Som jag tidigare skrivit har ÖFK väldigt mycket bättre förutsättningar att göra en riktigt bra säsong 2023, men jag tror att laget tjänar på att ha förväntningarna på en rimlig nivå, men visst kan vi lite i hemlighet hoppas på att finnas med strax under den absoluta toppen. Jag har bara sett delar av de båda träningsmatcherna, men det såg riktigt bra ut i Sundsvall. Främst känns det tryggare i passningsspelet, men jag hoppas fortsatt att grunden ligger i att inte riskera onödiga baklängesmål. Då kommer även målen framåt med de spelare som redan nu finns till hands. Flera av nyförvärven kan visa sig vara små guldklimpar, om de trivs i lag, förening och stad.

Att börja tävlingsmatchandet mot ett lag som Varberg borta känns också bra. Hemmalaget har all press på sig, och ÖFK kan gå ut med känslan att allt finns att vinna, och en förlust är inte hela världen. Dessutom har inte Varbergs försäsong sett särskilt bra ut, och satsningen på cupen kanske inte är hundraprocentig. Dock har de en riktigt kompetent tränare, som ofta trollar med knäna.

Jag vill se ett mittfält där det både finns ett tydligt defensivt ansvar, men samtidigt tydliga blickar mot spelare som kommer med fart framåt. Jag tror att ÖFK i år kan sätta ett spel som överraskar motståndarna, men samtidigt sätter defensiv säkerhet högt.

En eventuell seger mot Varberg skulle skapa ett stort intresse för AIK-matchen, som då kan locka en rejäl publikskara (naturligtvis lite beroende på vädret).

Sedan känns det skönt att en stor del av den mest svingande kritiken mot föreningen avtagit, och jag tror att Peja Lindholm kommer att vara en relativt öppen VD. Jag börjar att tro på att vandringen tillbaka mot en trygg avsats för vidare utveckling nu är tagen.

Jag har under oktober till december 2022 fått kännedom om två tilltänkta sponsorer som inte har kunnat få kontakt med ÖFK, i syfte att spontant sponsra. Det handlar sammantaget om flera hundratusentals kronor. Det kanske inte är avgörande för ÖFK:s ekonomi, men vore sannolikt ett stort bidrag. Nu löser det sig nog i det ena fallet tack vare att fotbollz.se har sett till att medverka till kontakt. (Det handlar dock om en annan person på fotbollz.se än undertecknad). I det andra fallet vet jag att det inte blir någon affär.

Detta är bara några exempel som jag uppenbarligen känner till. Man kan undra om det finns fler. Varför jag funderar kring detta beror framförallt på hur ÖFK:s hemsida är utformad och utifrån händelserna med de nämnda tilltänkta sponsorerna. Om du är sponsor och vill sponsra ÖFK, så är det nämligen svårt att på hemsidan navigera sig fram till vad du kan köpa och vilken eller vilka du skall vända dig till. Det finns nämligen ingenting på första sidan som riktar sig till sponsorer.

Den som känner till hur människor agerar vet att ”signaler” på en hemsidas första sida är synnerligen viktigt. Annars riskerar man att vederbörande tappar intresse och surfar vidare. Alla som arbetar med marknadsföring och aktivt sälj vet detta. För dem som redan har kontakt och/eller en pågående interaktion har detta dock marginell betydelse, men för spontana aktörer/besökare är det oerhört viktigt med pedagogiska budskap och enkel navigering på hemsidan. Årskort finns det dock budskap om på hemsidan, samt hur den affären skall hanteras, men budskap riktade till sponsorer saknas helt.

ÖFK backas ju upp av en investerargrupp, som bland annat satsade åtta miljoner hösten 2022, för att ÖFK skulle få elitlicensen. Jag undrar om denna investerargrupp gjort ÖFK ”fat and lazy”. Det vill säga att ÖFK inte fokuserat på att sälja, utan haft vetskapen av att kunna ”luta” sig mot dessa investerare vid behov. Dessa har ju investerat tidigare och vid ekonomisk kris ”måste” de ju fortsätta investera för att ”rädda” de tidigare investeringarna.

Jag är övertygad om att det för ÖFK finns en stor förbättringspotential inom marknadsföring och sälj. Bara ett besök på hemsidan gör detta klart. Var och en kan ju själv leka sponsor och försöka navigera sig fram till något att köpa och vem man skall vända sig till.

