En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar….

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smält väl in i konceptet. Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon-Min Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potters startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David är beroende av ytor. Modou skapar dom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden får utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

Ända sen ÖFK bildades och det första matchandet i den svartröda tröjan inleddes 1997 har jag varit en trogen besökare, både å “arbetets” vägnar och som ren supporter. Först på Hofvallens träsmaksdoftande men charmiga “långbänkar” till modernare faciliteter på nuvarande Jämtkraft Arena.

Mot anrika Öster senast var det faktiskt första gången som jag inte kände “giftet” i kroppen. På nåt vis gick luften ur efter insatsen i Jönköping och det definitiva avskedstagandet till toppstriden i Superettan. Dessutom fanns ju möjligheten att “streama” fighten på min ålderstigna HP.

Vädret var emellertid utmärkt och ju närmare avspark desto större “feeling”. Ingen Widgren, ingen Moon och inget kärnkraftverk (Bergqvist) men en ny favorit i Bachirou så Toyotan styrdes i vanlig ordning mot dom nordvästra delarna av staden.

Lite snack med gamla bekanta ur samma hängivna kategori och så dags för match. Det syntes direkt att Öster var laget som hade mest att spela för, ingen ”buss” framför eget mål utan tuff press över hela banan.

Jag vet att många inte håller med mej men det fanns en hel del glimtar av den allsvenska touchen i gästerna spel inledningsvis. Distinkta passningar, teknik och bra rörlighet. En hel del oro i ÖFK:s bakre regioner och Graham Potter tvingades till några rockader.

In med Azulay i mitten (en helt annan spelare i den positionen), högerkanten för Dyer och ut med Peciar på andra, naturligt för den vänsterfotade slovaken. ÖFK fick grepp på ett helt annat vis. Lite smolk dock med en fotskada på Ahmed i första halvleks epilog.

Andra halvlek något trevligare ur ren underhållningssynpunkt. Mendiola kom in lite mer i spelet och därmed en och annan öppnande smörpassning. En heroiskt löpande Morgan ut och Smajic i hans ställe och mer kreativitet längst fram. Tyvärr dock ingen nätkänning och i varje fall smålänningarna kan väl känna en viss tillfredsställelse.

I en krönika kan man väl få tycka och tänka lite utanför referatets mer strikta ramar och utveckla lite spelarprestationer hit och dit. Aly Keita, vilken tajming den killen är utrustad med. Finns så gott som alltid på rätt plats i och utanför sitt målområde. Jonathan Azulay, som sagt, mittback kort och gott. Funkade bra ihop med i mitt tycke underskattade James Baldwin (mycket säker i luften)

Fouad Bachirou, vad skall man säga? Hur har han hamnat här uppe? Måste vara för lingonplockning, abborrfiske eller nån annan för honom exotisk verksamhet. Inte kan det väl vara av ekonomiska skäl? Borde rimligen platsa på någon av dom större arenorna betydligt längre söderut.

Superettan sliter, märker det framför allt på Jamie Hopcut, från dag ett en av mina stora favoriter. Inte samma lätthet i steget, inte samma enorma jobb i bägge riktningarna, inte samma aviga genombrott. Roligt emellertid att se inhoppande Robert Hammarstedt, lite missflyt i passningarna stundtals men för framtiden viktigt med offensiva försvarskrafter.

Det återstår tre omgångar och enligt uppgift har slutplaceringen ekonomisk betydelse så det är bara att kavla upp ärmarna igen. En fin morot borde ju vara Hammarby på Tele 2 Arena, bortåt 20 000 åskådare och kanske möjlighet att avgöra ”Söderbrödernas” vidare öde. Hursomhelst, säsongen är snart till ända men solen går som vanligt upp i öster (!) även 2015 med nya möjligheter.

,

Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.

Träffade en gammal domarkollega i en inrättning med grön skylt på Lillänge köpcentrum i förra veckan. Eftersom denne fotbollsentusiast i likhet med mej har ÖFK varmt om hjärtat kom samtalet direkt in på det spåret:

-Lite knepigt med så mycket nytt folk, tyckte han.
-Precis när man lärt sig alla namn får man tänka om igen.
När jag studerade matchtruppen inför cupfighten mot Elfsborg innehöll den ju också nio nya jämfört med det manskap som avslutade höstsäsongen. Mer än hälften alltså.

Är det bra eller dåligt? Naturligtvis har vi ju inte svaret förrän nån gång sent i höst. Att ledningen vill byta ut lagdelar där det brister är ju naturligt lika väl som att konceptet med att förädla spelare för vidare färd mot större uppgifter också är en naturlig situation för en klubb i dom nedre regionerna av Svensk Elitfotboll.

Eftersom jag inte är så väldigt intresserad av att hänga på träningar, det är pulsen i matcher jag eftersträvar, har jag inte nån riktigt klar uppfattning på statusen så här långt gällande det rödsvarta ÖFK-garnityret. “Streamade” i alla fall matchen på Borås Arena mot Elfsborg och det “eldprov” som den enligt mitt sätta se det innebar. Västergötlands gulsvarta stolthet var ju för inte så många månader sen svensk representant i “Euroleague” och erfarenheterna och matchtempot därifrån kunde väl inte helt ha blåst undan under några korta vintermånader.

Med det i åtanke tycker jag ÖFK gjorde en helt okej insats. Ambitionen att “hålla bollen inom laget” var densamma och det skapades stundtals en hel del också offensivt. Dom farhågor jag och en del andra skribenter hyser är väl gällande försvarsspelet. Av det jag hittills sett har man värvat ett antal “fyrtorn” i mina ögon och ingen egentlig ersättare för “städgumman” Sam Mensah.

Vill man prioritera passningsspelet där många är delaktiga förutsätter ju det att även backlinjen involveras. Ju högre upp man kommer i banan, ju högre backlinje. Då är det superviktigt med koncentration för att undvika en omställning från rättvända motståndare. Där hade Mensah en oerhört viktig roll som jag ser det. Ett stort antal “brandkårsutryckningar” från ghanesens sida som kanske inte alltid registrerades till fullo.

Flyktade Rasmus Lindkvist hade många kvalitéer på kanten men där tror jag att det finns större möjligheter att kompensera i befintlig trupp och Modou Barrow tror jag blir en attraktion på Arenan trots lite ojämna insatser hittills. Ammar Ahmed var duktig mot Elfsborg, säkert pushad av lagkaptensrollen och den kanske viktigaste pusselbiten i den typ av spel som ÖFK förordar.

Som sagt lite defensiva farhågor, men som nån tänkare sagt en gång: ”Rom byggdes inte på en dag” och med numera två driftiga coacher från fotbollens hemtrakter hoppas jag man löser dom knutarna. Insatsen i Borås visar i varje fall enligt mitt sätt att se det att Potter & co blir att räkna med även framöver. ”Keep up the good work!”

Ser att det är en dryg månad sedan jag tillförde något under den så kallade “Hammaren”. Vet inte hur pass stor abstinens det är ute i den eventuella läsekretsen men okej, vi provar ännu en gång. I och med ÖFK:s framgångar både hemma och borta har man följt laget så fort tillfälle givits både på Arenan och annorstädes. Fotboll på webben har ju på senare år öppnat en helt ny värld.

Jag följer även med en dåres envishet mitt kära Helsingborgs IF:s samtliga matcher och tiden att kolla övrig länsfotboll på plats har helt enkelt inte funnits. Kan ibland sakna brandkårsutryckningarna som reservmurvel för den blå varianten av ortstidningarna. Åsvallen, Tigervallen, Hissmovallen, Sportfältet, Stuguns IP, Lövsta med flera. Tyvärr inte heller Åkreäng av ovan nämnda skäl. Har dock varit inne på BFK:s hemsida och informerat mej ett stort antal gånger. Dessutom har tränare Adam försett fotbollz.se med initierat material från matcherna.

I söndags slog jag i varje fall ett rekord, tittade på fyra olika tillställningar i hemmets lugna vrå. Till saken hör väl att det fick kapas lite här och där av sociala skäl. Söndagsmiddagens skapare ville gärna ha ett ord med i laget, av och till är det förhållandet inte att leka med. “Superettan” på TV4 har ju blivit ett måste när ÖFK:s konkurrenter förevisas ibland flera gånger i veckan. Började med Giffarna-Brage, sedan ÖSK-Gais, Helsingborg-Kalmar på webben och avslutningsvis S:t Etienne-PSG. Puh!

Tycker TV4 sköter allt väldigt bra med kunnigt folk bakom mikrofonerna. Bisittare Martin Åslund, med inte oävna meriter från planen har jag dock lite synpunkter på. Glenn Hysén är en talpedagog jämfört med denne Martin. Skall det var så svårt att ge varje bokstav i en mening ett eget liv? Killen är ju duktig, vågar sticka ut hakan, ibland med analyser som går på tvärsan med dom egna, (kan ju i många fall inte vara nån nackdel…). Hade för övrigt nöjet att kolla på farbror Sanny på Råsunda under en fem veckors vistelse i huvudstaden på sjuttiotalet.

I sammanhanget är dock min stora favorit Jens Fjellström. Har harangerat honom förut i den här spalten, en veritabel mysgubbe i studion och klockren i det mesta enligt min mening, dessutom norrlänning. Tycker om att återanvända i mitt tycke lyckade formuleringar så var så god ännu en gång: “Hade jag haft en giftasvuxen dotter och hon presenterat en presumtiv livskamrat i stil med Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och bröllopsresa.”

En “bubblare” i mina ögon är stockholmskisen Jon Persson med BP som senaste klubbadress. Suverän koll på det mesta under matcherna och behaglig, avslappnad röst. Naturligtvis också Anders Andersson, inga stora åthävor men rejäl fotbollskunskap. Dessutom skåning, dock från fel stad…… Sen kan jag tycka att det är synd att Lasse Granqvist verkar ha lämnat den gamla ångradion för gott, hoppas jag har fel. Väldigt duktig i TV men oslagbar i radio.

Nu laddar vi för ÖFK:s 30:e och sista match i “Superettan” för den här gången. Kanske ytterligare en webbsändning om inte nån har andra tankar……

Fem matcher återstår av ÖFK:s debutsäsong i Superettan, en sjättedel om inte mina synnerligen bristfälliga matematiska gener spelar mig ett spratt. 32 poäng i skrivande stund tycker jag är helt okej, på pappret många bra spelare inför säsongen men teori är en sak och praktik i många fall en helt annan. En stor del av laget hade gjort resan via norrtvåan och division 1 och nu ställdes man mot motstånd i det som i dagligt tal kallas svensk elitfotboll.

Så här när höstmörkret och en betydligt kyligare ”nordvästavinn” tagit över tycker jag och säkert många med mej att vi skall var stolta över vad Graham Potters garnityr presterat. Framförallt på det sätt som laget tagit sig an uppgiften. Inget “gnet” utan från dag ett fotbollsspel med betoning på spel. Detta har inte undgått fotbolls-Sverige utan Östersund har förutom ett grönt Storsjöodjur också presenterat en rödsvart fotbollsmundering.

Måste erkänna att jag i somras hade mina tvivel efter ommöbleringarna i laget. “Vi kommer att ha ett starkare lag i höst” basunerades ut av ordförande Kindberg. “Fan tro´t” tänkte jag. En av mina personliga favoriter försvann, Juanjo Hervias. Från skrivarens horisont en helyllekille och på kort tid etablerad i den jämtländska myllan. Dessutom med förbluffande svenska språkkunskaper och en hustru också som hittat en verksamhet. Ryan Gilligan, oerhört viktig på den egna planhalvan och oberäknelige Tobi Joseph som jag tyckte gjorde helt okej insatser när han väl fick chansen.

Fryklundsbröderna, reducerade av sjukdom och skador flyttades ner till IFK tillsammans med Viktor Ageskär och sex nyförvärv införskaffades. Frånsett skotske målvakten Lee Robinson som fick chansen direkt men kom snett in i det från början har ju övriga enligt min mening lyft laget. Craig Barr, ännu en skotte, har inte bara axlat Gilligans roll, han har utvecklat den och hittills personifierat ordet felfri. Kollegan i mittförsvaret, Hammarby-fostrade Marcus Törnstrand, lite varningsbenägen men med hög kapacitet.

Sinan Ayranci också med förflutet i huvudstaden tror jag i likhet med engelsmannen Jason Walker kommer att sätta en del bollar på sluttampen. Walker var förresten ytterst nära senast mot Ängelholm, på rätt plats men en motståndare i vägen. Taylor Morgan också ett nytt ansikte offensivt, inget tekniskt underverk men snabb och irrationell. Det jag kan sakna från våromgången är Alexis Mendiola och hans förmåga att hitta passningsvägar offensivt. Det tjusigaste i fotboll enligt min mening är en boll i djupled på en tom yta som välter ett helt försvar på ända. Där var Mendiola mästerlig. Undrar förresten vart han tagit vägen.

Landsmannen Eder Lopez som varit här ett tag blev spelklar och svarade för en en strålande debut. Lite “Beckenbauer-light” i sin eleganta framtoning. Dock kanske inte riktigt på samma nivå fortsättningsvis. Petter Augustsson längst bak har jag poängterat hela säsongen och det är alltid kul när profetiorna bär frukt. Vill nog påstå att ödmjuke Petter var den så kallade tungan på vågen senast. Roligt också att Dennis Widgren fått chansen. Trots sin ungdom vågar han göra saker med bollen vilket är viktigt i det spel ÖFK förordar. Mycken chauvinism ovan kan tyckas men det är så förbaskat roligt att få ta del live av ett skådespel som i många år bara var en from förhoppning.

Dom övriga klubbarna närmast hjärtat, Brunflo FK och Helsingborgs IF har också glatt under året. Gulsvart har jag av olika anledningar inte kunnat följa i år men där har tränare Adam svarat för en utmärkt uppdatering här på fotbollz.se. Rödblå HIF hade jag nöjet att se på Olympia för en knapp månad sen och i kväll är det derbyt med stort D. Malmö FF på hemmaplan, fullsatt med dryga 16000 i inramning. Efter en strålande första halva har dock lirarna från “Sundets Pärla” kroknat lite och känslan av “underdog” den här gången finns där. Kommer att sitta klistrad framför dataskärmen med den något tajta matchtröjan stramandes över “kaggen”. Det är bara att ladda för upplösningen på alla fronter.

Fy fasen vad viktigt, ÖFK:s tre poäng mot mer eller mindre avsågade IK Brage. Poängtapp hade inneburit fortsatt placering under kvalstrecket och fortsatt rejält med knädaller. Nu var fighten verkligen inte mycket att skriva hem om men som nån stor tänkare sagt: tre poäng med dåligt spel är betydligt bättre än den raka motsatsen. Speciellt under den resultatinriktade verksamhetens hårdföra stjärna som den rödsvarta fotbollsklubben har att leva.

ÖFK inledde superettansejouren väldigt svajigt i premiären mot Assyriska IF. 0-1 relativt snabbt men efterhand hittade grabbarna in i tempot och främst genom Thomas Boakye på högerkanten sårade man Södertälje-laget. Sedan rullade serien på med kanske lite för många kryss men ett klart anständigt bollinnehav mot vilket motstånd det än vara månde. Ända fram till returen förra omgången borta mot Assyriska.

En hel del nya ansikten att spela in men framför allt, enligt min mer eller mindre vederhäftiga mening en återgång till att “matcha truppen” från hedersmannen Graham Potter. Att “toppa laget” tycker jag är en självklarhet och en förutsättning för ett lyckat utfall. Petter Augustsson är förmodligen den bäste keepern sen ÖFK startades. Inte för nån förmåga att flaxa runt i kryssen utan just för hans sätt att vara en del av försvaret. Jamie Hopcut tycker jag är en “lightversion” av tyvärr långtidsskadade May Mahlangu i Helsingborgs IF. Löpstark i båda riktningarna, rapp i fötterna och med ett icke oävet spelsinne.

Därför var det så oändligt skönt nu mot Brage att se att enligt min mening bästa möjliga lag verkligen startade. Var extra nyfiken på forwarssduon Walker-Ayanci. Jason Walker verkar vara ett litet yrväder som kan dyka upp var som helst med en imponerande spänst trots lin längd. Sinan Ayanci lite mer svårtolkad men fullt ös i alla närkamper och blir säkert nyttig med tiden. Craig Barr (passande namn här uppe i granskogarna) verkar axla flyktade Ryan Gilligans roll i defensiven där mitt stora utropstecken dock var Marcus Törnstrand.

En enormt fin mittbackstyp och kanske den gladaste av många glada efter den lyckade matchavslutningen. Kramade om allt och alla vilket tyder på känsla inte bara för kamraterna på planen utan även för märket på bröstet. Hatten av för den värvningen. Nu är det bara att köra på, Ammar Achmed tillbaka igen i bortamötet mot Landskrona BoiS och varför inte tre nya poäng även om det går ut över ett Skåne-lag………

Så var den då över, Östersunds Fotbollsklubbs segerlösa sexveckorsperiod i Superettan. Lite på känn faktiskt med tanke på dom förutsättningar som grönklädda Ljungskile SK hade inför matchen. Nu skall ÖFK på intet sätt förringas, efter en stabbig inledning där ett hårt pressande LSK klart störde ÖFK hittade man tillbaka till dom grunder som fanns i inledningen av seriespelet. ÖFK gör bara snygga mål och 1-0 ännu ett i raden där Seon-Min Moon fick avsluta ett one-touch-genombrott. Förlösande för dom rödsvarta och inte minst för Moon själv.

Lite överraskande med Jamie Hopcut på bänken och Jonas Desai i startelvan. Man försöker i “staketpositionen“ alltid att sätta sig in i hur lagledningen tänker och i Jonas fall förmodligen för att tillföra tyngd och inte bli alltför fastlåst på bänken. Västerbottningen verkade inte helt bekväm i matchen men är övertygad om att längre fram i den långa serien blir Jonas kvalitéer viktiga och inhopp i startelvan stärker alltid motivationen.

Glädjeämnet den här gången tycker jag främst var försvarsspelet där Petter Augustsson snyggt revanscherade sig för den mindre lyckade aktionen vid Örgrytes 2-0 mål senast. Två blixtrande parader efter LSK frilägen bl.a. Inte lika stressigt och inte lika djupt ner i boxen och fin tajming mellan Ryan Gilligan och Steve Burton. Ammar Achmed övertygar alltmer med sin vägvinnande bollbehandling och tillsammans med alltid sevärde Alexis Mendiola ett viktigt nav i det spelsystem som ÖFK förordar. Däremot tycker jag inte att Thomas Boakye är ett lyckat alternativ centralt på topp. Ghananen verkar lite vilsen enligt mitt tycke och har sina kvalitéer efter långlinjen när han får skära in.

Bobo Sollanders comeback i ÖFK-tröjan har debatterats flitigt i kommentarsfältet och min personliga åsikt är denna: Bobo är naturligtvis en förebild i alla sammanhang med sin fotbollshistorik och personlighet. Stötte för ett par år sen på en till synes något jäktad Bobo på parkeringen innanför grindarna på “Arenan”. Hade några spörsmål rörande laget, inga problem, en leende Bobo svarade lugnt och tillmötesgående.

Sen är ju den stora frågan om det är så lyckat att efter nästan åtta månader utan fotbollskontakt, dock till synes fysiskt väl förberedd, helt plötsligt hoppa in på topp i en match på Superettan nivån? Dessutom i ett läge med 26 minuter kvar, ledning 2-1 och försvar av tre poäng. Oceaner av yta i omställningarna, inte direkt Bobos “cup of tea” där kvalitéerna främst ligger i att “kötta” i boxarna. Tyckte faktiskt synd om denne gentleman i det höga matchtempot.

Nåväl, allt sånt är Graham Potters nattlektyr och facit efter olika tankegångar får vi när den 30:e omgången är färdigspelad i höst. Sist men inte minst hatten av för Ljungskile SK. Stora problem innan matchen och under matchen men ställde hela tiden svåra frågor i 93 minuter till ett i stort sett ordinarie hemmalag. Inget tjongande utan löste svårigheterna med smart passningsspel. Hoppas alla unga lirare på läktarna tar åt sig vad som krävs för att hålla nivån i denna härliga serie.

Att kunna följa ÖFK live via datorn på bortamatcherna är en spännande och trevlig företeelse. Okej, leverantörens tekniska del tillhör väl inte den mest intrimmade, en hel del “buffring” eller vad det heter i datavärlden, men med 49:- för enstaka matcher får man väl vara beredd på att hjälpa till en del hemifrån.

Efter fem obesegrade omgångar har det nu gått lite grus i det inledningsvis relativt väloljade ÖFK-maskineriet. Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att omdisponeringen av laget mot “Giffarna” inledde den nu betydligt tyngre resan. “Ändra aldrig ett vinnande lag” även om motståndarna på andra sidan mittlinjen kommer från Allsvenskan. ÖFK har en mittplanstrojka i Hopcut, Achmed och Mendiola som står sig mycket väl i seriekonkurrensen och att experimentera med Moon från start var inte lyckat “from my point of view”.

Seon-Min Moon är naturligtvis en jättetalang som har sin framtid utstakad och med varsam matchning av Graham Potter också kommer att tillföra det rödsvarta gänget mycken glädje framöver. Sen har ju en hel del skador ställt till det också, speciellt på lirare i nyckelpositioner. Att spelare går sönder är ju tyvärr nåt som drabbar alla lag och “bänken” är i många fall den kanske viktigaste lagdelen.

Tycker ändå att senaste fighten mot serieledande Örebro SK på en relativt välfylld “Behrns Arena” var ett så kallat fall framåt. Man fullföljde sin spelidé med mycket boll inom laget, problemet är, och det är ju inget litet problem egentligen, att omsätta det hela i högkaratiga målchanser. Tobi Joseph har jag haft stora förhoppningar på, en snabb, kraftfull powerforward som länge saknats på dom här breddgraderna.

Tobi inledde matchandet helt okej men efterhand allt mindre involverad. Likt en lång skåning i Paris, inga jämförelser i övrigt, tror jag att Tobi är beroende av att ha en hel del boll. Allteftersom motståndet läst av ÖFK.s spel har man samtidigt isolerat toppforwarden. Engelsmannen tycker jag definitivt jobbar för att hitta position men ibland lite väl ambitiöst och offrar mycken onödig kraft vilket visat sig i slutet av matcherna.

Viktor Ageskär gjorde ett spännande inhopp senast, har ingen aning om hans kvalitéer i luften men längden finns ju där och han skulle kunna vara ett alternativ som “target” (likt Robin Simovic i allsvenska serieledarna Helsingborgs IF) för att få lite mer variation framåt. Dessutom en chanstagare på “fifty-fifty bollar”. Överhuvudtaget finns det ju en del mer eller mindre outnyttjat material i Potters spelarsäck så än skall vi inte tappa sugen. Det är en härlig resa med många fina stationer kvar.

Ändra aldrig ett vinnande lag! Möjligen är det en svensk företeelse för nu gjorde ÖFK-tränaren Graham Potter ändå det. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand tala om hur saker och ting skall vara men förstår uppriktigt sagt inte vitsen med att plocka ut Tobi Joseph. Okej, engelsmannen hade väl inte sin bästa eftermiddag senast mot Jönköping men är med sin snabbhet och tyngd ett orosmoment längst fram. Skulle han ändå ersättas vore väl Filip Rogic ett mer naturligt val.

Då hade man haft kvar Jamie Hopcut i en central position tillsammans med Alexis Mendiola. Hopcut i mina ögon den kanske jämnaste ÖFK-aren hittills. Ett stort jobb över hela banan och dessutom en ung kille som utvecklas i varje match. Näst intill ett helgerån att sätta ut honom på kanten tycker jag. I likhet med min gamle vän Hasse Andersson på Östersundstidningar menar jag också att Seon-Min Moon och Ammar Achmed är för lika i sin spelstil, båda offensivt inriktade.

Alexis Mendiola kommer bäst till sin rätt i en “nr 10” roll med sina känsliga fötter och kreativitet. Den här gången fick han både hämta bollar och försöka avsluta eftersom ÖFK mer eller mindre verkade strunta i renodlade anfallspelare. Petter Augustssons skada var naturligtvis olycklig och även om alla har fullt förtroende för talangfulle ersättaren Viktor Hansson smyger det sig in ett icke kalkylerat faktum i laget.

Nu är det inget som säger att jämtarna med en ograverad uppställning rått på ett för dagen synnerligen taggat ex-allsvenskt GIF Sundsvall. Men det hade varit skoj att få veta. Sen är det alltid skönt att få skriva av sej när man nu har fått det här uppdraget. Första tanken när lagen ställde upp innan matchen var: Var f-n är Tobi? Skadad, sjuk? Bänkad, det fanns inte på min karta. Potter är en klok man som säkert har en tanke bakom allt han gör, det återstår ju 24 omgångar och alla behöver ju inte tycka lika, det är det som är det fina i vår demokratiska värld.

ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.

Dan före dan, före dan, före dan före “dopparedan” Nu är den nära, den riktiga julaftonen för fotbollen i norrlands inland. Några inbitna pessimister har även pratat om “depparedan” och själv har jag väl funderat enligt hela registret. Först seriesegern i division 1 norra i höstas, den minnesvärda dagen på Studenternas i Uppsala. All upprymdhet efter det, bra träningsläger utomlands med meriterande triumfer, en helt okej match sen på hemmaplan mot Selånger därefter några inte särskilt förtroendeingivande insatser innan en förlösande aktion senast mot Umeå FC.

Egentligen är alla spekulationer innan serien av noll och intet värde. När det blir dags för tävlingsmatcher är det allra viktigaste enligt min mening att man är fysiskt och mentalt förberedd för uppgiften. Den rent fotbollsmässiga biten finns i kroppen i samklang mellan dom egna individuella idéerna och tränarnas intentioner. Lag kan gå som tåget i träningsmatcherna för att sedan falla ihop rejält och vise versa.

Det tycks i alla fall som om Östersunds Fotbollsklubb gjort det mesta rätt runt laget rent förberedelsemässigt. Samtliga nyförvärv verkar tillföra nånting och skall jag för egen personlig del framhålla några så får det bli Ammar Ahmed och Tobi Joseph. Ammar är kreativ och har ett “one touch” spel som jag tror kommer att passa bra i en högre division. Tobi har potential för det viktiga spelet i den offensiva boxen, kraftfull och kvick. Verkar dock ha en tendens att vilja lite för mycket vilket kan kosta energi i dom avgörande momenten.

Dock tror jag, om man ser allting i ett långsiktigt perspektiv, att det viktigaste är att Östersund hamnat på den svenska och för all del även internationella fotbollskartan. Att hårdsatsande fotobollsungdomar kan se att även uppe i fjälltrakterna syns man och kan få en gedigen skjuts i sitt utövande. Blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om Brian Wake och hans pimpelfiske.

