Det fanns tider, ja, det är faktiskt inte alltför länge sedan, när man visste vad man kunde förvänta sig av ÖFK. Med spelare som Sema, Ghoddos, Bachirou, Sotte, Nouri och ytterligare ett dussin plusvarianter var en plats på den övre halvan i Allsvenskan rätt given. Det fanns till och med någon säsong där klubben skulle kunna utmana om mästartiteln. I förhandssnacket - det var när stjärnorna lyste som starkast och trollkarlen Potter placerade dom rätt på banan.

ÖFK #2024?

Inte en susning, faktiskt. Är det någon som har det efter årets tre första månader där det såg så lovande ut med i stort sett hela truppen satt och tidigt på plats men där mycket har gått snett med sjukdomar och skador efter lägret i Spanien.

Superettan rullar igång på lördag (påskafton, avspark kl 13.00) med match i Sundsvall. Oavsett utgång, jag tror att vi alla gör ett klokt val om vi avvaktar några veckor innan vi betygsätter den här ÖFK-upplagan!

***

Mycket är nytt i årets ÖFK. Tio spelare enligt listorna där några av gamla bekanta - Jamie Hopcutt (inte minst) och Nebiyou Perry känner vi väl sedan tidigare och Yannick Adjoumani räknas tydligen också som ett nyförvärv trots att det blir hans tredje säsong på raken i ÖFK-dressen.

Sju har försvunnit. Av dem saknar jag mittbacken Myroslav Mazur. Mycket! Mazur var klippan i det försvar som var ett av seriens mest svårforcerade förra sommaren. Men andra jaktmarker lockade och det får vi leva med.

Av dom övriga? Jag har gärna sett att André Österholm hade stannat kvar. Det tog sin tid men Österholm hade en positiv utvecklingskurva och var som potatisen - användbar till det mesta!

***

Nytt är definitivt typen av spelare som anslutet, här finns mycket teknik och rappa fötter. Det är saker som saknats i firma Powell/Lundins två tidigare lagbyggen. Där har andra egenskaper prioriterats, många av dom nya som hämtats hit har varit stöpta i samma form och det har sett rätt stabbigt ut. Resultatet har blivit en slags brottarfotboll där man försökt slå sin motståndare med löpkraft och styrka men väldigt sällan med finess. Att vinna en-mot-en-dueller och skaffa sig en numerärt övertag har inte varit ÖFK:s signum, om man säger så. Chovanie Amatkarijo (numera allsvensk i Gais) är väl det senaste exemplet på den spelartyp som jag här pratar om, dessutom ett av väldigt få sedan rutschkanan utför började för några säsonger sedan.

Ändring den här säsongen? Förutsättningarna finns, absolut. Men vi har sett väldigt lite av det så här långt (första halvlek mot Skövde förra helgen var ett lysande undantag i just den detaljen) av olika orsaker. Många av de nya har varit rätt bleka när de har fått chansen att visa upp sig, det är i varje fall min uppfattning.

***

Mitt bland alla frågetecken som återstår att räta ut finns dock några saker som vi kan spika fast på väggen;

# Jag gissar att samtliga motståndare är avundsjuka på ÖFK:s starka målvaktsbesättning. Ingen kan matcha Aly Keita, Andrew Mills och målvaktstränaren Arnold Origi där Keita, för mig, fortfarande är den givna ettan (om påkarna är i fullt trim).

# Erick Brendon kommer att bära laget även den här säsongen, Superettans MVP (mest värdefulla spelare).

Dessutom den bäste!

# Yannick Adjoumani tar nya steg i sin utveckling.

# Nebiyou Perry ser ut att få en fin sommar. Är det han (tillsammans med Simon Kroon när han kan medverka) som har nyckeln till ÖFK:s offensiv?

***

Spelare som tar stora steg i utvecklingskurvan?

# Ziad Ghanoum. Det måste vara hans tur den här sommaren. En modern försvarsspelare som har det där lilla extra.

# Mykola Musolitin har lovat mycket men sällan fått ihop helheten. När den sitter kommer också målen.

***

Min svåraste huvudvärk just nu:

Vilka mittbackar ska spela?

Och hur många?

Hur jag än vrider och vänder på dom som är aktuella så blir jag bekymrad, det är trots allt ryggraden vi snackar om och här saknar jag kvalitet. Mazur har dragit, Theodore Rask likaså och Kristian Novak är skadad. Nye Ali Suljic från AFC Eskilstuna (som väl är tänkt som en prestigevärvning?) har inte visat något extra så här långt, Kevin Jablinski ser ut att ha tagit en ledarroll men är ju i grunden en begränsad fotbollsspelare med dåliga knän... Ja, ni förstår, här finns problem att lösa.