Vi kan dock starta med en liten tillbakablick på 2022, som startade på ett sätt som hur jag än försöker aldrig kommer att glömmas. Nästan ett helt lag borta, oklart på en massa olika sätt, och en tränarduo som knappast var kompatibla med varandra. Successivt tvingades ledarteamet ändå försöka att få ett gäng spelare med blandade kvalitéer, och inkommande från en massa olika håll, att fungera fotbollsmässigt på planen. Det gick väl sådär, trots en del riktigt bra insatser. Möjligen hade allt sett bättre ut om det blivit seger i första matchen mot Skövde, men det kan vi bara spekulera om. Trots detta så höll ÖFK sig på rätt sida kvalstrecket fem- sex omgångar, men sedan rasade det ihop, och väldigt många tog för givet att det skulle bli respass för andra året i rad. En segerlös svit på tretton matcher, om jag räknat rätt, var förödande. Bl a jag fick en del skit för att jag höll tron på möjligheten att hänga kvar öppen, även om jag pratade halmstrån rätt länge. Men en fantastisk inställning hos den absoluta merparten av spelarna gav sjutton matcher med bara fyra förluster och en räddad kvalplats.

För min egen del sitter Mansur Sinyans fantastiska mål i slutminuterna borta mot Utsikten som fastetsat i mitt medvetande. En formidabel prestation i ett sanslöst pressat läge. Han borde få betydligt mer uppmärksamhet för detta. I princip alla utom spelarna hade gett upp, men dom gav sig aldrig!

Jag inleder mina funderingar framåt med att hylla Ludvig Fritzson för allt han gett ÖFK under en rad av år. Han har aldrig varit dominerande på planen, men alltid kämpat väl, och såvitt jag kan komma ihåg har ingen som lämnat ÖFK varit så tydlig i att han kan tänka sig att komma tillbaka. Utnyttja den möjligheten om den uppstår.

Otroligt viktigt att spelare som Stolt och Adjoumani fortsätter. Jag tror fortfarande också mycket på Karlsson Grach. Blir Outtara spelbar är det en riktigt bra spelare. Novaks utveckling lovar också gott.

En spelare som behöver utvecklas är Amatkarijo, och då vad gäller inställningen till medspelarna. Det räcker inte med att vara den bästa på ett antal saker, om inte rätt inställning finns till lagspelet. Tänk hur han skulle kunna explodera som viktigaste spelaren i laget om det sitter. Jag tror att Ghanoum kan bli riktigt bra. Brendon blir fortsatt en av de allra viktigaste spelarna. Jag hoppas att Mazur, liksom alla andra Ukrainare, får uppleva fred och uppbyggnad av landet. Jag tror att hans något vingliga form mycket har sin förklaring i att det inte är så lätt att alltid fokusera på fotbollen när mängder av nära och kära ständigt lever under risk att förlora sina liv. Han är för mig en mycket viktig spelare när han fungerar som bäst. Kan Kroon få lagom med speltid, och då utnyttjas som bäst kommer han att göra väldigt mycket nytta. Därutöver har Weilid en riktigt bra högstanivå, men nådde dit lite för sällan under 2022. Vi har också två av de bästa målvakterna i Superettan genom Keita och Mills. Det finns fler att nämna, men här ser jag kärnan bland klara spelare.

Kan Stefan Lundin sedan hitta tre spelare som lyfter truppen, genom övergångar eller lån, så ser säsongen riktigt rolig ut. Det enda tydliga önskemål jag har är en arbetshäst med spelsinne på mittfältet. I övrigt tycker jag att personligheten är viktigare än positionen. Det ska vara spelare som är beredda att ge allt, och har förmågan att göra sina medspelare bättre.

Gott Nytt År alla läsare av Fotbollz och alla styrelsemedlemmar, ledare och spelare som gav oss en fortsättning på sagan ÖFK!

Larsa Sjödin och hans hustru Ingrid tyckte att besöket i Östersund varit givande och att Opes satsning på att bli ett topplag såg intressant ut.

– Vi kunde mycket väl tänka oss ett par år i Östersund. Nu har vi bott här i 50 år, sa Larsa Sjödin när vi träffades en vacker sommardag för ett halvår sedan ute på Torvallen.

Men nu finns inte Larsa kvar längre. Ett par dagar för jul orkade inte hans trasiga hjärta något mera

Lars Sjödin avled på Östersunds sjukhus, 75 år gammal.

Vi pratade om slutet av 1960-talet och Ope IF hade bestämt sig för att göra en storsatsning på sitt fotbollslag.