Brian, definitivt ingen ungdom, men kanske en av dom mest lyckade importerna nånsin och en stor del i ÖFK:s återupprättelse. Firad hjälte under division 2 året. Bänkad och utlånad i Ettan men tillbaka som både aktiv i IFK Östersund och med en ledarroll i ÖFK Detta tycker jag tyder på den styrka som ÖFK-konceptet kan innebära. Inte bara eventuella slantar på banken utan även genuin livskvalité. Det senare nåt som jag tror helyllekillen Brian tagit till sig.

Apropå skjuts i karriären kan man ju inte undgå att nämna David Accam, två mål för Helsingborg i premiären och ett snäpp till i utvecklingskurvan. Minns när han kom in i andra halvlek mot Sirius förra säsongen och drog igång publiken med gester och sin sagolika speed. En ödmjuk kille, perfekt ambassadör och förhoppningsvis i den bästa av världar kanske innebärande ytterligare ett ekonomiskt tillskott för ÖFK.

Det bästa rent kortsiktigt är dock att alla samlas på Jämtkraft Arena både i med och motgång. Rätt utövad och i rätt miljö är fotboll nåt av det bästa som finns. Den övertygelsen har funnits ända sen man i början av femtiotalet stod på ståplatsläktaren på Olympia i Helsingborg, höll morfar i handen och hejade på dåtidens hjältar, Kalle, Sven-Ove, “Butti" och "Luma". Nu kör vi!!!

Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.

En intressant debatt blommar av och till upp i kommentatorsfälten rörande trebackslinjens vara eller icke vara. Personligen är jag ingen stor vän av alltför taktiska uppstyrningar av fotbollen. Tror den blir allra bäst när den enskilda kreativiteten får största utrymmet. Men sen, är det egentligen inte i slutändan bara en lek med siffror? Offensivt gäller det att hitta eller skapa ytor, defensivt att täcka desamma. Låt vara att tre gubbar längst bak ställer lite större krav på kantspelarna framför. Nån “showare” kanske inte skall ikläda sig den rollen då den defensiva disciplinen är av stor vikt.

Sen tror jag i ÖFK:s fall att balansen i laget rörande spelartyper gör att Graham Potter föredrar den lösningen. Skador och avstängningar drabbar i högre grad försvarsspelare sett från ett eget allmänperspektiv snarare än ett statistiskt statement. Summa summarum, det finns gott om mittfältare och därmed känns det självklart frestande med ovan nämnda taktik. Att det gått prestige i det hela tror jag inte alls på, Potter har seglat på större hav än Storsjön….

Eftersom jag följer Helsingborgs IF i vått och torrt via den förnäma om än något plånbokstörstande företeelsen webb-tv har jag också kunnat hänga med i David Accams utveckling därstädes. Allt har väl inte gått som på räls, det som väl är mest positivt är killens självförtroende. Att hela tiden använda det han är bra på, djupledslöpningar och dribblingar i hög fart. Misslyckas en kommer snart en ny vid nästa tillfälle. Efter 3-0 senast mot Åtvidaberg tyckte serbiska nyförvärvet Nicola Djurdich, senast i norska Haugesund, så här om sin anfallskollega i Helsingborgs Dagblad:

”– Vi gör vårt bästa, men det är lite annorlunda att spela med David än med Alvaro Santos eller Thomas Sörum. David spelar mer för sig själv medan jag tillsammans med någon av de andra två spelar mer som i ett anfallspar.
Viket föredrar du?
– Jag kan anpassa mig och det är tränaren som bestämmer det.”

Tempot verkar i varje fall inte vara nåt problem för David, snarare kanske något mer kilo innanför västen men det är ju sådant som går att utveckla. Det skall i varje fall bli spännande att följa fortsättningen, förtroendet hos tränaren Åge Hareide är ju till synes obrutet. HIF har väl via sitt mastiga program med cuperna ute i Europa försatt sin chans i den absoluta toppen i allsvenskan. ÖFK däremot dansar vidare i norrettan i allra högsta grad. Med eller utan trebackbackslinje.

I egenskap av krönikör förväntas det att man kläcker ur sig nåt fyndigt med jämna mellanrum och eftersom det var knappa två månader sen senast kanske det är dags. Sen får väl arten av fyndighet vara upp till den eventuelle läsaren. I vilket fall som helst innehöll ju gårdagskvällen en intressant fotbollsmatch ur åtminstone tre aspekter:

1. Helsingborgs IF och hela Sveriges hopp i tredje och helt avgörande play off inför gruppspelet i Champions League.
2. Helsingborgs IF, laget i mitt hjärta och i alla övriga mer eller mindre vitala organ..
3. David Accam, en liten askungesaga. Från ÖFK rakt in i finrummet i 63:e minuten som avbytare i Helsingborgs IF.

På förhand fanns väl spekulationerna om att HIF hade stora möjligheter att rubba Celtic FC och därmed bli första laget efter 12 år att nå ända fram. Om någon till äventyrs inte kommer ihåg vilket svenskt lag som senast var i farten kan jag i all blygsamhet upplysa om det, Helsingborgs IF. Dessbättre gick den här matchen på TV 6, en relativt offentlig kanal och man slapp sitta och meka med en massa login på datorn.

Upptakten blev ju inte direkt vad man hoppats på, 0-1 redan efter knappa två minuter. Lille, extremt lovande 18-årige finländaren Jere Uronen på vänsterbacken för mycket bolltittande och nätrassel bakom Pär Hansson. Ett lite chockartat HIF några minuter innan man knöt den berömda näven i den berömda byxfickan och mer eller mindre spelade ut Celtic FC. Åtminstone tre högkaratiga chanser där i varje fall sydafrikanen och HIF-spindeln May Mahlangu borde satt sitt extrema friläge, en Mahlangu i fjolårets form hade definitivt gjort det.

Bra spel av helsingborgarna även i andra halvan. Accam kom in och hade ett läge i straffområdet men sköt över förutom ett par patenterade dribblingsaktioner. Inga nerver där inte. Men en knepig situation att tvingas göra mål inför bortamötet samtidigt som man inte öppnar sig bakåt. Ett scenario som Celtic utnyttjade och mer eller mindre hopplösa 0-2 också efter hand.

Kontenta: skottarna kanske inte lika bra som bl.a. på Henke Larssons tid men med en rutin från den här typen av matcher som genomsyrar hela klubben.
Ledord: effektivitet i avgörande lägen.

Går det att vända i Glasgow? Tja, varför inte, ända sedan den där hockeymatchen i OS 1980 vet vi att David alls inte är chanslös mot Goliat. Och heter David dessutom Accam i efternamn kan allt hända……….

Det har väl inte undgått någon som till äventyrs läser under den här vinjetten att jag är en stor supporter av ÖFK:s göranden och låtanden och har så varit ända sen starten av föreningen i slutet av nittiotalet. Har haft förmånen att få intervjua ett antal ÖFK-tränare från underbart lättsamme Leffe Widegren till en sur och inåtvänd Christer Andersson. Suttit på Hofvallens träsmaksalstrande långbänkar fram till dagens nästan luxuösa förhållanden på Jämtkraft Arena. Kanske inte enbart av ren klubbkänsla utan också från ett faktum av att konceptet rätt utnyttjat i en framtid kanske kan sprida lite fotboll från dom något finare salongerna även till våra obygder.

Därför blir jag så infernaliskt besviken när ledningen med tanken av att hålla igång en trupp, så märkbart laborerar med startelvan i ett läge när man har häng på finrummet. För det första, dom ungdomar som gavs chansen den här gången har jag i tidigare krönikor och referat alltid framhållit efter deras förtjänster. Men att gå in och ersätta avstängda backresen Sam Mensah och om inte nationalidolen så i alla fall jämtlandshjälten, David Accam, i ett läge där säkert 950 av dom dryga 1000 på läktarna undrar över varför inte all rutin på bänken utnyttjas, är ingen lätt situation.

Jag är naturligtvis inte kontant med alla dom bevekelsegrunder som Graham Potter har inför sin laguttagning men jag har svårt att tänka mig att både Hamberg och Kindberg som är enligt min mening två av de största vinnarskallar som skapats på det här halvklotet är helt med på vagnen. Potter är, menar jag, en enorm tillgång och har jättestor del i den positiva nystart som hela ÖFK genomgått och personligen hoppas jag han blir storsjöbygden trogen lång tid framöver men den här gången tillhör jag definitivt inte ja-sägarna.

För att sen återgå till själva matchen så tycker jag att Brian Wake årgång 2012 är ett mysterium. Visst är tempot högre, visst smäller det hela tiden i närkamperna men varför har grabben så helt kommit ifrån bland annat den “pappa-roll” för hela laget som han hade i fjol? Är det överambition eller helt enkelt dålig form? Tror att ett mål i och för sig kommer att lösa upp många knutar, det är säkert inte lätt att gå från firad målskytt till dagens situation där det mesta hannar i intet. Jag vägrar tro att division två norrland var limit för den sympatiske engelsmannen. I övrigt är naturligtvis förhoppningarna fortfarande stora på ÖFK men mitt och förmodligen många andra staketexperters enkla råd är, spela ihop ett lag som man tror på. I varje fall om målsättningen fortfarande är Superettan.

“Upp som en sol, ned som en pannkaka” en sliten formulering men på nåt vis ändå en bra beskrivning på ÖFK:s tredje uppgörelse i division 1 comebacken. Ytterligare en poäng i ladorna mot ännu ett förmodat topplag, Dalkurd, men ändå definitivt inte frid o fröjd i eftermälena till matchen. Och det är klart, har man stuckit ut hakan och siktat uppåt blir granskningen därefter.

Personligen tycker jag dock att det är för tidigt att dra några växlar på årets upplaga av det rödsvarta garnityret. Man mötte ett lag utan några egentligen svaga punkter och där devisen: “låt bollen göra arbetet” genomsyrade hela elvan. ÖFK tvingades jaga boll och springa mycket. Efterhand allt jobbigare och dessutom kombinerat med ett mycket psykologiskt bortamål i inledningen av andra avdelningen.

Första halvlek faktiskt också en rejäl match där ÖFK-ledningen genom kvicksilvret David Accam var om inte helt logisk så i alla fall en produkt efter flera fina intentioner. Bra prestationer också, tycker jag, av det inhemska inslaget där Tom Perman inledde piggt på kanten liksom Olle Hallström och Christoffer Fryklund i de bakre regionerna. Andra halvlek dock "en lång dags färd mot natt" där en furiös Petter Augustsson mellan hemmastolparna höll rent förutom kvitteringen genom etablerade Robert Mambo Mumba.

Det är naturligtvis lätt som så kallad “staketexpert” att döma ut än det ena och än det andra men i vissa matcher, typ lördagens, ställer jag mig tvekande till trebackslinje och ett överbefolkat mittfält. Ghananerna Shaaze och Mensah påminner om varandra och verkade ha lite svårt att bestämma vem som skulle göra vad. Sam Mensah duktig defensivt men personligen ser jag honom hellre renodlad på en kant, typ förra säsongen. Överhuvudtaget blev ÖFK väldigt centrerat och lättläst efterhand i matchen. Många runt mej på läktaren också väldigt förundrade över Brian Wakes relativa osynlighet i dom främre linjerna. Detta är en nivå klart över norrtvåan och Brian får en helt annan uppvaktning, framför allt är bevakningen hela tiden på bettet.

Tror dock att Brian kommer efterhand när Graham Potter hittat den ultimata uppställningen och “jobbet i det tysta” sköter engelsmannen som förut. Matthew Barnes-Homer fysisk och löpvillig och en förhoppningsvis nyttig backup framöver. Ett rejält glädjeämne dock det stora intresset från den jämtländska allmogen. 2047 personer är jättefina siffror. Låt vara fritt inträde men april på dom här breddgraderna kräver sina långkalsonger och fleecetröjor och mot den bakgrunden är det jättebra. Sen blir underhållningen på plan säkert också mer värmande framöver. Tre förmodade topplag avverkade, 0 i förlustkolumnen och allt kan bara bli bättre.

“Jag är kär”, Paolo Roberto uttryckte sig så efter att ha sett en boxare i ett OS för ett antal år sen. För min egen del gäller det en fotbollspelare, Moon Seon-Min, 20-årig sydkorean och ett av ÖFK:s många nya ansikten inför säsongen 2012. Entré med dryga tjugo minuter kvar men dom räckte för att hjärtat skulle dunka till så där skönt som det kunde göra en gång i tiden.

Vilken balans, vilket rörelsemönster och vilken teknik i hög fart. ”Det är på en helt annan nivå” sa också en säkert lika imponerad man ur publiken när vi lämnade ett kylslaget JK Arena. Läste nånstans att Moon inte är riktigt klar för startelvan och finns det 10 rödsvarta utespelare som är bättre, då jäklar i min lilla låda som det brukar heta. Nu var naturligtvis inte ett något vingskjutet Sollefteå nån rejäl värdemätare så det skall bli mycket intressant att se grabben i en mer ”hårdför” omgivning.

En av mina favoriter från ifjol, Kyle Hawthorne, gjorde mig heller inte besviken. Förarbetet till Brian Wakes 2-0 var en delikatess för oss som gillar oväntade lösningar och av sådana verkar engelsmannen ha en hel del på lager. Hoppas bara att coach Graham Potter har tålamod framöver med dom små marginalerna. Jamie Hopcutt, också ett nytt ansikte, tempostark och rörlig på mittfältet där f.d. norrbottningen Jonas Desai dominerade inledningsvis men försvann efter hand enligt mitt tycke. Brian Wake verkar ha samma inställning och målhunger som förra säsongen vilket jag tror är ett absolut måste när allvaret sätter i gång. Det märktes inte minst när han byttes ut sista halvtimmen.

Av dom mer hemvävda namnen tror jag Martin Johansson går mot en ny fin säsong på ÖFK:s mittfält. Olle Hallström växer alltid med sin uppgift och Viktor Ageskär har förutom sin speed också lagt till lite spelintelligens och en del tekniska kvalitéer. Ingen av målvakterna Petter Augustsson och Viktor Hansson sattes på nåt större prov. Över huvudtaget verkar ÖFK bra i fas rent fysiskt och rörelsemässigt.

Sen kan man tycka att den enda träningsmatchen på hemmaplan förutom Brunflo-fighten kunde ha inneburit lite mer rent servicemässigt för publiken. Kanske en matchklocka, kanske en speaker eller åtminstone en enkel tryckt laguppställning att dela ut med tanke på alla nyförvärv på plan . Dom cirka 150 tappra som trotsar en bitande vårvinter är en kärna som är potentiella ambassadörer inför den spännande säsongen 2012.

Brunflo Fotbollsklubb avancerade via ett lyckat kval i höstas till klubbens andra division 3 sejour. Fotbollz.se har känt tränaren Adam Matiasson på den så kallade pulsen inför för den nya spännande säsongen.

Du är ju välkänd lokalt Adam men fotbollz.se har ju läsare över hela Sverige för att inte säga hela världen genom internet så vi kanske kan ta en liten presentation inledningsvis:

-Den aktiva karriären startade i IFK Östersund som är min moderförening, sen fyra säsonger i Stugun och tre i Frösö IF innan jag fick var med och starta upp Östersunds Fotbollklubb 1997. Ett fint minne och ett jätteroligt fotbollsår. Efter ytterligare en säsong i Frösön startade jag min karriär som tränare med U19-lag både i ÖFK och Frösön. Därefter seniortränare i Frösön fem säsonger och nu gör jag min tredje i Brunflo

Och nu tränar du ju faktiskt kommunens rankingmässigt näst bästa lag:

-Det tänkte jag inte på direkt men någon sa det i bussen hem efter sista kvalmatchen. Egentligen en fantastisk prestation, ett lag utan någon egentlig stjärna men med en enorm sammanhållning.

Vad har hänt sen dess:

-Vi hade en upptaktsträff i oktober där vi talade om vad som kommer att gälla framöver och sedan startade vi upp träningen i slutet av november. Faktiskt lite senare än vanligt men förhoppningen är att det istället skall vara lite kräm kvar hela säsongen. Sen har vi varierat med fyra eller fem pass i veckan. Vi kan absolut inte heller klaga på dom förutsättningar som finns för vinterträningen, riktigt bra. 20-22 spelare håller igång, kanske inte helt optimalt antal men inga dörrar är stängda.

Mattias Nyman och Niklas Wigen försvann efter ett år, varför:

-Bägge har problem med jobb contra fotboll, det är ju killar som jag känner väl sen Frösö-tiden och Mattias var verkligen sugen på att hänga på, men som sagt svårt att kombinera med jobbet. Jag tycker vi har fått bra ersättare i Andreas Wikström från IFK Östersund, och opekillarna Anton Sunding och Pontus Edholm. Andreas Hjalmarsson tillbaka från Tandsbyn och”Larsken” Nilsson f.d. Stuguns BK blir också viktig med sin division 3 rutin. Gabriel Röhdin åter efter långt skadeuppehåll och ettrige backen Björn Sterner finns också att tillgå igen. Sen har vi ungtupparna Alexander Yngve och Jocke Björnström som tagit ytterligare ett steg.

Truppen jämfört med i fjol och målsättning:

-Den är bättre, helt klart. Ett lag med stark moral och en fin gruppkänsla. Mjuka värden ger i slutändan ett hårt resultat. Det är svårt att ha en egentlig målsättning, vi vet inget om våra motståndare. Det är hopslagningar och en del värvade utlänningar. Naturligtvis går vi in för att vinna varje match.

Det speciella med att vara tränare i Brunflo:

-Som jag sa förut, gruppkänslan i och runt laget och sen många krafter som med små medel lägger ner ett enormt jobb.

Varför just fotbollstränare, på den här nivån förmodligen ingen vidare timpenning:

-Det är så otroligt roligt, att få vara med och utveckla en grupp och försöka ta steg för steg. Det har egentligen inte med serietillhörighet att göra. Sen har jag haft turen att få träna lag som verkligen vill något eftersom det är en förutsättning. Just nu är min uppgift att maxa Brunflo men sen är det ju klart att dom flesta vill nå så högt som möjligt i sin gärning.

Stort tack för pratstunden och till sist en klassiker, din högsta önskan:

-Om vi bortser från fred på jorden och sånt där så säger jag “Steven Gerrard...........”

　Efter ett par månaders skrivtorka där annat för livets fortlöpande måste ges sitt kommer här några rader utan det skyddsnät som ibland måste finnas mot den ibland rejält lokalfotbollsfundamentalistiska fotbollz.se familjen. Inspirationen påverkas också av den i mitt tycke höjda standarden på kommentatorsfälten, många inlägg behandlar just saker som man själv funderat över och dessutom med stor stilistisk finess. Det finns med andra ord gott om krönikörämnen i vår grön-vit-blåa “republik”.

Nu är det inte så att jag på nåt vis vill ha nån sorts kvalitetscensur, tvärt om. Det är ju själva åsikterna som är viktiga, inte hur dom förpackas. Men som sagt, det blir gärna att man mer o mer lutar sig tillbaka och tar del i stället för att deltaga. När vi dessutom är mitt uppe i den så kallade “silly season” är en del självklara ämnen vilande.

För en vän av fotboll i allmänhet och Jämtkraft Arena i synnerhet var det från egen synvinkel en befrielse att det nya arenabygget enligt all tidigare enighet förläggs till det ursprungliga området. Det kommer, tror jag, stärka Östersunds redan goda rykte som ett idrottscentrum. Vi har inte nån vidare industriell potential och då är värden för den rent mänskliga stimulansen viktiga. Det blir attraktivt att flytta hit och därmed ökad stimulans för allt näringsliv. Placeringen ger också utrymme till expansion och samordning vilket inte är minst viktigt.

Fick i form av en för tidig födelsedagspresent boken om Zlatan. Har inte hunnit läsa den än men lovar att ge en högst personlig recension längre fram. “Zlatan delar folket” heter det och det är ju nästan ett understatement. Vid det privata köksbordet får jag ibland försvara den långe skåningen mot sambons allt vildare empati. Jag älskar dom positiva sakerna, det nästan överjordiska sinnet för dom oväntade lösningarna, tekniken och snabbheten i den stora kroppen. Tyvärr är dock denne man när det gäller det svenska landslaget nåt helt annat. Med någon slags inställning att jag är “Gud fader allsmäktig” är han enligt min utstickande haka en direkt belastning. På senare år dock ett undantag, EM-kvalmatchen mot Finland på försommaren där han från bänken kom in och dunkade in tre mål och med en massa annat matnyttigt.

Klart ifrågasatt då och av olika orsaker inte med i startuppställningen men då fanns motivationen, löpvilligheten och framförallt den stora glädje som är ett huvudfundament för all idrottslig verksamhet. Varför går inte denna inställning att uppbringa var gång den blågula munderingen dras på. Skall Sverige lyckas i Ukraina måste också Zlatan lyckas eftersom han “fit for fight” är den absolut förste som Erik Hamrén klottrar ner i sina uttagningsfunderingar. Vågar Hamrén bänka “Ibra” för ett strategiskt inhopp? Erik är en glad gamäng med stort fotbollskunnande och nånting nytt i den svenska ledningen men någon “Sir Alex” i den meningen tror jag aldrig han blir.

Vill också passa på att önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År där en synnerligen spännande säsong så småningom står för dörren. Tänk, IFK, Ope och Frösön i samma serie och det är inte division 3 det handlar om. Samtliga vill upp igen snarast möjligt, vilka fighter!! Och en våning upp på kommunens fotbollsgräddhylla sitter “Kung Adam” med sina brunfloadepter och tittar ner, leende och förväntansfulla.
En rad också om ÖFK, kul att Olle Hallström skrivit på, allt det som Zlatan saknar har Olle i överflöd.

Egentligen är det ett helt fantastiskt år det här, man har fem lag närmas hjärtat och alla fem lyckas med sin målsättning. Helsingborgs IF, “heåjeff”-”di röe”-”den gamla mjölkkossan” vilket man vill, vinner allsvenskan. Blågulrandiga Eskilsminne IF, från barndomskvarteren i samma stad, avancerar till division 2 för första gången sen bildandet för cirka 90 år sen. Östersunds FK tar tillbaka sin plats i division 1 och Brunflo FK, hemmaklubben där man genom åren spenderat mycken tid i härlig gemenskap avancerar för andra gången i modern tid till division 3 och helt hastigt och lustigt kommunens näst bästa lag. Dessutom som grädde på det så kallade moset fixar vårt blågula landslag efter många om och men plats i nästa års EM. Det är egentligen för bra för att vara sant.

I många glädjebägare finns det dock ofta en del smolk och till den kategorin får väl räknas Frösö IF, IFK Östersund och Stuguns BK. Kunde aldrig i min vildaste fantasi och den är stundtals rätt vild ana att samtliga dessa tre föreningar skulle flyttas ner till division 4 Jämtland/Härjedalen. På Frösön där jag tillbringat tolv år av den yrkesverksamma karriären ivrigt cyklandes i den mer eller mindre lodräta topografin och försett frösöborna med förmodligen mindre önskade fönsterkuvert. 1968 när man var uppe i Sveriges andra division bjöd “Sventa” Holmberg och company på fin underhållning på Hofvallen.

IFK är väl kanske den största negativa överraskningen men samtidigt ett bevis på att allt kan hända i idrott. Laget har varit och vänt i fyran förut och gör det säkert igen och med Leffe Widegren och ÖFK-kontakten ser det väl ljusare ut på sikt. SBK lärde jag mej älska som nästan ständigt utskickad reporter under den senare ÖP-tiden. Matcharrangemang av högsta klass och en speciell Stugun-anda med alla lirare från bygden. Kanske är det den som delvis gått förlorad i och med att man som det verkar öppnat upp för folk utifrån. Detta förmodligen på grund av att glesbygdsproblematiken nått ikapp även Stugun. Ett nytt Stugun dock via Alsens IF, kvar i trean, där också sammanhållningen runt laget verkar ha en icke oäven inverkan. Skall bli verkligen kul att få se både Alsen och Ytterhogdals IK här hemma på Åkreäng nästa säsong, kan bli riktiga publikfester.

En teori jag gått och burit på rörande turbulensen i vår division 3-fotboll är om barnens och ungdomens förändrade aktiviteter inverkar. Om den tekniska mediautvecklingen blivit passiviserande och spontanidrotten allt mer kommer i kläm. Vi har ju i det norrländska inlandet av naturliga skäl inte den bredd som i mer kustnära regioner. Nu läste jag i ett kommentatorsfält att vi via BFK:s lyckade kval har bättre standard på fyran än både Västerbotten och Ångermanland så ingen sanning är väl helt rättvisande.

Till sist apropå spontanidrott, i min barndom spelade vi fotboll nästan var ledig stund under säsongen som var rejält lång i vår sydligaste landsända. Ett par grabbar fick i uppgift att ragga ihop gänget, 10-14 stycken. En gräsplätt, helt naturligt benämnd “Gröningen” var spelplats. Skylten “Bollsparkning förbjuden” sket vi högaktningsfullt i. Klädespersedlar till målstolpar och sen delade vi lag. Vi hade växt upp tillsammans, gick på samma skola, firade födelsedagar hos varann och ingen som råkade bli vald sist kände av det på nåt vis. Vi var trygga med varann. En målsättning för världen, på alla plan.

Har försökt följa ÖFK:s öden och äventyr på “Arenan” den här säsongen så fort tillfälle givits. Hopplöst avsågade Junsele var väl ingen direkt adrenalinhöjare den här gången men samtidigt en chans att se bägge afrikanerna och spanjoren “in action” och som det verkade dessutom i startelvan. Tillhör väl den skara som inte har några som helst synpunkter på hur många “utbölingar” som kommer hit, bara vi begåvas bra fotboll. Det höjer intresset på alla plan enligt min mening.

Och frågan är väl, har ÖFK någonsin, rent kvalitetsmässigt mönstrat en trupp likt dagens? Juan Hervias, mittbacken visade sig vara precis så solid som man förväntat sig, elegant i sitt försvarsspel och ett klart och tydligt engagemang för lagets väl och ve. Låt vara att Junseles offensiva attacker mer kunde kategoriseras under rubriken “ärtbössa” men ett gammalt ärrat fotbollsöga avgör förhoppningsvis det ändå. Sam Mensah, speedkulan på högerbacken, som jag inte heller sett tidigare gav också en ny dimension till det rödsvarta garnityret

Isaac Shaze, jag kanske var lite elak med honom i ett tidigare reportage, var den här gången betydligt effektivare i sin mittfältsgärning och stort engagemang även där. Av dom mer “hemtama” utlänningarna gladde naturligtvis Brian Wake med ny målaptit. Synd bara att jag inte vågade frångå honom i sajtens “Plaza”-tips, tre mål men tyvärr i fel ordning. Borde följt hjärtat i stället och röstat på Kyle Hawthorne som satte det för tävlingen så viktiga första målet.