Mitt förslag just nu: Ett lågt försvarsspel (glöm snacket om den höga pressen, ÖFK har inte det materialet) med en trebackslinje som snabbt blir en fembackslinje när motståndarna har bollen.

***

Huvudvärk #2:

Anfallsspelet så här långt har varit mer än lovligt torftigt. Malcolm Stolt måste komma i form, snabbt, efter sin sjukdomsperiod. Men det är väl mer ett önsketänk än en möjlighet?

***

Vid serieupptakten för en dryg vecka sedan fick Öster och Degerfors de flesta rösterna av presspacket när Superettan 2024 tippades, Varberg trea och ÖFK fyra.

Min röst landar på Degerfors.

I Värmland är optimismen stor. Där tror man på en snabb återkomst till Allsvenskan och jag stöttar den tanken. Degerfors är ett stycke svensk fotbollshistoria men en humla som egentligen inte ska kunna flyga när vi nu har hunnit fram till 2024.

***

Glad Påsk!

Det finns säkert en möjlighet, fortfarande, att ÖFK kan åka ur Superettan om man kör det återstående spelprogrammet, fyra omgångar, i en kalkylator.

Men i verkligheten?

Inte en chans! 1-0 på övertid mot Helsingborg var precis vad som behövdes för att de flesta i den stora flocken (Brage, Gefle, Trelleborg, Örebro, Jönköping Södra, Helsingborg, Gif Sundsvall, Örgryte, Eskilstuna och Skövde - tio lag!) får jaga förgäves.

36 poäng efter åtta segrar, tolv kryss och bara sex förluster (och en överlägsen målskillnad jämfört med de nu sämst placerade) gör att spelare och ledare kan sänka axlarna inför avslutningen och bara njuta av det som är kvar; serietvåan Gais (b), tian Örebro (h), fyran Öster (h) samt ettan Västerås på bortamark. Tuffa matcher - men roliga att spela!

***

Malcolm Stolt har haft en tung höst åtminstone om man kollar på det som spjutspetsen presterat i motståndarnas straffområde. Innan lördagsmötet med Helsingborg hade han gått mållös av banan sju matcher i rad där han inte haft någon som helst ordning på varken boll eller fötter när han behövt det som bäst.

Men när det nu var som allra viktigast slog han till med ett riktigt klassmål;

# 0-0, andra övertidsminuten och hörna från höger. Erick Brendon slår serven som landar sju-åtta meter framför Helsingborgs målbur, Stolt tajmar upphoppet bättre än tre Skåneförsvarare, nickrörelsen är som hämtad ur skolboken, placeringen av bollen likaså (lågt). Skicklige Helsingborgsmålvakten Kalle Joelsson är visserligen på bollen men chanslös att få den utanför målramen.

Det målet kan ÖFK använda som instruktionsvideo till sina akademispelare, så perfekt är det utfört!

***

Jag tycker att ÖFK, till skillnad mot många andra bedömare, gjorde en stark insats i lördags. Visst, det slog inga gnistor om anfallsspelet den här gången heller och försvarsspelet var darrigt den första kvarten och där kunde det ha varit kört.

Men efter det? En stark laginsats där man inte gav ett formstarkt Helsingborg många möjligheter att briljera och klasser bättre än den sega soppan i Jönköping för en vecka sedan. Det tycker jag är värt att uppmärksammas.

***

Det är heller ingen tvekan om att det är ÖFK:s försvarsspel som ligger bakom årets resultat så här långt. 32 insläppta mål (varav fem på bortamark mot jumbon Skövde...) är starka papper, bara tre lag är bättre i den grenen (Gais, Västerås och Utsikten - de tre i topp). En fyrbackslinje i grunduppställningen har ofta blivit en svårforcerad fembackslinje när man varit tillbakapressade, Myroslav Mazur har varit en jätte i mitten, Aly Keita bättre i buren än vad många vill göra gällande (även om han vid några tillfällen sviktat i höjdspelet, det ska erkännas) och inte minst Erick Brendons förmåga att avgöra om ÖFK ska falla eller attackera. Det är imponerade att kollla in hur brassen arbetar, han nyttjar verkligen planens alla ytor. Både med och utan boll!

***

Myroslav Mazur, Theodore Rask, André Österholm, Erick Brendon, Jakob Johnsson, Kalpi Ouattara och Anton Berg.

