Vill först och främst önska alla läsare av fotbollz en god fortsättning på det nya året förutsatt att någon till äventyrs tittar in på den här spalten. Det är ju av förklarliga skäl, för att använda en populär nysvensk beteckning, "Silly season" och lite stiltje med den aktiva fotbollen. Bra då att debatten fortfarande frodas på olika forum här på sajten.

Har i tidigare inlägg propagerat för sammanhållningens betydelse för att nå riktigt långt. Att alla, och jag menar verkligen alla, ställer upp för det koncept som en gång skapats för att nå om inte eliten så i alla fall nosa på den. Dom flesta samlas på "Arenan" under säsongen och verkar jubla över rödsvarta framgångar men en del räds samtidigt inte för att vid första bästa tillfälle sticka kniven i hela projektet. Dom två i toppen får verkligen sina fiskar varma och säga vad man vill om dessa herrar men dom verkar enligt min mening i alla fall få saker o ting gjorda.

Spelarna verkar trivas med föreningen och med varandra peronifierat inte minst av dom tre som reste till Skottland och hälsade på Lee Makel o Craig Dean. Provspelare har vad det verkar bara gott att säga om förhållandena och en duktig stab har skapats runt laget. Alla häromkring vill väl se så bra fotboll som möjligt och i den tid vi lever nu så är det ÖFK som kan leverera den. Dessutom på en arena av bästa märke.

Vi måste inse att det inte längre är Hofvallen eller Torvallen som är medelpunkten utan för framtiden viktiga komplement. Klubbkänsla är nånting i grunden väldigt fint men den får aldrig stå i vägen för utveckling, då skapar den bara avundsjuka och missunsamhet. Har aldrig sjäv varit speciellt svag för "Blåvitt" men under UEFA-cup äventyren höll man i TV-fåtöljen så knogarna vitnade. Samma gäller också "Giffarna" även om det är "Klyktattarland" eftersom det är där vi ser elitfotboll nästgårds.

Detta kan kanske låta som en "partsinlaga" men jag känner inte mer för ÖFK än för IFK, Ope eller Frösön för att ta dom lokalt närmaste i divisionerna. Dessutom, i egenskap av "amatörmurvel" (om Gud och Sportbyrån/Lasse Björklund vill) är ju neutraliteten en hederssak. Däremot blir jag, en genuin fotbollsälskare, som sagt uppriktigt vemodig inombords över all splittring som kanske i slutändan renderar i att vi tappar platsen i div I och därmed tillgång till den relativt högklassiga fotboll som spelas där.

Allting skall granskas och det fria ordet är grunden i vår demokrati men jag vill som avslutning använda Liverpool-legendaren Bill Shankleys slitna ord:
"Fotboll handlar inte om liv eller död, det är mycket viktigare än så."

2008 börjar lida mot sitt slut, många känner sig manade att resumera så även skrivaren i denna spalt. Eftersom det är fotboll som det handlar om här på sajten kommer det att handla om den fascinerande leken med "trasan" även om säsongsavslutningen är ett par månader bort.

På det lokala planet gjorde väl ÖFK vad man förväntat sig även om Kalle Björklunds inträde i den norrländska fjällvärlden kanske hade ingjutit större förhoppningar hos någon. Nu blev säsongen aningen turbulent med spelare som åkte ut och in i laget men ett embryo till ett stabilt div 1-lag tycker jag man kan skönja. Sen blir väl drömmen om "Superettan" inte just mer än en dröm. Det spelar ingen roll hur mycket det tränas, vi har inte den bredden, dom pengarna eller det klimatet som gör att dom nödvändiga tillskotten kommer hit. Håller sen inte det här resonemanget i slutändan skulle ingen bli gladare än jag. Kan vi häruppe hänga med i toppen av div 1, konservera det nyvunna publikintresset och skapa stämning på härliga JK-Arena, tror jag det räcker långt.

"Lite av en kulturkrock alltså i Stugun. Hemmalaget med en fotboll sprungen ur dom djupa jämtländska skogarna. Hårt arbete, tuffa närkamper och där bollbehandling närmast är ett hindrande moment mot ett Ytterhogdal med raka motsatsen."