Kyle är en typ av lirare som jag verkligen gillar vilket inte undgått dom som till äventyrs följt mina rader här i detta medium. Grabben kan förmodligen inte ens stava till ordet “säkerhetspassning”. Utsidor, instick, lobbar och en mycket underhållande vilja att hela tiden sätta motståndaren på pottan. Naturligtvis delar en spelare med dom små marginalerna in åskådarna i två läger, antingen älskar man det eller också är det rena motsatsen. Jag tillhör definitivt dom förstnämnda. Gav i en tidigare skrift Potter rådet att flytta in Kyle i en mer central roll tillsamman med Wake men min blygsamhet förbjuder mig att tro att han lyssnat just på mitt råd.

Mycket utrymme till importer men gladast är jag nog över Dennis Widgrens fortsatta utveckling. Blev lite brydd när Graham Potter bänkade honom några matcher men engelsmannen är förmodligen klok som en pudel. En så ung spelare mår säkert bra av att få tagga ner lite, att allt inte går som på räls. Gjorde det mesta rätt i går eftermiddag och överhoppningen innan 1-0 var ett litet mästerverk i spelförståelse. Just tajmingen i all bollkontakt är en ren njutning att se. Viktor Ageskär, en annan ungdom har jag uppmärksammat förut och han fortsätter också en positiv utveckling. Svårstoppad efter kanten men behöver ha upp tempot lite enligt min mening i närkampsspelet.

Mycket ÖFK den här gången men jag tycker Kindberg & co fått upp ångan i lokomotivet på Stadsdel Norr. “Friskt vågat är hälften vunnet” sa nån tänkare en gång och i varje fall Division 1 norra bör väl kunna räknas dit. Sen är det ju inte fel om våra lag i trean får ett positivt utfall i dom avgörande omgångarna. Och varför inte lite sällskap av Brunflo……..

Efter en längre tid utan “hammarslag” där andra aktiviteter krävt sin uppmärksamhet pumpar nu adrenalinet och nånstans måste det få ett utlopp. Som vanligt när man höjer sig ovanför huvudläktaren på Jämtkraft-Arena eller all annan fotboll med lokal anknytning sitter det alltid nån fundamentalist som tycker att sajten till minst 150 % skall handla om just den lokala fotbollen. Man får dock ta en del risker här i livet och delar av nedanstående avsnitt är väl en av dom.

Bevittnade i går Sveriges semifinal i damernas VM-fotboll. Många ansåg ju att vägen nu låg öppen fram till dom ädlaste medaljerna sen Japan sensationellt betvingat värdnationen Tyskland. Har inte följt “Nippons” fotboll speciellt genom åren det skall erkännas och tänkte efter segern mot tyskorna att det här gör dom inte om, inte ens via 50 möjligheter till. Efter gårdagskvällen är jag dock beredd att tänka om, rejält.

Visserligen fick coach Dennerby vaska om en del i sin uppställning men på den här nivån och med dryga 20 spelare i truppen skall det fungera ändå. Men, svenskorna såg i många stycken ut som nybörjare. Man matchade helt enkelt inte det tempo och presspel som motståndet bjöd på, dessutom med hög teknisk färdighet i varje situation. Och nu till min poäng, för detta rejäla tillkortakommande lastas i dom flesta media målvakten Hedvig Lindahl?? Okej, när sista utposten ger sig ut i straffområdet skall det spruta revben och andra kroppsdelar åt alla håll men att mer eller mindre hänga ut henne för nederlaget känns väldigt magstarkt.

Samtidigt en uppvisning i den gamla sanningen att “man spelar inte bättre än motståndet tillåter”. Det hjälper inte hur talangfull eller rutinerad man är, om den omgivande spelmässiga nivån är högre avslöjas bristerna i den egna färdigheten obarmhärtigt. Detta som en liten personlig passning till alla som menar att bara man satsar på att spela ihop egna talanger så löser sig allt. Dels finns risken att talangen vill gå vidare och sen behövs det en större kader än vad som går att uppbringa i våra trakter. Japanskorna är många och av kulturella och andra skäl väl anpassade för lagidrott.

En talang som anpassat sig är väl Ante Björkebaum. Har aldrig hyst, till skillnad från en del fotbollskompisar, några tvivel på han förmåga i den vägen. Tillhör dom tongivande i Sirius och hänger in en hel del mål dessutom och nästa pinne på karriärstegen är säkert inte långt borta. Dessutom glädjande att David Röhdin, 16-åringen från Brunflo FK (!), får en fin vidare fostran i Gefle IF. Hans löpningar med bollen och i hög fart dessutom täcka densamma är som jag ser det, unik.

Många nya ansikten är som vanligt i omlopp i ÖFK, något som är sunt, skapar intresse och diskussioner, dessutom ett tecken på att man verkligen vill nånting. Det som dock inte torgförs är vilka som försvinner inför hösten, åtminstone har jag inte lyckats få med mig det. Hittade en speciell favorit under våromgången i engelsmannen Kyle Hawthorne. Började lite anonymt men växte mer och mer i mina ögon. Just den där förmågan att hitta lite udda lösningar och den underbart fina touchen på bollen. Wake, Burton och Clark verkar bli kvar men hur blir det med Hawthorne?

I vilket fall som helst en intressant höst och det pratas mycket ÖFK med många man möter. Hade själv lite blandade känslor inför degraderingen men på nåt vis har ändå samma lust och förväntningar inför varje match infunnit sig. Det är väl det som är det fina med fotboll, man hittar på alla nivåer nåt givande eller oväntat. I det här läget kanske en svensk seger på lördag är oväntad men givande i så fall en svensk bronsmedalj. I den bästa av världar inte illa alls.

Jag är bedrövad, förtvivlad och näst intill tillintetgjord. Hade laddat hem derbyt Malmö FF-Helsingborgs IF som utspelades på Swedbank Arena i Malmö. Ettan och tvåan i tabellen, HIF med en tre poängs ledning. Båda lagen med viss turbulens, MFF med osäkerheten runt Roland Nilsson och HIF med lite intern fight spelare contra lagledning.

En fantastisk inramning, näst intill fullsatt, otroliga tifon och kampsånger. Visserligen ett kortare avbrott inledningsvis för att få bort röken från bengaliska eldar men matchen kom igång. Inget vanligt derby heller utan förutom den intensiva fighten också offensivt spel och målchanser i massor. Ett felaktigt (?) dömt offsidemål för MFF, en utebliven (?) straff när HIF-sprintern Erik Sundin dras omkull innan Rachid Bouazan sätter 1-0 till HIF i 30:e minuten efter ett utsökt förarbete av Rasmus Jönsson. Vild glädje och alla helsingborgare på plan i stort kramkalas.

Sen förändras allt, någon i MFF-klacken har kastat in ett knallskott mot HIF-målvakten Pär Hansson, denne går ner på knä tydligt påverkad av smällen och samtidigt kommer en figur inspringande och tänker attackera Hansson. Vaktpersonal och spelare kastar sig över inkräktaren och därmed är ännu ett fantastiskt fotbollsarrangemang saboterat. Domaren bryter enligt sina direktiv matchen och arenan avfolkas så småningom under till synes lugna former.

Hur länge skall det här få fortgå, vart är vi på väg? Vad är det som driver människor att till varje pris förstöra något så egentligen oskyldigt som en fotbollsmatch? Skall det inte gå att samla stora åskådarskaror till intressanta evenemang. Det som kanske grep mej allra mest var en intervju i spelargången med domaren Stefan Johannesson, mycket tagen och med en tydlig tår i ögonvrån. Men också den ilska och kraftsamling som strömmade ur alla parter. Hur MFF-supportrarna verkligen försökte identifiera marodören. Saxade också följande ur Helsingborgs Dagblads hemsida:

Ovanstående har ju tidigare varit ett ”08” problem men tydligen inte längre. Det är dags att berörda myndigheter får dom redskap som behövs för att marginalisera alla som bara har en sak i huvudet, att förstöra och visa upp sig själva. Okej, detta kanske är lite ”off the record” på sajten men istället för att dunka huvudet i väggen valde jag att attackera datortangenterna. För mej är fotboll något av det finaste på den här jorden och när den attackeras på det här sättet händer det nåt speciellt i kroppen. Jag är säkert en av dom trognaste HIF:are som finns men en sån här kväll är jag lika mycket MFF:are. Vad är en supporter om det inte längre finns nåt att supporta?

Så var då premiären i div 2 norrland avklarad för rödsvarta ÖFK, våra lokala fotbollshjältar. Härligt väder, bra med publik och av och till också helt okej fotboll. Har varit lite kluven inför omstarten i en lägre division men intresset verkar ju finnas hos gemene man och det bådar gott. Föreningen har ju också genomgått ett omfattande förändringsarbete och vad det leder till är ju naturligtvis för tidigt att sia om.

En del nya spelare men en glädjande stor stomme kvar från i fjol. En del skador så här inledningsvis, bl.a. på ett par av engelsmännen gör väl det hela lite svårbedömt, dessutom vilken kvalité håller premiärmotståndaren Umedalens IF totalt sett?
-Vi tränar tre gånger i veckan, halv tio på kvällarna sa ju till exempel tränaren Janne Westerlund till “Z-port” efter matchen.
ÖFK har ju emellertid gått riktigt bra på försäsongen och en hel tempo från i fjol verkar finnas kvar i laget. Dessutom sett från sidan en hel del spelglädje, inte minst viktigt.

Som krönikör har man ju lite möjlighet att få ta ut svängarna lite grand när det gäller enskilda insatser och min största blomma den här gången till innerbacken Olle Hallström. Ingen fysisk jätte men en förmåga att använda varenda centimeter av kroppen på rätt sätt. Kommer mer till sin rätt också i mittförsvaret jämfört med kanten där han ofta spelar. Blir Bobo Sollander borta ett tag tror jag Olle blir nyttig framöver,

Dennis Widgren har jag berömt förut, fantastiskt att en så ung spelare tar ett så stort ansvar som länk på mittfältet. Fint uppbackad dessutom av grovjobbarna Tom Perman och Martin Johansson. Längst fram märktes inte omskrivne Brian Wake förrän vid 1-0 målet. Men en chans, ett mål, så agerar en målskytt. Väldigt hårt uppvaktad dessutom och kanske lite tyngd av stundens allvar. Efter målet dock ett flertal bra “target”-grejor och fint huvudspel. “Putte” Lindgren har fin speed och kan bli ett bra komplement framöver

En annan engelsman, Alex Smith kom in i andra halvlek, kvick i fötterna, bra självförtroende men lite varierande kvalité i passningsspelet. Viktor Ageskär också en trevlig bekantskap på högerkanten i andra halvlek. Kul att Graham Potter släpper fram den typen av unga lirare. Besarion Kodalaev i buren verkar balansera på en knivsegg hela tiden men gör det bra och framför allt underhållande. Hur underhållande resten av året blir på Jämtkraft-Arena återstår som sagt att se. En helt okej inledning i alla fall.

Sen jag lämnade det aktiva klubbengagemanget har inte senvinter och tidigvår-matcherna varit något som jag prioriterat rent åskådarmässigt i livet frånsett något inhopp i journalistikens förtrollande värld. Fotboll hör på nåt vis, tycker jag, samman med ett analkande sommarhalvår med grönska och fågelsång. Dags ändå i alla fall i går kväll på “Arenan” för match ÖFK-Alsen i Reaxer Cup. Våra rödsvarta hjältar har ju gått nästan som tåget på slutet i en spännande riktning.

Tyckte i alla fall om det jag såg på den härligt gröna konstgräsmattan. Ingen bländande uppvisning i målgörandets ädla konst men känslan av ett sammansvetsat gäng som verkade trivas ihop. Alla tre engelsmännen på plan tror jag kan bli tillgångar. Vänsterbacken Steve Burton fysisk, spelintelligent och med en säkert viktig vänsterfot. Robbie Clark på defensiva mitten med rappa fötter och stort engagemang och längst fram Brian Wake. Inte direkt urtypen för en “centertank” men oj vad man bedrar sig.

Kommer att tänka på Janne Gummérus, ångstagrabben som i flera år frälste Tandsbyn men som avslutade karriären i Brunflo och var med om att föra upp laget i div 4 1971. Inga jämförelser i övrigt men just det där explosiva dom första metrarna som är så viktigt i fotboll och speciellt för en forward. Det där “raka” tänket också utan krusiduller. Wake verkar dessutom inte vara någon som enbart kämpar för sitt eget “cv” utan också pådrivare på plan, skall bli mycket intressant att följa fortsättningen.

Av det mer lokala folket tycker jag unge Dennis Widgren utvecklats åtskilligt sen i fjol. Ett härligt steg, företagsam och dessutom lite elak emellanåt. Förstår att nye tränaren Graham Potter ger honom mycket speltid. Anton Modigh, också en ungdom, i mål var olycklig vid Alsens kvittering men lade det bakom sig och uppträdde sen prickfritt. Ludvig Sundströms känsliga högerfot verkar också ha överlevt vintern liksom Tom Permans arbetskapacitet även om han var lite bollkär den här gången. På det hela taget en intressant upplevelse, som sagt kanske inte helt spelmässigt men som “teambuilding” och det är väl det försäsongen delvis är till för.

Alsens kapacitet är svårbedömd. Laget hamnade till stor del långt ner i banan men kontrade snyggt när tillfälle gavs. Lasse Danielsson kan bli en joker framöver med sin löpsstyrka och Adam Larsson, ny från Trollhättan ,också nyttig i dom bakre regionerna. Bäst dock välväxte 18-åringen Mikael Nilsson i mål. Hade mycket att stå i men gjorde det väldigt bra. Härligt med intresset också från väst-jämtland, en röststark läktarsektion med grönvita supporters.

I fjol vid den här tiden skrev jag också en profetisk inlaga om kommande säsong innehållande en hel del betraktelser dock i slutändan av olika anledningar inte helt med verkligheten överrensstämmande. Tycker emellertid nu att det finns fog för optimism. Ett förmodligen mer hanterbart motstånd i div 2, ett nytt tänk i ÖFK-ledningen och som sagt en överhuvudtaget mer “familjär” atmosfär vilket är viktigt då många nya kuggar varje år måste in i maskineriet.

Kan idrottsintresse avta med åren? “Sportspegeln” som allt sedan starten 1961 varit ett måste varje söndagskväll är inte det längre. Kanske kan det bero på att man bytt sändningstid och delat upp programmet i två avdelningar eller också är det annat som pockar på. Kanske får man också mycken information via “nätet”, lättåtkomligt när som helst. Detta inte sagt som nån kritik mot SVT som jag fortfarande tycker är överlägset bäst när det gäller idrottslig information både kommenterat och “live”

Dessbättre verkar också vår idrottsminister stöta på patrull rörande sina tankegångar att sparka undan benen på public-service via bland annat sponsorförbud. Utan att bli alltför politiskt tänkande på detta i övrigt relativt renodlade forum, så finns det säkert en och annan finansiär som dreglar över SVT:s tittarsiffror och det finns en övertro, enligt min mening, på den så kallade fria “marknadens” förtjänster. Dessbättre också bland de styrande ett inslag av folkrörelsekaraktär vilket i det här fallet skapar välbehövlig balans.

I ämnet lokala meningsskiljaktigheter får man väl räkna in den alltmer infekterade debatten rörande den nya idrottsarenans placering och behovet överhuvudtaget contra andra viktiga samhällsatsningar. När det gäller diskussionen om ett så kallat “kulturhus” står jag väl med ett ben i varje läger med tanke på dom intressen man begåvats med. Personligen tycker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Vi måste våga blicka framåt, vi har nåt som på ren nysvenska kallas “space”. Tyskar och holländare med flera har upptäckt det och i takt med ökad folkmängd i redan trängda regioner, global uppvärmning med mera tror jag absolut att det finns en framtid häruppe.

Apropå placering av “multiarenan” hoppas jag som tidigare deklarerats så klart på “Stadsdel Norr”. Har full respekt för alla argument gällande Campus-området men med tanke på den redan ibland smått kaotiska trafiksituationen i innerstan och universitets framtida utveckling är för min del valet lätt. Sen lär det väl inte dröja många år innan även Stadsdel Norr räknas som relativt centralt belägen och den lösningen har väl redan behandlats och godkänts, eller……. Jag är inte insatt varken i upphandlingsfrågor eller saker av arkitektonisk natur utan endast besjälad av en förhoppning om en givande utveckling.

För att ge den här så kallade krönikan lite mer relevans så blir det även några rader fotboll. En känd monark uppmanade oss i höstas att “vända blad”. Något som för min egen del beträffande ÖFK:s nya liv i division två norra har varit svårt. Sorgearbetet tar tydligen aldrig slut även om en hel del signaler om ett “liv efter jul” syns på himlen. Nye tränaren Graham Potter verkar ha en social kompetens vilket är viktigt både mot den egna gruppen och i kontakten med allt runtomkring. Sen är det ju, enligt all expertis, betydligt lättare att hålla sig kvar i en serie än att vinna en så resan tillbaka mot finrummen blir säkert inte lätt.

Trist men förståeligt att Ante Björkebaum och Daniel Andersson försvann. Tror att Ante om han får vara hel kan ta ytterligare ett steg efter Sirius. Det handlar inte enbart om att göra rätt saker på plan, det måste även utföras i det omgivande tempot och där tror jag Ante har sin stora styrka. Daniel Andersson har väl en längre väg att vandra men förutom sin styrka i djupled har han också en förmåga att tänka till i ämnet oväntade passningar. En fin egenskap i ett ofta statisk spelupplägg. I övrigt verkar ÖFK fått behålla många tongivande lirare och med fingertoppskänsla från Kindberg och company kan det bli en rolig säsong även 2011. Med eller utan byggkranar i närheten…….

ÖHC (Östersunds Hockeyclub) verkar gå i graven som förening och egen företeelse. Detta med att slå ihop ÖIK och Brunflos seniorverksamhet var väl en djärv idé men föga lyckat som avstamp för avancemang i seriesystemet som jag ser och såg det. Här hade man två klubbar som konkurrerade och ur detta skapades intresse, både från media och allmänhet. Nu höjs naturligtvis röster för att även vårt “flaggskepp” i den betydligt större sporten fotboll, ÖFK, borde gå samma väg. Tycker egentligen inte att det går att jämföra, dels har ÖFK en mer än dubbelt så lång historia, en egen arena och ett betydligt större engagemang hos gemene man, i varje fall om man skall gå efter publiktillströmning.

Annars är ju fenomenet “klubbkänsla” intressant. I storts sett väldigt positivt men destruktivt när det skapar avundsjuka, intolerans och småsynthet. Numera kan man se idrott på TV i princip dygnet runt, i många fall från en helt neutral position men ändå har man stor glädje av prestationerna. Man skapar sina egna favoriter utan att från början egentligen ha tänkt sig det. Det borde då också gå att sitta på till exempel Jämtkraft Arena och njuta av det som bjuds, stötta utan att vara känslomässigt engagerad på det viset.

Det finns saker som upprör i en annars relativt grå och likformig vardag. Till exempel läste jag nånstans att TV4 köpt rättigheterna till skidskyttesändningarna. Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark har ju liksom blivit en institution i den i övrigt helt förträffliga “Vinterstudion”. Utan att förringa "fyrans" ambitioner så blir det inte detsamma med alla reklamavbrott och lite mer krämarmässig stil i övrigt. Hoppas bara man slipper ringa för 9:50 och rösta om än det ena och än det andra. Lite oroväckande också att SVT:s små oskyldiga reklamspots före och efter sändningarna är i farozonen om man lyssnar på sportministern. Pengar som säkert behövs när man är med i jakten på evenemangen.

I övrigt så har ju en sträng vinter börjat övergå i något som om inte vår så i alla fall åt det hållet. Dagarna blir längre. Mitt kära Helsingborgs IF är i Portugal på träningsläger och spelade bl. a. oavgjort mot Odense från danska förstaligan, detta med sju debutanter. Ser bra ut inför allsvenskan om ett par månader. Klubbkänsla var det…………..

Så här i det nya årets in ledande skede kanske det kan vara läge för lite tankar framåt men även lite återblickar mot det som varit. Den så kallade “Hammaren” har legat i verktygslådan en längre tid dels på grund av ett rejält sorgearbete efter ÖFK:s degradering men även av omgivningen framtvingad julstress. Nåväl, helgerna är över, dagarna blir ljusare och förhoppningsvis ökar även inspirationen bakom datortangenterna.

ÖFK:s debacle har ju analyserats in på bara mässingen här på sajten och jag kan bara konstatera att det fortfarande känns tomt. Efter att i åratal tillbringat mycket tid på Hofvallens visserligen charmiga men hopplöst uråldriga faciliteter har det känns nästan overkligt på Jämt-Kraft Arena. Dessutom med intressant motstånd, många bra spelare och därmed också en intresserad allmänhet. Det blir ett rejält kliv tillbaka, ett antal mer eller mindre satsande norrlandsgäng som kommer att bunkra upp framför eget mål. Dessbättre kan ju ingen normalt tänkande människa se in i framtiden och förhoppningsvis kommer ett och annat guldkorn att vaskas fram även 2011.

ÖFK-ledningen har ju bytt skepnad och det skall bli spännande att se vad det innebär. Det verkar ju i varje fall inte vara något fel på självförtroendet och det är ju en väsentlig del i allt idrottsligt skapande. Kan i sammanhanget dock tycka lite synd om Rolf Lohse som från ett utomstående perspektiv, uträttat ett hästjobb, inte bara i styrelserummet utan även ute i verkligheten. Har i min skrivande verksamhet genom åren stött på Rolf i princip överallt , snacka om koll på vad som hände under ÖFK. Många menar ju att just bristen på lokal förankring var ett av skälen till nedflyttningen. Division 2 blir väl ett mer lämpligt avstamp för lokala talanger och då får väl olika falanger sitt facit.

Ett av dom mera minnesvärda ögonblicken under förra året var ett möte med IFK-legendaren Sven Stockzell. Efter musikutövande i Ramsjö i Hälsingland hade vi en liten pratsund. Detta fysiska praktexemplar hade till synes inte förändrats mycket sen den aktiva tiden på sextiotalet. Ungefär samma längd som övertecknad men säkert 50 kilo lättare… Sven hade rimligen gjort sig ett namn i högre sammanhang men valde av olika anledningar ett stort antal år i den rödvita dressen vilket vi som var med på den tiden var tacksamma för.

Som sagt nytt år och nya insatser. Nu skall vi i första hand förpassa “parasiten” till evigheten, sen hoppas jag att bygget av den nya multi-arenan kommer igång så fort som möjligt. Naturligtvis i anslutning till vår fotbollsborg. Där finns utrymme, parkeringsmöjligheter och säkert en hel del samordningsvinster att utkvittera. Men därom tvista ju ett antal lärda.......

Det har gått några dagar sen delar av ÖFK-styret lämnade sina uppdrag och i första hand tänker jag på den operativa delen. Livet har rullat på men inte som vanligt på nåt vis. Köpte exempelvis tio röda rosor till min sambo i måndags vilket chockade mig själv och inte minst henne. Är uppfostrad i sann demokratisk och solidarisk anda där makten skall utgå ifrån folket. Detta har dock inte gällt ovannämnda fotbollsklubb där allt ifrån ett utomstående perspektiv i princip styrts av två personer.

Men på nåt vis har just “raka rör” och “snabba beslut” känts som något väsentligt i den oerhört tuffa konkurrens som ÖFK verkat i. Har funderat mycket över det här och tankarna har även torgförts tidigare på detta forum. Det känns väldigt tomt, ÖFK lever förhoppningsvis vidare men på nåt vis är vi tillbaka på “ruta ett” igen med 300 personer på läktarna och ett antal mer eller mindre kända norrländska landsortslag på andra sidan mittlinjen.

Det finns naturligtvis en väldig massa olika teorier om varför folk tappar sugen eller lag ramlar ur en serie. Vad gäller ÖFK så lämnar väl uppslutningen bakom själva idén enligt min mening en del i övrigt att önska. Där finns den ständiga debatten bredd contra elit, gammal nedärvd klubbkänsla, politiska ställningstaganden och kanske också här och var lite avundsjuka. Delar av detta skall man naturligtvis inte förakta. För egen del försöker jag dock bortse från allt det här, jag drivs ur en enda utgångspunkt: att få se så bra fotboll som möjligt i närområdet. Ledningen har haft en klar vision vilket har varit stimulerande, vision och motivation går ofta han i hand. Sen kan väl vi som varit med ett tag också inse svårigheterna.

Trots dessa stundande adventstider vill jag också passa på att “svära i kyrkan”. För egen del har jag aldrig haft något emot att man plockat hit folk från andra länder och på senare år då företrädes britter. När Ope IF hade sina fina perioder på -70 och 80-talet var väl inte stommen direkt jämtländsk? Det går säkert att fostra bra spelare här i länet men med alla härliga upplevelser på JK-Arena på näthinnan är det ett stort steg upp till div 1 och ett jättekliv till “Superettan”.

Sen kan även jag tillstå att enskilda fall under den gångna säsongen blivit styvmoderligt behandlade. ÖFK har också enligt min mening haft en del oflyt med sina importer rent skademässigt. Huruvida detta har att göra med den fysiska statusen vid ankomsten vill jag låta vara osagt. Makel, Holt, Routledge och Hamill har dock glatt i varje fall mej. Det skall trots allt bli intressant att se vad som händer framöver, om nya kvastar förmår städa i en framgångsrik riktning. Kanske blir det till och med anledning att dela ut en och annan ros.

Två synnerligen mörka söndagar. Först ÖFK:s degradering och sedan mitt kära Helsingborgs IF snubblande på mållinjen i Allsvenskan för ett par dar sen. Att guldet dessutom försvann sex mil söderut till ärkerivalen Malmö FF gör ju inte saken direkt bättre. Dessa malmöbor som pratar en mer eller mindre obegriplig skånska till skillnad från invånarna i “Sundets Pärla”. Tror att dom är någonting bara för att dom har en bro till kontinenten som man blir näst intill ruinerad på om man måste använda. Nåväl….

Hatten av emellertid för HIF som skulle rasa ihop enligt förhandstipsen efter “Henkes” sorti. Men en blandning av rutin o ungdomlig fräschör tillsammans med en helt underbar tränare och människa, Conny Karlsson, bärgade silvret. 67 (!) poäng tror jag det blev till slut. Dessutom, med nutidens kostbara men för en entusiast uppe i obygderna, fantastiska skapelsen webb-TV har man kunnat avnjuta dom flesta matcherna “live“.

