Som alla vet gjorde ägaren till våra lokaltidningar i höstas lite revolution gällande sin idrottsrapportering. Man slog ihop redaktionerna, flyttade lite folk ut i environgerna och dammade av några. Detta naturligtvis för att spara pengar. Helt plötsligt fanns sju-åtta proffs från dom egna salongerna tillgängliga för arbetet ute på fältet och kostsamma frilansare kunde begränsas till ett minimum. Ur ren, krass företagssynpunkt naturligtvis en femetta men frågan är om det inte långsiktigt är att bita sig själv i svansen? Hur roligt har det varit att i vinter t.ex. läsa samma basketreferat två gånger?

Herrar sportchefer på dom bägge tidningarna har visserligen lite egna vinklingar ibland runt matcherna men huvudreferatet är ju alltid detsamma. Sportcheferna ja, dom har säkert ett uppdrag uppifrån att försöka hitta andra infallsvinklar och kanske locka nya läsare. Men det är, tycker jag, ofta en provocerande touch och man vill locka till debatt i stället för att som tidigare kommentera idrottsliga skeenden. Har vi inte nog av elände och konfrontation ändå? Kan inte idrotten få vara en fristad och en möjlighet till lite omväxling i den dagliga kampen för brödfödan?

Nu "kackar" han i eget bo säger säkert någon eftersom jag själv frilansat för en av tidningarna sen början av sjuttiotalet och det är klart, det känns en hel del i hjärtat. Speciellt under brevbäraråren var den intellektuella stimulans som skrivandet gav viktig. Inget ont om brevbärare som i ur och skur gör en stor samhällsinsats men den största intellektuella utmaningen var att försöka räkna ut vilket pålägg sambon hade lagt på lunchmackorna. Ibland rusade man ut och hämtade in tidningen i nattskjortan för att se om nån klåfingrig redigerare hade sabbat nån klurig formulering.

Det innebar också många utmaningar, speciellt motorsport är inte direkt min grej. Tillhör gänget som får svår migrän när vi ser en skruvmejsel men hade fina upplevelser både med moto-cross och isracing.
Nåväl, nu knackar "Kung Fotboll" på porten och gubben får ju trots allt nästa år möjlighet att både mata duvor och spela boule........

Lyfter åter "Hammaren" för några rader och fortsätter mitt botaniserande i den mänskliga verkligheten med i huvudsak idrottsliga förtecken. Sedan senast har ett litet "break" i Thailand på dryga 14 dagar timat. En härlig tid i ett fantastiskt land med sitt klimat, sina människor, sin natur och tyvärr alltför goda mat. Allt funkade enligt planerna fram till hemresan då en elak infektion infann sig på flygplatsen i Phuket och inte blev den bättre av ett dygnslångt uppehåll i Islamabad (Pakistan). Ursprungligen en s.k. teknisk mellanlandning men på grund av krångel med planet vid avfärd blev det ytterligare 19 timmar i transithallen. Ingen skugga över personalen där som gjorde sitt yttersta för att vistelsen skulle fungera. Men trots allt, det har hänt en del i Pakistan under senare år vilket avspeglades även på flygplatsen och det var många djupa suckar som drogs vid avfärden med den nyrekvirerade maskinen.

Någon fotboll såg man inte skymten av i Thailand, däremot gavs möjlighet att bevista Thai-boxning. Nån sade att det var uppvisning men sex knock-outs av nio möjliga tydde på nåt helt annat. Lite "gladiator"-stämpel över det hela där speciellt två killar i nedre tonåren bankade på varann tills en låg raklång. Den här formen av boxning med ideliga "kicks" skapar en del obalans och därmed fritt fram för ogarderade fullträffar. En blandad upplevelse rent känslomässigt men intressant att se lokalbefolkningens engagemang.

På hemmafronten är ju "Världscupen" i utförsåkning i full gång i Åre och vi lyfter på hatten för norrmannen Aksel Lund Svindal. En dramatisk avgörande slalomtävling tog slut direkt då österrikaren Benni Raich oväntat grenslade och febrige Lund Svindals två poäng till godo räckte för den sammanlagda cupen. Kul för Aksel som med sitt chosefria uppträdande i alla sammanhang är en prydnad för idrotten. För svensk del är det väl frågan om inte sista kapitlet börjar skrivas i sagan om Anja Persson. Anjas storhet i yngre dar var väl just hennes förmåga att ge "järnet" oavsett omständigheterna. Nu är backen, underlaget, vädret, skidorna och knäna städigt i focus. Om man enligt hennes egen utsago är i bättre form än nånsin-varför inte bara "köra"??