En kärleksförklaring egentligen som dock mottogs aningen surt i det gulsvarta lägret. Tyvärr saknade östjämtarna "flytet". Nästan samtliga förluster med uddamålet men som en f.d. Hammarby-tränare och gammal "järnkamin", Tommy Davidsson, sa när jag intervjuade honom efter en cupmatch på häruppe:
-I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet.
Detta på grund av Hammarbys måltorka i allsvenskan vid den tidpunkten. Synnerligen tänkvärt.

Apropå tränare, hittade en ny favorit i Marcus Brügge, avgående i Stugun och en sansad man med distans till sin idrott i både med och motgång. K/D:s respass var väl mer naturligt. Tunn trupp, oro i tränarledet och ödsligt på läktaren. Men dom gröna kommer igen som alltid, även här finns en hel del entusiaster i föreningen. Alsen gick andra vägen och skall bli spännande att följa i trean.Verkar finnas ett härligt intresse i bygden, det kan gå bra första året på ren inspiration och en del lär väl också hänga på hur kul viktige Jon Persson tycker det är att vara tillbaka i hetluften.

Damfotbollen i länet har lyft sig ett snäpp enligt min mening. Många duktiga tränare och ledare runt lagen med Henric Lundqvist i Frösön som min specielle favorit. Omstridde "Henka" har gått en lite ovanlig väg från hockeyn till fotbollen och levererar ett lite annorlunda ledarskap. Motivation slår klass heter det och "Henka" verkar ha hittat nyckeln till just motivation. En upplevelse i sig att ta del av hans coachning från sidan där det mentala peppandet hela tiden går hand i hand med dom taktiska greppen.

Jag sparar det bästa till sist: fotbollz. Hittade sajten sen jag läst några rader i nån av ortstidningarna. Knackade ner några berömmande ord och kontaktades av initiativtagaren och eldsjälen Haldo Jonsson som var på jakt efter skribenter som så att säga varit med förr. Några krönikor, en del ÖFK-reportage och annat smått o gott och nu också en egen liten hörna. Vet inte om det är Haldos brist på omdöme men det är i alla fall väldigt kul att få ta ut svängarna ibland. Följer också vad som skrivs av andra skribenter, speciellt i forumet där det är högt i tak och därmed intressant. Experter och mer vardagligt kunniga, namngivna och anonyma, lokala och utifrån, allt blir en bra mix.

Vill också passa på att önska alla fotbollsälskare och även Er som ännu inte insett tjusningen en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Hasse Thor

Hade en 20-årig "karriär" som fotbollsdomare, egentligen en minnesvärd period i livet. Naturligtvis fanns drömmen om att en dag med pipan i högsta hugg få rusa in på "Råsunda" eller nån annan arena av den digniteten och drömmen levde kvar kanske fem-sex år.

Det var inte lätt i början, min av naturen blyga framtoning passade inte riktigt ihop med uppdraget i sig. Dessutom, starten kunde ha varit bättre. Fick ett linjemannajobb eller assisterande som det heter numera, tillsamman med lika färske kollegan Lasse "Proppen" Jönsson, också han från Brunflo. Vi skulle döma Myssjö i div 4 på deras hemmaplan och svängde följdriktigt av till vänster i Oviken via en skylt "Myssjö 9". Hamnade längst ut på Myssjönäset men där låg ju inte arenan utan den fanns och finns fortfarande i Kövra, d.v.s. "Åsvallen". Det var inte så långt dit i ett fågelperspektiv, problemet var bara att södra delen av Storsjön var i vägen.

Så var då den lokala Fotbollsgalan över för den här gången och med den ett antal utdelade priser. Har den största respekt för alla argument för och emot olika pristagare men från den egna horisonten kan jag dock glädjas speciellt över Östersunds FK som "Årets förening". Det verkar som om ÖFK efter år av famlande efter en egen identitet hittat den och fullt välförtjänt tycker jag, erhållit utmärkelsen. Har försökt att följa laget så mycket som tiden medgivit och kunnat konstatera att äntligen har man ett eget spel, låt vara kanske med en inte alltid så offensiv spelidé. Många olyckskorpar kraxade innan serien, laget förstärktes och det såg ganska bra ut på våromgången. Två viktiga pusselbitar försvann emellertid och en viss skakighet infann sig under hösten men nya kuggar smälte in och den här gången behövde inte kontraktet räddas i sista omången.