Kay Wiestål med erfarenhet från bland annat Allsvenskan och den nystartade amerikanska proffsligan anställdes som klubbdirektör/tränare/spelare/marknadschef och utnyttjade sitt breda kontaktnät när han jagade förstärkningar i hela landet.

Lars Sjödin, i fotbollssammanhang nästan alltid kallad Larsa, i Sirius (Uppsala) var en av dem han ringde.

– Efter några samtal bestämde vi oss för att åka upp till Östersund och kolla vad Ope hade att erbjuda. Kay och Stig Bergström tog väl hand om oss, vi gillade det vi såg av Östersund och Ope IF tycktes vara en familjär förening. Och Kay hade jag ju koll på, han kunde vara som en tok på planen men vid sidan var han mycket trevlig och såg till att alla kring honom mådde gott, sa Larsa när han mindes 50 år tillbaka i tiden.

Året var 1972 när flyttlasset gick från Uppsala till Östersund och ytterligare en viktig pusselbit i Opes satsning mot eliten var lagd!

Larsa Sjödin fick sin fotbollsuppfostran i Domsjö IF (Örnsköldsvik), vid den tiden på 1960-talet en maktfaktor i den norrländska fotbollen med bland annat åtta säsonger i division 2 Norrland (nivån under Allsvenskan). Larsa var en tidig talang med spel i såväl juniorlandslaget (tillsammans med spelare som Ronnie Hellström och Staffan Tapper) och ungdomslandslaget (med legendaren Orvar Bergmark som ansvarig ledare).

Här fick han också vara med att skriva ett stycke svensk fotbollshistoria…

Det var säsongen 1967 när Domsjö kämpade med näbbar och klor för att undvika nedflyttning. Inför sista omgången, mot IFK Luleå, var förutsättningen glasklar; Domsjö behövde vinna och man måste hämta in nio (!) mål på Sandvikens AIK.

Domsjö vann med 10–1…och Larsa Sjödin gjorde fem av målen!

– Då hamnade man på förstasidan i Expressen, berättade Larsa och skrattade gptt åt minnet..

Men samtidigt gick snacket i fotbolls-Sverige; det måste väl ha varit en läggmatch, 10–1 när det behövdes nio mål…?

– Inte en chans, sa matchhjälten själv om det påståendet. Det är faktiskt sånt som kan hända i fotboll.

I sluttabellen hamnade Domsjö och Sandvikens AIK på samma poäng och samma målskillnad (30–31). Domsjös 1–0-seger i Sandviken under våromgången avgjorde, Domsjö klarade kontraktet, SAIK åkte ur serien…

Säsongen 1969 flyttade Larsa Sjödin till Uppsala för studier men framförallt spel i då storsatsande allsvenska nykomlingen Sirius.

PUB Bergström hade petat åtskilliga miljoner i föreningen och fått ihop en startelva med landslagsstatus; Arne Arvidsson, Hasse Mild, Torsten Furukrantz, Roland Grip, Hans Selander, Leif Eriksson – och inte minst Kay Wiestål.

Men ballongen sprack omgående. Sirius slutade sist i tabellen.

– Vi hade ett fantastiskt lag men klubben saknade fotbollskultur, sa Larsa om praktfiaskot, ett av de största i den svenska klubblagsfotbollen.

Kay Wiestål drog till Östersund och Ope IF och efter ett par säsonger i division 2 tyckte sig även Larsa Sjödin färdig med Uppsala och Sirius. Gefle IF var ett alternativ, Larsa hade en kompis som spelade där, men när gamle lagkamraten Kay och Ope kom sina inviter föll valet på Östersund.

Och starten kunde inte ha blivit bättre. Ope, som förutom Larsa hade gjort ytterligare några starka värvningar (Tommy Stenborg, också från Sirius och Torbjörn Svensson från Örebro för att nämna några) gick fram som en stenkross i sin division 3-serie. Inte minst hemma på Torvallen var man fullständigt överlägsna alla sina motståndare; elva raka segrar, 35–1 i målskillnad och 22 poäng lade grunden till en solklar serieseger.

Det definitiva avgörandet kom tre omgångar före slutet då Sund besegrades med 5–0 i en ren seriefinal.

– Och om jag minns rätt så gjorde jag fyra eller alla fem målen, berättade Larsa.