Att ÖFK förr eller senare inte skulle orka hålla mälardalen med omnejd stången var för min del mer eller mindre väntat. Tror inte att folk i gemen häruppe förstår vilken relativt kvalitativ serie Div 1 är. Det fordras en enorm uppslutning både av näringsliv, supportrar och folk ute i “marginalen”. De förstnämnda tycker jag har gjort vad man kan begära med sponsring och annat. Däremot allmänhetens stöd för ÖFK under säsongen lämnar en del i övrigt att önska enligt min mening. Det är tydligen viktigare för en del att gång på gång anklaga klubben för “toppstyrning”, felaktig värvningspolitik och ovilja till samarbete.

Okej, styrelsen har väl inslag där ingen lägger “fingrarna emellan” men en styrelse är ju demokratiskt vald och det är ju upp till alla kritiker att själv ta ett ansvar i klubben eller via ett medlemskap försöka ordna en förändring. Att leda en idrottsförening på det här relativt höga stadiet kräver sin man eller kvinna. Sen finns det alltid tillvägagångssätt som går att diskutera men det tycker jag man skall ta under ett långt vinteruppehåll i stället.

Sen den gulskimrande brevbärarcykeln ställdes åt sidan för gott och en mer frilansinriktad och mer avslappnad verksamhet inleddes för dryga 15 år sen har ett av dom mer ritualbetonade företeelserna varit att plöja igenom våra lokaltidningar varje morgon vid frukostbordet. Eftersom egen medverkan i den ena förekom tidigare, visserligen i relativt blygsam omfattning, var det speciellt intressant vid dessa tillfällen. Hade något ur materialet redigerats bort, hade konkurrenten hittat någon vinkling eller någon formulering man själv hade missat? Fanns bland övriga reportage i tidningarna något spännande med utgångspunkt på hur olika skrivande människor tar sig an sitt uppdrag?

Allt sådant är numera historia, dag ut och dag in samma material från samma reportrar. Visserligen lite olika bilder och layout i övrigt, kanske någon dags fördröjning sinsemellan på visst innehåll men personligen tycker jag det är en oerhört trist utveckling. Allting stavas naturligtvis ekonomi, ingen behöver skickas till Stugun för att bevaka deras insatser i div 3-fotbollen, det är bara att greppa mobilen och ringa nån ledare. Samma referat i bägge tidningarna utan den speciella touch som en reporter på plats kan förmedla. Ingen konkurrens-billigt och bra men som sagt trist, jävligt trist.

Det är tuffa tider för papperstidningen och tillsamman med ett sviktande befolkningsunderlag är det väl något man måste försöka acceptera. Jag känner flera av dom som nu måste verka i det här nya formatet och dom gör, som dom alltid gjort, ett bra jobb utifrån dom förutsättningar som finns. Kul i alla fall att min gamle vän Hans Andersson fått breda ut sig lite grann i krönikeform. Där finns gedigen kunskap och ett stilistiskt bett. Sen har jag en önskan om att Agne Svärd får en time-out från sin nattredaktion och gläder oss sportidioter istället.

På nåt vis kändes det inte bra, hämta hem tre poäng mot ett lag i spillror. Ingenting kan i vissa fall vara svårare än det. Fullt med glada igenkännanden på läktaren där alla såg så där lugnt förnöjsamma ut som man bara gör när framgång skall inkasseras, punkt slut. Studerade värmningen, ingen Makel från start nu heller, jäklar. Smålagsspel i härligt tempo där letten Gramovics som vanligt imponerar med sin teknik och sina ibland smått geniala crosspassningar. Ingen Oscarsson heller i startelvan, lite synd, rutin är viktigt i det här läget.

Matchen igång, får till min stora förvåning se Hamill ersätta Oscarsson på vänsterbacken. Men hur tänker Makel? Hamill enligt min mening en av dom mest naturliga innermittfältare som vår Herre låtit se dagens ljus, rapp i steget, arbetsvillig och spelintelligent. Okej, lite för mycket “bolltittare” också ibland men en högst kapabel ingrediens i ett poänghungrigt ÖFK. Nytt försök också med Björkebaum på kanten, “target” och avslutare i en och samma person, varför ute på en kant? Gramovics från start, grabben har helt klart alla dom redskap som behövs för att lyckas men skickar bara bollen vidare hela tiden.

Matchen igång med en förväntad ÖFK-dominans men utan det klös i spelet som skapar dom där enkla målen som behövs i det här läget. För mycket lättläst bollande på Sollander på topp där istället unge Andersson firar en del triumfer. 0-0 i paus, Oscarsson kommer in, Hamill upp i banan och ÖFK får enligt min mening ett mer välkomponerat lag. Jätteläge för hemmalaget via en tilldömd straff. Jag har Gramovics som förste målgörare i Warks eminenta tips här på sajten och knyter bägge nävarna i jeansfickorna.

Enligt lagen om alltings jävlighet missar naturligtvis unge Gramovics. Jag tycker fruktansvärt synd om grabben, är tydligen säker på träningarna men i ett hett läge skiter det sig. Men vilket mod, all heder för det! Att sedan gästerna petar in sin enda rejäla chans med 10 minuter kvar är liksom sånt som man varit med om förr i idrottens värld. Den här matchen skall naturligtvis ÖFK vinna och det rejält. Boden med en kraftig lintott på topp som rörde om lite grann i övrigt enbart ett kopiöst kämpande.

Återigen och med staketexpertens fulla kompetens, de rödsvarta utnyttjade inte sitt material, det här borde man stängt med dubbla hänglås i ett tidigt stadium. Det finns sex poäng till att fightas om så än hoppar en hare men ett lurigt Hammarby TFF i nästa omgång på Söderstadion är ingen direkt önskemotståndare. Men redde man upp fjolårssäsongen så finns det inget som säger att inte div 1-fotbollen rullar på fantastiska JK-Arena även 2011.

Efter dryga sex veckors uppehåll för den här lilla spalten där inspirationen inte riktigt infunnit sig försöker skrivaren nu åstadkomma några rader kanske till någons fromma och någons förtret. Den gråmelerade “fejan” har stirrat blint på mej alldeles in under en välformulerad herre med det förpliktande efternamnet “Lagerbäck” vilket inte gjort saken lättare.

Det absolut roligaste och mest givande för egen del med fotbollz,se förutom all nyhetsinformation är den debatt som förs gällande alla upptänkliga fotbollsskeenden i vårt närområde. När man märker att adrenalinet har sprutar över tangenterna. Det är väl det som är det fina med ett så direkt medium som en dator, dom omedelbara känslorna som förmedlas via ett enkelt tryck på “skicka”. Givetvis har herrar moderatorer fått rycka in någon gång men i det stora hela juste och givande diskussioner.

Fint också att även företeelser på ren fotbollsmässig “gräsrotsnivå” lyfts fram och får välförtjänt uppmärksamhet, inte minst vad som händer i Härjedalen med all den fotbollskultur som finns där odlad genom åren av eldsjälar som fått kämpa i ett verkligt glesbygdsdistrikt. I yngre dar var det Älvros man följde och numera Ytterhogdal med sina många spännande idéer för framtiden. Även Sveg verkar ha fått lite mera glöd under pannorna.

Spalten vore inte sig lik om inte ÖFK kom med på ett eller annat hörn och med en dåres envishet är jag en synnerligen ivrig påhejare av konceptet. Trots all kritik mot “toppstyrning”, trots alla synpunkter om mer eller mindre lyckade förändringar i spelartruppen, laguttagningar och taktik. Div 1 norra är sannerligen ingen dålig serie rent fotbollsmässigt och där gör ÖFK sin femte säsong om jag inte missminner mej.

Har visserligen aldrig varit någon särskilt framstående tippare men är fullständigt övertygad om att årets upplaga grejar ännu ett år i “Ettan”. Flera yngre har växt på sig och spännande importer tillsammans med klubbens “gamla” garde tror jag faktiskt fixar det. Sen kommer naturligtvis utvecklingen vidare i höst att granskas som vanligt och tycker hjärtat att saker och ting är åt h-e så kommer hjärtat att skriva det.

En s.k. sexpoängsmatch nu närmast hemma mot Carlstad U, hoppas min gamle idol Sigge Ericsson drar igång samma tryck på läktaren som förra hösten. När man tänker tillbaka på den uppryckningen sprids fortfarande känslan att idrott och speciellt fotboll är något av det finaste som finns.

Ännu ett fotbolls -VM är avslutat. Har personligen hängt med sen 1958 och såg faktiskt finalen Sverige-Brasilien i en televisionsapparat som det hette på den tiden. Visserligen via Danmark men ändå, några regionala svenska sändningar utanför stockholmsområdet existerade ännu inte vid det tillfället. Såg också en match live på Olympia i Helsingborg , Västtyskland-Tjeckoslovakien, 2-2, i gruppspelet. Detta strax innan familjens flyttlass drog iväg upp till Jämtland.

Åter till 2010, finalen blev väl ingen höjdare, Holland som var i princip chanslösa spelmässigt gick på “dirty-linjen” och dom spanska nervknutarna satt länge ihop. Roligt dock att Andres Iniesta fick avgöra, en prydnad för sporten i hela sin uppenbarelse. Fint också att se att holländska spelare och ledare paraderade när spanjorerna lämnade podiet efter prisutdelningen.

Detta skulle bli vuvozelornas mästerskap enligt förhandssnacket. Och visst, nog hördes dom alltid men sen väl matcherna kommit igång var det inget man tänkte på egentligen. Ungefär som ett antal fjolårsmygg i sovrummet en normal jämtländsk försommarnatt. Däremot är jag lite besviken på alltför många matcher rent spelmässigt. “Ligga rätt i positionerna”, “bra organiserade” är säkert härliga ledord för sportens taktikexperter men slutar enligt min mening ofta i väldigt tråkig fotboll.

Många lag backar hem och hoppas på en och annan kontring. “Höj passningstempot, utmana mera” säger kommentatorerna. Problemet är väl bara att då ökar felmarginalen och genast riskerar man 10 rättvända utespelare i “nacken”. Fotbollen har här hamnat i nån sorts moment 22 som är svårt att komma ifrån utan någon förnumstig regeländring mot alltför defensivt spel. Bakåtliret till egen målvakt reformerades för en del år sen men sen har inget hänt förutom en lite liberalare offsidebedömning. Något måste dock göras, vi i den innersta kretsen finns ju alltid kvar men fotbollen är väldigt beroende av sin marginalpublik.

Rolig fotboll presterades ju faktisk också, personligen hade jag mest behållning av Kamerun-Danmark. Inte bara för att jag är “halvdansk” utanför den nerv som hela tiden fanns. Ingen “låg rätt i positionerna”, ingen var speciellt “organiserad” men jäkligt roligt att titta på. Sen imponerades jag som många andra av Tysklands relativt unga lag. Tyvärr orkade man inte spela sin offensivriktade fotboll hela vägen.

Ett sort problem för VM dock framöver enligt min mening är det mastiga program som dagens stjärnor har gått igenom innan sommarens slutspel. 60-70 matcher är väl ingen ovanlighet för många av dem. Det säger sig själv att den fysiska och den mentala statusen inte är på topp. När sen som i Frankrikes fall den egna stjärnstatusen är viktigare än den egna flaggan så går det som det går. Italien lite också åt det hållet även om jag tycker att dom i alla fall försökte. Tycker synd om England, en hel del otur och en tränare tror jag som vill implementera ett spel som inte sitter i dom generna.

Eftersom jag själv varit en media-nisse, låt vara på en mycket låg nivå, vill jag avsluta med några tankar om den bevakningen. Tycker att SVT vann matchen på hemmaplan, Andrée Pops skötte sin uppgift galant med perfekt uppbackning av Johanna Frändén, vilket fotbollslexikon, och Ola Andersson som alltid är intressant. TV4 har sina kommersiella åtaganden som stör en hel del. Ibland läggs alltför stor vikt vid att hålla kvar tittarna till reklaminslagen. Sen är jag väl för gammal för att inse dom kvalitéer som Peter Jihde numera besitter. Hans expert Anders Andersson gjorde dock ett hästjobb med mycket erfarenhet och kunskap.

Av folket på plats hade TV 4 dock underbare Jens Fjellström. Om jag haft en giftasvuxen dotter och hon av alla presumtiva livskamrater presenterat en kille som Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och smekmånad. Kunnig utan att vara nördig, verbal utan tillstymmelse till ordbajseri och med en human inställning till sporten och livet i stort. Tillsammans med Robert Perlskog ett oslagbart team i Sydafrika enligt min mening. Men överhuvudtaget en bra rapportering där “vår egen” Tony Gustavsson gjorde en helt okej debut. Till sist också några ord om SVT:s David Fjäll som fick behandla hela spektrat i detta mångfacetterade land, blandade humor och allvar helt lysande.

Alla vi som hyst farhågor om Östersunds Fotbollklubbs väl och ve i div 1 norra säsongen 2010. Har vi tagit oss vatten över huvudet? 1-0 borta mot Arameiska Syrianska var om inte en skräll så i varje fall ett rejält fall framåt. Organisation och glöd var tydligen ledorden för dagen, precis det som enligt min mening saknades senast hemma mot Umeå. Tittar man sen i tabellen så ligger fyra av dom fem lag ÖFK torskat mot i topp. I det perspektivet är det ju då endast hemmaförlusten mot Forward man kan se som en rejäl flopp. Med andra ord, resten av vårsäsongen kan kanske bli lite roligare, sett med blå-vit-gröna jämtlandsögon.

Matchen mot Umeå, som man besegrade på försäsongen, kändes för egen del som flera steg tillbaka i utvecklingen. Jag anser att västerbottningarna stundtals spelade ut ÖFK och varför skall man i skrift försköna den verklighet man upplever. Förhoppningsvis kan några nävar knytas i några byxfickor och sen skapa en känsla som sen genererar i hela laget. Vill för allt i världen inte ta åt mig äran den här gången men tillsamman med övriga med något så när konstruktiv kritik tror jag i alla fall inte det är helt oviktigt.

Att Christoffer Fryklund kom på banan igen tycker jag är speciellt roligt. Var enligt min mening överallt och ingenstans förra matchen. Just “The Fryklunds” tycker jag är lite av ÖFK:s framtid. Bra gener, fint skolade och tydligen starkt fästade vid sin hembygd. Bra också att samarbetet med “Giffarna” är återupptaget och att importerna börjar leverera. Jonathon Rutledge tror jag är en spelartyp som behövs i laget i det “skitiga” arbete som behövs för att avancera i tabellen.

På sajten är det mycken debatt om långsiktighet och bristen på denna. Och naturligtvis, ingen skulle bli gladare än jag om länets ledande förening i framtiden dominerades av folk från närområdet. Det kommer säkert fram en antal lovande spelare som det gjort genom alla år, problemet är bara att blir dom tillräckligt bra så inte stannar dom runt Storsjön. Dom allra flesta vill se hur långt vingarna bär och i kombination med studier med mera så sprids talangerna för vinden. Att tro nåt annat är enligt min mening en orealistisk “Sörgårdsidyll“, i varje fall på nuvarande nivå.

Vi kan aldrig jämföra oss med Brage eller Mjällby för att ta några omnämnda exempel. Talanger per kvadratkilometer är hisnande i jämförelse och befolkningskurvan hos oss är inte direkt uppåtriktad. Kan vi krydda det lokala materialet med nyttiga och sevärda spelare utifrån och skapa en ekonomi för det kan det räcka en bra bit. Sen gäller det att minimera omsättningen i laget inför varje säsong, där tror jag begreppet långsiktighet skall sättas in. Vi har en fin arena, en oslagbar miljö runtomkring och ett inte oävet intresse för sporten fotboll. Viktiga ingredienser för framtiden.

Är som jag tidigare ödmjukt försökt framhålla en mycket blygsam person. Vill inte gärna ta för stora ord i munnen. Många här på sajten berättar om sina favoritlag ute i världen så även undertecknad vid ett flertal tillfällen. Men nu sträcker jag på mej, blåser upp den väl inbäddade bröstkorgen och utbrister: HELSINGBORGS IF, WOOW!!!!!!!!!!. 32 vunna poäng av 36 möjliga och i skrivande stund fem poäng före gamla antagonisten Malmö FF och tolv före seriefavoriten Elfsborgs IF med en match mindre spelad. HIF ett lag som på förhand tippats få en mellansäsong i den finaste inhemska serien alla kategorier, Allsvenskan i fotboll. Legenden Henrik Larsson borta och en mycket ifrågasatt ny tränare, Conny Karlsson.

“Rödblått” årgång 2010 har hittills visat vad som kan hända när man utifrån en relativt blygsam målsättning lägger upp en plan och spelar efter dom resurser man har att tillgå. Alla ute på arenan har en speciell roll där man jobbar stenhårt så länge benen bär. Detta har i en del matcher kanske inte inneburit att man kammat hem nåt skönhetspris men poängen ramlar in och i slutändan är ju detta det viktigaste. Dessutom vill ingen i och runt laget dras med i den “hype” som av naturliga skäl infunnit sig. Att bli bättre än i fjol (8) är det som gäller fortfarande.

FC Barcelona misslyckades med att försvara titeln i Champions League och som fotbollsälskare är ju detta bara att beklaga. Mina personliga farhågor beträffande vår vän Zlatans betydelse för laget i den verkliga hetluften utanför dom inhemska matcherna på den Iberiska halvön besannades. För att lyckas skall den långe skåningen ha mycket boll och kunna ha råd med ett och annat halvtaskigt beslut. Här är bollen hela tiden fördelad på många fötter och när Zlatan blir delaktig är jag rädd att rädslan att misslyckas finns i bakhuvudet. Och i det läget är han en synnerligen vingklippt fotbollspelare.

Sen anser jag att han används lite fel, är enligt min mening ingen boxspelare. Jag vill ha honom i den offensiva uppbyggnadsfasen där just hans unika förmåga att hitta lösningar som egentligen inte finns skapar det utrymme som behövs för att få isär tajta försvar. Problemet är bara att den rollen kreeras av Lionel Messi, världens förmodligen bäste just nu. Frågan är väl vad som händer nu med Zlatan Ibrahimovic, personligen anser jag dock att det helt är upp till honom själv. I sina bästa stunder en naturlig världsstjärna och med rätt balans mellan jaget och laget en tillgång var som helst.

Våra egna hjältar i Östersunds Fotbollsklubb har väl inte övertygat i någon större utsträckning. Tre poäng efter fyra omgångar innebär ju inget välbehövligt andrum inför fortsättningen. Har tidigare skrivit om betydelsen av att årets något tajtare trupp hålls “fit”. Tyvärr pekar inte sakernas tillstånd i den riktningen med skador på viktiga kuggar i maskineriet. Importerna verkar speciellt drabbade, oturligt eftersom det enligt min mening finns en potential i det manskapet. Viktigast dock tror jag är att andan från epilogen i höstas plockas fram, känslan av att ingenting är omöjligt, titta bara på Helsingborg………

Så var då premiären för vårt kära ÖFK avklarad. Fick ju möjlighet att följa evenemanget via webb-TV. Fin service egentligen när det handlar om landets tredje division. Sen finns det väl en del i övrigt att önska beträffande innehållet och kvalitén på sändningen. Hostar man upp en knapp femtiolapp har man ju en del förväntningar. Att kommentatorn, som senare visade sig vara både vältalig och fotbollskunnig, kallade ÖFK:s tränare för KG Björklund ingav ju dock inga större förhoppningar på förhand. Att denne också rekryterats från dom egna funktionärsleden och helt plötsligt mitt i sändningen befanns samspråka med någon kollega om praktiska ting rörande klubben var väl egentligen bara charmigt.

Det är ju lite jobbigt att följa ett evenemang via endast en kamera och vem eller vilka som är inblandade i situationer vid den bortre långsidan är ju inte lätt att ta till sig. Inledningsvis också en hel del avbrott och “stillbilder” men bättre på den fronten efterhand. Men som sagt, ett bra initiativ och får sändningarna tittare och arrangören därmed lite bättre ekonomi undanröjs säkert en hel del barnsjukdomar.

För att återgå till själva matchen så måste jag erkänna att ÖFK:s insats för min egen del var som norskarna säger, en liten “skuffelse”. Återigen bevisas tesen om att teori och praktik inte alltid går hand i hand, det är på planen sakerna avgörs och förhandsspekulationer kan vara av noll och intet värde. Nu kommer säkert Vasalund att ställa till det för många lag. Man har ju enligt uppgift till stora delar ny uppsättning, rekryterad från dom egna leden, och det har visat sig många gånger att grabbar som svetsats ihop under många år kan välta tunga lass. Där har 08-området en klar fördel med sin befolkningskoncentration.

Tror säkert att ÖFK när man trimmat ihop sin maskin visar upp en betydligt effektivare sida av sitt kunnande. Man har i den här matchen ett betydande bollinnehav, något som inte alltid varit förekommande tidigare säsonger, i varje fall inte under våromgången. Nye Olle Hallström kompletterade Bobo Sollander fint i mittförsvaret och kan förhoppningsvis undanröja dom tvivel som funnits på den lagdelen. Ny övertygande insats också i mål av Alexander Hysén, känns tryggt på målvaktsfronten den här säsongen.

Lee Makel tror jag hittar sin normala standard sen premiären är avklarad. Spelande tränare är en väldigt “split” situation. Övriga britter blandade och gav, Marvin Williams i en något oväntad roll som grovjobbare över hela planen. Hoppas att laget i fortsättningen får råd att använda honom för mer offensiva uppgifter. Richard Offiong

försvann efter en lovande inledning och Joe Holt vill och är delaktig i mycket, får säkert ut mer vad det lider. Hoppas också att Jonathon Routledge snart kommer i speldugligt skick igen.

Förhoppningsvis kan Jämtkraft -Arena bli en samlingsplats kommande lördag. Även om det inte är det “rätta” Hammarby som står för motståndet kan det bli en kul tillställning. Den magiska avslutningen i höstas visade att intresset för fotboll i dom här bygderna inte alls är oävet. Och en intressant topp generar alltid välkommen bredd!!

Är ingen speciellt försäsongsorienterad fotbollssupporter. Det var många år sen man stod och frös i ÖP-hallen, fotbollens energi ligger för min del i tävlingsmatcherna. Ett undantag dock i går kväll när Östersunds Fotbollsklubb för första gången luftade sina nya brittiska importer mot gästande Sollefteå, ångermanlänningarna med ett lag på tydlig uppgång. Intresset delades också av cirka 400 lika nyfikna, en imponerande och för ÖFK-staben säkert också glädjande siffra. Fint väder dessutom med en slösande kvällssol i varje fall under en stor del av matchen.

Vem f-n är Henrik Larsson? Helsingborgs IF i topp i allsvenskan efter tre raka segrar, nu senast i går kväll mot seriefavoriten IFK Göteborg. Ett IFK som man helt enkelt åt upp, med hull och hår. Har ju hittat det här med webb-sändningar från allsvenskan och följde matchen s.a.s. från första parkett i min ordningsmässigt smått havererade kontorsavdelning. Eftersom man supportat “di röe” sen barnsben är det inte utan att det svävas lite på moln just nu. Saker och ting kan ju förändras snabbt men varför inte njuta fullt ut så länge det varar.

Många proffstyckare har ju betecknat "Henkes" flykt som om inte en katastrof så i alla fall ett budskap om klart sämre tider, nu visar det sig som så många gånger förr att andra spelare träder fram. Rasmus Jönsson t.ex. Grabben ser ju egentligen inte ut som en fotbollsspelare, lång och smal och till synes helt utan koordination i den taniga kroppen. Men ack vad man bedrar sig, förutom en enorm näsa för målchanser också utrustad med ett spelsinne som mycket väl hittills ersatt Henrik Larssons smartness. Fungerar också utmärkt ihop med anfallskollegan Erik Sundin som också växt i takt med ett större ansvar.

Detta lite kanske “off the record” men som sagt, glädjen för en gammal nordväst-skåning går inte att ta miste på. Om man skall förflytta sig knappa 100 mil norrut och med några enkla rader kommentera det fotbollsmässiga skeendet i Östersund så är det ju för egen del Östersunds Fotbollsklubbs nya lagbygge inför ett nytt år i division 1. Först och främst att Lee Makel kommer tillbaka för ännu en säsong är naturligtvis glädjande. Tyder på att skotten gillar staden, klubben och det engagemang som finns runt omkring. Sen att ytterligare fyra britter ansluter i början av april är ju oerhört spännande.

Nu är det ju inte på pappret matcherna avgörs men infrias alla förhoppningar skapar det ju ett intresse. Folk vill se underhållning, spännande tillställningar och kan ÖFK skaka lagen i toppen tror jag att det blir hög stämning på JK-Arena. Förhoppningsvis får en och annan knatte också upp ögonen för vår sport och bidrar därmed till bredd och återväxt. Sen är det alltid diskussioner om kontinuitet och långsiktigt tänkande. ÖFK:s mål är "Superettan" och om alla gudar är på humör så visst kan väl det ske.

Men att sen etablera sig där tror jag är en utopi på dom här breddgraderna, vare sig man har kontinuitet eller tillfällig spetskompetens. I det långa loppet är det “Mammons” lagar som gäller och där har det norrländska inlandet en hel del att jobba emot. Var själv på 70-talet med om att via överskottet från “Furuparken” dansa upp Ope IF i näst högsta serien. När intäkterna från “Furan” sinade tappade laget kvalité och dalade i seriesystemet.

Sen skall det också bli spännande att följa utvecklingen i div 3. Vad betyder Kalle Björklunds inträde i IFK, Björn Hambergs “go for it” profil för Frösön, Opes talang och sist men inte minst Stuguns välförtjänta promovering? Laget var alldeles för bra för att åka ur för två år sen. Spännande var ordet.

GLAD PÅSK!!!

Efter en ovanligt kall och snörik vinter börjar det så smått närma sig för vår idrott fotboll på allvar. Allsvenskan kör igång till helgen, lite knepigt för en annan när man tittar ut genom fönstret men med konstgräs, värmeslingor och inte alltför nogräknade planskötare går det mesta att fixa nuförtiden. ÖFK har förlagt delar av sina förberedelser till Skottland, läste nyss ett härligt upplevelsedokument från målisen Lennart Sandahl. Andan verkar god i laget vilket ju är en av grundförutsättningarna för ett lyckat slutresultat. Kan man sen hitta nåt eller några potentiella nyförvärv där borta så är ju inte det fel heller.

Om jag eventuellt har nåt av värde att tillföra i skrivarbranschen så ligger väl det i rena matchreferat och kommentarer. Det är väldigt skoj att få analysera matcher utifrån sina helt egna upplevelser. Har ju fuskat på dom flesta områden inom sporten under det här relativt långa livet och det är många gånger en skön resurs att ösa ur. Sen är man väl inte helt nöjd med slutresultatet alla gånger men som Ralf Edström en gång myntade: “En gör så gött en kan”.