Det är spelarna vars kontrakt går ut vid årsskiftet. Hur ÖFK - och spelarna - resonerar har jag ingen susning om. Givetvis är det viktigast att komma överens med Mazur och Brendon om en fortsättning men jag är inte dummare än att jag förstår att det är just det som är problemet.

Att Brendon över huvud taget hamnade här i Östersund (kom från IFK Värnamo mitt i förra säsongen) har jag aldrig förstått, han hör ju hemma på en helt annan hylla än Superettan och Mazur har naturligtvis span från många ögon efter två starka säsonger i ÖFK.

***

Oaktat vad som händer med namnen här ovan; ÖFK måste förstärka sin offensiv för att ta nästa steg. På min önskelista: En som fyller "Simon Kroon-rollen" (jag har svårt att se Kroon komma tillbaka till den nivå han själv och alla vi andra vill se honom, tyvärr, och jag är heller inte helt övertygad om att nye Simon Marklund har den kapaciteten sett över en hel säsong) samt två kantspelare med snabba fötter och bra teknik.

Då gör Malcolm Stolt 15 mål nästa sommar. MInst!

***

Till sist; här är mina tips i slutstriden:

Till Allsvenskan: Västerås och Gais

Till allsvenskt kval: Öster

Till negativt kval: Jönköping Södra och Örgryte

Åker ur: Athletic Eskilstuna och Skövde

Facit har vi om en dryg månad!

En poäng är alltid en poäng, särskilt på bortaplan, och när tabellen ser ut som den gör kanske man ska vara nöjd med 1-1 på Stadsparksvallen i Jönköping. Det brukar ju bli oavgjort när dom här två lagen stöter på varandra.

Men det är jag inte.

ÖFK:s första halvlek var bedrövlig, den andra usel. Bara en fumlande motståndarmålvakt gjorde att ÖFK kunde resa hem med en pinne i bagaget.

Den var rena stölden, den här måndagskvällen förtjänade man absolut ingenting! En frispark från distans i stolpen (Mazur) och ett nickläge efter hörna (Kabuye) på 90 minuter, det var allt för det är väl ingen som kommer ihåg något mer...?

***

33 poäng när fem omgångar återstår bör vara säker mark men i den här branschen kan man aldrig ta saker och ting för givet. Men det finns många i den här serien som ligger sämre till om man säger så, det kan vi alla vara överens om.

Jag har under sommaren tyckt vid några tillfällen att fasen också, ÖFK hade ju kunnat vara med i striden om en allsvensk plats.

Möjligheterna har ju funnits, poäng har ju kastats bort både till höger och till vänster. Tänk om...

Men ju längre vi kommit in i hösten så har jag blivit övertygad om att jag, precis som många andra, har försökt lura mig själv; Magnus Powells och Stefan Lundins lagbygge är en bräcklig skapelse. Här saknas massor av kvalitet.

Insatsen i kväll är bara en bekräftelse av min känsla.

En jävla massa kämpa, absolut. Men dessvärre väldigt lite fotboll; inga linjer, inga idéer, inget tempo där det såsas hela vägen från Aly Keita och framåt. Och en hel drös med spelare som saknar grundläggande tekniska färdigheter, det ser man direkt när de passerar mittlinjen. Jag blir bara ledsen när jag ser hur Malcolm Stolt behandlar bollen (den senaste månaden har han varit helt formlös, bollen har studsat på en kvistig stam och då räcker det inte att han sliter som ett djur i match efter match), Cesar Weilids passningsspel (han har ju en klumpfot i högerdojjan), André Österholms likaså, Sporrong, Jonsson...det är verkligen inte kvalitet - bara stånk och stök.

När så Calvin Kabuye och Simon Marklund, friska fläktar under den tidiga hösten som båda bidrog till att det såg både bättre och roligare ut vid några tillfällen, i någon sorts högmod över sin egen förträfflighet dribblar tills dom stupar, blir det som det blir med anfallsspelet. Det vill säga ingenting!

Nån kan väl berätta för dem att det går bättre om man passar ifrån sig bollen, åtminstone några gånger!

***

Många tycker säkert att jag överdriver. Men kolla bara hur det ser ut på ÖFK:s högersida, dom här siffrorna berättar vad jag är ute efter; där har Cesar Weilid, André Österholm och Jakob Jonsson spelat 63 matcher tillsammans varav nästan 50 från start. Resultatet så här långt: ett mål (Österholm) och en passningspoäng (Johnsson). Trots hur många möjligheter som helst men bollarna har nästan alltid fel adress, det är bara för trist att det inte ens fungerar när vi hunnit igenom nästan hela säsongen.

