En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar….

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smält väl in i konceptet. Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon-Min Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potters startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David är beroende av ytor. Modou skapar dom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden får utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

Ända sen ÖFK bildades och det första matchandet i den svartröda tröjan inleddes 1997 har jag varit en trogen besökare, både å “arbetets” vägnar och som ren supporter. Först på Hofvallens träsmaksdoftande men charmiga “långbänkar” till modernare faciliteter på nuvarande Jämtkraft Arena.

Mot anrika Öster senast var det faktiskt första gången som jag inte kände “giftet” i kroppen. På nåt vis gick luften ur efter insatsen i Jönköping och det definitiva avskedstagandet till toppstriden i Superettan. Dessutom fanns ju möjligheten att “streama” fighten på min ålderstigna HP.

Vädret var emellertid utmärkt och ju närmare avspark desto större “feeling”. Ingen Widgren, ingen Moon och inget kärnkraftverk (Bergqvist) men en ny favorit i Bachirou så Toyotan styrdes i vanlig ordning mot dom nordvästra delarna av staden.

Lite snack med gamla bekanta ur samma hängivna kategori och så dags för match. Det syntes direkt att Öster var laget som hade mest att spela för, ingen ”buss” framför eget mål utan tuff press över hela banan.

Jag vet att många inte håller med mej men det fanns en hel del glimtar av den allsvenska touchen i gästerna spel inledningsvis. Distinkta passningar, teknik och bra rörlighet. En hel del oro i ÖFK:s bakre regioner och Graham Potter tvingades till några rockader.

In med Azulay i mitten (en helt annan spelare i den positionen), högerkanten för Dyer och ut med Peciar på andra, naturligt för den vänsterfotade slovaken. ÖFK fick grepp på ett helt annat vis. Lite smolk dock med en fotskada på Ahmed i första halvleks epilog.

Andra halvlek något trevligare ur ren underhållningssynpunkt. Mendiola kom in lite mer i spelet och därmed en och annan öppnande smörpassning. En heroiskt löpande Morgan ut och Smajic i hans ställe och mer kreativitet längst fram. Tyvärr dock ingen nätkänning och i varje fall smålänningarna kan väl känna en viss tillfredsställelse.

I en krönika kan man väl få tycka och tänka lite utanför referatets mer strikta ramar och utveckla lite spelarprestationer hit och dit. Aly Keita, vilken tajming den killen är utrustad med. Finns så gott som alltid på rätt plats i och utanför sitt målområde. Jonathan Azulay, som sagt, mittback kort och gott. Funkade bra ihop med i mitt tycke underskattade James Baldwin (mycket säker i luften)

Fouad Bachirou, vad skall man säga? Hur har han hamnat här uppe? Måste vara för lingonplockning, abborrfiske eller nån annan för honom exotisk verksamhet. Inte kan det väl vara av ekonomiska skäl? Borde rimligen platsa på någon av dom större arenorna betydligt längre söderut.

Superettan sliter, märker det framför allt på Jamie Hopcut, från dag ett en av mina stora favoriter. Inte samma lätthet i steget, inte samma enorma jobb i bägge riktningarna, inte samma aviga genombrott. Roligt emellertid att se inhoppande Robert Hammarstedt, lite missflyt i passningarna stundtals men för framtiden viktigt med offensiva försvarskrafter.

Det återstår tre omgångar och enligt uppgift har slutplaceringen ekonomisk betydelse så det är bara att kavla upp ärmarna igen. En fin morot borde ju vara Hammarby på Tele 2 Arena, bortåt 20 000 åskådare och kanske möjlighet att avgöra ”Söderbrödernas” vidare öde. Hursomhelst, säsongen är snart till ända men solen går som vanligt upp i öster (!) även 2015 med nya möjligheter.

,

Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.

Träffade en gammal domarkollega i en inrättning med grön skylt på Lillänge köpcentrum i förra veckan. Eftersom denne fotbollsentusiast i likhet med mej har ÖFK varmt om hjärtat kom samtalet direkt in på det spåret:

-Lite knepigt med så mycket nytt folk, tyckte han.
-Precis när man lärt sig alla namn får man tänka om igen.
När jag studerade matchtruppen inför cupfighten mot Elfsborg innehöll den ju också nio nya jämfört med det manskap som avslutade höstsäsongen. Mer än hälften alltså.

Är det bra eller dåligt? Naturligtvis har vi ju inte svaret förrän nån gång sent i höst. Att ledningen vill byta ut lagdelar där det brister är ju naturligt lika väl som att konceptet med att förädla spelare för vidare färd mot större uppgifter också är en naturlig situation för en klubb i dom nedre regionerna av Svensk Elitfotboll.

Eftersom jag inte är så väldigt intresserad av att hänga på träningar, det är pulsen i matcher jag eftersträvar, har jag inte nån riktigt klar uppfattning på statusen så här långt gällande det rödsvarta ÖFK-garnityret. “Streamade” i alla fall matchen på Borås Arena mot Elfsborg och det “eldprov” som den enligt mitt sätta se det innebar. Västergötlands gulsvarta stolthet var ju för inte så många månader sen svensk representant i “Euroleague” och erfarenheterna och matchtempot därifrån kunde väl inte helt ha blåst undan under några korta vintermånader.

Med det i åtanke tycker jag ÖFK gjorde en helt okej insats. Ambitionen att “hålla bollen inom laget” var densamma och det skapades stundtals en hel del också offensivt. Dom farhågor jag och en del andra skribenter hyser är väl gällande försvarsspelet. Av det jag hittills sett har man värvat ett antal “fyrtorn” i mina ögon och ingen egentlig ersättare för “städgumman” Sam Mensah.

Vill man prioritera passningsspelet där många är delaktiga förutsätter ju det att även backlinjen involveras. Ju högre upp man kommer i banan, ju högre backlinje. Då är det superviktigt med koncentration för att undvika en omställning från rättvända motståndare. Där hade Mensah en oerhört viktig roll som jag ser det. Ett stort antal “brandkårsutryckningar” från ghanesens sida som kanske inte alltid registrerades till fullo.

Flyktade Rasmus Lindkvist hade många kvalitéer på kanten men där tror jag att det finns större möjligheter att kompensera i befintlig trupp och Modou Barrow tror jag blir en attraktion på Arenan trots lite ojämna insatser hittills. Ammar Ahmed var duktig mot Elfsborg, säkert pushad av lagkaptensrollen och den kanske viktigaste pusselbiten i den typ av spel som ÖFK förordar.

Som sagt lite defensiva farhågor, men som nån tänkare sagt en gång: ”Rom byggdes inte på en dag” och med numera två driftiga coacher från fotbollens hemtrakter hoppas jag man löser dom knutarna. Insatsen i Borås visar i varje fall enligt mitt sätt att se det att Potter & co blir att räkna med även framöver. ”Keep up the good work!”