Efter ett lyckat kvalspel var division 2-platsen säkrad samtidigt som klubben tagit kommandot i den ständigt pågående kampen mot IFK Östersund om ”bäst i distriktet”…

Det skulle bli fyra säsonger division 2 för Ope med debutåret 1973 som det bästa med en tiondeplats.

– Vi hade ett jättebra lag. Jag vill minnas att vi i någon match hade en startelva där alla hade erfarenhet från spel i Allsvenskan.

– Men många av ”hemmaspelarna” utvecklades också under de här åren, spelare som Bertil och Gunnar Danielsson samt Janne Håkansson för att nu nämna några.

Larsa var med de tre första men efter säsongen 1975 (under Ulf Schramms ledning) tackade han för sig.

– Den säsongen var inte rolig, Schramm lyckades förstöra allt som Kay och föreningen hade byggt upp, sa Larsa och ruskade på huvudet åt det dystra minnet.

Efter avslutad karriär fortsatte Larsa att arbeta inom Ope IF, framförallt som tränare för sonen Niklas pojklag under många år där peaken var kvartsfinalen i junior-SM 1986 mot Malmö FF på bortaplan. Ope hade ledningen med 2–1 (efter två mål av Niclas Jönsson) tolv minuter före slutet men där skåningarna spurtade bäst och vann med 3–2.

Vid sidan om fotbollen hade Larsa även ett vanligt jobb att utföra. Det började som assistent hos Kay Wiestål på föreningens kansli, fortsatte som lärarvikarie och sedan vidare till landstingsborgen på Frösön för att till slut jobba med arbetsmarknadsfrågor i en mängd olika funktioner.

Efter sin pensionering fick Larsa problem med hälsan, det var hjärtat som krånglade.

– Några fler ruscher längs högerkanten kan vi nog inte räkna med från min sida, den tiden är förbi, skojade Larsa när han blickade ut över Torvallens gröna gräsmatta.

Och ett par dagar före jul orkade Larsas hjärta inte längre och en av Opes tidiga hjältar gick ur tiden, 75 år gammal.

Han sörjes närmast av makan Ingrid samt barnen Niklas och Malin med familjer.

Agne Svärd

Fotnot: Den här texten har under hösten varit publicerad i Ope IF:s hundraårsmagasin samt i Idrottshistoriska föreningens skrift "Idrottsminnen".

"Några fler ruscher på högerkanten blir det inte", sa Larsa Sjödin när han i somras blickade ut över Torvallens läckra gräsmatta.

Foto: Agne Svärd

Den sportliga delen av dramat avgjordes och avhandlades för några veckor sedan. Den ekonomiska fick sitt avslut i måndags; ÖFK vann båda!

Det betyder att jultomten kom ovanligt tidigt, åtminstone till länets fotbollsälskare; ÖFK är en del av svensk elitfotboll även kommande säsong.

Tack för den julklappen!

***

Det har varit några fina veckor för Östersunds FK, ja, sportsligt handlade det faktiskt om flera månader. Höstspurten var imponerande stark och den kunde vi dessutom följa från första parkett.

Svårare är det naturligtvis att hänga med i de ekonomiska turerna. Visst har den som velat se förstått att det var illa ställt, snudd på dramatiskt där ett konkurshot hotat runt hörnet.

Men å andra sidan; så har det väl sett ut sedan sommaren 2019!

***

Jag kunde inte låta bli ett kolla igenom mina krönikor från de senaste tre åren. Där hittade jag halsdukskampanjer, aktieförsäljning, Fjällfonden, licensnämnden, överklagandenämnden, 15 cypriotiska fuskmiljoner, mystiska saudiska sponsorpengar, FIFA-domar, CAS-förhandlingar, uppräkning av spelarnas värde, konkurshot, kontrollbalansräkningar...

Kort sagt; det ekonomiska kaoset har pågått hela tiden.

När nu Tom Pripp, nyligen inkastad ordförande i Elitbolaget, dagen efter kvalsegern mot Falkenberg, berättade att klubben behövde tio snabba miljoner inför mötet med Licensnämnden blev jag naturligtvis inte överraskad.

Åtgärdsplanen var densamma som flera gånger tidigare; swish (nytt grepp...) från supportrarna, givmilda sponsorer gav en extra slant och ytterligare åtta miljoner kom från räddningsplankan Östersunds Transferintressenter AB.

Alltså, intet nytt under solen!

Hedervärt? Absolut och mycket mer än så!

Nödvändigt? Javisst! (Annars hade det varit morsning och good bye).