Vinterhalvåret är ju inte direkt någon adrenalinhöjare sett ur ett fotbollsperspektiv för oss som försöker sätta nåt på pränt på fotbollz. Att hoppa över skaklarna och blanda in annan idrott, med ledningens goda minne, känns därför ibland lockande. Har haft som princip att i så liten utsträckning som möjligt kommentera läsekretsens egna åsikter om vad man åstadkommit, smaken är ju som den berömda bakdelen d.v.s. delad och det är bättre om eventuell debatt förs ute i stugorna.

Men att bli kallad reaktionär känns ju lite knepigt när man i hela sitt liv hållit till på den andra kanten. Dessutom, dom åsikter jag förmedlade i det speciella fallet var ju inte direkt några kioskvältare utan sådant som diskuterades rätt flitigt. Rådet att starta en blogg på annat håll kan ju faktiskt vara en idé. Det finns mycket man reagerar på och ibland är det skönt att få “skriva av sig” utan att för den skull riskera att snurra för långt från ämnet. Därmed tar vinjetten ett break fram till att bollarna börjar rulla på allvar.

Det här är ju som någon i bland påpekat för mej en fotbollssajt men som gammal “hobbymurvel” med fortsatt tillgång till datortangenter och ett offentligt forum så kliar det i fingrarna när när det finns saker och ting att tycka till om. Som idrottsfantast missar man ju inte en OS-sändning, i varje fall inte dom så går på något så när anständiga TV-tider. Resultaten hittills har väl varit som man säger “ömsom vin och ömsom vatten”. Kul för Kalla o Ferry, två helylleidrottare direkt från det svenska folkhemmet.

Mindre lustigt i går kväll, svensk tid för Helena Jonsson. Helgum-tjejen har inte funnit sig till rätta i dom kanadensiska bergen och orsaken till det kan man ju bara spekulera i. Hennes stora styrka har ju varit att kunna koppla bort allt runt omkring oavsett tävlingssammanhang. Denna gång verkar hon inte ha bara bössan på ryggen utan även en säck fylld av psykologiska trauman.

Min fasta övertygelse är att lösningen på hennes problem finns här hemma i Östersund, sambon och skidskyttekollegan David Ekholm. Dennes resultat renderade inte i en OS-resa, helt riktigt naturligtvis men samtidigt, tror jag, en känslomässig katastrof för Helena som under en följd av år haft David i sin närhet. Detta kan låta aningen patetiskt men ingen människa är den andra lik och alla har vi våra uppfattningar om trygghet. Vi behöver vår “snuttefilt” även om få vågar stå för det.

Anja Pärson, måste erkänna att jag trots hennes enorma framgångar haft svårt att ta henne till mitt hjärta. Hon har liksom varit lite osvensk, kaxig och ofta sett saker och ting “von oben”. I går kväll förändrades dock min bild en hel del. Tårarna som rann på Anjas kinder under blomstercermonin sedan bronset säkrats i superkombinationen var ett stort idrottsögonblick i TV-soffan. En för mej helt helt ny värme och entusiasm i ögonen efter en enorm prestation med tanke på omständigheterna.

Bara att stå igen i samma backe, ett nytt störtlopp i oerhörd konkurrens plus ett nervigt slalomåk. Anja hade egentligen inget mer att bevisa, kunde lika väl ha åkt hem till Monaco, lagt av eller laddat för nästa säsong. Vet inte om det funnits kvinnliga vikingar, om inte så presenterade sig en i Whistler Mountain, Canada den 18 februari 2010

Mitt i all OS-upphetsning kanske det kan vara på sin plats med lite mer jordnära analyser av den idrottsliga verkligheten. Det finns många olika sorters fackspråk och idrotten har naturligtvis sitt. Och tur är väl det egentligen, hur kul skulle det vara att läsa referat, krönikor, bloggar, twittrar vad det nu är för nånting och inlägg av olika slag om allt vore utformat enligt alla tänkbara formaliteter.

Fotbollen till t.ex. där spelare blir lirare, domare-rättskipare, målvakt-burväktare, bollen-lädret o.s.v. o.s.v. Dom här företeelserna kallas väl i mindre dagligt tal för metaforer och är som sagt viktiga för att få flyt och rätt sammanhang i en text. Språket är också rikt på så kallade “klyschor“, alltså färdiga uttryck som stoppas in här och där och är i lagom doser berikande. Tänkte här nedan försöka göra en liten personlig och långt ifrån vetenskaplig utläggning om tre av mina favoriter i genren.

1. Bollen är rund

Egentligen ett fantastiskt uttryck som i all sin enkelhet säger väldigt mycket. Allt kan hända, ingen vet var en boll tar vägen. Hade själv en period på runt tio år då jag sysslade en hel del med bowling. Och där är verkligen bollen rund. Ingen konst all slå en “strike” säger någon, alldeles riktigt, konsten ligger i att upprepa det. Har aldrig spelat golf men inbillar mej att just därför att bollen är rund händer många oväntade saker. Det gäller inte bara att slå rakt, även terrängens topografi har ju stor betydelse. Men uttrycket funkar väl egentligen bäst där bollen inte alls är inblandad, i förhandsspekulationer t.ex.

2. Man spelar inte bättre än motståndarna tillåter

Självfallet finns det lag som underpresterar. Men när man sitter i “garderoben” som norskarna säger, och snörar på sig dojorna, nog fanken vill väl alla vinna, oavsett vilket sammanhang det handlar om. Men nu finns det alltid ett gäng på andra sidan mittlinjen och dom har naturligtvis samma inställning. Hur många gånger har inte en tränare stått och skällt ut sina disciplar under och efter matcherna när allt i grund och botten handlar om ovanstående rubrik. Coachen har naturligtvis sin framtida karriär i tankarna, media och supportrar vill se engagemang även efter en förlust. Tyvärr, enligt min mening förekommer det alltför ofta att förluster förklaras med “bristande inställning” istället för en noggrann analys om vad man kunde ha gjort bättre.

3. En tabell ljuger aldrig

En sanning så god som någon. Efter 18-20-22-24 omgångar eller vad det handlar om har man haft alla möjligheter att påverka sin situation. “En feldömd straff i sista omgången skickade laget ur serien”. Vilket kvalificerat “bullshit”. Hur många situationer under en säsong har inte inneburit fördelar av ett eller annat slag. Detta talas det sällan om och i många fall får den stackars domarekadern klä skott för alla former av misslyckanden. En gammal “järnkamin” Tommy Davidsson tränade Hammarby 1993-95 och vid en cupmatch mot IFK på Hofvallen hade jag förmånen att för ÖP:s räkning intervjua honom efteråt. Vi pratade om “Bajens” dåliga poängskörd dittills i allsvenskan trots genomgående bra spel. Davidsson ville absolut inte höra talas om otur:
“I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet”.
Jag har använt citatet i någon tidigare krönika men det förtjänar att upprepas.

Åter till OS-soffan, ser att det börjar regna rejält i skidskyttet. Men Ferry betyder ju färja på engelska så det skall väl gå bra.

Återigen har “Idrottsgalan” sett dagens eller snarare kvällens ljus. Från mitt soffhörn sett en relativt blek företeelse där huvudpersonerna inte fanns på plats. Förståeligt i skidskytten Helena Jonssons fall då hon vis av Peter Settmans närgångna uppvaktning av Charlott Kalla häromåret inte ville utsätta sig för nåt liknande. Zlatan Ibrahimovich förnekade sig dock inte. Fick inte ledigt av klubben sas det, för resan till Sverige men fanns ändå på plats i Italien för en annan gala samma kväll. Om det berodde på Zlatans eget ställningstagande eller staben runt honom vill jag låta vara osagt, får väl hoppas på det senare.

Höjdpunkten för mig den här kvällen var “Sportspegelns” pris till hockeydomaren och ambulanssjukvårdaren Wolmer Edqvist. Strid om poäng och tabellplaceringar bleknar till intet när saker och ting ställs på sin spets som i det här fallet med hjärtstilleståndet. Vidare var den stående hyllningen till Lars Lagerbäck, en av många olika prisutdelare, på sin plats. Hockeyliraren Jörgen Jönsson utklädd till kanin var oväntat, Jörgen har väl inte direkt varit någon muntergök genom åren.

När jag ändå är ute och fladdrar lite från målsättningen med fotbollz vill jag bidra med ett litet inlägg i debatten runt Mathias Fredriksson och längdlandslaget, senast sidsteppningen vid tävlingarna i estniska Otepää. Har all respekt för vad denne uträttat, världscupvinnare, medaljer i mästerskap m.m. Talangfull, tjurig och envis men också med en säregen vilja, tycker jag, att ständigt gå sin egen väg. Tror att Mathias lite bundit ris åt egen rygg genom alla synpunkter på träningsupplägg och lagledning genom åren. Längdskidor är ju en individuell idrott till stor del men även här måste det finnas förståelse för varandra, ledarstab-aktiva.

Inte sen 1980-talet har det varit ett sånt “go” runt längdsporten med massor av unga där inget verkar omöjligt. Att landslagsledningen prioriterar denna efterlängtade nytändning är förståeligt. Åkare som t.ex. Hanna Falk, Emil Jönsson och Markus Hellner visar ju att “snorsporterna” fortfarande har en framtid i det här landet.

Vän av ordning kanske ondgör sig över skribentens lättjefulla kritiserande till höger och vänster men till mitt försvar kan då sägas att även jag hade en relativt aktiv “karriär” i skidspåret för 30 år sen. Detta i ett fåfängt försök att via en bättre fysik bli en rörligare fotbollsdomare.

Åkte bl.a. åtta “Haldo Hanssons” Alsen-Frösön, på den tiden loppet till skillnad från nu var ett verkligt kraftprov med sina sex mil i synnerligen kuperad terräng. Visserligen med kö-skotern ständigt i hasorna men ändå. Vidare sju “Kanonlöpet” Brunflo-Östersund 22 km och som kronan på verket “Vasaloppet” 1987, året då det slogs köldrekord, -30 i starten. Tid: 10,45. Alla kan inte vinna men det viktigaste är ju enligt Pierre de Coubertin, baronen, att kämpa väl och kämpade det gjorde jag, verkligen…….

Så här under årets sista skälvande minuter kan det kanske vara på sin plats att försöka förmedla några rader till spaltens ”fromma”. ”Silly season” är ju inte direkt någon inspirationshöjare och skrivaren har dessutom flängt runt och försökt vara en pittoresk färgklick i diverse olika sammanhang under dom senaste veckorna. Nu när kylan tagit ett järngrepp om Storsjöbygden och almanackan inte är lika fordrande finns ett visst utrymme för mer eller mindre genomtänkta åsikter.

Har funderat en del både nu och tidigare på hur idrottsmän som når en viss nivå tappar en hel del av den ödmjukhet man måste ha för att bli riktigt stor. Har tidigare haft synpunkter på allas vår Zlatan. Den här gången gällande icke så kallade ”tävlingsmatcher” i blågult:”Visst är det en ära att spela i landslaget, men jag har nått en nivå när jag känner att jag inte får ut något av det.”

Har full förståelse för ett slitsamt matchprogram men det gäller, tycker jag, att balansera sina åsikter. Vad sänder det för signaler? Zlatan är en idol och förebild för många och han borde ha bättre kontakt med sin egen historia och uppskatta dom förhållanden, förutom dom egna enorma förutsättningarna, som gjort positionen möjlig .

En annan historia i en annan sport är Mikael Samuelsson kontra Bengt-Åke Gustafsson i ishockey. ”Dom kan dra åt helvete” är ju inte särskilt vuxet uttryckt om man blir sidsteppad i en laguttagning. I det här fallet, rörande OS-truppen, är det ju Bengt-Åke som bestämmer och någon måste ju ta ansvaret hur obekvämt det än blir i enskilda fall, sen får historien utvisa vem som har rätt och fel. Bevisa motsatsen på banan istället!

Apropå hockey, träffade jag på en tillställning en gammal domarbas från min egen korta karriär i sporten 1969-73 ,”Janken” Jonasson. Ishockey var egentligen ”lättare” att döma än fotboll. Man har väldig hjälp av linjerna och kan vara mer exakt än i leken med läderkulan men mitt skånska ursprung var dock ingen direkt fördel. Det här var före isladornas tid och min skridskoerfarenhet härrörde sig från några veckor i januari varje år på en halvdåligt frusen parkdamm.

Nu fanns ju dessbättre något att hålla sig i som domare, ramen runt planen. I ”Sargens vänner”, en egen liten avdelning i domarklubben, såg jag mig själv som talesperson. Problemet var dom gånger man måste ge sig in i banan för nedsläpp. Först att plocka upp pucken från isen och sen försöka hålla balansen tills spelet kom igång. Gjorde en gång ett tappert försök att nypa trissan direkt i fart vilket resulterade i en miss på ca en decimeter och ett jublande auditorium runt isovalen. 1974 invigdes Z-kupolen och samtidigt lades min hockeydomarkarriär åt sidan, saknad av förmodligen ingen.

Man har fortfarande inte landat efter den euforiska ÖFK-hösten men det bör det väl ändå vara på sin plats att knacka ner några rader för att visa att vinjetten “is still in action”. Det är drygt ett år sen “hjärntrusten” på fotbollz.se uttryckte ett önskemål om jag ville vara ett stående inslag på sajten och så här i backspegeln har det varit riktigt kul och hedrande. Efter sammanslagningen av sportredaktionerna på lokaltidningarna avslutades ju förmodligen ett bort emot 40-årigt engagemang som “reservmurvel” hos dom sköna “kollegerna” på Kyrkgatan och när abstinensen tryckt på som värst så har fotbollz varit en härlig ventil.

Spalten har väl rullat på utan att ha orsakat några våldsammare känslostormar med ett par undantag. Min gamle läromästare och förebild Stefan Nolervik visade sig ha ömmare fötter än vad jag nånsin kunnat ana. Att få hamna på hans tidnings första sida kändes knepigt men ändå stort. Bert Karlsson, Skara-mogulen, sa en gång: “Det är inte så noga vad som skrivs, huvudsaken det skrivs” och med tanke på att jag liksom Bert också är verksam i en bransch, fast på lite olika nivåer, där det gäller att synas så får man hålla god min. Grattis Stefan förresten till ditt pris på J/H:s Fotbollsgala. Tycker i allt mitt konservativa tänk att du efterhand hittat en mer intressant balans i ditt nydanande sportskrivande.

Att ge sig på en domare var väl inte så lyckat efter 20 egna år i branschen. “En gång domare, alltid domare. Du borde skämmas” fick jag bland annat läsa. Problematiken var väl egentligen lite djupare än så. Artikeln handlade från min sida om lojalitet, hur långt man kan driva den och när olika lojaliteter ställs mot varandra. Sen bröt den tjänstgörande huvuddomaren i den allsvenska matchen mot alla dom hederskodex man fått sig inpräntat men adrenalinet borde ha besparats datortangenterna. Dock, domarkåren får ju heller aldrig bli ett sällskap för “inbördes beundran”, ur ett sånt tillstånd kommer inget gott enligt min mening. Sen är det skillnad på domare och domare, elitskiktet skall ha krav på sig. Det skulle emellertid aldrig falla mig in att kröka ett hår på alla dom som kämpar på lokalt, där är jag alltför väl medveten om svårigheterna.

Apropå tidningar och journalister så tycker jag Agne Svärd borde få mer utrymme i sin tidning. Har ingen aning om varför han bara syns med någon enstaka krönika då och då. Kanske är det ett eget val, kanske finns en ansträngd ekonomi i botten. Agne har ett naturligt språk, kunnighet och blandar ris och ros i lagom doser. Ifrågasätter dock hans näst intill maniska kärlek till Rosenborg Ballklubb, bara namnet tycker jag låter lite suspekt…. Har inget emot norrmän, absolut inte, har haft en norska mitt emot mej vid köksbordet i snart 32 år. Men i idrott är dom våra fiender, punkt slut. Kanske min inställning i det här fallet färgats lite av Agnes lycksaliga referat efter Rosenborg-Helsingborg ,6-1, i Champions League på Lerkendal för en del år sen. Om det undgått någon är ju rödblå HIF Laget framför andra.

Har i tidigare alster kritiserat reklamkanalernas fördelning av attraktiva sportarrangemang. Jag har emellertid hittat en väg via Internet om man är villig att kasta upp ett antal svenska nödmynt. Det var dock inte lätt för en gammal trög hjärna att hitta rätt bland alla inloggningar och betalningsfunktioner men fick till slut möjlighet att se Zlatans fantastiska mål i “El Clasico.” Lite besviken dock på själva matchen, ett typexempel på hur två välutvecklade tränarhjärnor tillsammans kan “döda “ett förväntat skådespel. Nya sådana blir det istället förhoppningsvis på Jämtkraft Arena nästa säsong. “Lee Makel, welcome back next season when the konst-grass is growing……”

Det har gått några dagar sen “Fotbollsgalan” och för en entusiast av sporten har tankar och funderingar löpt hit och dit. Galan i nuvarande regi är för det första enligt min mening ingen direkt höjdare varken som underhållning eller faktapresentatör. Tempot förrycks med alla dessa reklamavbrott och focus läggs på lite fel saker. Man sitter och funderar på hur många klädbyten Jessica Almenäs skall hinna med, bara en sån sak. Tycker att “Lars-Roland” kunde hyllats från scen, gärna tillsammans med den tillträdande Erik Hamrén. Det Lagerbäck uträttat ihop med först Tommy Söderberg och sen Roland Andersson, fem raka slutspel i mästerskapen, är helt fantasiskt och skall egentligen inte kunna gå med ett lag på världsrankingens 41:a plats.

Anledningen stavas väl som många skrivare förut uttryckt: “den svenska modellen” eller “jaget får aldrig bli större än laget”. En ny epok inleds genom byte av förbundskapten och många vill se ett annorlunda, offensivare spel. Dessbättre har Hamrén redan betonat vikten av att bortse från alla sifferkombinationer. 4-4-2, 4-3-3 etc. etc. Allting anpassas efter förutsättningarna enligt honom, bra så. Att vi skall kunna hoppas på mer anfallsinriktad blågul fotboll generellt tror jag är en omöjlighet. Det blir samma gnet för att hålla dom stora nationerna stången, offensiven får i så fall blomma ut mot dom sämre.

I samband med “Galan” släpptes också bomben att allas vår Zlatan på egen begäran kanske gjort sitt i landslaget. Så gott som alla sportskrivare av mer eller mindre dignitet verkar jämföra det med, om inte domedagen, så näst intill för svensk fotboll. Malmöpågens spelsinne, teknik och fysik är enligt min mening helt oöverträffad, historiskt sett i svensk fotboll. Egenskaperna har också till slut gett en plats i världens bästa klubblag, FC Barcelona. Högre går det inte att komma och det enda Zlatan i princip saknar är titeln i “Champions League”.

Jag tror dock, och detta är väl som att stå i kyrkan och hylla potentaterna i helvetet, att landslaget i nuläget som lag blir starkare utan Zlatan Ibrahimovic. Så länge den gänglige skåningen var på väg uppåt var han en i gänget och uträttade det skitjobb som krävs för att svensk landslagsfotboll skall kunna mäta sig med dom bästa. Men saker och ting har förändrats och det är omöjligt, tror jag, att i längden få ett slagkraftigt team om någon länk uppfattas ha en “gräddfil”. Tycker att kroppsspråk och annat i laget på senare tid visat oroande tendenser. Hoppas dock naturligtvis att historien tar en annan väg, att Erik Hamréns inträde får positiva effekter. En av världens kanske tre-fyra bästa spelare skall naturligtvis tillhöra sitt landslag. Det fina med Zlatan är ju det man älskar mest som betraktare, det hela tiden oförutsägbara, dom geniala lösningarna.

Trots mitt något burdusa utseende är jag en relativt känslig person. Det är egentligen ingenting att hymla om. Det händer då och då att det kommer en tår men det har mej veterligen aldrig inträffat på idrottsarenan förut. Möjligen i barndomen när någon yvig HIF-supporter kommit för nära på Olympias fullpackade gamla ståplatsläktare i Helsingborg. Den 25 oktober 2009, runt kvart i fyra på eftermiddagen, hände det emellertid. Plats: Jämtkraft Arena i Östersund. Vi plågas av förlorade arbetstillfällen, nedlagda skolor, inställda statliga satsningar m.m. Att då få stå i det otroliga folkhavet och via en kollektiv stående applåd hylla Östersunds Fotbollsklubbs sista fem minuter av säsongen var stort, mycket stort.

Detta ÖFK som av alla mer eller mindre sunt tänkande människor var uträknade inför dom avslutande omgångarna i div 1 norra hade än gång rests sig likt “Fågel Fenix” ur askan. Ock som man gjort det sen, ett spel fyllt av självförtroende och med en fast övertygelse om att det här skall vi greja. Fick efteråt möjligheten att trycka Mats “Fimpen” Palmqvist hand, “Fimpen” som med sin kompromisslösa “Liston Söderberg” attityd enligt min mening infört ett nytt kapitel i jämtländskt ledarskap, insikten om att ingenting är omöjligt. Detta utan tränarerfarenhet från någon högre nivå tidigare vad jag kan förstå.

Om man skall analysera sjäva matchen så var hemmalagets uppgift naturligtvis inte lätt. Att vinna på beställning kan stöka till både det ena och det andra. Samtliga elva på planen hade dock den här dagen bestämt sig och då brukar det bli bra i slutändan. Michael Tidser, jag hyllade honom i en tidigare krönika, dock inte som någon särskilt spektakulär lirare. Vilket kvalificerat “bullshit”, här bjuder han på mängder av tajmade och öppnande passningar, en känslig lobb i ribbans underkant och ett frisparksmål som var både urtjusigt och i det läget för matchen helt förlösande. Brittiska fotbollspelare har formats i ens undermedvetna via "Tips-Extra”. Nedhasade strumpor, lera upp till midjan och glimmande hörntänder i förvridna anleten. Unge Michael är nåt helt annat, läste att han trivts bra häruppe. För den höge potentantens skull, knyt upp honom inför nästa säsong.

En av dom stora i höst är definitivt också Jonas Svanberg. Var väl starkt ifrågasatt tidigt på säsongen men har allt eftersom visat hur viktig rutinen är när det bränner till. Var dessutom, inom parentes, väldigt tillmötesgående mot en grånad och av lilla anspråkslösa fotbollz utsänd skrivare gällande en svåråtkomlig laguppställning under en av dom tidiga träningsmatcherna.

Det går naturligtvis att räkna upp en stor del av truppen en sån här gång, alla har bidragit på sitt sätt. Petter Jakobsson blommar ut när han får löpa efter kanten. Lee Makel har väl tappat lite av magin från i fjol, kanske splittrad av sitt tränaransvar, men håller naturligtvis fortfarande hög klass och med sin blotta närvaro en rejäl tillgång. Ross Campbell tror jag på faktiskt på. Har varit lite “ärtbössa” framför mål, men med några timmar i gymmet varje vecka och med med sitt kvicka steg, sin teknik och spelintelligens hälsar jag honom personligen välkommen tillbaka. Om man skall framhålla någon ur det yngre, lokala gardet så blir det otvivelaktigt Robin Fryklund. Killen har verkligen vuxit in i div 1 kostymen. Defensivt snart i paritet med pappa Kent, kraftpaket i Ope IF en gång i tiden, men offensivt redan en klass bättre som jag ser det.

Inför kommande äventyr må ju ÖFK ha lagt en god grund i och med insatsen i höst. Potentiella sponsorer bör rimligen ha fått upp ögonen, dryga tretusen personer på ett bräde samlar man inte så ofta i dom här utmarkerna av Svea Rike. Hoppas som sagt att dom tre britterna ingår i någon ekonomisk ekvation som går att lösa och att Peter Andersson, “Fimpen” och Lee får möjlighet att tillsammans utveckla sin spelidé ytterligare. Då går det säkert att behålla en hel del nyvunna fans och skapa tillfällen för flera glädjetårar.

Mina farhågor om att Enköping skulle sätta krokben för ÖFK kom dessbättre på skam. Har ingen större kunskap om vilka i den uppländska spelartruppen som varit med i "hetluften", men skit samma, laget från Storsjön har på ett mer eller mindre mirakulöst sätt fixat ett utomordentligt utgångsläge för nytt kontrakt. All ängslighet från i våras verkar ha förbytts i en obotlig tro på det egna lagets förmåga att reda ut kniviga situationer.

Sett från min egen horisont till stor del på beroende på att man nu har ett lag som vill och vågar hålla i bollen. Det är en helt annan klass på mottagandet, förvaltandet och passningarna. Då hinner man också trycka upp manskapet och ta vara på dom så viktiga “andra-bollarna”. Dessutom, det blir ett tänk i dom bakre regionerna att inte rensa för rensandets egen skull utan med konstruktivitet och då skapas viktigt andrum i defensiven.

Martin Johansson och Lee Makel fungerar ju som hand i handske men har kompletterats med Michael Tidser, ingen spektakulär lirare men enligt mitt tycke väldigt viktig just med sina bollhållande egenskaper. Märker att jag låter nästan som dom riktiga taktiknördarna på den här sajten, men efter att ha bevittnat ett antal matcher på “Arenan” och lusläst direktrapporteringen från bortamamötena tycker jag mig märka en kvalite´ som jag inte sett sen inträdet i “nya” div 1.

Det här låter ju väldigt upprymt och vackert men fortfarande är ÖFK under nedflyttningsstrecket. I värsta fall måste ytterligare tre poäng bärgas mot Carlstad United och “it´s aint over until the fat lady sings”. Grundtryggheten enligt ovan är ju dock ovärderlig i en sån situation. Skulle förvåna mej mycket om Martin Johansson & co släpper den här möjligheten.

Hoppas också på ett rejält tryck på Jämtkraft-Arena med eller utan fritt inträde. Oavsett vad man tycker om ÖFK och hur den högsta staben runtomkring förvaltar sitt pund så tror jag det är oerhört viktigt med så bra fotboll som möjligt i närområdet. Nu finns chansen att i varje fall bibehålla nuvarande nivå och den är faktiskt inte dålig.

Dags att plocka bort rubriken “klang o jubel” från mitt senaste alster på fotbollz. Den gångna söndagen och måndagen var verkligen inte mycket att jubla åt om man tillhör rödsvarta ÖFK:s supporterskara. Egentligen gick ju allting åt helsike och ändå finns fortfarande möjligheten till fortsatt gemenskap i det relativa finrum som heter div 1 norra. Enligt alla förståsigpåare skall ju 30 poäng räcka, nuvarande 21 plus full pott i dom tre återstående, “lätt som en plätt“. Nu är ju önskedrömmar och verklighet för det mesta två helt skilda saker och om vi någorlunda nyktert analyserar förutsättningarna så kunde dom väl varit bättre.