Jämtkraft Arena är naturligtvis också en stor faktor i det hela. Äntligen går det att bedriva vettig träning en stor del av året oberoende av väder och vind och publiken har strömmat till som aldrig förr i ÖFK:s relativt korta historia. Gratis inträde många gånger säger då någon. Javisst, men med all respekt för t.ex. curling, jag skulle aldrig offra tid på den sporten även om det var gratis entré och det finns förutsättningar för fler publikfester kommande säsong på "Arenan".

ÖFK börjar dessutom få lite status bland talangerna i norrland, personifierat inte minst av dom två grabbarna från Mariehem som var här och testade häromdan. Förutsättningarna finns för att Östersund skall kunna ta över en del av kuststädernas (Umeå, Sundsvall) betydelse för att utveckla lovande fotbollspelare från inlandet. Det kan dessutom bli lite mer långsiktigt eftersom den ibland kärva miljön inte är nåt nytt.

Laget i mitt hjärta heter det. För egen del har jag två, Helsingborgs IF och Brunflo FK. Helsingborg, barndomsstaden med många oförglömliga minnen från Olympia och Brunflo där jag fick vara med om att bygga upp fotbollen igen från grunden i mitten på sextiotalet. ÖFK når aldrig dit, inte heller Ope IF eller IFK Östersund, men dessa tre klubbar nosar eller har nosat på elitfotbollen och givetvis har man supportat efter bästa förmåga. Man stöttar det lag i närområdet som har störst möjlighet att bjuda på den bästa fotbollen helt enkelt och det har enligt min mening inte så mycket med hjärta att göra. Det borde gå att samlas bakom ÖFK, som för dagen är närmast finrummet, även om man hjärtat i en annan förening.

Är själv inte särskilt intresserad av galor och var inte där men hoppas att liknande tankegångar dryftades i korridorerna. En slogan inom kooperationen tycker jag passar bra i detta fall: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

av Hasse Thor

Ytterhogdal, detta lilla samhälle i Hälsinglands landskap, Härjedalens kommun och Jämtlands län har varit en hel del på den så kallade tapeten i sommar rent fotbollsmässigt. En plats där skrivaren tillbringade en minnesvärd repmånad i slutet av sextiotalet med -36 grader utanför tältduken och inte just många fler innanför en morgon. Förutom dom underbart vackra vyerna för passerande och pausande turister har ortens fotbollslag skapat känslor av både postiv och negativ art. Många ser det som ett fattigdomsbevis att man inte kan skaka fram egna talanger i närområdet, för egen del ser jag brasseimporterna som ett lyft för fotbollen i stort. Har sen början av sjuttiotalet haft förmånen att åka runt i länet på uppdrag av en av ortstidningarnas sportredaktioner och den här säsongen har varit en av dom roligaste. För att citera mej själv från ett av referaten: "Ytterhogdals initiativ med brassarna är lovvärt. Det skapar intresse vilket inte minst den välfyllda läktaren i Stugun tyder på. Från intresse kommer verksamhet och ur verksamhet förhoppningsvis en och annan talang som kommer länsfotbollen tillgodo".

Det har gått en tid sen Hogdal stupade på målsnöret i div 3-toppen, mycket vatten har runnit under broarna men min uppfattning står fast. Jag hade nöjet att kolla på sydamerikanerna även i Krokom, på Hofvallen och på plats i Ytterhogdal. Visst är det en annan kultur rent fotbollsmässigt men den totala nivån på spelet är mumma för en fotbollsälskare. Naturligtvis blir det diskussioner när det gäller upp-och nedflyttning och orättvisor i olika ofattningar går väl aldrig att komma ifrån. Men vad är alternativet? Blir fotbollsfamiljen större framöver? Knappast, glesbygden utarmas alltmer och låt oss istället glädjas åt dom initiativ som tas för att bryta den trenden. Nu har väl det byråkratiska regelverket satt stopp för brasseimporterna i den nuvarande skepnaden men låt oss hoppas på ett sponsoravtal som jag läste nånstans. Ingen reagerar numera på att snart alla pizzerior och mindre restauranger i glesbygden drivs av folk från en annan kultur, men när det gäller spelare i ett fotbollslag blir det ett ramaskri.
Sven-Tore & co i Ytterhogdal, jag håller tummarna för er!!