Men det här måste väl ända vara sista gången som klubben kan mjölka supportrar och gynnare på nya miljoner?

Och det är väl sista gången som Licensnämnden lyssnar på och godkänner ÖFK:s handlingsplaner? Åtminstone i närtid...

***

Den här processen har givetvis stulit värdefull tid av klubben inför säsongen 2023. Och den är inte särskilt långt borta; cupstart den 18 februari (Varberg borta) och seriestart kring 1 april (Gais hemma). Innan dess måste spelartruppen vara förstärkt, matchdräkten fått sina sporsorloggor och reklamskyltarna finnas på plats. Plus tusen andra saker.

Cashen måste in och det med blixtens hastighet!

***

Sportsligt tror jag det går att fixa, utgångsläget jämfört med fjolåret är miltals bättre; tränaren Magnus Powell på plats och 16 spelare under kontrakt (ÖP/LT berättade i tisdags att även Yannick Adjoumani är klar). Det här tror jag att sportchefen Stefan Lundin kan reda ut även om han, åtminstone för tillfället, sitter med en tom plånbok.

På min önskelista;

# En mittback med speed i fötterna.

# En forward med spets i boxen, kort sagt en gammaldags hederlig måltjuv (det vill väl alla ha...?)!

***

Däremot måste nog organisationen redas ut, årets med sportchefen som assisterande tränare är inte hållbar på den här nivån.

Vem utkräver ansvar av vem när saker måste åtgärdas, typ assisterande tränaren sparkar huvudtränaren när resultaten går snett?

Det funkade den här sommaren (som var alldeles speciell eftersom Lundin & Powell kastades rakt in i en verksamhet som var fullständigt demolerad) men det kommer inte att funka en gång till!

Dessutom; Stefan Lundin måste bygga upp en sportslig stödorganisation som kan se på verksamheten lite utifrån (ju fler ögon, desto bättre). Magnus Powells bästa egenskap så här långt är som lagbyggare (annars hade ÖFK aldrig rett ut den situation som man försatte sig i) men som matchcoach var det illa alltför många gånger (bytesbonanzan höll på att göra mig galen) och dessutom misslyckades han med att utveckla några av spelarna. Cesar Weilid och Chovanie Amatkarijo var ett par av dem som tilläts göra samma misstag i november som i början av säsongen (alla med ett någorlunda friskt fotbollsöga kunde se dem...) och det är naturligtvis inte godkänt.

***

Styrelsefolk har kommit och gått, samma gäller de som slagit sig ned i vd-stolen (vilken omsättning, huvva). Bristen på kontinuitet och kunskap om branschens särart är naturligtvis bidragande orsaker till alla de bekymmer som drabbat klubben.

Nu bjuds vi på ytterligare en ny vd, Tommy Holmgren tar över men bara fram till årsmötet i mars.

Men välkommen till elitfotbollens vardag som gäller även lördag och söndag och dygnets samtliga 24 timmar!

***

Jag har ofta under de här stökiga åren klagat på ÖFK-ledningens brist på fotbollskunskap (och då menar jag inte spelet på planen). Den har varit ytterst besvärande. När det vid årsmötet i början av mars stod klart att Bosse Johansson skulle bistå klubben som "bollplank" tändes ett litet hopp.

"Bosse Bank", en av Sveriges mest meriterade idrottsledare under 2000-talet med 13 år som ordförande i IF Elfsborg samt tre år som ordförande i Svensk Elitfotboll, hade flyttat hem till Sveg och var beredd att ställa sin breda kunskap till förfogande.

"Jag har många kontakter, kan fotbollsekonomi och ställer upp med det de vill", sa Bosse efter årsmötet.

Resultatet av det "samarbetet" vad jag erfar: Noll samtal från ÖFK-ledningen (däremot har valberedning hört av sig vid några tillfällen).

Sedan marsårsmötet har Bosse hunnit väljas till ordförande i Brynäs IF. (Bara som ett apropå till att ta vara på kunskap...)

***

Som ni förstår av ovan; i dagsläget jag tror att ÖFK har goda möjligheter att få till en bra sportslig lösning men jag är tveksam till att klubben fixar det nödvändiga kringjobbet på ett bra sätt. Det är så mycket som behöver styras upp.

Jag förstår att Tommy Holmgren koll på det men vad hinner göras på några månader?

När samtidigt, som jag skrev här ovan, cashen ska in...

***

God Jul - och lycka till, alla inblandade!