Tror att tuvan som välter ÖFK-lasset blir Enköping. Ett till alla delar motiverat lag efter seger borta mot ett resignerat Skellefteå i nästa omgång, blir ingen lätt uppgift för östersundsgrabbarna i näst sista svängen. Syrianska Botkyrka och Carlstad United är helt överkomligt motstånd på “Arenan” men som sagt, Enköping borta känns alltför tufft. Det är inte längesen laget huserade i Allsvenskan, sen Superettan ett antal säsonger, brrr…….

Det är trist, speciellt efter den eufori man kände förra helgen. Den passningskvalité laget visade upp då har i varje fall inte jag upplevt så många gånger under ÖFK-historien. Det blir en grannlaga uppgift för herrar lagledning att lägga upp det taktiska mönstret i dom återstående fighterna. Matcherna måste ju vinnas, antingen spelar man väl ut motståndet eller kämpar ner det samma. Det förstnämnda kräver koncentration och det senare en stor portion jävlar anamma. Kanske en kombination av bägge sakerna.

Om nu , vilket Gud förbjude, div 1-äventyret skulle vara över för den här gången får man väl försöka se det positiva även i den situationen. Publikmässigt naturligtvis totalt ett bortfall men samtidigt med laget förankrat på den övre halvan i div 2 förhoppningsvis många spännande matcher. “Nördarna” vill ha kvalité men för en vanlig fotbolls-svensson kan dramatik mycket väl duga. En möjlighet också för dom lokala talangerna att visa upp sig i ett kanske mer anpassat sammanhang.

Apropå lokala talanger, ÖFK får ju ofta kritik för att inte ge dessa tillräckligt utrymme. Samtidigt, är det någon som håller sig uppdaterad så är det väl ordföranden Rolf Lohse. Alltsedan projektet startade 1996 har man åtskilliga gånger per säsong stött på mannen ute i verkligheten på dom lokala arenorna. Begriper egentligen inte varför denne västkustbo från födseln, väljer att viga sin fritid åt den skärseld som det innebär att leda ÖFK istället för att sitta på någon kobbe, käka räkor o dricka vitt vin…..

Ibland är det roligt att vara idrottsfantast. Att få uppleva dom där speciella ögonblicken när det som sker framför en sätter sig i varenda litet uns av kroppen. Ett sånt tillfälle utspelades på Jämtkraft Arena på söndagseftermiddagen. Kombattanter Östersunds Fotbollsklubb och gästande Valsta Syrianska IK från Märsta utanför Stockholm. I potten; för ÖFK chans till fortsatt dans på den slaka linan för nytt division 1 kontrakt och för gästerna att hänga på i toppstriden. Man blir lätt lyrisk en sån här gång men frågan är om inte ÖFK gjorde en av sina bättre matcher under sin relativt korta historia. 1-0 (0-0) mot ett bevisligen svårslaget motstånd i en typ av “vinna eller försvinna” -fight inger respekt.

Det var med blandade känslor man bänkade sig i den isande snålblåsten på “Arenan”, skulle det här vara dagen då de rödsvarta jämtlandshjältarna tackade adjö till det nationella finrummet för den här gången? Brukar likt en travfantast komma i god tid och ÖFK:s “provstarter” såg dock lovande ut. Man peppade varann i dom olika uppvärmningsmomenten och någonting verkade vara på gång. Lite överraskande med uppställningen 3-5-2 med oldtimern Jonas Svanberg tillsammans med dom ordinarie mittbackarna.

Tycker att det här var ÖFK:s match från början till slut och man satt och funderade på hur laget kunnat hamna i den här prekära tabellsituationen. Nu fanns passningsspelet, fantasin, tekniska nummer och aggressiviteten. Jonas Svanberg dirigerade trebackslinjen med den äran, Martin Johansson fanns överallt på mittplan och längst fram briljerade Ante Björkebaum med sulfinter i bästa Zlatan-stil. Ett välförtjänt och bejublat mål också en kvart före full tid genom inhopparen Robin Bergman, osjälviskt framspelad av lille Ross Campbell.

Valsta Syrianska hade en bra period i slutet av första då ÖFK kom lite i otakt efter skadan på innerbacken Tim Andersson, även inledningen i andra i gästernas favör men en tjusig benparad av en allt mer övertygande Lennart Sandahl avvärjde gästernas farligaste möjlighet. Läste på Valstas hemsida om fyra sjukanmälningar vid avfärden till Jämtland, detta tycker jag på intet vis förringar jämtarnas insats, man har ju fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar tidigare.

Att importerna har en del i uppryckningen i höst går väl inte komma ifrån. Det finns en passningskvalité genom hela laget och nu börjar även ifrågasatte Ross Campbell leverera. Missade visserligen några bra lägen men har fin spelförståelse och framspelningen till Robin Bergman vid målet var kylig. Det är lång väg att vandra fortfarande innan kontraktet är i hamn men ett bra självförtroende kan försätta berg och den varan borde ÖFK ha tillskansat sig nu. Härligt engagemang också på läktarna, viktigt för fortsättningen.

Har av olika anledningar nyligen besökt dom sydligare delarna av vårt land och passade då naturligtvis även på att gästa barndomsstaden Helsingborg. Försöker då också givetvis tajma in ett besök på Olympia för att njuta av Sveriges bästa fotbollslag eller varför inte världens....... Jag talar alltså om Helsingborgs IF, rödblå "Heååjeff" för att citera det lokala uttalet. Hade bespetsat mej på en rejäl och spännande holmgång mot gästande Gais,med viktiga poäng både för toppen och botten på spel.

Nära 10 000 på läktarna, fint väder och en härligt grön äkta gräsmatta. Tyvärr förstörde en man vid namn Åke Andréasson, Stenungsund, festen. Har själv tjugo vid det här laget förhoppningsvis preskriberade år som domare och har aldrig, vad jag kan minnas, offentligt kastat mej på någon av dom forna kollegorna. Kanske var det för att laget i hjärtat, HIF, drabbades. Kanske är min egen "karriär" så långt bortom minnenas horisont att man återigen ställer sig i domarpöbeln?

Hade denna gång lyckats få plåtar till mej och sambon på huvudläktaren, strax ovanför spelaringången och buade i likhet med omgivningen ut Åke Andreasson efter noter efteråt. Det gavs och togs direkt i matchen och Andréasson ville sätta nån sorts nivå och varnade HIF:s tuffing på mittfältet, islänningen Olafur Skulasson för en ren skitsak. När sen nämnde Skulasson verkligen begår ett regelbrott med en helt korrekt varning och därmed utvisning som följd är naturligtvis det hela igång. HIF med 10 man efter en knapp kvart och ett fruktansvärt oväsen på Olympia. En smått chockad sambo kröp ihop i stolen och trodde inte sina öron eller ögon, detta var något helt annat än vad 600-700 "surjamtar" kan prestera på "Arenan".

Totalt nio varningar och ytterligare en HIF-utvisning en kvart före slut på en övertänd Erik Sundin. Inte ett spår av "sunt förnuft", "låta udda vara jämnt" eller något annat ur den vanliga domarpsykologin. Bara en tanke att till varje pris spela en huvudroll "to the bitter end". Man blir frustrerad och förbannad. Killar som dömer på den här nivån mäter man från en helt annan måttstock än dom som springer in på Åkreäng eller Offerdalshägna. Moderna tiders personundersökning "Google" gav också vid handen att nämnde Andréasson varit i liknande blåsväder förr och då ställs naturligtvis frågan, vad gör han på en allsvensk arena?

Har funderat en hel del på det här efter hemkomsten. Är det den infernaliska kärleken till HIF som förblindar omdömet eller har den moderne domaren en mer central roll med sina hörlurar och allt vad det är. Försökte själv som rättskipare leva efter Marcus Wallenbergs berömda devis "att verka men inte synas", är det något som i vår alltmer personfixerade värld är på väg att sopas under mattan i domarkåren? Fick häromdagen en bekräftelse på att den här spalten faktiskt har en läsekrets via en välskriven vädjan om att ta upp liknande tankegångar fast då gällande lokala fotbollen. "Ryggdunkningar, arrogans och självgodhet" menade skribenten som dock inte drog alla över samma kam.

För övrigt är det extra kul för närvarande att vara ÖFK-supporter tycker jag. Blir mer och mer övertygad om att laget grejar en ny div 1-biljett även om konkurrenterna runt nedre strecket också börjat röra på sig. Det verkar finnas en defensiv stabilitet och det är ju grunden för en lyckosam offensiv. Kul också med funderingarna runt en organiserad supporterklubb. Har man varit på större arenor inser man snart vad en sån betyder. Kalla er bara inte för Lohsers........

Det här är verkligen inte ÖFK:s säsong, borttappade spelare och poäng i parti och minut. Inte nog med att nya skyttehoppet Ross Cambell försvann efter endast ett matchtillfälle, återigen förlorade poäng på övertid.

En av anledningarna till att jag bänkade mej på härliga Jämtkraft Arena denna soliga lördagseftermiddag var att för första gången få uppleva den i Storsjöbygden smått helgonförklarade fotbollstränaren Jörgen "Z" Zetterström "in action". Huruvida nämnde Zetterström tillhörde Kalle Björklunds energiska skola eller Lasse Lagerbäcks mer sofistikerade variant. Nu trivs jag i olika sammanhang bäst på vänsterkanten och detta gäller även huvudläktaren på "Arenan" därför hade jag tyvärr ingen möjlighet att på nära håll studera hur det förhöll sig.

Västerås SK höstomgången 2009 är väl inget lag som man placerar på nån tio-i-topp lista över gästande motstånd. Man spelade dock efter sina resurser, inget onödigt mittfältstjafs utan långa raka bollar mot motståndarmålet. Lite "Drillo-fotboll" om någon kommer ihåg mäster-norrmannen i stövlar. Det är ju poängen som räknas och "Z" lämnade sin forna hemstad med en säkert mycket värdefull sådan för att hålla distansen till bottenträsket. Dessutom, efter kvitteringen flög åtminstone halva laget upp i famnen på sin tränare och sånt måste värma i en vardag som säkert inte är helt rosendoftande för Jörgen Zetterström & co i ledningen för det forna elitlaget.

För att återgå till dom egna favoriterna så var resultatet enligt mitt sätt att se det en rejäl käftsmäll i jakten på nytt kontrakt. En seger hade gett självförtroende och en känsla av "nu kör vi". I stället kanske ett funderande över alltings jävlighet och oförmågan att knyta till säcken i olika situatiuoner. Tycker dock att lördagens ÖFK-upplaga andades viss förmåga att trots allt klara uppgiften. Det finns rutin och ett tänk att låta bollen göra arbetet som saknades i våras.

Lee Makel är visserligen inte riktigt samma spelare som i fjol, inte lika "fit" som det verkar men besitter samma mjuka touch på bollen och förmåga att hitta vägvinnande pass. Landsmannen Michael Tidser hade väl inte många rätt i första halvlek men blommade ut rejält under ÖFK:s uppryckning i andra. Enligt min mening fältherren på mitten fram till att han åter flyttades ut på kanten och ersattes av Björn Carlsson. Ingen skugga över Björn, vårdade bollen bra men jag tror att ÖFK tappade auktoritet som bäddade för VSK:s tryck sista kvarten.

Om man skall hitta stjärnor i den kolsvarta natten så var Ante Björkebaum definivt en sådan. Har inte sett honom från start tidigare men verkar ha alla verktyg för att lyckas i dom här sammanhangen och säkert nån nivå till. Härligt steg, spänst, teknik och spelförståelse, riktigt kul att se. Även Robin Fryklund utvecklas för varje match, tar offensiva beslut utan att tveka och här har Lasse Oscarsson fått nånting att tänka på. Det blir naturligtvis jättesvårt framöver men större under har skett och ÖFK borde väl rimligen ha fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar. Nu finns det bara en väg, uppåt!!

Zlatan Ibrahimovic klar för Barcelona, det har varit ett faktum nu ett antal dagar och fältet är naturligtvis fritt för spekulationer i det ämnet. Succé eller fiasko eller nånting mitt emellan, framtiden får väl utvisa men min högst personliga åsikt är att manegen definivt inte är krattad för den gänglige skåningen. Ajax, Juventus och Inter har alla erbjudit Zlatan en egen roll i centrum av banan på motståndarens planhalva och det har funnits gott om "vattenbärare" runt omkring som tagit skitjobbet.

I Barcelona finns enligt min mening inte den typen av spelare, alla har en egen aura av teknisk briljans. Stor rörelse och många passningar inom laget som leder fram till kreativ anfallsfotboll. Jag är rädd att Zlatans tålamod för den sortens spel där bollinnehavet fördelas på många fötter, inte räcker till. Det kommer säkert att bli en del påfrestningar för egot och där tror jag pågen från Rosengård blir testad ordentligt.

Ett annat scenario är naturligtvis att Zlatan går en ny vår tillmötes inspirerad av omgivningen i enligt min mening, världens för närvarande klart bästa och mest underhållande lag. Att han tar över flyktade Ronaldinhos roll, vänder på matcher som gått i stå eller utnyttjar sin teknik och spelförståelse vid fasta situationer. Kanske får vi se nya sidor av Zlatan Ibrahimovic och kanske kan han bli den riktige frälsare även för det svenska landslaget som vi väntat på i många år.

För att vända åter till fotbollen inom "Moder Sveas" domäner så är ju för egen del som ultrastor HIF-supporter Henrik Larssons knäskada synnerligen dåligt tajmad. Åtta veckors bortovaro enligt prognosen och huruvida "Henke" orkar tillbaka ännu en gång står väl skivet i stjärnorna. Toppstrid för laget i allsvenskan, semifinal i Svenska Cupen och returmatch i Europa League mot FC Sarajevo, ett filmande benknäckargäng av sällan skådat slag. Nu har ju dessbättre Helsingborgs IF en kader av unga spelare på väg upp, kryddade med några spektakulära nyförvärv i sommar, så än är det för tidigt att måla fan på väggen. Men efter att ha lusläst diverse hemsidor från "Sundets pärla" så är oron stor, upp till bevis i första hand i kväll mot "Bajen" på Söderstadion.

Följer med intresse debatten på "fotbollz" angående ÖFK:s göranden och låtanden i allmänhet och värvningspolitiken i synnerhet. Det finns en närmast religiös tro hos vissa i den jämtländska allmogen att egna talanger, fostrade i närområdet och med rätt uppbackning skulle skapa stabilare förutsättningar. Detta är enligt min mening önskedrömmar, vi är för få, urvalet är helt enkelt för litet. Det kommer säkert fram nån "Luggen" eller "Rune" i fortsättningen också men då kommer dom ganska snabbt att sugas upp av en mer lukrativ och inspirerande miljö söderut. Det är lätt att hitta talanger i lokala matcher eller juniorfotboll men sen är steget upp till div 1 betydligt större än många tror.

Stöttar helt ÖFK-ledningens policy att stärka upp laget med potentiella matchvinnare, finns pengarna så är det helt okej för min del. Vi har förutsättningarna med "Arenan" och för folket på läktarna tror jag det är likgiltigt om en skotte eller nån från Offerdal sätter strutarna, huvudsaken segrarna och poängen ramlar in. Nu är det närmast Gröndal borta för vårt rödsvarta slagskepp. Har tippat 3-1 till ÖFK, Lee Makel gör första målet................

Har funderat en hel del över alla olika spelsystem som finns i fotbollen. 4-4-2, 4-3-3, 4-2-3-1 o.s.v. o.s.v. Har själv väldigt svårt att skilja på dom olika varianterna, högt och lågt försvarsspel, zonförsvar, man-man o.s.v. o.s.v. I mina yngre dar för fruktansvärt längesen, fanns i princip en modell, den engelska eller helsingborgsmodellen som den också kallas av någon för mej okänd anledning men ett trevligt namn egentligen. Två backar, tre halvbackar och en femmannakedja med uttryck som "halvbackskedja", "innertrio" och "högerwing". Rena grekiskan säkert för många i dagens fotboll.

Fördelen var att hela planen uttnyttjades, låt vara att yttrarna som skulle slicka sidlinjen i 90 minuter, i många matcher fick väldigt lite att göra. Dom fordrade dock markering och därmed skapdes utrymme för innertrion att briljera. En viktig post i det systemet var centerbacken eller som man också sade, centerhalven. För det mesta en stor, bollsäker spelare ofta specialist på glidtacklingar. Missade denne var det som regel fritt fram eftersom täckning bakom saknades.

Skulle vara intressant om nåt lag skulle anamma det här systemet i dag. Vid nystarten för fotboll i Brunflo IF 1967 under ledning av eldsjälen Lasse "Proppen" Jönsson som drog igång även hockeyn vid den tiden spelade vi efterhand 4-2-4 som då var på modet. Ett hästjobb för mittfältarna egentligen. Till höstomgången 1969 knöts Lasse "Kungen" Persson till klubben både som fotbolls- och hockeytränare och om man förut hade kunna ta sig "fem minuter" på röven var detta nu historia. "Kungen" tolererade inga som helst avvikelser från dom utdelade direktiven. En oerhört krävande man i sin roll men samtidigt på sidan intresserad av både poesi och musik och en humanist bakom den sträva ytan.

1971 var fotbollen i samhället på nytt i farozonen då hela sektionen avgick utom övertecknad och det hela såg inte särskilt ljust ut. Den egna "karriären" lades på "is" saknad av förmodligen ingen och en ny roll som lagledare inleddes. Med god hjälp av Affe Persson, f.d "Festmästaren", som då bodde i Grytan, besjälade spelare och tränare lyckades vi faktiskt vinna div 5 och avancera till fyran där laget huserat sen dess förutom ett par säsonger i div 3 på nittiotalet .

Vad har då allt detta med spelsystem att göra? Jo, i samspråk med "Kungen" beslöt vi inför den säsongen att testa femmannakedja och hela det köret. Centerhalven Kurre Åkerblom, "värvad" från Mårdsjön och pappa till icke okände Markus, hade alla nödvändiga egenskaper. Centern Lasse "Burken" Björklund, en "tank" av gammalt snitt och runt dom två, spelare som alla hittade sina roller. En överraskning på högeryttern Gerhard Thornemo, längdhoppare som dök upp på en träning och visade sig klippt och skuren som kantspringare. Lasse Jernström, väldigt viktig på andra kanten, hämtades från Birka där Affe var elev. Janne Gummerus och Leffe Lindborg, f.d tandsbyprofiler på innerpositionerna dunkade på framåt hela säsongen.

Det såg mörkt ut med två omgångar kvar med Norra Lit fyra poäng (tvåpoängs-system) och 14 plusmål före. Efter att ha knackat litsgrabbarna med 8-0 hemma på Vikvallen behövdes det dock en seger borta mot Ragunda samtidigt som Norra Lit måste torska uppe i Hoting. Allt detta hände och ett glatt gäng svartgula brunflograbbar äntrade restaurang "Vildhussen" i Hammarstrand. Har ofta funderat över vilken betydelse vårt offensiva spelsystem hade för den framgången. Motståndarna var i alla fall vädigt vilsna markeringsmässigt många gånger.

I egenskap av näringsidkare har jag dom senaste fyra åren tillbringat fem dagar veckan efter midsommar på varumässan Expo Norr. Eftersom jag varken säljer getost, tunnbröd eller stekpannor finns det en hel del tid för filosofiskt tänkande och studerande av den förbipasserande allmänheten. Efter dryga femtio år som jämtlänning är det påfallande hur många människor man känner igen från olika verksamheter. Eftersom en hel del av livet ägnats åt fotboll föll det sig naturligt att ett speciellt intresse riktades däråt och nedan skall jag plocka ut några grabbar som det handlar om i det här fallet. Allt är skrivet av kärlek till dom nämnda.

Kjell Widegren, hårdför mittback i Tandsbyn och sedermera domare långt upp i åren. Som nybliven brunflobo på sextiotalet var det naturligt att söka nåt lag att lira med och eftersom ortens fotbollsverksamhet låg i träda vid den tiden blev det Tandsbyn. Laget huserade på "Vikvallen", relativt centralt i Brunflo, under legendariske Arne "Vargen" Perssons ledning. Missade inte en träning under två års tid men eftersom idéerna i hjärnan aldrig ville fortplanta sig till benen tillräckligt fort fick man se matcherna från sidan. Ett bestående minne dock, råkade en gång springa in i Kjell Widegren. Alla som gjort det glömmer det säkert aldrig. Kjell, en bortåt två meter lång betongarbetare och jag har funderat genom åren om alla mina tillkortakommanden i olika sammanhang härrör från den smällen.

Hade nöjet att, som det så fint heter numera, assistera Kjell ett antal gånger på linjen.Med sin stora erfarenhet hade han ett gott handlag med spelarna. En för mig mindre trevlig upplevelse också tillsammans med Kjell och Bengt-Olle Hansson. Nämnda domatrio hade varit och utfört ett uppdrag på "Cuba" i Järpen, och på hemväg med mig vid ratten "dånandes" vid halvelva-tiden på kvällen genom Ytterån. Inte ett fordon eller människa under resan så långt ögat kunde nå och tre domare sedvanligt "gaggande". Då skymtas en svartvit bil, två svartvita uniformer och en "spade" vid vägkanten. 800 kr åt h-e. Lite överambitiöst eller hur Haldo.....

En annan Widegren med förnamn Leif gästade också min monter. "Leffe" ÖFK:s förste tränare och i min egenskap av sportskrivare på ÖP hade vi en del att göra med varandra. Den av naturen blyga framtoningen var ingen fördel i intervjusammanhang och det var sällan jag lyckades få nåt uppseendeväckande ur "offren". Med Leif Widegren var det dock annorlunda. Problemet var i stället hur man skulle få stopp på karln med tanke på pressläggning och annat. Det var emellertid inget "tuggande" utan substantiell fotbollsvetenskap och man kunde inte slita sig därifrån. Har en känsla av att "Leffe" hade en del ogjort när han lämnade den lokala fotbollens toppskikt. Enligt min mening en kille med unika sociala och idrottsliga egenskaper.

På en mässa finns det alltid politiker och västjämten Stefan Fax har ju också ett förflutet som fotbollsdomare på sjuttiotalet. Vi båda hade en stabil förankring i dom nedre regionerna av kåren men Stefan hade den goda smaken att sluta i tid för att istället ägnas sig åt att försöka förbättra världen.

Kjell Tjärnås, härjedalingen, smög omkring med en utställarbricka på bröstet. Kjell, ett fysiskt praktexemplar under sin aktiva tid och en enorm auktoritet på plan. Med dagens förfinade scoutingverksamhet är jag övertygad om att rågblonde Kjell hade fiskats uppåt i seriesysemet. Har dock ett svagt minne av att han gjorde en vända i ABK Hudiksvall som då hade ett slagkraftigt lag. En liten anekdot från Vemdalen, Frösön gästade och jag vinkade av hemmalaget för offside då följande hörs på genuin dialekt från en gentleman i den synnerligen enögda publiken:
-Jääävla jämtlandsdomaaraa. Håål mää jämtlandslaagaa!!

Tänk vad några sanningens ord på "fotbollz" kan göra.... "Viasat" som konsekvent på senare tid lagt attraktiva matcher i udda kanaler har helt plötsligt ändrat sig och nu visat både Champions-league finalen och VM-kvalet mot Danmark i TV 6. Kanske är det så också att man insett att man utestänger fler än man lockar att öppna plånboken för mera utbud. Säkert har reklamköparna reagerat och dom väger väl i slutändan tyngst.

Apropå VM-kvalet så var ju förväntningarna skyhöga. Kvällstidningarnas sportbilagor den senaste veckan har frossat i olika vinklingar och även den mest inbitne fotbollsälskare har väl varit tvungen att sålla i materialet. Hur blev det då? Jo, en fantastisk inramning, man fick nästan nåt fuktigt i blicken av all denna blågula entusiasm dessutom perfekt placerat på nationaldagen. Allsången i "Du gamla, du fria" leddes av min nya idol Malena Ernman och TV:n placerad ute i "spenaten" (glasverandan) med nåt gott i ett glas och på en tallrik.

Själva matchen då, ja allting har ett slut och så även Lagerbäcks fantastiska svit med fem raka avancemang till VM och EM. Egentligen inget konstigt i sig, det är ju helt enormt när man ser tillbaka på landslagets bedrifter i dom här sammanhangen. Sverige är långt ner på den internationella rankingen och nån gång måste sanningen komma ifatt dom blågula. "Den svenska modellen" parad med en hel del flyt håller inte i evighet.

Om man då gör en helt personlig matchanalys så var väl Källströms straffmiss i inledningen signifikativ. Det som skulle inneburit en matchbild med jagande danskar blev i stället det omvända. En av stundens allvar nedtyngd svensk elva förmådde inte lösa upp den danske coachen Morten Olsens fiffigt uträknade knutar. Dom rödvita spelade med sin medfödda bollskicklighet sig ur svårigheterna bakåt och startade hela tiden vassa omställningar som tvingade svenskarna att offra mycket kraft i defensiven. Det danska målet också en följd av stressat uppträdande, Mikael Nilssons "rundpall" relativt ostörd bäddade för olycksaliga 0-1.

"Den svenska modellen" som skördat framgångar även utanför idrotten räckte som sagt inte denna gång. En förutsättning dock är ju att alla ansvariga inordnar sig i den och där har ju landslagsledningen ett problem med Zlatan Ibrahimovich. I klubblaget Inter finns två-tre specialrekryterade "vattenbärare", i det svenska landslaget måste alla elva på plan ha den rollen. Det går inte att efter ett avslutat anfall lomma iväg neråt mittlinjen medan övriga sliter som djur för att försvara och åstadkomma nya attacker. Någon sa mycket träffsäkert: "Problemet är inte Zlatans anpasssning till landslaget, problemet är landslagets anpassning till Zlatan". Om han inte kommer "ner" till den gängse nivån och ser bort från sin personliga status kommer han att vara, tror jag, en belastning snarare än en matchvinnare.

Jag är definivt ingen "Zlatan-hatare". För mej handlar fotbollen om underhållning och där är skåningen i sina bästa stunder snudd på oöverträffad. Speciellt förmågan att hela tiden tankemässigt ligga ett eller två moment före. Hitta dom där luckorna i djupled eller med några idividuella cirkusnummer sätta lädret i nät. I travet finns ett uttryck: "löphuvud", förmågan att ge allt för mållinjen. Det är väl den enda egenskap där Zlatan har en del brister.