***

ÖFK har bara två spelare av högsta klass. Erick Brendon är bra varje gång och Myroslav Mazur måste vara en av seriens bästa försvarsspelare. I kväll var han grym på Stadsparksvallen.

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen; Magnus Powell måste få hjälp med matchcoachningen, det är verkligen inte hans bästa sida. Och dom han har med sig på bänken är inte bättre.

# Jakob Jonsson skulle ha varit utbytt redan i halvtid, helt utanför matchbilden och dessutom varnad i första halvlek (varför ta risken att spela vidare?). Jakob har inte visat form sedan i april och är ingen startspelare just nu. Han får komma igen nästa sommar.

# Powell kunde ha plockat Sporrong samtidigt. Det här var inte superettanklass, långt därifrån.

# Istället tog han Erick Brendon av banan när han skulle skifta på centrala mitten (78:e min). Hur tänkte han där? Brendon är ju den ende som i ett pressat läge törs hålla i bollen och dessutom kan passa den till en medspelare. För mig är det fullständigt obegripligt när Brendon tvingas kliva av (om han inte är skadad).

# Och i den 86:e minuten bytte han in Ziad Ghanoum när J-Södra hade en hörna. Och naturligtvis blev det mål... För femtielfte gången; byt aldrig när du har en fast situation emot dig - det blir alltid knas i organisationen. Som nu!

***

För övrigt tyckte Magnus Powell att det var en bra poäng tagen under svåra omständigheter. Ja, så kan man kanske se det som tränare.

Men vi som tittade på såg en svag prestation och tackar David Celic för att han var hygglig och lyfte på foten!

***

Jo, bara en sak till och den är viktig; hela ÖFK-gänget ska ha all credd för att dom onödiga gula (och röda) korten är borta sedan en tid tillbaka. Tack!

ÖFK lyckades bryta den segertorka som rått sedan slutet av april (1-0 borta mot Öster i femte omgången) när man besegrade anrika Örgryte IS (Sveriges äldsta elitserieklubb) med 2-1.

Alla som kan något om idrott vet hur viktig den här trepoängaren är. Nu kan ÖFK gå till sommarlov som ett mittenlag och det ska vi vara glada över.

Förlust? Ja, det hade betytt ett uppehåll fyllt av oro för alla som vi se elitfotboll i Östersund. Visserligen inte lika illa som förra sommaren, långt därifrån. Men tillräckligt!

***

ÖFK gjorde en riktigt bra första halva mot Örgryte, stärkt av den fina starten där Mansour Sinyan pangade in ledningsmålet 1-0 redan efter två minuter och 45 sekunder. Jag vill påstå att hemmalaget kontrollerade de första 45 minuterna med ett stabilt och stundtals fyndigt passningsspel och där Sinyan tillsammans med Erick Brendon på ÖFK:s centrala mittfält bestämde vilket tempo matchen skulle ha. Visserligen hade ÖFK svårt att vaska fram de riktigt glödheta möjligheterna (närmast var det när ÖIS höll på att göra självmål, bollen gick i ribban efter en fenomenal reflexparad av målvakten Mathias Nilsson) av sitt övertag och ibland var man överdrivet försiktiga och blev kvar på den egna planhalvan. Men å andra sidan kunde gästerna inte bryta upp ÖFK:s försvarslinje utan tvingades avsluta från distans och då briljerade Aly Keita vid ett par tillfällen.

***

Men vad hade ÖFK-ledningen stoppat i spelarnas halvtidsdricka?

***

Matchbilden efter paus var så olik den första som den någonsin kan bli. Energin var bortblåst och det tog faktiskt 25 minuter innan hemmalaget lyckades organisera sin första offensiv attack med lite tanke bakom.

Det lilla lyftet ledde dock så småningom till tre raka hörnor och på den tredje tryckte Myroslav Mazur in 2-0 från nära håll sedan Malcolm Stolt varit framgångsrik i duellspelet framför mål.

Men ÖFK hann knappt jubla färdigt så låg bollen i buren bakom Aly Keita, ditplacerad av Marcus Haglind Sangré på straff sedan målskytten Mazur fått bollen på armen i ett försök att blocka ett skott från Isak Dahlqvist.

Och genast var det match igen, känslan blev sådär otäckt nervös med tanke på alla tappade ledningar under senaste tiden...

Men ÖIS kunde inte utnyttja sitt spelövertag, det saknades helt enkelt bett i göteborgarnas attacker.

***

Men avslutningen ställer onekligen frågor om tränaren Magnus Powells ledarskap;

# Som matchcoach

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Powells sätt att hantera lagets byten, jag gjorde det många gånger förra säsongen och jag gjorde det så sent som efter förra helgens förlust mot Västerås.