För att lugna alla "fundamentalister" här på sajten kommer en liten lokal fotbollsavslutning. Har tidigare skrivit om ÖFK:s problem med kontinuiteten inför varje säsong. I år verkar det dock något bättre på den fronten men fortfarande finns exempel på spelare vars målsättning med sin sport varierar säsong för säsong. Det är tufft att bedriva idrott på ÖFK:s nivå ute i obygderna jämfört med konkurrenterna i exempelvis Mälar-dalen och kanske är det ett olösligt dilemma i glesbygden. En som jag dock personligen kommer att sakna i den röd-svarta dressen är Per Magnusson. Tyckte Per kom tillbaks som en helt ny spelare efter åren söderut. Man kan väl inte säga att han dominerade sin högerkant men skapade ett lugn genom sin förmåga att våga "hålla i bollen". Just den egenskapen tycker jag är oerhört viktig för ett lag på nedre halvan. Man hinner samla ihop sig, flytta fram positionerna eller "döda" tid.

Framtiden får väl utvisa vad IFK:s nysatsning ger för utvecklingen av fotbolls-jämtland. Kan bara önska lycka till efter många fina stunder genom åren från Sven Stockzell till Alexander Sjöberg i "träsmakstemplet" ovanför Jamtli och säkert blir det några till kommande säsong.

Trist med problemen ute på Lövsta aktivitets-center men med tanke på den betydelse som en dylik anläggning har i vårt klimat så borde alla goda krafter samlas för att röja problemen ur vägen. Vid alla besök under förra säsongen så bedrevs en imponerande verksamhet för alla åldrar på dom härligt gröna ytorna.

Det är nu några dagar sedan Ingemar Johansson gick ur tiden. Vi som har varit med ett tag minns den där tidiga sommarmorronen 1959 när Ingos arm höjdes och Floyd blivit totalt utmanövrerad. En nästan overklig känsla, en svensk tungviktare världsmästare i världens mest ensamma sport. Ingemar är enligt mitt förmenade Sveriges störste idrottsman genom tiderna vilket inte minst den massiva mediauppslutningen runt dödsfallet visar. På Ingemars tid var tungviktsboxningen stor, vi grabbar köpte "Rekordmagasinet" och slukade allt om pugilisterna. Rocky Marciano, Archie Moore med flera var idoler och helt plötligt fanns Ingemar Johansson från Sverige i det sällskapet.Till skillnad mot i dag fanns det bara en organisation runt matcherna och mästaren korades via "the man who beat the man".

Personligen överskuggar naturligtvis fotbollen allt men på klar silverplats finns boxningen. Egentligen den ultimata sporten, hos en riktigt bra boxare finns alla ingredienserna: talang, teknik, styrka, mod och hårda fighter där knock-out är en ingrediens, men samtidigt under väldigt sportsliga former. Man bugar för ett domslut och omfamnar varandra efteråt. Minns dom häftiga "galorna" i Tennishallen här i stan på 60-talet med Veit Burman och Sven Lundstedt som förgrundsfigurer med legendariske Curre Andersson som domare i nästan alla matcher. Curre också under många år rättskipare i fotboll med ett särdeles gott förhållande till spelarna. Curre som jag också fick förmånen att träffa i egenskap av underhållare under hans sista år då han vistades på "Jonsagården". En stor idrottsprofil och en härlig domarkollega.

Som sport har boxningen tyvärr gått i lite fel riktning. Amatörvarianten håller väl ställningarna även om det nya poängsystemet som används i OS bl.a. inte tilltalar mej. "Väderkvarnarna" får för stort utrymme på bekostnad av den mer tekniska stilen. Proffsboxning har tyvärr utvecklats till en avart och som alltid när pengar får för stor betydelse blir det på bekostnad av det sportsliga värdet. Det finns ett halvdussin "världsmästare" i varje viktklass och en hel del skumrask bakom många matcher. Mediautrymmet har också blivit mer begränsat genom alla former av kick-boxning som poppat upp. Kortare matcher i högt tempo men enligt mitt förmenade är det betydligt råare varianter.