Strikerkollegan Henrik Larsson börjar väl nå sitt "Bäst före-datum". Intelligent i spelet fortfarande men reflexerna i "boxen" är inte vad dom har varit, varken i landslaget eller eller Helsingborg. "Henke" som jag hyser min största medkänsla för efter det tragiska som drabbat hans familj. I övrigt är det ju lätt att vara "staketexpert" men Adam Johansson var väl ingen lyckad lösning för vänsterkanten i försvaret. Verkade på ren svenska "skita på sig" inför uppdraget. Kim Källström som spelmotor på mitten känns tung och dras med ständigt överambitionskomplex. Straffar kan alla missa även om lite mer koncentration innan inte hade skadat den här gången.

Nu är läget i gruppen "vinna eller försvinna" och kanske en anledning för Lars Lagerbäck att städa lite grann bland invanda tankar och spelmönster. Ge en ny generation mer utrymme och rutin inför kommande uppgifter. Nu är väl inte risken särskilt stor att så blir fallet om man känner Alby-sonen rätt och framtiden får väl regissera utvecklingen.

På det lokala planet har ÖFK i skrivande stund två viktiga hemmamatcher. Den ena i konkurrens med det nyvaknade intresset för tennis och i den andra kommer väl en del att häcka framför Sverige-Malta i det fortsatta VM-kvalet. Att hoppas på sex poäng är väl inte helt i linje med sakernas tillstånd men en seger mot Umeå skulle sitta fint efter flera bottennapp mot laget från Bottenhavet (häpp!!). Av bara farten då också ett "draw" mot Brage och därmed få konkurrenterna i den nedre regionen att "dala" i tabellen (häpp, häpp!!)

Kommer på mej själv att jag känner en viss oro inför söndagens möte borta mot Valsta Syrianska för ÖFK:s rödsvarta flaggskepp. Normalt sett ingen match som borde rendera något i de jämtländska poängladorna men samtidigt, känns det som, ett oerhört viktigt avstamp inför framtiden. Har av olika anledningar inte haft möjlighet att följa laget på plats den här säsongen förrän senast hemma mot nykomlingen Karlslund och det var ingen särskilt hoppingivande upplevelse. Var lite sen och kom strax efter 0-1 och tänkte det är väl sånt som händer. Resten av halvleken dock en veritabel utspelning från närkingarnas sida. Inget märkvärdigt egentligen men taget ur sportens eget A-B-C. Helt rättvist rullades också 0-2 in, enligt uppgift snarlikt det första.

I andra om inte en spelmässig så dock en betydlig uppryckning från hemmalaget samtidigt som gästerna kröp ner i banan, rädda om resultatet. En hel del av förklaringen menar jag, stavas James Burgin, Swansea-förvärvet. Kom in efter en kvart och rörde om en hel del på sin vänsterkant. Bra spelförståelse, härlig teknik men lite väl små marginaler i passningsspelet. Om den killen får förtroende kan han säkert tillföra saker. Dagens ÖFK behöver spelare som kan göra det lilla extra och skapa utrymme för övriga. Kollegan från dom brittiska öarna, Chad Bond, är jag dock mer tveksam till. Lite av Vedat Shala, skåningen från i fjol, mycket vilja men för lite känsla. Jag vill dock inte såga honom definitivt för mycket kan sitta i huvudet. Det är förmodligen inte lätt med den miljörevolution som det måste vara att komma hit till jämtland för brittiska storstadsungdomar.

Läser med glädje att det verkar som om Kristian Ek återkommer som balansspelare på mittfältet, tror Martin Johansson kommer mer till sin fördel då. Samtidigt får Petter Skogen, om han får starta, en mer naturlig roll på kanten. Ser också att man får flyga fram och tillbaks, ett lyft för det sociala livet vid sidan om och säkert viktigt i slutändan. Det är långt till summeringen i oktober och många sanningar kan ställas på sin spets, men som sagt det kändes inte bra inombords senast på Jämtkraft Arena. Förresten, har varit där ett antal gånger sen invigningen. Det spelar ingen roll hur blå himlen är, aldrig letar sig solen in på oss som tycker om att sitta några rader upp. Känns knepigt att behöva sitta och huttra med den huvudsponsorn. Nåväl, i övrigt är ju arenan kanon, lämpliga kläder tillsamman med ett värmande spel på banan löser väl det problemet. "GO FOR IT, ÖFK!!"

Har inte haft tid att besöka fotbollen "live" s.a.s därför har några matcher i Champions League fångat intresset på senare tid. Betittade Barcelonas hemmamöte med Chelsea häromkvällen och blev djupt besviken över "The Blues" fega insats. Retur i går kväll på Stamford Bridge och nu måste väl London-laget upp ur skyttegravarna. Väldigt tillknäppt till en början, Chelsea fortsatte backa hem. "Barca"-tränaren Guardiola överraskade med att flytta ut typiske boxspelaren Eto´ på vänsterkanten samtidigt som yrvädret Messi som älskar stora ytor fanns i mitten, märkligt.

Tor Henning Övrebo var enligt min mening inte situationen mogen. Det var ytterligare ett par-tre mystiska situationer runt dom elva metrarna där normannen vinkade avvärjande. I stället fick Chelsea en kompensationsbedömning i form av en frilägesutvisning, felaktigt tycker jag, då hemmaspelaren inte var helt "ren".

Allt det här konstateras ju för tittaren via ett antal repriser som inte kommer domaren till del men den upprörda stämningen efteråt var förklarlig som det hela utvecklade sig. I rättvisans namn borde alltså Chelsea gått vidare, istället nätade Iniesta på Barcelonas första riktiga skott på mål i 92:a minuten efter en misslyckad aktion av Essien, snacka om en matchhjältes sorti. Om man bortser från rättvisan så dock i det långa loppet en seger för fotbollen. Spanjorerna saknade avstängde försvarsgeneralen Pujol och skadade vapendragare Marquez vilket förklarade den stundtals "hönsgård"-liknande insatsen bakåt.Chelsea-tränaren, holländaren Hiddink, dock saklig och sportslig efteråt liksom tyske Ballack.

Några kuriosa också, tyckte jag såg Robban Wassdahl, JHFF och Ope IF bland Barcelonas medhjälpare. Samma solbruna anlete och lättkammade frisyr men min med åren alltmer fladdrande syn spelade förmodligen ett spratt. Likt var det dock. Bra också att Viasat parallellsände i Viasat Sport och Viasat Fotboll. Den sistnämnda ingår inte i vårt utbud, därmed slapp jag studio"ankaret" Ola Wenström i pausen. Istället visades "highlights" med bl.a. Chelseas praktmål från sju (!) olika vinklar.

Dessutom, finalen blev inte helengelsk. Istället två klubbar från olika länder men med tradition och karaktär, Barcelona och Manchester U.

Champions League, detta gigantiska skådespel i den europeiska fotbollen börjar nå sin kulmen den här säsongen. I går kväll, tisdag, semifinal 1 mellan Barcelona och Chelsea på ett till synes fantastiskt underlag på "Camp Nou". Dessutom en match som sändes i vårt basbetonade kabelutbud, sambon fast förankrad framför nåt snyftprogram i ett annat rum och hela gillestugan för mig själv. Barcelona tycker jag är det mäktigaste man kan se i fotbollsvärlden just nu, ett lag som verkligen spelar fotboll. Hela tiden med offensiven i tankarna, ständiga instick i djupled, fantasi, kreativitet, teknik. Är ingen stor beundrare av Chelsea, har svårt för lag där pengar och inte tradition skapar framgång. Manchester U, Liverpool och Arsenal menar jag, bygger sin storhet på tradition, vilket är mycket trevligare att svälja.

Nåväl, alla är värda en ny chans men vad får man se, ett Chelsea som har en enda sak i tankarna, 0-0. Detta hopköpta stjärngarnityr vågade inte öppna sig. Gång på gång rullade man bollen helt omotiverat in på egen planhalva, förhalade, maskade och tryckte till lite extra i varje närkamp. Många säger att fotboll är tråkigt, det händer för lite, och dom för kvällen helgula Chelsea-lirarna gav denna klick av mänskligheten vatten på kvarn, sannerligen. Real Madrid tror jag har inskrivet nånstans att man inte bara skall vinna, man skall spela bra fotboll också. Någonting som oligarken Roman Abramovich, mecenaten för London-laget, borde texta på en stor skylt i omklädningsrummet.

Det här är naturligtvis lite småsurt gnäll från en fotbollsfantast som kände sig blåst på konfekten men vad finnas att göra för att matcherna inte skall utvecklas i den riktningen? Sporten är ju oerhört konservativ vad gäller regelförändringar. Man har gjort justeringar i offsidebedömningen, till det bättre anser jag och något bra var också förhindrandet av bakåtspel till egen målvakt. Handboll och basket har ju regler som främjar offensivt spel, men hur skall fotbollen förbättras? Nån vill slopa offsiden, helt uteslutet tycker jag, ett raserat passningsspel med ett dötrist långbollande förmodligen. I sjumannafotbollen funkar det visserligen men där är avståndet mellan målen kortare. Skulle vara kul om nån som eventuellt läser dom här raderna har nåt revolutionerande tips.

Till sist en önskan om en Glad Valborg till alla. Jag säger som flickan: "Vi har vår i luften, var har ni er?"

Så var då fotbollen igång seriemässigt även på det lokala planet i och med ÖFK:s nyss avklarade premiär mot Carlstad United. 0-3 är väl egentligen inte så mycket att säga om, ÖFK är liksom min gamla snöslunga alltid trögstartat. Skillnaden dock att medan fotbollslaget finner sina former alltmer under säsongen jävlas slungan mer och mer för att i slutet av februari ådra sig en och annan väriktad spark. Vad som däremot kanske kan diskuteras är Kalle Björklunds lite väl återhållsamma taktik i serieupptakten. För stor respekt för motståndet helt enkelt. Naturligtvis svårt att bedöma när man inte funnits på plats men det hela andades både "hängslen och livrem". Det blir säkert ett annat upplägg i nästa omgång med en mer kreativ startelva.

Har följt skeenden högre upp i seriesystymet också där "pipblåsarna" hamnat en hel del i focus. Tycker det är väldigt underligt att så mycken möda och energi läggs på domslut som kostat poäng, samtidigt som man verkar betrakta motsatsen som nåt fullständigt naturligt. Helsingborg-Hammarby t.ex. Här gör "Henke" Larsson ett som det visar sig i efterhand, korrekt mål i första halvlek men blir avblåst för offside. Samtidigt som "di röe" i samma match får ett mål direkt på hörna godkänt efter stora protester från "Bajen"-försvaret. Tony Gustavsson, tränaren, förgrymmad också efteråt men nämnde ingenting om bedömningen som gynnade hans lag. Det här handlar ju om beteenden som är svåra att neutralisera i en förlorande grupp men borde kosta enormt mycken onödig energi som kunde läggas på nya uppgifter. Förlorarna blir väl då istället kvällspressen som måste banta ner sina sportbilagor en aning.

Lyssnade i dag som hastigast på ett inslag i Radio Jämtland rörande JK Arena. Evenemangen lyser med sin frånvaro, endast ett under fjolåret. Någon i den kommunala oppositionen ondgjorde sig och Rolf Lohse fick försvara arenabolaget. Okej att det väl endast är en Robert Wells-uppsättning som timat av större format men betänk vilken oerhörd tillgång denna anläggningen är för den stora bredden av fotbollspelande ungdom. Det är väl inte många minuter som dom bägge planerna legat oanvända sen tidigt på året. Att aktivera ungdom måste väl värderas lika högt som ett antal konserter även om en kombination naturligtvis på sikt är det mest ideala. Rolf Lohse förresten, och nu sticker jag väl ut hakan ordentligt, hoppas du orkar fortsätta i din roll många år till.

Glad vår till alla!

"Allsvenskan" i fotboll har satt i gång. Kul också att namnet har behållits och inte devalverats som i många andra sporter. Inte blev det sämre heller när mitt speciella favoritlag Helsingborgs IF eller "Heåjeff" som det heter på stadens vilda tungomål tog tre tunga pinnar i premiären mot en av dom tippade favoriterna IFK Göteborg. Det är nu drygt 50 år sen familjen styrde kosan norrut men fortfarande slukar jag all information och presentation av dom rödblå favoriterna med hull och hår. Planerar även semestrar så att det passar med nån match på "Olympia". Minns derbyna mot Malmö FF på femtiotalet, 22000 personer, fullsatt och vi barn fick av säkerhetsskäl ligga på gräset en bit bakom kortlinjen. En serveringslokal bakom ståplatsläktaren på ena långsidan hade ett hundratal åskådare på taket och folk satt i träden runtomkring. En idyllisk tid egentligen, fjärran från huliganism o annat elände. Apropå det senare får vi väl hoppas att 2009 blir ett trendbrott men med tanke på den "svans" som alltid lockas till stora publika arrangemang vad det än gäller nuförtiden är det väl att hoppas för mycket. Tyvärr tycker jag media är med och blåser på. Så fort det finns minsta tecken till oro flockas alltid kamerorna och nyhetsuppläsare i olika kanaler överröstar varann om senaste nytt. Alltmedan uppmärksamhetstörstande individer gnuggar händerna.

Appropå uppmärksamhet så går debatten ibland hög om vad som skall visas beträffande idrott och i vilken utsträckning. En del sporter får enormt mycket utrymme, andra nästan inget alls. Män och kvinnor tävlar inte på lika villkor i mediabruset heter det. Är det inte så enkelt att det är underhållningsvärdet som styr? Lösnummerförsäljning, tittarsiffror, sponsorer. Det finns könsneutrala sporter; simning, konståkning, gymnastik, friidrott m.fl. där intresset är likartat men i dom flesta lagidrotter kämpar kvinnorna i motvind. I individuella sporter är det kampen man mot man, kvinna mot kvinna som är det fascinerande och då har könet mindre betydelse. I lagidrotterna har tempo, teknik och styrka betydelse för den slutgiltiga bedömningen. Detta grundläggs, menar jag, i mycket tidig ålder. Pojkars lekvanor är mycket mer "idrottsanpassade". Flickor har en mer "social" inriktning i sitt lekande. Naturligtvis finns undantag åt båda hållen men dom bekräftar bara regeln.

Vad finns då att göra åt dom här förhållandena? Mycket handlar ju om tradition, damidrott på elitnivå ligger väl ett drygt halvsekel efter rent utvecklingsmässigt. Men framförallt gäller det att bedöma efter dom förutsättningar som finns. För egen del är det damfotboll som ligger närmast om hjärtat och dom matcherna kan ha väl så många intressanta ingredienser. Då tempot är lägre går det lättare att se strategin i speluppbyggnaden och filmning, maskning och domartjafs hör till undantagen. Eftersom tekniken på alla fötter inte är 100-procentig så skapas en hel del oväntade situationer och därmed blir spelet mindre statiskt. Dessutom, de gånger de blågula tjejerna deltagit i dom stora turneringarna har det dragit rejäla tittarsiffror och varit fin underhållning. Så gott folk, bevista gärna den lokala damfotbollen i sommar. Fina arenor och flera bra lag borgar för en intressant säsong.

GLAD PÅSK!

Som alla vet gjorde ägaren till våra lokaltidningar i höstas lite revolution gällande sin idrottsrapportering. Man slog ihop redaktionerna, flyttade lite folk ut i environgerna och dammade av några. Detta naturligtvis för att spara pengar. Helt plötsligt fanns sju-åtta proffs från dom egna salongerna tillgängliga för arbetet ute på fältet och kostsamma frilansare kunde begränsas till ett minimum. Ur ren, krass företagssynpunkt naturligtvis en femetta men frågan är om det inte långsiktigt är att bita sig själv i svansen? Hur roligt har det varit att i vinter t.ex. läsa samma basketreferat två gånger?

Herrar sportchefer på dom bägge tidningarna har visserligen lite egna vinklingar ibland runt matcherna men huvudreferatet är ju alltid detsamma. Sportcheferna ja, dom har säkert ett uppdrag uppifrån att försöka hitta andra infallsvinklar och kanske locka nya läsare. Men det är, tycker jag, ofta en provocerande touch och man vill locka till debatt i stället för att som tidigare kommentera idrottsliga skeenden. Har vi inte nog av elände och konfrontation ändå? Kan inte idrotten få vara en fristad och en möjlighet till lite omväxling i den dagliga kampen för brödfödan?

Nu "kackar" han i eget bo säger säkert någon eftersom jag själv frilansat för en av tidningarna sen början av sjuttiotalet och det är klart, det känns en hel del i hjärtat. Speciellt under brevbäraråren var den intellektuella stimulans som skrivandet gav viktig. Inget ont om brevbärare som i ur och skur gör en stor samhällsinsats men den största intellektuella utmaningen var att försöka räkna ut vilket pålägg sambon hade lagt på lunchmackorna. Ibland rusade man ut och hämtade in tidningen i nattskjortan för att se om nån klåfingrig redigerare hade sabbat nån klurig formulering.

Det innebar också många utmaningar, speciellt motorsport är inte direkt min grej. Tillhör gänget som får svår migrän när vi ser en skruvmejsel men hade fina upplevelser både med moto-cross och isracing.
Nåväl, nu knackar "Kung Fotboll" på porten och gubben får ju trots allt nästa år möjlighet att både mata duvor och spela boule........

Lyfter åter "Hammaren" för några rader och fortsätter mitt botaniserande i den mänskliga verkligheten med i huvudsak idrottsliga förtecken. Sedan senast har ett litet "break" i Thailand på dryga 14 dagar timat. En härlig tid i ett fantastiskt land med sitt klimat, sina människor, sin natur och tyvärr alltför goda mat. Allt funkade enligt planerna fram till hemresan då en elak infektion infann sig på flygplatsen i Phuket och inte blev den bättre av ett dygnslångt uppehåll i Islamabad (Pakistan). Ursprungligen en s.k. teknisk mellanlandning men på grund av krångel med planet vid avfärd blev det ytterligare 19 timmar i transithallen. Ingen skugga över personalen där som gjorde sitt yttersta för att vistelsen skulle fungera. Men trots allt, det har hänt en del i Pakistan under senare år vilket avspeglades även på flygplatsen och det var många djupa suckar som drogs vid avfärden med den nyrekvirerade maskinen.

Någon fotboll såg man inte skymten av i Thailand, däremot gavs möjlighet att bevista Thai-boxning. Nån sade att det var uppvisning men sex knock-outs av nio möjliga tydde på nåt helt annat. Lite "gladiator"-stämpel över det hela där speciellt två killar i nedre tonåren bankade på varann tills en låg raklång. Den här formen av boxning med ideliga "kicks" skapar en del obalans och därmed fritt fram för ogarderade fullträffar. En blandad upplevelse rent känslomässigt men intressant att se lokalbefolkningens engagemang.

På hemmafronten är ju "Världscupen" i utförsåkning i full gång i Åre och vi lyfter på hatten för norrmannen Aksel Lund Svindal. En dramatisk avgörande slalomtävling tog slut direkt då österrikaren Benni Raich oväntat grenslade och febrige Lund Svindals två poäng till godo räckte för den sammanlagda cupen. Kul för Aksel som med sitt chosefria uppträdande i alla sammanhang är en prydnad för idrotten. För svensk del är det väl frågan om inte sista kapitlet börjar skrivas i sagan om Anja Persson. Anjas storhet i yngre dar var väl just hennes förmåga att ge "järnet" oavsett omständigheterna. Nu är backen, underlaget, vädret, skidorna och knäna städigt i focus. Om man enligt hennes egen utsago är i bättre form än nånsin-varför inte bara "köra"??

För att lugna alla "fundamentalister" här på sajten kommer en liten lokal fotbollsavslutning. Har tidigare skrivit om ÖFK:s problem med kontinuiteten inför varje säsong. I år verkar det dock något bättre på den fronten men fortfarande finns exempel på spelare vars målsättning med sin sport varierar säsong för säsong. Det är tufft att bedriva idrott på ÖFK:s nivå ute i obygderna jämfört med konkurrenterna i exempelvis Mälar-dalen och kanske är det ett olösligt dilemma i glesbygden. En som jag dock personligen kommer att sakna i den röd-svarta dressen är Per Magnusson. Tyckte Per kom tillbaks som en helt ny spelare efter åren söderut. Man kan väl inte säga att han dominerade sin högerkant men skapade ett lugn genom sin förmåga att våga "hålla i bollen". Just den egenskapen tycker jag är oerhört viktig för ett lag på nedre halvan. Man hinner samla ihop sig, flytta fram positionerna eller "döda" tid.

Framtiden får väl utvisa vad IFK:s nysatsning ger för utvecklingen av fotbolls-jämtland. Kan bara önska lycka till efter många fina stunder genom åren från Sven Stockzell till Alexander Sjöberg i "träsmakstemplet" ovanför Jamtli och säkert blir det några till kommande säsong.

Trist med problemen ute på Lövsta aktivitets-center men med tanke på den betydelse som en dylik anläggning har i vårt klimat så borde alla goda krafter samlas för att röja problemen ur vägen. Vid alla besök under förra säsongen så bedrevs en imponerande verksamhet för alla åldrar på dom härligt gröna ytorna.

Det är nu några dagar sedan Ingemar Johansson gick ur tiden. Vi som har varit med ett tag minns den där tidiga sommarmorronen 1959 när Ingos arm höjdes och Floyd blivit totalt utmanövrerad. En nästan overklig känsla, en svensk tungviktare världsmästare i världens mest ensamma sport. Ingemar är enligt mitt förmenade Sveriges störste idrottsman genom tiderna vilket inte minst den massiva mediauppslutningen runt dödsfallet visar. På Ingemars tid var tungviktsboxningen stor, vi grabbar köpte "Rekordmagasinet" och slukade allt om pugilisterna. Rocky Marciano, Archie Moore med flera var idoler och helt plötligt fanns Ingemar Johansson från Sverige i det sällskapet.Till skillnad mot i dag fanns det bara en organisation runt matcherna och mästaren korades via "the man who beat the man".

Personligen överskuggar naturligtvis fotbollen allt men på klar silverplats finns boxningen. Egentligen den ultimata sporten, hos en riktigt bra boxare finns alla ingredienserna: talang, teknik, styrka, mod och hårda fighter där knock-out är en ingrediens, men samtidigt under väldigt sportsliga former. Man bugar för ett domslut och omfamnar varandra efteråt. Minns dom häftiga "galorna" i Tennishallen här i stan på 60-talet med Veit Burman och Sven Lundstedt som förgrundsfigurer med legendariske Curre Andersson som domare i nästan alla matcher. Curre också under många år rättskipare i fotboll med ett särdeles gott förhållande till spelarna. Curre som jag också fick förmånen att träffa i egenskap av underhållare under hans sista år då han vistades på "Jonsagården". En stor idrottsprofil och en härlig domarkollega.

Som sport har boxningen tyvärr gått i lite fel riktning. Amatörvarianten håller väl ställningarna även om det nya poängsystemet som används i OS bl.a. inte tilltalar mej. "Väderkvarnarna" får för stort utrymme på bekostnad av den mer tekniska stilen. Proffsboxning har tyvärr utvecklats till en avart och som alltid när pengar får för stor betydelse blir det på bekostnad av det sportsliga värdet. Det finns ett halvdussin "världsmästare" i varje viktklass och en hel del skumrask bakom många matcher. Mediautrymmet har också blivit mer begränsat genom alla former av kick-boxning som poppat upp. Kortare matcher i högt tempo men enligt mitt förmenade är det betydligt råare varianter.

Men, för att återgå till Ingemar Johansson, vilken status har han bland läsarna här på sajten? För mej är han dock den störste men jag kanske är ett barn av min tid. Glömmer i alla fall aldrig heller förlusten av bältet i returen mot Floyd i "Polo Grounds" New York, året efter inför 31000 åskådare. När USA-korrespondenten Arne Thorén med bruten stämma i radion förmedlade:
-Ingemar är utslagen.

Han var ju oövervinnlig.

"Brödrafolkens väl" var en gång kung Oscar II:s valspråk innan unionsupplösningen 1905. Vi är väl fortfarande ett brödrafolk till Norge även om den idrottsliga konkurrensen ibland inte påminner så mycket om syskonkärlek. Petter Northug t.ex. är ju inte så populär bland dom svenska konkurrenterna i skid-sprint.

Är ju sedan drygt 30 år sambo med en kvinna från "andra sidan kölen" och har därmed gjort åtskilliga besök hos hennes släktingar och fått en god inblick i norsk idrott från deras egen utgångspunkt. Bl.a. en svåger i en ort nedanför Röros känner jag stor samhörighet med. Vi har ungefär samma intressen: idrott, musik och världen i det stora perspektivet. Vi skiljer oss dock på en punkt, han är väldigt händig och har till stor del själv renoverat och byggt ut sitt hus. Själv får jag svår migrän så fort jag ser en hammare. Har dock för en hel del år sen tillverkat en kompostlåda som jag med stolthet ibland betraktar. Den börjar dock tyvärr bli angripen av "tidens tand" då materialet av ren okunskap inte var impregnerat.

Gjorde för några veckor sen ett besök därstäders och parkerade ett par dar framför "Fjernsynet" (TV) med "Sportslördag" respektive "Sportsöndag". Snacka om vår "Vinterstudio" men här fanns allt och lite till. Den märkliga sporten "Nordisk kombination" med skidor och backhoppning, EM på skridskor från Herenveen och skidflygning från nån ort nere i Europa. Kulm i Österrike tror jag visst att det var. En blågul skrinnare, Johan Röjler, höjde intresset en aning bland "rundetider" och allmänt stort engagemang bland dom norska kommentatorerna. En reflexion, så fort en norsk man eller kvinna inte är på "pallen" så är det en "skuffelse" (besvikelse). Snacka om självförtroende och förväntningar. Och vilken uppställning från supportrarna: flaggor, vikingahjälmar, en o annan "dram" (stärkande dryck) och hela köret.

Undrar förresten varför "snorsporterna" är så poulära? Förmodligen finns det en kulturell förklaring. Man går "på tur", och så fort gränsen är passerad ser man direkt cyklister, joggare eller skidåkare i betydligt större omfattning. Dom individuella sporterna, speciellt vintertid, har status i Norge. Vi är bättre i lagidrotter även om Sverige fick stryk av broderlandet i handboll just den där helgen till svågerns stora förnöjelse. Är vi lite latare eller trivs vi när vi får fördela ansvaret?

"Vinterstudion" slår dock den norska motsvarigheten med hästlängder. Suveräne "Popsen" (vem är Peter Jihde?), med sina gäster och underbara intervjuteknik. I Norge,en kvinna utan tillstymmelse till leende som slussade mellan dom olika inslagen av formatet "korvstoppning". Bl.a. visades 74 (!) startande i ett slalomåk bara för att just en norrman hade nummer 74.