Nu var han där och kluddade igen i ett ytterst känsligt skede av matchen:

Tre minuter efter straffmålet får ÖIS sin sjunde hörna. Då väljer Powell att plocka Malcolm Stolt och André Österholm av banan. Hur tänkte Powell där, tänkte han över huvud taget?

1) Man byter inte vid hörnor emot sig, det är en grundregel att förhålla sig till.

2) Man byter framförallt inte ut de som tillhör lagets starkaste huvudspelare. Om du har möjlighet, kolla igenom matchen och du ser att det är Stolt och Österholm (tillsammans med Mazur) som vinner nickduellerna för ÖFK vid fasta situationer i eget straffområde.

Lägg därtill; ett par minuter in på stopptiden byter Powell ut Erick Brendon (och Chovanie Amatkarijo) fortfarande med pigga ben. Powell har gjort det tidigare i ett antal matcher. Hur tänker han där? Det är ju Brendon som i mångt och mycket avgör hur ÖFK:s försvarsspel ser ut; pressa eller falla? Och dessutom är brassen en av få i ÖFK som kan behålla kylan i ett pressat läge och våga hålla i bollen.

För mig är det här obegripligt.

# Men framförallt också som ledare för gruppen

Alla har vi kunna se hur gula och röda kort har staplats på varandra med avstängningar som följd, såväl förra sommaren som den här. Impulskontrollen tycks saknas hos fler än en ÖFK-spelare. Den här gången var det Mykola Musolitin som tappade huvudet. Efter fyra(!) minuter på banan sänkte han en motståndare (Hampus Dahlqvist) med en dansk skalle. Visserligen var Dahlqvists första tackling inte rumsren på något sätt men någon djävla ordning måste det väl ändå vara. Så där får man inte reagera, Musolitin riskerar ju att förstöra för sig själv men framförallt för laget.

Nu klarade sig Musolitin med ett gult kort av domaren Andreas Dufva-Johansson men där begick domaren ett grovt tjänstefel. Det kortet skulle ha varit rött, faktiskt blodrött!

Jag har sett ett antal skallningar och "skallningsrörelser" (där man måttar men inte träffar) i svensk elitfotboll den här våren. Musolitins är den i särklass grövsta.

Och när den här typen av dumheter upprepar sig match efter match, det är ju faktiskt ett mönster, kan jag inte göra annat är att påstå att det är ett ledarproblem.

Ansvaret, i mina ögon, faller väldigt tungt på Magnus Powell (och naturligtvis sportchefen Stefan Lundin). Det har funnits oceaner av tid att åtgärda otyget!

***

Powells usla matchning (han behöver hjälp, det vet vi nu) och spelarnas dumheter måste vara åtgärdade när ÖFK börjar om den 10 juli på Olympia i Helsingborg. Annars kommer det här inte att sluta väl!

***

Vi kan säkert också räkna med att det blir förändringar i spelartruppen under sommaren. Chovanie Amatkarijo ryktas bort, det är ju han som har högsta försäljningspotentialen och ÖFK är i behov av dom pengarna. Sedan kan vi nog räkna med att klubben avslutar lånekontrakten med Theodore Rask och Calvin Kabuye. Kostnaderna måste sänkas, Rask (även om han varit bra) har ersättare efter uppehållet medan Kabuye visat för lite så här långt. Och där kan André Österholm spela när Simon Kroon saknas, det visade han inte minst mot Örgryte!

***

ÖFK:s bästa mot Örgryte; Aly Keita, Myroslav Mazur och Erick Bredon, tre säkra kort som alltid levererar! Mansour Sinyan öppnade strålande och 1-0-målet var ett mästerverk men norrmannen tappade stinget mitt i första ronden och var rätt blek i fortsättningen (vad hände där?), Ziad Ghanoum fick revansch för några mindre lyckade insatser och Chovanie Amatkarijo gav ÖIS högerförsvar mycket huvudbry under den första halvleken. Dessutom all credd till André Österholm och Malcolm Stolt för deras tunga arbete över hela planen. Så ser riktiga lagspelare ut!

***

Utsikten leder Superettan, i sanning överraskande, fem poäng före Västerås och med Gais som trea. I botten ser det kärvt ut för Skövde AIK som måste göra en ÖFK-are för att reda ut situationen. Helsingborg ligger fortfarande under strecket efter en nattsvart vår. Mellan fyran Jönköping Södra och Örebro SK på 13:e plats skiljer bara sju poäng. Det är trångt i mittens rike där ÖFK just nu parkerar på en åttonde plats.