Men, för att återgå till Ingemar Johansson, vilken status har han bland läsarna här på sajten? För mej är han dock den störste men jag kanske är ett barn av min tid. Glömmer i alla fall aldrig heller förlusten av bältet i returen mot Floyd i "Polo Grounds" New York, året efter inför 31000 åskådare. När USA-korrespondenten Arne Thorén med bruten stämma i radion förmedlade:
-Ingemar är utslagen.

Han var ju oövervinnlig.

"Brödrafolkens väl" var en gång kung Oscar II:s valspråk innan unionsupplösningen 1905. Vi är väl fortfarande ett brödrafolk till Norge även om den idrottsliga konkurrensen ibland inte påminner så mycket om syskonkärlek. Petter Northug t.ex. är ju inte så populär bland dom svenska konkurrenterna i skid-sprint.

Är ju sedan drygt 30 år sambo med en kvinna från "andra sidan kölen" och har därmed gjort åtskilliga besök hos hennes släktingar och fått en god inblick i norsk idrott från deras egen utgångspunkt. Bl.a. en svåger i en ort nedanför Röros känner jag stor samhörighet med. Vi har ungefär samma intressen: idrott, musik och världen i det stora perspektivet. Vi skiljer oss dock på en punkt, han är väldigt händig och har till stor del själv renoverat och byggt ut sitt hus. Själv får jag svår migrän så fort jag ser en hammare. Har dock för en hel del år sen tillverkat en kompostlåda som jag med stolthet ibland betraktar. Den börjar dock tyvärr bli angripen av "tidens tand" då materialet av ren okunskap inte var impregnerat.

Gjorde för några veckor sen ett besök därstäders och parkerade ett par dar framför "Fjernsynet" (TV) med "Sportslördag" respektive "Sportsöndag". Snacka om vår "Vinterstudio" men här fanns allt och lite till. Den märkliga sporten "Nordisk kombination" med skidor och backhoppning, EM på skridskor från Herenveen och skidflygning från nån ort nere i Europa. Kulm i Österrike tror jag visst att det var. En blågul skrinnare, Johan Röjler, höjde intresset en aning bland "rundetider" och allmänt stort engagemang bland dom norska kommentatorerna. En reflexion, så fort en norsk man eller kvinna inte är på "pallen" så är det en "skuffelse" (besvikelse). Snacka om självförtroende och förväntningar. Och vilken uppställning från supportrarna: flaggor, vikingahjälmar, en o annan "dram" (stärkande dryck) och hela köret.

Undrar förresten varför "snorsporterna" är så poulära? Förmodligen finns det en kulturell förklaring. Man går "på tur", och så fort gränsen är passerad ser man direkt cyklister, joggare eller skidåkare i betydligt större omfattning. Dom individuella sporterna, speciellt vintertid, har status i Norge. Vi är bättre i lagidrotter även om Sverige fick stryk av broderlandet i handboll just den där helgen till svågerns stora förnöjelse. Är vi lite latare eller trivs vi när vi får fördela ansvaret?

"Vinterstudion" slår dock den norska motsvarigheten med hästlängder. Suveräne "Popsen" (vem är Peter Jihde?), med sina gäster och underbara intervjuteknik. I Norge,en kvinna utan tillstymmelse till leende som slussade mellan dom olika inslagen av formatet "korvstoppning". Bl.a. visades 74 (!) startande i ett slalomåk bara för att just en norrman hade nummer 74.

Nåväl, här kanske skymtar lite avundsjuka från skrivaren över allla norska medaljer jämt och ständigt, dom är ju välförtjänta trots allt. Och det är ett trevligt folk med barnasinnet kvar vilket gör gemenskapen lättsam. Avslutar med en liten sannsaga med anknytning just till dom här släktingarna:

I början av vårt förhållande skulle jag ut och presenteras i Norge. En ruggig höstkväll kom vi dit. Många ord har sammma bestydelse både här och där, dock icke "pejs" som är ett norskt ord för "öppen spis". Här i Jämtland är det nåt vi killar tar fram när vi blir kissnödiga. Vi hade knappt hunnit innanför dörren förrän systern ystert utropade: "Nå skall vi sätte lite fart på pejsen........"