Nåväl, här kanske skymtar lite avundsjuka från skrivaren över allla norska medaljer jämt och ständigt, dom är ju välförtjänta trots allt. Och det är ett trevligt folk med barnasinnet kvar vilket gör gemenskapen lättsam. Avslutar med en liten sannsaga med anknytning just till dom här släktingarna:

I början av vårt förhållande skulle jag ut och presenteras i Norge. En ruggig höstkväll kom vi dit. Många ord har sammma bestydelse både här och där, dock icke "pejs" som är ett norskt ord för "öppen spis". Här i Jämtland är det nåt vi killar tar fram när vi blir kissnödiga. Vi hade knappt hunnit innanför dörren förrän systern ystert utropade: "Nå skall vi sätte lite fart på pejsen........"

Vill först och främst önska alla läsare av fotbollz en god fortsättning på det nya året förutsatt att någon till äventyrs tittar in på den här spalten. Det är ju av förklarliga skäl, för att använda en populär nysvensk beteckning, "Silly season" och lite stiltje med den aktiva fotbollen. Bra då att debatten fortfarande frodas på olika forum här på sajten.

Har i tidigare inlägg propagerat för sammanhållningens betydelse för att nå riktigt långt. Att alla, och jag menar verkligen alla, ställer upp för det koncept som en gång skapats för att nå om inte eliten så i alla fall nosa på den. Dom flesta samlas på "Arenan" under säsongen och verkar jubla över rödsvarta framgångar men en del räds samtidigt inte för att vid första bästa tillfälle sticka kniven i hela projektet. Dom två i toppen får verkligen sina fiskar varma och säga vad man vill om dessa herrar men dom verkar enligt min mening i alla fall få saker o ting gjorda.

Spelarna verkar trivas med föreningen och med varandra peronifierat inte minst av dom tre som reste till Skottland och hälsade på Lee Makel o Craig Dean. Provspelare har vad det verkar bara gott att säga om förhållandena och en duktig stab har skapats runt laget. Alla häromkring vill väl se så bra fotboll som möjligt och i den tid vi lever nu så är det ÖFK som kan leverera den. Dessutom på en arena av bästa märke.

Vi måste inse att det inte längre är Hofvallen eller Torvallen som är medelpunkten utan för framtiden viktiga komplement. Klubbkänsla är nånting i grunden väldigt fint men den får aldrig stå i vägen för utveckling, då skapar den bara avundsjuka och missunsamhet. Har aldrig sjäv varit speciellt svag för "Blåvitt" men under UEFA-cup äventyren höll man i TV-fåtöljen så knogarna vitnade. Samma gäller också "Giffarna" även om det är "Klyktattarland" eftersom det är där vi ser elitfotboll nästgårds.

Detta kan kanske låta som en "partsinlaga" men jag känner inte mer för ÖFK än för IFK, Ope eller Frösön för att ta dom lokalt närmaste i divisionerna. Dessutom, i egenskap av "amatörmurvel" (om Gud och Sportbyrån/Lasse Björklund vill) är ju neutraliteten en hederssak. Däremot blir jag, en genuin fotbollsälskare, som sagt uppriktigt vemodig inombords över all splittring som kanske i slutändan renderar i att vi tappar platsen i div I och därmed tillgång till den relativt högklassiga fotboll som spelas där.

Allting skall granskas och det fria ordet är grunden i vår demokrati men jag vill som avslutning använda Liverpool-legendaren Bill Shankleys slitna ord:
"Fotboll handlar inte om liv eller död, det är mycket viktigare än så."

2008 börjar lida mot sitt slut, många känner sig manade att resumera så även skrivaren i denna spalt. Eftersom det är fotboll som det handlar om här på sajten kommer det att handla om den fascinerande leken med "trasan" även om säsongsavslutningen är ett par månader bort.

På det lokala planet gjorde väl ÖFK vad man förväntat sig även om Kalle Björklunds inträde i den norrländska fjällvärlden kanske hade ingjutit större förhoppningar hos någon. Nu blev säsongen aningen turbulent med spelare som åkte ut och in i laget men ett embryo till ett stabilt div 1-lag tycker jag man kan skönja. Sen blir väl drömmen om "Superettan" inte just mer än en dröm. Det spelar ingen roll hur mycket det tränas, vi har inte den bredden, dom pengarna eller det klimatet som gör att dom nödvändiga tillskotten kommer hit. Håller sen inte det här resonemanget i slutändan skulle ingen bli gladare än jag. Kan vi häruppe hänga med i toppen av div 1, konservera det nyvunna publikintresset och skapa stämning på härliga JK-Arena, tror jag det räcker långt.

"Lite av en kulturkrock alltså i Stugun. Hemmalaget med en fotboll sprungen ur dom djupa jämtländska skogarna. Hårt arbete, tuffa närkamper och där bollbehandling närmast är ett hindrande moment mot ett Ytterhogdal med raka motsatsen."

En kärleksförklaring egentligen som dock mottogs aningen surt i det gulsvarta lägret. Tyvärr saknade östjämtarna "flytet". Nästan samtliga förluster med uddamålet men som en f.d. Hammarby-tränare och gammal "järnkamin", Tommy Davidsson, sa när jag intervjuade honom efter en cupmatch på häruppe:
-I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet.
Detta på grund av Hammarbys måltorka i allsvenskan vid den tidpunkten. Synnerligen tänkvärt.

Apropå tränare, hittade en ny favorit i Marcus Brügge, avgående i Stugun och en sansad man med distans till sin idrott i både med och motgång. K/D:s respass var väl mer naturligt. Tunn trupp, oro i tränarledet och ödsligt på läktaren. Men dom gröna kommer igen som alltid, även här finns en hel del entusiaster i föreningen. Alsen gick andra vägen och skall bli spännande att följa i trean.Verkar finnas ett härligt intresse i bygden, det kan gå bra första året på ren inspiration och en del lär väl också hänga på hur kul viktige Jon Persson tycker det är att vara tillbaka i hetluften.

Damfotbollen i länet har lyft sig ett snäpp enligt min mening. Många duktiga tränare och ledare runt lagen med Henric Lundqvist i Frösön som min specielle favorit. Omstridde "Henka" har gått en lite ovanlig väg från hockeyn till fotbollen och levererar ett lite annorlunda ledarskap. Motivation slår klass heter det och "Henka" verkar ha hittat nyckeln till just motivation. En upplevelse i sig att ta del av hans coachning från sidan där det mentala peppandet hela tiden går hand i hand med dom taktiska greppen.

Jag sparar det bästa till sist: fotbollz. Hittade sajten sen jag läst några rader i nån av ortstidningarna. Knackade ner några berömmande ord och kontaktades av initiativtagaren och eldsjälen Haldo Jonsson som var på jakt efter skribenter som så att säga varit med förr. Några krönikor, en del ÖFK-reportage och annat smått o gott och nu också en egen liten hörna. Vet inte om det är Haldos brist på omdöme men det är i alla fall väldigt kul att få ta ut svängarna ibland. Följer också vad som skrivs av andra skribenter, speciellt i forumet där det är högt i tak och därmed intressant. Experter och mer vardagligt kunniga, namngivna och anonyma, lokala och utifrån, allt blir en bra mix.

Vill också passa på att önska alla fotbollsälskare och även Er som ännu inte insett tjusningen en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Hasse Thor

Hade en 20-årig "karriär" som fotbollsdomare, egentligen en minnesvärd period i livet. Naturligtvis fanns drömmen om att en dag med pipan i högsta hugg få rusa in på "Råsunda" eller nån annan arena av den digniteten och drömmen levde kvar kanske fem-sex år.

Det var inte lätt i början, min av naturen blyga framtoning passade inte riktigt ihop med uppdraget i sig. Dessutom, starten kunde ha varit bättre. Fick ett linjemannajobb eller assisterande som det heter numera, tillsamman med lika färske kollegan Lasse "Proppen" Jönsson, också han från Brunflo. Vi skulle döma Myssjö i div 4 på deras hemmaplan och svängde följdriktigt av till vänster i Oviken via en skylt "Myssjö 9". Hamnade längst ut på Myssjönäset men där låg ju inte arenan utan den fanns och finns fortfarande i Kövra, d.v.s. "Åsvallen". Det var inte så långt dit i ett fågelperspektiv, problemet var bara att södra delen av Storsjön var i vägen.

Så var då den lokala Fotbollsgalan över för den här gången och med den ett antal utdelade priser. Har den största respekt för alla argument för och emot olika pristagare men från den egna horisonten kan jag dock glädjas speciellt över Östersunds FK som "Årets förening". Det verkar som om ÖFK efter år av famlande efter en egen identitet hittat den och fullt välförtjänt tycker jag, erhållit utmärkelsen. Har försökt att följa laget så mycket som tiden medgivit och kunnat konstatera att äntligen har man ett eget spel, låt vara kanske med en inte alltid så offensiv spelidé. Många olyckskorpar kraxade innan serien, laget förstärktes och det såg ganska bra ut på våromgången. Två viktiga pusselbitar försvann emellertid och en viss skakighet infann sig under hösten men nya kuggar smälte in och den här gången behövde inte kontraktet räddas i sista omången.

Jämtkraft Arena är naturligtvis också en stor faktor i det hela. Äntligen går det att bedriva vettig träning en stor del av året oberoende av väder och vind och publiken har strömmat till som aldrig förr i ÖFK:s relativt korta historia. Gratis inträde många gånger säger då någon. Javisst, men med all respekt för t.ex. curling, jag skulle aldrig offra tid på den sporten även om det var gratis entré och det finns förutsättningar för fler publikfester kommande säsong på "Arenan".

ÖFK börjar dessutom få lite status bland talangerna i norrland, personifierat inte minst av dom två grabbarna från Mariehem som var här och testade häromdan. Förutsättningarna finns för att Östersund skall kunna ta över en del av kuststädernas (Umeå, Sundsvall) betydelse för att utveckla lovande fotbollspelare från inlandet. Det kan dessutom bli lite mer långsiktigt eftersom den ibland kärva miljön inte är nåt nytt.

Laget i mitt hjärta heter det. För egen del har jag två, Helsingborgs IF och Brunflo FK. Helsingborg, barndomsstaden med många oförglömliga minnen från Olympia och Brunflo där jag fick vara med om att bygga upp fotbollen igen från grunden i mitten på sextiotalet. ÖFK når aldrig dit, inte heller Ope IF eller IFK Östersund, men dessa tre klubbar nosar eller har nosat på elitfotbollen och givetvis har man supportat efter bästa förmåga. Man stöttar det lag i närområdet som har störst möjlighet att bjuda på den bästa fotbollen helt enkelt och det har enligt min mening inte så mycket med hjärta att göra. Det borde gå att samlas bakom ÖFK, som för dagen är närmast finrummet, även om man hjärtat i en annan förening.

Är själv inte särskilt intresserad av galor och var inte där men hoppas att liknande tankegångar dryftades i korridorerna. En slogan inom kooperationen tycker jag passar bra i detta fall: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

av Hasse Thor

Ytterhogdal, detta lilla samhälle i Hälsinglands landskap, Härjedalens kommun och Jämtlands län har varit en hel del på den så kallade tapeten i sommar rent fotbollsmässigt. En plats där skrivaren tillbringade en minnesvärd repmånad i slutet av sextiotalet med -36 grader utanför tältduken och inte just många fler innanför en morgon. Förutom dom underbart vackra vyerna för passerande och pausande turister har ortens fotbollslag skapat känslor av både postiv och negativ art. Många ser det som ett fattigdomsbevis att man inte kan skaka fram egna talanger i närområdet, för egen del ser jag brasseimporterna som ett lyft för fotbollen i stort. Har sen början av sjuttiotalet haft förmånen att åka runt i länet på uppdrag av en av ortstidningarnas sportredaktioner och den här säsongen har varit en av dom roligaste. För att citera mej själv från ett av referaten: "Ytterhogdals initiativ med brassarna är lovvärt. Det skapar intresse vilket inte minst den välfyllda läktaren i Stugun tyder på. Från intresse kommer verksamhet och ur verksamhet förhoppningsvis en och annan talang som kommer länsfotbollen tillgodo".

Det har gått en tid sen Hogdal stupade på målsnöret i div 3-toppen, mycket vatten har runnit under broarna men min uppfattning står fast. Jag hade nöjet att kolla på sydamerikanerna även i Krokom, på Hofvallen och på plats i Ytterhogdal. Visst är det en annan kultur rent fotbollsmässigt men den totala nivån på spelet är mumma för en fotbollsälskare. Naturligtvis blir det diskussioner när det gäller upp-och nedflyttning och orättvisor i olika ofattningar går väl aldrig att komma ifrån. Men vad är alternativet? Blir fotbollsfamiljen större framöver? Knappast, glesbygden utarmas alltmer och låt oss istället glädjas åt dom initiativ som tas för att bryta den trenden. Nu har väl det byråkratiska regelverket satt stopp för brasseimporterna i den nuvarande skepnaden men låt oss hoppas på ett sponsoravtal som jag läste nånstans. Ingen reagerar numera på att snart alla pizzerior och mindre restauranger i glesbygden drivs av folk från en annan kultur, men när det gäller spelare i ett fotbollslag blir det ett ramaskri.
Sven-Tore & co i Ytterhogdal, jag håller tummarna för er!!

En av dom märkligaste fotbollsplaner som funnits i länet var nog "Broddmyrsve", belägen i Långkälen på Storhögen i den nordöstra delen av Östersunds kommun. Planen togs i bruk på femtiotalet, antar att gräsytan varit ett s.k. "nylann" i begynnelsen. I vilket fall som helst så fanns det en jättestor sten ungefär i mittcirkeln som den första säsongen tjänstgjorde som en tolfte motståndare för båda lagen. Stenen fraktades emellertid så småningom bort men kvar fanns den alldeles speciella höjdskillnaden. Fyra meter skiljde det mellan målen så före match var det inte bara sol och vind att ta hänsyn till vid slantsinglingen utan även om man ville ha uppför eller utför i första halvlek.....Från landsvägen ringlade en stig ner till planen ungefär en kilometer och beskaffenheten på den var sådan att det var till att gå och bära all utrustning.

För skrivaren, uppfödd i Helsingborg med perfekta spelbara planer överallt nio månader per år, men nyinflyttad till grannbyn Högarna, var detta en kulturchock men samtidigt något alldeles extra exotiskt. Fotbollsektionen i Storhögens IF hade vid den tiden fått nytt blod i form av en entusiastisk, ung och nyinflyttad folkskollärare vid namn Sune Thim som med liv och lust drog igång verksamheten på "Broddmyrsve". Ett lag anmäldes i division sex och även ett pojklag för 14-15 åringar. Minns speciellt ett för nutiden mycket ovanligt experiment där ett antal skinande blanka fotbollsskor införskaffades till utlåning för träningen och stod placerade vid ena målstolpen. Detta till hugade användare och det kändes speciellt att dra på sig dessa dojor även om storleken för en 14-åring var väl tilltagen. I Högarna hade vi ungdomar bedrivit fotboll på skolgården, i en grusgrop och i ett myrtag vid Korsmyrbäcken som därför följdriktigt kallades "Korsmyrvallen". Att få springa ut på "Broddmyrsve" blev därför för många, om inte en välsignelse så i alla fall ett steg i rätt riktning.

Seniorlaget innehöll grabbar från i huvudsak Högarna och Storhögen. Grovhuggna gentlemän med bl.a. skogsarbete, "höjanna" och älgjakten som fysisk bakgrund. Vi i pojklaget plockades från ett större område: Kilen-Högarna-Storhögen-Nyby-Fjällandet. Sune Thim basade även över oss och eftersom vi var fler än 11 kunde inte alla få spela hela matchen. Skrivaren anmälde sig snabbt för första halvlek inledningsvis eftersom insatsen där skulle visa Sune att jag absolut inte kunde undvaras resten av speltiden. Jag gjorde ett i mitt tycke stort jobb, dock tyvärr inte i närheten av bollen, och blev därför avplockad enligt den ursprungliga planen.

Vi cyklade mestadels till träningarna, nio kilometer varav dom sista sex bestod av en konstant uppförsbacke, det hette ju inte Storhögen för inte. Självfallet inleddes hemresan med samma sträcka fast utför. Min bästis, jämngamle kusinen Karl-Göran Jonsson, voluminös åkare i Hammerdal numera, hade den här hösten trots inte fyllda 15 år fått en moped. Jag med något mer rättsmedvetna föräldrar fick däremot hålla till godo med cykeln och för att matcha Karl-Göran och mopeden utför kröp jag ihop, satte jag mej på pakethållaren och förändrade därmed cykelns balansegenskaper. Framhjulet ställde sig följdaktigt på tvären medan jag fortsatte i färdriktningen. Detta hade kunnat ta en ända med förskräckelse men det blev inte ändan som fick ta smällen utan ansiktet. En riktigt tjusig nödlandning egentligen men näsan och kringliggande delar plöjde en lång fåra i gruset. Mina klasskamrater på Hammerdals kommunala realskola visste inte dagen efter om dom skulle skratta eller gråta, det såg för berdrövligt ut.

Fotbollen på Storhögen höll ut några år in på sextiotalet. En ny fin plan anlades intill Föreningshuset i Långkälen men Sune Thim gick vidare i karriären och ingen hade riktig kraft att axla den manteln. Efter någon säsong med "civiliserade" förhållanden kastade eldsjälen "Jonas Ersa" in handduken och den nya arenan införlivades i Häggenås SK:s verksamhet. Skulle vara kul att nån gång vandra stigen ner till "Broddmyrsve" och se efter hur Moder natur hanterat detta idylliska stycke fotbollsplan.

Kvalmatcherna för fotbollslandslaget har alltid varit högklassig underhållning framför TV-burken. T.o.m. min medelintresserade sambo har ryckts med. Hon har en betydligt yvigare tittarstil för att uttrycka sig milt, än min något mer analyserande så ibland har inredningen runt TV:n levt farligt. Och då naturligtvis inför Ungern-matchen hade vi bespetsat oss på en ny högtidsstund. Men vad händer: krämarna på Viasat Sport lägger matchen i TV8, vårt lilla kabel-utbud har utökats lite då och då men nåt TV8 har vi dessvärre inte. TV3, TV6, ZTV och Visat Sport1 men inte TV8.

Detta förbannade TV8 där Lars Adaktusson, ett rödhårigt litet charmtroll och tidigare i SVT, verkar ha släppt all sin journalistiska heder. Det må dock så vara men varför lägga in årets viktigaste match sen EM-slutspelet i TV8 när man har fyra kanaler som funkat bra? Naturligtvis för att tjäna pengar, att få oss utan TV8 att skaffa nån jävla box som kostar si och så många hundralappar i månaden när man redan betalar en skaplig slant till kabeloperatören.

Äntligen är 16 dagars intensivt TV-tittande på dom olympiska spelen, förutom några utryckningar för ÖP-Sport och med gitarren, över och livet kan återgå till något så när ordnade former. Något större firande fanns det ju inte anledning till även om en del insatser fastnade på näthinnan. "Grand old" Jörgen Perssons pingisföljetong lämnade väl ingen oberörd. Hade nån annan nation än Kina varit representerad på andra sidan bordet i semifinalen är jag övertygad om att det blivit en svensk bronsmedalj. Fina insatser också i cykel och i dom olika båtsporterna liksom i dubbeltennisen och hästhoppning.

Men friidrotten som skämt bort oss med medaljer ett tag svek rejält. Att Stefan Holm skulle få det svårt fanns liksom på känn och flytet som fanns i Aten förra gången ville inte infinna sig i Peking. Höjdhopp är dom små marginalernas gren och det har blivit många olika vinnare genom åren. Sagan om Karolina Klüft kanske avslutades i Kina, varje fall när det gäller guldmedaljer i stora mästerskap. Någon sa att det är lättare att vara bra i sju grenar än superbra i en och det stämmer nog. Sanna Kallur hade förmodligen tagit den enda guldmedaljen om hon fått fullföja sin häckfinal. SVT:s Peter Jonsson är en habil referent, klarade bl.a. att axla "Plex" mantel i i Garmisch Partenkirchen, men en smärre katastrof i den svåra konsten att intervjua. Ibland önskade man att det gick att klona "Popsen". Han har ju skött den avdelningen tidigare. Sanna spelar i en helt egen division när det gäller spontantitet och glädje och hade vartit värd ett bättre öde den här gången.

Hade förmånen att få intervjua simmaren Stefan Nystrand för ÖP:s räkning i våras och då var målet helt klart två guld på sprinterdistanserna. Nu blev det ju inte så, Stefan presterade på toppen av sin förmåga det var bara det att konkurrenterna presterade ännu bättre. Tyvärr har ju simningen utvecklats till en materialsport och där hängde Stefan tydligen inte med och definitivt inte "Tessan".

Kom på mej själv att jag följde friidrotten istället för fotbollsturneringarna. Kanske för att världsstjärnorna fanns i "fågelboet". Friidrott är suverän TV-underhållning, speciellt när man får njuta av Anders Gärderuds kommentarer, både kunnig och verbal. Hoppas bara inget provrör förstör upplevelsen av min nye idol Usain Bolt, vilken idrottsman! Av det jag såg av fotbollen så var ju Messi klart överlägsen Ronaldinho och frågan är väl om inte denne går i samma fotspår som landsmannen Ronaldo.

Har intresserad följt med i dom olika debatterna här på forumet. Så länge det inte går till personangrepp är den mycket utvecklade klubbkänsla som finns i det här länet inte enbart av ondo.
Det skapar konkurrens och intresse. Likaså proffs och deras förträfflighet kontra inhemska talanger är ett konstant diskussionsämne. Tror att en mix av bägge sakerna är ett måste, i varje fall för ÖFK. Sen gäller det att ha fingertoppskänsla och lite tur när man värvar utifrån. Känns kul att Daryl Smylie lyckas så bra.

Många lag, speciellt på den undre halvan av serien, skyller ofta sin placering på alla missade målchanser. Bra lag skapar den tidsmässiga marginal som behövs för att sätta bollen i nät. Dom något sämre hamnar i stressituationer och då blir inte utfallet detsamma. Ett bra lag vinner ofta fastän man spelar dåligt, just av den anledningen.

Ja, detta var lite utvik kanske från fotbollz:s målsättning men det har ju varit lite lugnt på krönikefronten ett tag. Nu möts vi på "Arenan" och lyfter fram det rödsvarta slagskeppet!!

Grattis ÖFK till första segern, en riktig solskenshistoria både bildlikt och bokstavligt. Hyfsat med folk trots Pingstafton, och jag har sagt det förut, en fantastisk arena.

Kul att Alan Al Kadhi fick bli huvudperson. I dagens fotboll där alla exakt får reda på sina roller, med taktiktavlor, spelmönster, hög o låg press och allt vad det heter, är det skönt med en kille som hela tiden går sin egen väg. Som utmanar i varje situation och därmed skapar oreda i motståndarlägret. Darryl Smylie blev huvudperson i en annan riktning, har inte haft tillfälle att se någon av britterna tidigare och beträffande Smylie blev inte första intrycket nåt vidare. Verkade grinig på allt och alla och som ett brev på posten kom också det röda kortet. Trivdes uppenbarligen inte i sin roll som släpande forward eller offensiv mittfältare.

Paul Shields gjorde inte många knop på topp men säkrade kyligt segern via straffen till 3-1 och det är ju sånt målskyttar är till för. Stort glädjeämne dock tredje importen Lee Makel, här har firma Lohse-Kindberg gjort ett kap. Styrde och ställde på mitten med små men mycket effektiva medel, en klasslirare som ÖFK säkert kommer att ha enorm nytta av. En ny bekantskap för skrivaren också målvakten Thomas Meijer. En "linjemålvakt" med fina reflexer, bra i luften men lite mer osäker i det svåra spelet ute i straffområdet.

I övrigt en ny solid insats av omskolade Bobo Sollander, nu börjar det hetta till och några små skönhetsfläckar fanns men Bobo är verkligen en coming-man. Dessutom fin spänst och farlig framåt på fasta situationer. Fredrik Aliris, mittbackskollegan, har väl aldrig gjort en dålig match och hans 2-0 nick efter hörna satt som en smäck.

Hur långt det nya ÖFK-bygget tar sig den här säsongen återstår ju att se. Det finns många synpunkter på hur saker och ting sköts men frågan är om inte elitidrott, vid vilken det rödsvarta gänget i alla fall nuddar, kräver lite annorlunda tag. Är själv gammal gråsosse och demokrat ut i fingerspetsarna men i dagens kommersialiserade idrottsvärld är tyvärr dom demokratiska spelreglerna inte alltid i fas med verkligheten.

Ordörande Rolf Lohse är ingen man direkt går fram och snackar väder och vind med men samtidigt en kille som alltid morsar och uppmärksammar även oss som laborerar i sportskrivandets gärsgårdsserie. Daniel Kindberg har jag heller ingen större kännedom om men verkar besjälad av det han tror på, tål åtskillligt med stryk och sen får väl histiorien döma. För 36 år sen dök det upp en kille vid namn Kay Wieståhl i jämtlandsfotbollen, vände upp och ner på det mesta, inte helt okontroversiellt, och så nära det verkliga finrummet kommer vi väl aldrig mer, eller..............

Har funderat mycket på en sak gällande vårt flaggskepp Östersunds FK:s omsättning i spelartruppen. Under dom elva säsonger man funnits till har ett alltför stort antal namn försvunnit varje år. På något vis har man dock lyckats pusslat ihop det hela och än så länge aldrig behövt degraderas. Kontinuiteten blir dock lidande när man varje försäsong i princip måste börja om från början.

Vad är då orsaken till det här förhållandet? En stor del i det hela tror jag är den sociala situation som uppstår när man bedriver idrott på den realtivt höga nivå som ÖFK befinner sig. Hög träningsmängd, långa och tidskrävande resor och heltidsjobb. Allt det här funkar några år men så bildar man familj och kraven på spelaren ökar från olika håll. Man väljer att varva ner när man ofta inte ens nått toppen på sin utvecklingskurva. Vad finns då att göra åt det här förhållandet? Jämtland och Östersund ligger ju där det ligger och flygresor är dyra. Men det kostar väl en hel del att restaurera truppen gång på gång?

Varför inte lägga dom pengarna på att ge spelarna möjlighet att ha ett liv även utanför fotbollen. Dessutom, Östersund har ju fått strålande reklam via succén Skidskytte-VM eller vad tycker sponsorerna? Har dålig koll på hur spelarkontrakten är utformade och om träning på dagtid bedrivits men eftersom så många väljer att avbryta karriären finns det tydligen brister.

Jämtkraft Arena är väl det bästa som hänt fotbollen häromkring, man tror man drömmer när man skådar ut över härligheten. Dom ekonomiska musklerna för att nå Superettan finns nog inte men kan man vara med och fightas om en plats tror jag det skulle räcka gott för folket på läktarna. Det finns många spännande lag i div I. Anundsjö i all ära, men den typen av motstånd kan också bli aktuellt i framtiden med tanke på dom senaste säsongerna. Eller.......

Hasse Thor