopi på dom här breddgraderna, vare sig man har kontinuitet eller tillfällig spetskompetens. I det långa loppet är det “Mammons” lagar som gäller och där har det norrländska inlandet en hel del att jobba emot. Var själv på 70-talet med om att via överskottet från “Furuparken” dansa upp Ope IF i näst högsta serien. När intäkterna från “Furan” sinade tappade laget kvalité och dalade i seriesystemet.

Sen skall det också bli spännande att följa utvecklingen i div 3. Vad betyder Kalle Björklunds inträde i IFK, Björn Hambergs “go for it” profil för Frösön, Opes talang och sist men inte minst Stuguns välförtjänta promovering? Laget var alldeles för bra för att åka ur för två år sen. Spännande var ordet.

GLAD PÅSK!!!

Efter en ovanligt kall och snörik vinter börjar det så smått närma sig för vår idrott fotboll på allvar. Allsvenskan kör igång till helgen, lite knepigt för en annan när man tittar ut genom fönstret men med konstgräs, värmeslingor och inte alltför nogräknade planskötare går det mesta att fixa nuförtiden. ÖFK har förlagt delar av sina förberedelser till Skottland, läste nyss ett härligt upplevelsedokument från målisen Lennart Sandahl. Andan verkar god i laget vilket ju är en av grundförutsättningarna för ett lyckat slutresultat. Kan man sen hitta nåt eller några potentiella nyförvärv där borta så är ju inte det fel heller.

Om jag eventuellt har nåt av värde att tillföra i skrivarbranschen så ligger väl det i rena matchreferat och kommentarer. Det är väldigt skoj att få analysera matcher utifrån sina helt egna upplevelser. Har ju fuskat på dom flesta områden inom sporten under det här relativt långa livet och det är många gånger en skön resurs att ösa ur. Sen är man väl inte helt nöjd med slutresultatet alla gånger men som Ralf Edström en gång myntade: “En gör så gött en kan”.

Vinterhalvåret är ju inte direkt någon adrenalinhöjare sett ur ett fotbollsperspektiv för oss som försöker sätta nåt på pränt på fotbollz. Att hoppa över skaklarna och blanda in annan idrott, med ledningens goda minne, känns därför ibland lockande. Har haft som princip att i så liten utsträckning som möjligt kommentera läsekretsens egna åsikter om vad man åstadkommit, smaken är ju som den berömda bakdelen d.v.s. delad och det är bättre om eventuell debatt förs ute i stugorna.

Men att bli kallad reaktionär känns ju lite knepigt när man i hela sitt liv hållit till på den andra kanten. Dessutom, dom åsikter jag förmedlade i det speciella fallet var ju inte direkt några kioskvältare utan sådant som diskuterades rätt flitigt. Rådet att starta en blogg på annat håll kan ju faktiskt vara en idé. Det finns mycket man reagerar på och ibland är det skönt att få “skriva av sig” utan att för den skull riskera att snurra för långt från ämnet. Därmed tar vinjetten ett break fram till att bollarna börjar rulla på allvar.

Det här är ju som någon i bland påpekat för mej en fotbollssajt men som gammal “hobbymurvel” med fortsatt tillgång till datortangenter och ett offentligt forum så kliar det i fingrarna när när det finns saker och ting att tycka till om. Som idrottsfantast missar man ju inte en OS-sändning, i varje fall inte dom så går på något så när anständiga TV-tider. Resultaten hittills har väl varit som man säger “ömsom vin och ömsom vatten”. Kul för Kalla o Ferry, två helylleidrottare direkt från det svenska folkhemmet.

Mindre lustigt i går kväll, svensk tid för Helena Jonsson. Helgum-tjejen har inte funnit sig till rätta i dom kanadensiska bergen och orsaken till det kan man ju bara spekulera i. Hennes stora styrka har ju varit att kunna koppla bort allt runt omkring oavsett tävlingssammanhang. Denna gång verkar hon inte ha bara bössan på ryggen utan även en säck fylld av psykologiska trauman.

Min fasta övertygelse är att lösningen på hennes problem finns här hemma i Östersund, sambon och skidskyttekollegan David Ekholm. Dennes resultat renderade inte i en OS-resa, helt riktigt naturligtvis men samtidigt, tror jag, en känslomässig katastrof för Helena som under en följd av år haft David i sin närhet. Detta kan låta aningen patetiskt men ingen människa är den andra lik och alla har vi våra uppfattningar om trygghet. Vi behöver vår “snuttefilt” även om få vågar stå för det.

Anja Pärson, måste erkänna att jag trots hennes enorma framgångar haft svårt att ta henne till mitt hjärta. Hon har liksom varit lite osvensk, kaxig och ofta sett saker och ting “von oben”. I går kväll förändrades dock min bild en hel del. Tårarna som rann på Anjas kinder under blomstercermonin sedan bronset säkrats i superkombinationen var ett stort idrottsögonblick i TV-soffan. En för mej helt helt ny värme och entusiasm i ögonen efter en enorm prestation med tanke på omständigheterna.

Bara att stå igen i samma backe, ett nytt störtlopp i oerhörd konkurrens plus ett nervigt slalomåk. Anja hade egentligen inget mer att bevisa, kunde lika väl ha åkt hem till Monaco, lagt av eller laddat för nästa säsong. Vet inte om det funnits kvinnliga vikingar, om inte så presenterade sig en i Whistler Mountain, Canada den 18 februari 2010